Flowers in the dark [PRS]

Åh nej, nu hade Hayley fått det att låta som att något var fel med det hela. Fan, hon kan vara riktigt korkad ibland, som nog alla redan vet. Allt hon velat var att ta det lite lugnare, inte så snabbt fram… främst för att hon inte riktigt känner sig bekväm i sig själv för närvarande, och det är väl förståeligt? Nu behöver hon inte direkt gå fram och tillbaka i en inre monolog, hon vet redan själv om allt, det är ju faktiskt Yaosu hon behöver berätta för. Men hon blir stoppad av den lilla informationen hon får. Det får ögonbrynen att sluta upp i pannan som vanligt, inte någonting dömande direkt, utan mest av förvåning. Blicken är varm, och hon griper tag i de betydligt större händerna under tystnad.
”Har du övat? För det var en riktigt bra kyss ska du veta,” påpekar artonåringen. Faktumet att han inte kysst någon innan är faktiskt väldigt gulligt, och hon kan förstå varför. Kanske han inte känt något behov av det, och med tanke på hur isolerad han varit i princip sitt hela liv är det ingenting konstigt. Lite ovan är hon däremot, hon har inte riktigt stött på det förut. ”Du gjorde verkligen ingenting fel Yaosu, det var perfekt. Känner mig bara inte så värst attraktiv eller bekväm med den här stora klumpen.” De kristallblå ögonen glider ner mot magen, som växt till sig rejält mycket de senaste månaderna. Hon vill verkligen inte att han ska tro att han gjort något fel, för det är ju verkligen inte så det ligger till. När hon sedan får det vackra ansiktet vilandes mot sin axel så börjar hon stryka fingrarna längs ryggen på den tre år äldre mannen. Hon börjar göra lätt massage, innan fingrarna glider upp mot de mörka lockarna. Dock varar det inte så länge, då han sedan kryper ihop i en liten boll ifrån henne. Det får hjärtat att sjunka drastiskt, hon gillar verkligen att vara nära honom. Men det verkar lite som att han inte vill vara i närheten av henne precis där och då, så hon tänker inte tvinga sig på honom direkt.
”Helt ärligt finner jag dig bedårande, spelar ingen roll att det var din första kyss.”

Nej, övat hade han verkligen inte gjort och så bra kan han väl ändå inte ha varit på det hela? Yaosu var inte en såndär person som gick och tvivlade på sig själv särskilt ofta, i alla fall inte när det kom till intelligens eller liknande, men det här? Han var inte självsäker alls på det planet, och skulle nog inte bli det på ganska så länge.
”Jag har inte övat”, mumlade tjugoettåringen ner i sina knän och kände hur lusten att krypa ur sitt eget skinn blev större och större för varje sekund som passerade. ”Du behöver inte ljuga, Hayley, slår vad om att jag gjorde precis allting fel på alla sätt och vis”, fortsatte han med en röst som blev gnälligare och gnälligare. Trots att hon sa att hon fortfarande fann honom bedårande, att det inte spelade någon roll att det varit den äldres första kyss, gick orden inte in. Istället slog de mot någon slags vägg och studsade tillbaka ut i universum. Visst hörde han dem, klart och tydligt, skillnaden var att han inte kunde få sig själv att tro på dem. Det gick helt enkelt inte.
”Men jag kan inte se mig själv på det viset”, svarade Yaosu efter en stunds tystnad och vände upp ansiktet, så att han kunde betrakta den yngre flickan. ”Du är tre år yngre än mig, men ändå är det jag som faller i bakkant”, viskade han därefter och drog frustrerat händerna genom de mörka lockarna. Han kände sig verkligen oduglig på alla sätt och vis, visste knappast vart han skulle ta vägen vid det laget. Pillandet med guldkedjan fortsatte och blev mer och mer febrilt allteftersom tiden flöt på. Panik? Kanske lite, men åtminstone inte en full blown panikattack, så det var ju någonting positivt.
Efter ett slag lyckades han haka loss spännet på halsbandet som snart gled ner på soffan. Snacka om att vara totalt uppgiven, tills den punkten där han inte ens orkade med sig själv. Bara att höra den egna rösten var jobbigt, fick honom att vilja börja grina.
”Förlåt, förlåt..jag ska bara..” började tjugoettåringen mumlandes och kom upp på fötter, för att sedan börja vandra fram och tillbaka. ”Jag ska bara..” Orden gick knappt att urskilja vid det laget och inte långt därpå slog knäna mot det glänsande golvet. Kanske inte det bästa tillfället direkt, inte när man tog i åtanke att han aldrig stannat kvar mitt framför näsan på Hayley efter att han tagit av sig smycket.

