Prs tippest & JustAFriend

Elliot la märke till tårarna i Sebastians ögon. De rann inte, men det var betydligt mer vätska än vanligt. Det kändes som att Sebastian behövde minst lika mycket tröst som han själv. Han ville bara säga att allt skulle bli okej, men han ville inte ljuga mer. Säga förlåt, men det var inte vad Sebastian ville höra. Säga att allt kändes bättre med Sebastian, men han sa inte det. Han kunde inte. Inte nu.
Han besvarade kramen. Den var hård. Det kändes verkligen som att Sebastian behövde mer tröst än Elliot själv. Han hade kanske sagt för mycket. Det var ganska troligt faktiskt. Även om det kändes som att allt blev lite tyngre i luften så kände dock Elliot sig lättare än någonsin. Det var ju en något opassande tanke med tanke på att Elliot typ svalt sig själv men ändå. Det kändes som att klumpen, eller snarare stenbumlingen, som befunnit sig i Elliots bröstkorg och mage hade krympt. Betydligt. Det kanske inte riktigt var ett gruskorn ännu men definitivt en god bit på vägen. Tänk vad magiska ord är. Hur mycket något kan ändras bara genom att man yttrar några få.
Han höll sig tätt tätt intill Sebastian. Slingrade armarna runt den andre och blundade. Satt så ett tag och lät sekunderna ticka förbi. Lyssnade på ljudet av deras andetag.
Han vred en aning på huvudet så att läpparna kom närmre den andres öra.
"Tack för att du lyssnar", han kramade hårt(för att vara Elliot i alla fall) och strök försiktigt ena tummen över Sebastians rygg.

Seb hade av någon anledning förväntat sig att Elliot skulle dra sig undan. Men det gjorde han inte. Som tur var. Seb behövde den kramen. Även fast det var Elliot som hade det svårt och ville dö så var det Seb som behövde en kram. Var han tvungen att vända och vrida på allting så att han skulle stå ut? Så att han skulle märkas? Seb ville inte ens föreställa sig vad Elliot tyckte om honom just då. han tänkte väl att Seb var jävligt omogen och att det nog var en dålig idé att hålla på med någon som var ett år yngre. I deras ålder låg det ju mer än en del mognad i ett år. Jisses, bara en månad kunde vara en stor skillnad.
När Elliot vred på huvudet fick Seb ännu mer av håret i ansiktet. Han drog in doften; njöt nästan av hur det kittlade hans ansikte, och lyssnade. Om Elliot nu tyckte illa om honom så var han inte den som skulle erkänna det i första laget. Såklart inte, Elliot verkade vara genomgod och fin och snäll och... Bra. Bra, helt enkelt. För att sammanfatta allting Seb någonsin skulle säga om Elliot i ett enda ord så skulle det ordet bli bra.

Och sedan gjorde han något som han inte trott att han någonsin skulle göra i skolan. Han drog sig undan lite, vred på huvudet och tryckte sina läppar mot Elliots. Tänk så skulle någon se? I stunden ignorerade Seb allting och intalade sig själv att sluta vara en sån jävla mes, vilket funkade. Om kyssen någonsin skulle bli avbruten så skulle det få bli Elliot som drog sig undan.

Återigen trycktes läppar mot läppar. Elliot blev lite förvånad. Eller egentligen inte, men att göra det här? På skolgården? Visserligen var den i stort sett folktom. Men ändå, om någon skulle se skulle stora delar av skolan veta inom bara några minuter. Händelselösa, för det var den även om Elliot försökt ändra på det, skolor hade en förundrandsvärd talang att sprida rykten och smaskiga nyheter. Speciellt om personer många kände igen. Men Elliot förvånade sig själv med hur lite han brydde sig. Om inte Sebastian tyckte det kändes fel, varför skulle han då själv tycka det. Han skämdes verkligen inte över Sebastian. Verkligen verkligen inte, Men det sista han ville var att dra in den yngre i något han inte ville vara i. Ett virrvarr av fokus. Eller Elliots närhet för den delen.

Han hade tänkt en hel del på det där med att Sebastian var yngre. Kanske var det fel? Kanske var allting bara en fas eller så kunde man kanske inte lita på hans känslor. Men nej. Det var så vuxna såg ner på yngre. Som vuxna sett ner på Elliot. Det var inte rättvist. Inte alls faktiskt. Visst hade känslor och tankar kunnat trassla ihop sig, men det kunde de ju för alla. De var fortfarande känslor. Riktiga känslor. Nej, Elliot hade kommit till slutsatsen att han inte fick tänka så. Det hade han inte heller gjort innan. Han hade bara börjat när han kommit på tanken att det kanske var så han borde tänka. I stort sett alla gånger de mötts hittills hade det ju dessutom känts som att det var Elliot som var den yngre. Nej, åldern var inte (längre) en parameter.
Elliot besvarade mjukt kyssen. Kände värmen spridas inombords. Han märke dock att Sebastian fortfarande var något tagen av det Elliot berättat. Vilket självklart var förståeligt. Elliot drog sig undan lite och kupade försiktigt händerna runt Sebastian kinder och käkben. Han tittade honom djupt in i ögonen.
"Det är okej att vara rädd", sa han tyst. Det var så mycket han ville få sagt men då skulle de behöva sitta där flera dagar. Vilket skulle vara mer än okej i Sebastians sällskap. Men ändå.
"Jag skulle ljuga om jag sa att allt kommer bli bra men det kommer definitivt bli bättre", Elliot granskade Sebastians ögon. Tog en sväng i labyrinten, men samma väg som tidigare så han kunde hitta ut. Sedan lutade han sig fram och pressade sina läppar mot den andres igen

