Almost PRS

Hjärtat kändes genast betydligt lättare när Hayley sa att den äldre kunde lägga sig ner bredvid henne. Hon till och med klappade på madrassen, vilket fick Yaosu att känna sig..tja, lite smått åtråvärd. Det kanske var fel ord, men det kändes åtminstone som om hon ville att han skulle slå sig ner bredvid henne, som om hon ville ha honom nära.
”Vet du vad? Om madam Pomfrey ser oss får hon väl göra det. Jag har haft en hemsk kväll, du har haft två hemska dagar..jag tycker att vi båda två förtjänar att känna oss lite lyckliga”, sade tjugoåringen och lät fötterna finns det svala golvet, för att sedan stappla över mot den yngre flickans säng. Där damp han snart ner bredvid henne och krånglade ner sig under det varma täcket. Hur fungerade ens det där? Alltså att han kände sig tusentals gånger gladare så snart han satt sig ner bredvid henne?
”Och jag vet att alla förlorar kontrollen ibland, det är bara att när jag gör det känner jag mig som det monster resten av världen ser mig som”, mumlade han och slingrade armarna runt sjuttonåringen. Han var väldigt försiktig och varsam i rörelserna, att råka göra henne illa var bokstavligen det sista han ville göra. Däremot var det kanske lite dumdristigt att ligga sådär nära Hayley nu när hjärnan var som den var. Men helt ärligt orkade han inte bry sig, för just där och då var det viktigaste att få vara nära henne och bara vara. Varken mer eller mindre, allt han bad om var att få ligga och glo på det där vackra ansiktet tills ögonlocken blev tunga. Yaosu tvivlade på att han skulle kunna få sig någon sömn, dock kände han sig redan ganska slö och harmonisk.
”Du är så fin, jag vill aldrig släppa taget om dig från och med nu”, konstaterade den äldre och drog henne en smula närmare intill sig med en förnöjd suck. ”Jag bryr mig inte om jag blir av med mitt dumma jobb, du är ändå allt jag bryr mig om”, fortsatte han och blickade in i de kristallblå ögonen, fortfarande med underläppen putandes.
”Usch, ni är så otroligt fjantiga”, stönade Zihao en bit längre bort och slängde kudden över ansiktet. ”Kan ni inte båda bli utskrivna och typ skaffa ett rum?”

Jo, de bägge två har verkligen haft det hemskt de senaste dagarna, och Hayley mår betydligt bättre med honom nära intill sig. De förtjänar att känna sig lyckliga, det instämmer hon med. När den äldre slår sig ner bredvid henne kan hon äntligen få en bättre syn av honom. Han ser så trött ut, fortfarande blek tillskillnad från för precis en månad sedan, då han mått prima dagen efter fullmånen. Det är väl för att han behövt gå igenom den helt utan elixiret, tänk att ett elixir kan göra en sådan skillnad. Hon hoppas innerligt att han kan få behålla det nästa fullmåne, och alla efter det. När han slingrar armarna runt henne klagar hon inte, det känns så bra. Hur kan man ens känna såhär fantastiskt för någon? Det är en bra fråga. Med ett glatt leende på läpparna glider ena handen upp mot hans kind och låter tummen stryka försiktigt över den sköra huden.
”Resten av världen är dumma i huvudet, de är så trångsynta att det är skrattretande. Men det är deras problem, då är så långt ifrån ett monster man kan komma.” Säger hon och lutar försiktigt pannan mot hans respektive, så hon kan se honom i ögonen. Nej, det här med att folk ser dem som monster är fan inte acceptabelt. Renblod, det är det man ska vara för att alla ska acceptera en, det är ett så gammalt synsätt. Att det synsättet ens är kvar överhuvudtaget är helt sjukt i hennes ögon. Det är dåligt för henne som är mugglarfödd, men det är nog ännu värre för de två Huaze bröderna. Elmo, som blivit besviken på bristen av uppmärksamhet börjar dra i påslakanet, kanske han kommer göra hål i det.. men det bryr hon sig inte om, det enda som betyder något för närvarande är Yaosu. Ett blygt leende glider upp över läpparna av alla de snälla orden han säger.
”Du är allt jag bryr mig om också,” viskar sjuttonåringen och lutar sig närmre, tills deras läppar tillslut möts. Tyvärr störs den fina stunden av en viss Zihao Huaze. Hayley höjer lite på huvudet så att hon kan se honom, och börjar därefter att blänga på honom. Dumma Zihao.
”Som att du och Joshua är något bättre.”