Okej, så de kommer nog inte att komma överens om det här heller. Det kommer nog inte spela någon roll vad Hayley än säger, att ändras hans synpunkt känns nästan lite omöjligt. Men det betyder inte att hon inte kommer försöka. Med en liten, ohörbar suck sätter hon sig ner i skräddarställning.. lite svårt med tanke på den stora bullen, men efter några försök hittar hon en bekväm ställning. Därefter fångar hon återigen upp de stora händerna, och kramar om dem hårt. Som att det ska övertala den tre år äldre.
”Yaosu, jag ljuger inte. Det var toppen i mina ögon, tycker inte du?” Det menar hon verkligen, kyssen hade varit varsam och välkomnande, alldeles perfekt. Hon hade inte tyckt att den andre varit dålig på att kyssas, alls. Men kanske hon varit upptagen med att tänka på hur fint det varit, och han är. Blicken glider ner mot deras händer, då fingrarna pillar försiktigt med den äldres. Precis som sin vän har hon börjat finna tycke för att böja, vika och väcka ut fingrarna på andra. Lite lugnande på något sätt. Joshuas fel, dumma, dumma Joshua. Däremot finns det viktigare saker att fokusera på, som alla självkritiska tankar den tre år äldre är proppfull av. Han verkar inte riktigt bry sig om faktumet att hon inte känt sig attraktiv eller bekväm, men han är väl lite för upptagen för det.. aja, det skaver och gör ont, men så får det helt enkelt vara för närvarande.
”Helt ärligt skulle jag hellre ha varit oskuld än att ha gjort det jag gjort. Snälla, tänk inte på det viset.” Mumlar hon och släpper taget om händerna. Han verkar inte riktigt vilja vara nära henne för närvarande, så hon tänker inte tvinga honom att hålla i hennes händer. Nejmen hon skulle gärna ha missat det männen gjort när hon varit liten, definitivt. Tyvärr verkar det inte lugna ner honom överhuvudtaget, då han snart kommer upp på fötter och tar av sig smycket. Okej, så det får helt enkelt vara ett samtal för senare.

Jo, det hade varit toppen även i Yaosus ögon, men det hade nog varit ännu mer toppen om Hayley inte känt sig obekväm i sig själv. Självfallet var det ingenting hon kunde styra över och han förstod henne mer än väl, däremot hade det förmodligen kunnat vara ännu mer magiskt om de båda två varit tillfreds med sig själva. Tjugoettåringen var definitivt inte det, någonting som den tre år yngre flickan troligen redan lagt märke till. Det var inte så att han inte ville vara nära henne - för det ville han verkligen. Men vetskapen om att hon var alldeles för bra för honom tärde på honom.
”Nej..nej, det är j-jag som är oduglig”, kved den äldre och grävde ner fingrarna i de mörka lockarna. Skammen och genansen hade tagit över fullständigt och skapat en ganska så massiv panikattack trots allt. Han ville lyssna på vad det var Hayley sa, ville förstå att det hon sa var sant, men hjärnan var helt blockerad i den stunden. Hur hade det kunna vända så snabbt? Nyss hade allting varit helt perfekt men ändå hade hans dumma osäkerhet i sig själv förstört precis allt.
”Förlåt..förlåt..” viskade Yaosu gång på gång och vaggade fram och tillbaka där han satt på det glänsande rena golvet. ”J-jag är så patetisk..” fortsatte han innan käkarna spändes och ryggkotorna sköt ut. Den vita T-shirten han bar slets itu. Inte ens Zihao var så dramatisk när det kom till kritan..nåja, han hade i alla fall inte landat långt ifrån sin äldre bror. De två äldsta Huaze barnen var röror båda två, även om de var det på helt skilda sätt. Den yngsta däremot, Weimin, han var och hade alltid varit en perfekt liten ängel.
Tjugoettåringen kröp ihop ytterligare när knakandet i kroppen blev värre. Revbenen särade på sig och flyttade lite hipp som happ, tänderna pressade sig fram och snart var kläderna inte mycket att tala om. Det började nog bli dags att försöka ta itu med de där förbaskade panikattackerna.