Känslan av Elliots alldeles perfekta läppar mot sina egna fick Seb att rysa till av välbehag. Han undrade om den reaktionen någonsin skulle försvinna; han hoppades att den inte skulle göra det. Han ville bli överraskad av hur underbart det var att kyssa Elliot, om och om igen. Han ville inte vänja sig vid känslan. Just då kändes det omöjligt att vänja sig vid något så underbart.
Men kyssen avbröts. Seb, som slutit ögonen i samma sekund som han inledde kyssen, slog upp dem igen och möttes av Elliots gröna ögon. Underbara, vackra, mysiga... Att titta in i Elliots ögon kändes som att komma hem. Elliots ögon kändes mer som hemma än vad hans faktiska hem gjorde. Sinnesjukt.
Och Elliots ord lugnade honom verkligen. Han var osäker på om han faktiskt förstod vad Elliot menade med att vara rädd, men Seb var rädd. Osäker på vad han var rädd för, men rädd. Och älskade att Elliot förstod.
En ny kyss uppstod. Seb rös till igen. Överraskades av Elliot. Överfölls av världens bästa känsla. Han skulle aldrig någonsin i hela sitt liv njuta av någonting mer än Elliots läppar. Han skulle aldrig njuta av någonting mer än att bara få vara vid Elliots sida.

Det kändes som att Sebastian tog in det Elliot sa. Att han uppskattade det. Kanske var det en inbillning.
Han hoppades inte det.
Återigen kände Elliot tryggheten han känt redan där i bildsalen, bredvid Sebastian. Och som han sedan känt varje gång de träffats sedan dess. Tryggheten han aldrig tidigare känt. Det var som att han hamnade i en bubbla varje gång han var nära Sebastian. Dels för att det kändes som att Sebastian var den ända som betydde något men också för att det kändes som att den yngre skyddade honom från allt ont. Inte direkt som en prins som räddar prinsessor i sagoböcker. Visserligen var Sebastian Elliots drömprins, men ändå. Det kändes mer som att Sebastian gav honom styrkan inombords att skydda sig själv. Stå upp för sig själv. Han väckte det liksom till liv.

Plötsligt slogs Elliot av att Sebastian inte yttrat ett ord sedan Elliot berättat. Efter vad som kändes som en blandning av en evighet och en millisekund drog han sig motvilligt tillbaka. Han lutade pannan mot Sebastians och strök lätt med ena tummen över den andres kind.
"Är du okej?". Frågan han ställt i bildsalen. Ständigt aktuell. Det var trots allt det enda som betydde något. Att Sebastian var okej.

För kort. För hastigt. Elliot drog förmodligen sig tillbaka försiktigt, oförhastat, men för Seb kändes det som att han slet sig undan. Eller som att någon annan slet Elliot ifrån honom. Detta låter klyschigt, men sant; Seb kände sig genast halv när Elliot drog sig undan. När Elliots tunna överläpp och fylligare underläpp lämnade Sebs små läppar. Han kände sig ofullständig. Och genast mådde han lite sämre.
Men de känslorna försvann när han såg in i Elliots gröna ögon igen. Då blev han återigen varm. Fullständig. Hel. Sjukt hur ett par ögon kunde få en människa att känna. Sjukt hur ett par läppar kunde få ett hjärta att fladdra till så som Sebs hjärta nyss gjort.
Elliots hår kittlade honom återigen. Visserligen var det lite irriterande, men det var Elliots hår. Seb var glad att så många delar av Elliot som möjligt rörde vid honom. Herregud, lät det där fel? Seb menade inte så. Typ.
”Ja”, svarade han med sprucken röst och nickade svagt. Det faktum att hans röst var sprucken precis som att han nyss gråtit/skrikit flera timmar i sträck generade honom. Fick hans kinder att skifta färg till en lätt rosa nyans. Den jävla klumpen i halsen skulle nog inte lämna honom i det första taget.
”Eller...” han fortsatte. Sprucken röst. Gjorde ett försök till att ignorera det. Fungerade inte. Generad igen. Kinderna blev ännu mer rosa. ”Jag vet inte. Alltså obviously är jag okej men du är inte okej och bara det faktum att du frågar mig är så jävla sjukt-” han avbröt sig själv med att titta in i Elliots ögon igen. Under tiden han svamlat hade hans blick vandrat ner till gräset.
”Jag vet inte bara.”

