In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jag har inte sagt något om att lämna er. Jag sa bara att vi skulle se månen om vi gick ut." Hon log svagt och nickade.
"Jag är mer din kammarjungfru än miss Alice." Hon smekte hans kind med en mjuk rörelse.

"Isabebella..", började Ivan och kom upp på fötter. Han trädde på sig sina uteskor. "Jag, jag tycker om dig. Det har jag gjort sedan den dagen jag såg dig.". Ivan pausade och drog på sig sin svarta kappa. Han hängde den över sina axlar. Sedan tog han några steg åt henne håll. "Kom, låt oss se månen när vi går ut i kvällsljuset. Förhoppningsvis kan jag vara i kvällsljuset med er.".
Ivan tog hennes hand i sin och flätade sina fingrar om hennes. "Du betyder mer för mig än vad du tror."

Hon hade tagit på sig sin kappa och såg upp på honom och log mjukt mot honom.
"Jag var bara 6 år när du fann mig. Du är som en far för mig fast jag älskar dig." Hon såg ner.
"Men vad kommer de andra att säga?"

"Säg inte så. Du.. Du är vuxen nu.", sa Ivan och kände med sin hand över Isabelles ansikte. "Kom, vi går ut en sväng.", mumlade han sedan och gick före Isabelle ut ur rummet. Han tänkte igenom hur han skulle svara henne. Isabella var betydelsefull för honom, men hur skulle han förklara det? Ivan visste inte.
De sökte sig nerför trapporna tills de kommit till samma våning som hallen. "Den här vägen då.", sa Ivan och gick före Isabelle till hallen för att öppna porten åt de.

"Jag må vara vuxen Ivan men du har en ställning och jag har en helt annan." Hon gtog hans arm och började att gå och såg upp på honom.
"Ska jag byta rum och miss Alice får en annan? Jag kan inte lämna dig när jag ser din plågade mi." Hon log svagt.

"Våra ställningar har aldrig påverkat den syn jag haft på dig, miss Isabelle.", sa Ivan och öppnade porten så att den svängde utåt mot nattljuset. "Du är välkommen att göra vad du vill, Isabelle, men håll dig nära mig, det är vad jag önskar.".
Ivan tog sedan stegen över den grusade infarten för att gå mot vägen, bilvägen, som visade sig precis utanför. "Vi får se var stegen leder oss."

Hon nickade och såg på honom, lutade huvudet ot hans axel.
"Jag minns att jag lät dig bita mig. Du tog hand om mig de första dagarna, de första gångerna tills jag blev van." Hon log mjukt.
"Miss Alice kommer bli van av att du biter henne men gör det varsamt." Hon smekte hans hand med timmen icg tryckte försiktigt.
"Så och inte snabbt."
Isabelle log mot honom i mörkret.
"Jag älskar ert land. Det är så vackert."

Ivan drog sig till minnes de första dagarna han bitit Isabelle. Det var längesedan, flera flera år sedan. Men Isabelle hade alltid varit honom lojal, någon att räkna med. "Du är så klok, så lojal.. jag, kan inte uttrycka nog hur tacksam jag är att ha dig i mitt sällskap.". Ivan lät en aning tom på rösten, hade svårt att finna orden.
"Det är vackert, ja minsann..", mumlade Ivan och blickade upp. När de hade korsat bilvägen hade de kommit mot en snötäckt kulle som ledde de mot en vacker utsikt över staden med solen sikte. En vacker syn.

"Jag vill inte strö salt i ett öppet sår men ni är rätt ensam. Ni väljer ensamheten så jag är klok för ni har lärt mig det. Jag är lojal eftersom ni gicit mig detta hus att kalla hem." Hon gick med honom och blickade upp.
"Jag bryr mig inte om vad som händer i människornas värld. Jag är nöjd att vara här."

När Isabelle talade om Ivan som ensam sneglade han åt hennes håll. Hade de olika syn på vad ensamhet innebar?
Ivan hade inte haft sällskap eller varit i en relation på flera, flera år. Han visste knappt vad det innebar. "Ensamhet..", ekade Ivan och körde ner sina händer i sina byxfickor. Det hade börjat snöa nu. "..Jag kan inte vara ensam, jag har ju dig, inte sant?", sa Ivan och drog in ny luft i ett andetag.
"Kom, vi går in igen. När det blir ljust kanske jag inte kan vistas i dagsljus igen. Låt mig inte ta några risker, Isabelle."