Fan. Skuldkänslorna börjar bubbla upp inne i bröstkorgen på Hayley. Hon vet mycket väl att det inte är hennes fel, att det inte är hon som gjort att paniken börjar krypa under skinnet på den tre år äldre. Men hon har bidragit till det, ingenting som hon har sagt än så länge har varit hjälpsamt, och helt ärligt vet hon inte riktigt vad hon ska säga för att göra det lättare för honom. Istället glider hon upp från soffan, och sätter sig ner på golvet hon med. Inte särskilt smidigt, alls faktiskt. Men kan man förvänta sig något mer när hon är höggravid? Nej, hon tycker då inte det. Tillslut kommer hon iallafall ner mittemot Yaosu. Fingrarna griper tag om de betydligt större händerna, och tvingar dem ner från hans mörka lockar. Han kommer inte få göra sig själv illa om hon kan jobba emot det.
”Minns du vad jag sa? Du är ett vackert, omtänksamt och perfekt litet fån. Jag vet att du inte kan se det själv, men snälla lita på mig när jag säger det. Du är långt ifrån oduglig eller patetisk, okej?” Hon har ingen aning om det där hjälper någonting, eller om det bara ältar på ännu mer, men förhoppningsvis går det inte in genom det ena örat och ut genom det andra. Hon vill att det ska stanna där, för det är ju så det ligger till. ”Du är mitt vackra, omtänksamma och perfekta lilla fån.” Rättar hon sig själv, med ett svagt leende på de fylliga läpparna, och rösten tyst, försiktig. Dock måste hon flytta på sig när hon märker att benen börjar knaka under huden på Yaosu. En av hennes stora önskningar skulle nog vara att han aldrig mer skulle lida, någonsin. Hayley kan inte göra mycket mer än att titta bort, han hade valt att ta av sig halsbandet, och kanske det får honom att må lite bättre. Hur som helst har hon aldrig riktigt vågat kolla på. Främst för att hon inte vill störa den andre, men också för att det är en riktigt otäck syn. Trots att han alltid är så vacker. Att se benen knaka på personen hon.. älskar? Är det rätt? Hon vet inte ens själv, men hon vill verkligen inte se honom genomgå sådan smärta. Och det finns inget hon kan göra åt det.

Vacker, omtänksam och perfekt. Fortfarande inte ord han skulle använda till att beskriva sig själv med. Men det här var trots allt den andra gången hon använt just de specifika orden för att beskriva honom. Hayley verkade för övrigt väldigt genuin, som om hon innerligt menade de ord hon sade. När hon sedan upprepade orden ytterligare en gång, brast det för den äldre. Tårarna började genast slingra sig nerför kinderna, inte pågrund av smärtan eller så, utan bara med anledning av det som sagts. Mitt vackra, omtänksamma och perfekta lilla fån. Att någon verkligen skulle vilja ha honom, veta av honom och kalla honom för sin..att det var den tre år yngre flickan som gjorde det, som ville ha honom..en snyftning rymde tjugoettåringen och han torkade flyktigt bort tårarna, trots att benen i händerna drog sig framåt. Som sagt, det gjorde inte ont längre. Kanske det var lite okomfortabelt och allmänt obekvämt, men värre än så var det inte.
”Du är vacker, omtänksam och perfekt”, viskade Yaosu, så svagt att det troligen inte gick att urskilja. Han drog de darrande händerna över ansiktet och knep ihop ögonlocken, släppte äntligen det sista greppet om kroppen han klamrade sig fast vid. Ännu en skillnad, tillskillnad från sin bror hade han valt det här. Okej, inte fullständigt på något sätt, men de flesta gånger. Det var på sätt och vis den perfekta flykten.
Den äldre slog upp ögonlocken igen och skakade skamset av sig kläderna, alltså tygslamsorna som på något sätt lyckats hålla sig kvar. Blicken gled fram och tillbaka över golvet, innan den tillslut fäste sig på den artonåriga flickan. Hon hade flyttat på sig, vilket inte kan ha varit lätt med tanke på magen. Åh, hade han faktiskt råkat skrämma bort henne? Försiktigt kom han upp på benen och slog sig ner rakt framför näsan på Hayley, för att därefter vila pannan mot artonåringens.