Det var första gången Elliot hörde Sebastians röst brista. Han var definitivt inte okej. Elliot lät blicken vandra från de beroendeframkallande ögonen, vidare till det välstylade håret. Studerade de skarpa ansiktsdragen. Tog en omväg till läpparna, förbi de rosiga kinderna och letade sig sedan upp till ögonen igen. Ögonen som nu fokuserade på gräset nedan. Allt det där Elliot älskade. Älskade? Ja, älskade. Inte för att han skulle våga erkänna det för Sebastian. Än. Men nu hade han erkänt det för sig själv och det var ett stort steg.
Det gjorde ont att se Sebastian så där. Kanske var det så Sebastian kände när han såg Elliot? Eller det skulle ju betyda att den andre varit ärlig när han sagt att Elliot hade ett värde för honom. Det skulle förklara tårarna som lurade i den yngres ögon. Han vågade inte stanna vid tanken.
"Du?..", Elliot smekte försiktigt Sebastians kind.
"Jag är okej nu och även om jag inte vore det så är det okej att må dåligt ibland. Det gäller även dig." Han trevade efter den andres hand och höll den i sin. Ville aldrig släppa. Var det fel att han sagt något? Samtidigt som han inte ville ha hemligheter för Sebastian så kändes det fel nu. Skulle det bli som förut? Troligtvis inte, men var det för det bättre eller sämre? Tänk om han väckt en massa tankar i den yngres huvud. Det var ganska troligt. Det hade ju inte varit meningen. Fan. Nu hade han ju dessutom sorterat bort flera av de jobbigaste bitarna. Inga detaljer. Filter på. Han ville skydda Sebastian från allt det där men det kanske redan var för sent.

Elliot smekte Sebs kind. Seb la sin hand över hans. Ville plötsligt dra sig undan; ångrade att han inte kunnig kontrollera sina känslor bättre. Han ville inte visa sig svag inför Elliot. Herregud, han ville vara ett stöd för Elliot, men det blev tvärtom. Hur patetiskt var inte det? Seb skämdes över sig själv. Ville helst av allt slå bort Elliots händer och springa därifrån.
Musiken i öronen hade stannat upp. Seb kom inte ihåg om han stängt av den när han satt sig ner eller om spellistan helt enkelt kommit till ett slut. Inte för att det spelade någon roll egentligen. Men han försökte distrahera sig. Distrahera sig från det faktum att han förmodligen var världens svagaste människa. Som satt där och blev tröstad av en kille som hade världens pissigaste liv. (Förmodligen.)
”Mm”, mumlade han och lyfte bort Elliots hand från sin kind. Försiktigt, långsamt. Inte hastigt på något sätt. Ville inte få Elliot att tro att han inte gillade hans beröring.
Han tittade på sin mobil. Lunchen var nästan slut och han hade inte ens ätit upp sin smörgås. Och Elliot hade knappt rört sitt äpple.
”Vi börjar snart”, mumlade han och blickade upp från mobilskärmen till Elliots ögon.

Plötsligt kändes det som att stämningen ändrades. Sebastian verkade inte vilja vara där längre. Han lyfte bort Elliots hand. Hade han gått för långt? Fan. Elliot fylldes av en osäkerhet. Hur kunde han vara så dum och tro på det Sebastian sagt? Att han brydde sig. Eller det kanske han gjorde, men inte på det sättet.
Elliot la ner sina händer och backade undan från Sebastian.
"Ojdå", sa han tyst och blickade ner på sin matsäck. Det gick inte. Han tog några klunkar vatten och plockade ner smörgåsen i väskan igen. Återgick till gräsrepandet. Mötet började först om tjugo minuter då rektorn ville undvika spring i korridorerna när de samtalade.

Seb tuggade hastigt i sig sin smörgås samtidigt som han granskade Elliot. Hur han återigen la ner sin smörgås och började dricka vatten. Seb funderade på om han drack vatten för att han var törstig eller för att ersätta maten han inte åt. var Elliot ätstörd? Led han av en ätstörning? Nej, nej Seb. Han skulle sagt det då. Han var inge hungrig bara. Ingen fara med Elliot. Oroa dig inte. Han har berättat allt för dig.
Men Seb kunde inte intala sig det. Det kändes som att det fanns så jävla mycket mer som försiggick inuti Elliots vackra huvud som han inte berättade. Men han skulle inte pressa honom. Seb, var inte ett rövhål. Låt Elliot berätta så mycket som han ville. Tvinga inte honom, Seb. Var en bra människa. En stöttande, förstående människa. Som Elliot var.
Han stoppade i sig den sista tuggan av smörgåsen och kastade ner resten av sin picknick i väskan igen. Han brukade hinna med att äta ett äpple också, men Elliot hade tagit upp för mycket tid. Inte för att han klagade. Det var det bästa som kunde ta upp hans tid, någonsin.
Han blickade ner på mobilen igen. Minuterna hade tickat förbi alldeles för snabbt och hans lektion skulle börja om en minut. Några sekunder.
”Min lektion börjar typ... Nu”, sa han hastigt och stängde väskan innan han lutade sig fram, pussade Elliot på kinden och sedan rusade därifrån.