”Du har helt rätt, många här i världen är verkligen helt dumma i huvudet”, instämde Yaosu och drog ytterligare på munnen när en av de små händerna gled upp mot kinden på honom. Det kändes alltid lika bra när hon rörde vid honom, oavsett om det var en kyss, rörelser över ryggen eller någonting helt annat. Så länge hon ville vara nära honom var han glad, väldigt glad.
”Men jag är nog ändå lite av ett monster, eller jag har rättare sagt potentialen att vara det..skillnaden är att jag väljer att skydda min omgivning istället för att springa omkring okontrollerat under fullmånen”, fortsatte den äldre dröjande och studerade de kristallblå ögonen igen. Han skulle aldrig få nog av dem, de var så otroligt vackra, särskilt på såhär nära håll. Färgen spelade så bra med hennes ljusa hy, det ännu ljusare håret och röda läpparna. Hon hade enkelt kunnat misstas för en sån där ängel, alltså de där med vita vingar och små ringar runt huvudena. Kinderna blev med ens smått rosiga, precis som den yngre flickans. Herrejösses, han kunde knappt stå ut med komplimangerna han fortsatte att ge henne, trots att han inte ens uttalade dem högt. Om Zihao haft förmågan att läsa tankar hade han nog spytt vid det här laget.
”Jag känner mig så älskad, det känns riktigt bra faktiskt”, mumlade tjugoåringen och lät det där leendet växa till sig till dess fulla potential. Däremot försvann det ganska snabbt när Zihao började lägga sig i. Åh, den idioten kunde verkligen inte hålla sin stora käft stängd för en sekund. Nu var den äldre väldigt tacksam för sin yngre bror, men han var fortfarande en irriterande liten jäkel hälften av tiden.
”Vadå? Jag och Joshua är i alla fall gulliga, ni är bara..äh, jag vill också gosa”, knorrade artonåringen och lipade bort mot de andra två.
”Du är alltså avundsjuk? Förståeligt, men du behöver inte förstöra för oss bara för att du är i behov av uppmärksamhet tjugofyra timmar om dygnet”, påpekade Yaosu och himlade med ögonen, innan han vände tillbaka blicken mot Hayley igen. Det var där den hörde hemma, han betydde sig inte ett skvatt om hur klyschigt det lät. Om Zihao fick för sig att börja klaga igen tänkte han inte bry sig, läpparna var alldeles för hungriga och han hade redan börjat sluta distansen mellan honom själv och sjuttonåringen. Armarna slingrade sig aningen tightare runt den slanka kroppen samtidigt som läpparna äntligen kom i kontakt med Hayleys. Hm, kanske det varit en dålig idé? Han hade inte hunnit borsta tänderna än och smakade säkert ungefär likadant som en hund luktade. Nåväl.