Hade hon sagt något helt knasigt nu igen? Det skulle då inte förvåna Hayley, munnen öppnas av sig själv och orden kommer bara ut ibland. Däremot verkar det lite som att tårarna, som letar sig över de lena kinderna, är glädjetårar.. så kanske hon faktiskt fått ut sig något bra för engångsskull. Wow. Hon har stor lust att kupa händerna om de där kinderna, stryka bort tårarna. Men hon vill inte tränga sig på. Det verkar även som att Yaosu har lite koll på det där själv, då de knakande händerna drar bort tårarna. Det ser väldigt olycksbådande ut, hur det rycker där inne i huden på honom, det knakade ljudet ör inte direkt tilltalande heller. De små händerna sjunker ner till hennes egna ben, där hon börjar pilla lite med klänningen. Hon vill inte lämna den tre år äldre, men hon vill inte heller göra det jobbigare än det redan är. han har förvisso berättat att det inte längre gör ont, men han är i mitten av en panikattack, och att någon blir ännu mer krävande är inte någonting som hjälper. Så långt vet hon, efter sina egna panikattacker.
”Tack,” viskar hon som svar. Kanske han kan lära sig lite från det, att försöka lyssna på de fina orden, trots att hela ens huvud och kropp tycker annorlunda. För Hayley ser inte sig själv som varken vacker, omtänksam eller perfekt, men de bägge två behöver vara mer snälla mot sig själva. Vilket de egentligen vet om, men det är så hemskt svårt. Tillslut upphör det där knakandet, lämnar öronen i lugn och ro. Det får de kristallblå ögonen att glida tillbaka till Yaosu, som nu är alldeles lurvig. Hon kan inte undgå att le mot honom, trots allt som hänt. De har hat sin första kyss, och hon själv kan inte förstå att någon som honom kan finna tycke för någon som henne. Det är som att hon inte riktigt insett innebörden av deras kontakt förrän där och då. Fingrarna är lätt skakiga, men de glider ändå upp mot det lurviga huvudet när han lutar sin panna mot hennes. Hennes kropp är alldeles kall, och händerna känner sig lite varmare när de rör vid den tjocka pälsen. ”Du håller nog inte med mig, men jag tycker du är alldeles fantastisk.”

Nja, det var väl ganska så självklart vid det laget att Yaosu inte höll med henne angående det där. Men för en gångs skull lyssnade han faktiskt på henne, litade på att hon verkligen tyckte att han var fantastisk. Däremot kunde han inte fly från det faktum att det varit en väldigt, väldigt dum sak att få en panikattack över. Vad spelade det ens för roll att det varit hans första kyss, att han var oskuld och inte hade någon aning om vad han sysslade med? Det var kanske en gnutta underligt eftersom han var tre år äldre, men inte mer än så. Konstigt eller inte, oavsett var det så det låg till.
Tjugoettåringen knorrade till och försökte nästan desperat att krångla sig närmare den artonåriga flickan. Han behövde henne och hennes beröring, behövde kura ihop sig i armarna på henne och aldrig släppa taget. Innan hade det mest varit en avlägsen dröm, men nu insåg han att det kanske faktiskt kunde bli verklighet - att han inte skulle bli tvungen att släppa taget om henne. För de gillade varandra, ingenting var ensidigt som han fått för sig att det var innan. Hon ville ha Yaosu och bara Yaosu, precis på samma sätt som han uteslutande ville ha Hayley. Det var nog bara att tacka universum att hon inte var rädd för den äldre och aldrig verkade ha varit. Okej, förutom den gången han totalt tappat det och pinnat fast henne mot madrassen. Men det var längesen och ingenting han ville tänka på. Hända igen skulle det inte få göra, det hade han lovat och svurit för sig själv. Från och med nu skulle hon få ta initiativet, i alla fall om de skulle gå längre än vad de nu gjort. Egentligen var väl en kyss inte en stor grej, dock var det just vad det var i Yaosus ögon. Dels för att det var hans första kyss, men även för att han älskade Hayley. Mer än som vän. Jösses, hade han verkligen lyckats erkänna det där för sig själv? Jo, jo det verkade som det.
Efter att ha kvävt ett litet, frustrerande läte, trillade tjugoettåringen ihop i en stor, trasslig hög framför den yngre flickan. Öronen vickade på sig och ögonlocken var hårt stängda. Åtminstone ett slag, innan han öppnade dem igen och slog över på rygg. Det hjälpte alltid att ta av sig halsbandet när panikattackerna smög sig på, men tankarna lättades minsann inte. Och inte nog med det hade han gjort dem ännu stökigare genom att erkänna sin kärlek för Hayley. Inte högt, men om hon ens så mycket som sneglade på honom skulle hon nog inse vad det var han låg och grubblade över.

Det är väl rätt uppenbart att den tre år äldre inte riktigt håller med Hayley angående alla komplimanger, vilket hon förstår. Men det gör dem inte mindre sanna, och hon menar dem verkligen. Från djupet av sitt hjärta finner hon honom fantastisk, vacker, omtänksam och helt enkelt perfekt. Definitionen av perfektion helt enkelt. Lyckligtvis verkar det som att orden åtminstone stannar i huvudet på honom och inte går ut genom andra örat. Nu kan han inte svara och tveka, men på något sätt kan hon läsa av den andre bättre. Trots att han är i en fyrbent form utan ett mänskligt ansikte som avslöjar honom. Hon har blivit bättre på det under de senaste månaderna. Det är däremot lättare att se hur mycket bättre han verkar må än för några minuter sedan. Sättet han försöker klamra sig fast i hennes famn, hur han knorrar sådär gulligt, han verkar helt enkelt behöva lite uppmärksamhet. Och hon ska ge honom mycket av det. Dock sitter Hayley inte särskilt bekvämt där på golvet.
”Vänta lite…” mumlar hon, och tvingar sig själv upp på benen igen. Varje liten rörelse är jobbigt för närvarande. Bland annat för att magen är stor vid det här laget, men också för att hon bara är fruktansvärt trött. Antagligen en bieffekt av graviditeten. Precis som allt. Tillslut kommer hon upp på fötter, och sträcker lite på ryggen. Tyvärr verkar det som att Yaosu praktiskt tagit gett upp, då han faller ner i en stor, fluffig hög mitt på golvet. Väldigt gullig, återigen. Allt han gör är gulligt. När han väl vänder sig på rygg underlättar det faktiskt en hel del för artonåringen, som funderar på något helt korkat. Kroppen hukar lite på sig, medan armarna slingrar sig om det stora molnet. Av någon anledning finner hon det bättre att bära upp honom än att låta honom skutta upp i soffan själv. Tänk om han inte ens vill det? Som sagt, riktigt korkat. Det hade inte varit en smart plan ens när hon är i sin vanliga form, utan bullen, men nu är det ännu värre. Hon sjunker ner i soffan med lurvbollen med sig. ”Påminn mig att aldrig göra det där igen.”

Okej, det där tog snabbt en vändning som Yaosu inte förväntat sig. Att Hayley ens lyckades lyfta honom var ingenting annat än ett mirakel, särskilt inte med tanke på att hon var liten och nätt medan han inte vägde mindre än sjuttiosju kilo. Som sagt, helt fantastiskt i hans glansiga, runda ögon. Nu hjälpte han henne så gott han förmådde, genom att försöka spjäla emot mot golvet med baktassarna, men det var ändå mäktigt på något underligt sätt.
När de sedan föll ner i soffan och hon bad tjugoettåringen påminna henne att aldrig göra om det där, kunde han inte göra annat än hålla med. Det kunde inte vara bra för en höggravid kvinna att lyfta en sådan vikt. Inte alls. Därför var han även ytterst försiktig med att lägga sig tillrätta bredvid henne, istället för rakt ovanpå henne. Den lilla bullen hade nog inte mått vidare om den fått närmare åttio kilo varg över sig.
Yaosu fäste de mörka ögonen på Hayley och studerade henne under tystnad. Halsbandet låg och kittlade nere vid tippen på svansen, som ostyrigt drog fram och tillbaka över soffan. Återigen, att ta av det var nog den bästa boten mot panikattacker, väldigt händigt. Blicken drog fram och tillbaka över det vackra ansiktet ytterligare några gånger, innan han satte sig upp och hasade sig framåt en gnutta. Sådär, nu var deras ansikten närmare varandra och den äldre kunde utan några större problem trassla in nosen bland de ljusa lockarna. I alla fall en stund, för inte långt därefter lirkade han sig loss och började istället lämna små kyssar över de fräkniga kinderna. Inte sånadär blöta pussar som Zihao hade en tendens att lämna, utan de var mer kärleksfulla, genuina. Åh, han förtjänade verkligen inte någon så underbar som Hayley. En människa som haft något vett i sig hade inte stannat kvar där i soffan, troligen inte ens i rummet..men hon gjorde det, och det värmde. Precis som hon alltid gjort, för den sakens skull.