”Du är inte alls ett monster, ja fullmånen utan elixiret leder till att du tappar kontrollen och kanske blir blodtörstig, men det gör inte dig till ett monster. Tycker det är mer månen som är ett monster,” envisar Hayley medan hon stryker bort lite av luggen från pannan på honom. På så sätt får hon en bättre syn av de stora, nu gula ögonen. De är så välkomnande och varma, det finns en viss trygghet i dem som hon inte kan förklara. Ja, hon känner detta även när de inte är så där vackert bruna. Hela Yaosu är välkomnande och varm, det är väl självaste auran runt honom som får henne att känna sig säker. Hur han kan göra det vet hon inte, hon är alltid så osäker när någon lägger händerna på henne när hon inte är alldeles full.
”Bra, du ska känna dig älskad.. för jag älskar ju dig,” viskar sjuttonåringen med en rodnad över kinderna. Det är ju första gången hon säger det högt till honom, det gör henne generad. Det är verkligen starka känslor som hon känner gentemot honom, fina och okontrollerbara känslor. Hayley har lust att gå upp till bredvid Zihaos säng och slå till honom. Måste han störa på det här viset? Kan han inte bara hålla käften och fokusera på sig själv? ”Vi är hundra procent gulligare än er.” Hon lipar tillbaka till den ett år äldre innan hon himlar med ögonen. Lägligt nog öppnas dörren försiktigt efter en liten stund, som att han inte vill väcka någon om de ligger och sover. Joshua stiger in i rummet och stänger dörrarna tyst efter sig, tillskillnad från professor McGonagall.
”Tack och lov, Joshua snälla få tyst på din pojkvän.” Väser hon bedjandes. Ett fint godmorgon. Vännen kan inte undgå att skratta, främst för att han kan tänka sig hur irriterande hans pojkvän är gentemot de två. Han själv finner det oerhört gulligt, men uppenbarligen håller inte Hayley eller Yaosu med om det.
”Jag är säker på att ni två förtjänade det,” skämtar Joshua och glider in under Zihaos täcke för att lämna en liten kyss på hans näsa. Hayley är för upptagen för att ens argumentera om den saken. Tjugoåringen och hans läppar är betydligt viktigare än att bråka med de andra två.

Helt ärligt tyckte Yaosu det var lite synd hur det var just månen som kopplades till varulvar. Den var ju annars så otroligt vacker och spred ett alldeles magiskt sken över jorden när den började bli full. Men nejdå, någon gång långt bak i tiden hade en hemsk magiker fått för sig att förstöra allt det där vackra, och uppenbarligen inspirera fler åbäken att sprida fanskapet. Tjugoåringen hade en teori om att det fanns en ganska stor mängd sorter av varulvar, inte bara de som de lärt sig om under skoltiden. Både han och Zihao följde till exempel helt andra mönster än det de läst om i böckerna. Det enda de alla verkade ha gemensamt var dock den där dumma fullmånen. Den dumma, vackra fullmånen.
”Hur definierar du ett monster då? För blodtörstig låter lite som..tja, någonting ett monster skulle vara”, påpekade den äldre med ett litet skratt. Kinderna blev kort därefter ännu mer blossande. Den yngre flickan hade antytt på att hon menat just de där orden innan, men det här var de första gången han hörde dem ord för ord. Jag älskar dig. Hjärtat tog ett litet skutt inne i bröstkorgen på honom medan hela ansiktet bröt upp i ett enda stort leende.
”Jag älskar dig också, så förfärligt mycket”, gnällde Yaosu och blinkade bort tårarna som börjat bildas. Känslosam var hans mellannamn. ”Och jag håller med, vi är så otroligt mycket gulligare än dig och Joshua”, fortsatte han och vände sig kort mot Zihao. Den yngre brodern blängde stint mot de två turturduvorna, uppenbarligen extremt avundsjuk på deras gulligull, som madam Pomfrey kallade det för.
När Joshua sedan smög in i salen, lös hela artonåringens ansikte upp likt en glödlampa. Yaosu kunde nästan ha svurit på att han sett den andres gula ögon blinka till, men det kunde också ha varit inbillning. Förmodligen var det bara någonting som speglats i dem.
”De förtjänade det! Jag ligger här alldeles ensam medan de kladdar på varandra därborta i sin egen lilla värld”, klagade Zihao och ryggade tillbaka när den där lilla kyssen placerades över näsan på honom. Han rynkade på den ett slag innan han drog in pojkvännen i famnen och började lämna sina sliskiga kyssar över ansiktet på honom. Nej, det där var inte gulligt, bara äckligt.
Lyckligtvis var Yaosu upptagen med någonting helt annat, med andra ord att lämna, inte så sliskiga, kyssar över hennes mjuka, röda läppar. Tjugoåringen kunde inte få nog av dem, de var som en drog för honom. Ännu värre var faktumet att när han väl fått sig ett smakprov, ville han ha mer. Och mer, och mer. Fast det var väl ändå inte så konstigt? Deras kyssar var perfekta i hans ögon, mjuka och varsamma samtidigt som de var fyllda med djup. Inom en snar framtid skulle madam Pomfrey nog hugga huvudet av honom.

Ja, hur definierar Hayley ett monster? Gud vilken svår fråga, hon har verkligen snöat in sig. Osäkert rynkar hon på ögonbrynen och rycker på axlarna. Många skulle väl säga att det som är blodtörstigt är monster, men det gör inte riktigt hon. Även om det är blodtörstigt behöver det inte leda till att en massa blod spills.
”Skulle nog säga att det eller de som spiller mest blod är monster, de som gör flest personer eller djur illa.. även de som bara gör inhumana saker, när de är i kontroll. Du är inte ett monster i mina ögon, då du inte har någon kontroll över det du gör, det är när folk är medvetande om deras handlingar och ändå gör skit som de blir monster.” Svarar hon långsamt. Jo, det är nog så hon ser på det. Männen i hennes by må inte vara blodtörstiga, men de är monster. Riktiga, förskräckliga monster. Det är väl en del som har annan syn än henne, som ser både Yaosu och Zihao som monster. Men hon kan verkligen inte se dem som det, även om de kanske kan göra hemska saker när de är i den fyrbenta formen så har de ingen kontroll över det.. sjuttonåringen har helt enkelt svårt att se det som monster. Leendet växer när den tre år äldre säger de där tre orden. Hayley hade verkligen trott att ingen skulle känna så för henne. Hon har liksom aldrig varit värt det. Alldeles lycklig placerar hon en del kyssar över ansiktet på pojkvännen. Tänk att hon får känna det här, det trodde hon aldrig. ”Eller hur, de kan inte mäta sig med oss.” Instämmer hon med ett litet skratt. Nej, de två är mycket gulligare än hennes vän och hans pojkvän, så det så. Men den här tävlingen är inte så viktig, inte nu iallafall. Medan de andra turturduvorna håller på med vem vet vad är hon alldeles för upptagen med läpparna som är pressade gentemot Yaosus. De är så mjuka och tilltalande, de passar verkligen tillsammans. De rör sig i takt med varandra och tja, Hayley kan verkligen inte få nog av det.

”Hm, jag måste säga att det där var ett riktigt bra svar”, erkände Yaosu. Hon hade helt rätt, de riktiga monsterna var de som gjorde hemska saker medvetet. Och tjugoåringen hade aldrig gjort något hemskt mot någon annan när han var vid medvetande. Okej, lögn. Det hade varit rejält hemskt av honom att dumpa Hayley precis efter att hon öppnat upp sig inför honom på det sättet hon gjort, men samtidigt hade det inte varit riktigt medvetet - plus att orden som han fått fram inte alls speglat det han egentligen ville säga. Ja, han kände sig fortfarande extremt ångerfull över det där och skulle nog aldrig kunna förlåta sig själv helt.
Den äldre kom genast på lite trevligare tankar när Hayley placerade en drös med små kyssar över ansiktet på honom. Kyssen kom kom strax därefter var inte heller att klaga på. Läpparna rörde sig alltid i takt trots att ingen av dem verkade lägga någon större kraft på att få in den rytmen. Det bara blev så helt naturligt, vilket var underbart. Yaosus händer gled över ryggen på den yngre flickan. En av dem fäste sig slutligen i nacken på henne medan den andra gled ner mot en av höfterna. Gång på gång var han tvungen att påminna sig om att ett, de inte var ensamma, och två, att han var tvungen att ta det försiktigt. Kyssen hade helt klart potential att bli någonting betydligt mer passionerat, men Hayley hade nyss haft missfall och hon hade fortfarande ont. Och även lugna kyssar var härliga, mer än tillräckliga faktiskt.
Efter ett slag lutade tjugoåringen sig tillbaka och lät båda händerna glida upp till kinderna på henne, där tummarna genast började stryka över den sammetslena huden. Han älskade hennes kinder, de var sådär smått puffiga och allmänt älskvärda. Resten av sjuttonåringen var självfallet också det, men just nu var han mest fokuserad på kinderna.
”Har madam Pomfrey sagt något om när hon tänker släppa dig härifrån?” Undrade han och plockade upp en test med hår att pilla med. ”För om du inte vill gå tillbaka till din sovsal är jag helt redo att låta dig dela sal med mig istället..bryr mig inte om jag får sparken, det känns ganska oviktigt faktiskt.”

Stolt över sig själv slänger Hayley skämtsamt med håret och vickar lite med ögonbrynen. Först hade hon inte ens vetat vad hon skulle säga, men det som kom ut ur munnen var sant, och det lät inte så dåligt heller. Hur ofta händer det, att något hon säger faktiskt är ett bra svar? I princip aldrig. Pojkvännen är lyckligt lottad, nu har han hört henne säga en bra sak, nu kanske det tar sjutton år till innan hon får ut sig något vettigt.
”Visst var det? Du kommer nog aldrig få höra mig säga något vettigt igen.” Påpekar hon med ett litet skratt. Det är väl inte så bra att hon klankar ner på sig själv på det viset, men hon tycker faktiskt att det är roligt. Det är en sådan där egenskap som hon hatar samtidigt som finner det hysteriskt roligt ibland. Hon har inte många egenskaper som hon finner roliga, men en hel del som hon hatar. Hon skjuter bort de där tankarna och fokuserar därefter endast på kyssen. Handen som tidigare vilat mot Yaosus kind glider upp mot de mörka lockarna. De är förvånansvärt lena och välkomnande trots allt han gått igenom under kvällens gång. Hon fördjupar kyssen ytterligare medan fjärilarna kittlas i magen. Det går inte för henne att vänja sig vid den känslan, den är så fantastisk. Även om hon för två kvällar sedan hade ett missfall så är hon fortfarande ute efter passionerade kyssar. Det är väl läpparna som skriker efter det.. eller ja, inte bara läpparna. Hon är däremot inte redo för sex. Men det skulle de ändå inte ha med de två andra ungdomarna i rummet. Men kyssar och lite hud mot hud låter väldigt lockande. När Yaosu glider ifrån lite grann öppnas ögonen och de sjunker än en gång ner i tjugoåringens respektive.
”Jag tror jag får gå senare idag, hon ger nog några smärtstillande att ta med, men hon behöver inte ha koll på mig längre.” Förklarar hon med en nickning. Gud vad skönt det ska bli. När hon sedan får ett förslag att sova i hans kontor blir leendet dubbelt så stort igen. Vad skönt det skulle vara.. då skulle hon undvika flickorna i sovsalen som kommer döma henne rejält bara för att hon blivit gravid. ”Vad skönt det skulle vara.. men jag vill verkligen inte att du ska förlora ditt jobb pågrund av mig.”

Om det var någonting Yaosu tvivlade starkt på så var det att Hayley aldrig skulle säga någonting vettigt igen. För han tyckte nämligen att hon sa kloka saker nästan hela tiden, ibland utan att ens lägga märke till det själv. Det var lite sorgligt att hon såg sig själv på det sättet och han hoppades innerligt att hon egentligen skämtade.
”Jag tycker att du säger vettiga saker ganska ofta faktiskt”, påpekade den äldre med ett snett leende. ”Så jag tvivlar på att jag aldrig kommer höra dig säga något lika klokt igen”, fortsatte han och tillät sig själv sjunka in ytterligare i kyssen. De var dumdristiga som höll på på det där sättet, ingen fråga om den saken. Madam Pomfrey visste redan om deras lilla hemlighet, men det betydde inte att resten av skolan gjorde det. Och det ville de inte heller, för om det här kom ut skulle tjugoåringen bli utslängd på ett kick. Nu brydde han sig om den risken för stunden, däremot skulle han säkert ångra sig senare om det nu faktiskt hände. Därför var det ganska smart av honom att i alla fal dra sig bort från kyssen efter att den blivit sådär härligt djup och passionerad. Fan, det var riktigt jobbigt att hålla sig borta, ännu värre att hålla igen. Resten av kroppen gjorde uppenbarligen inte det, men lyckligtvis låg de under täcket så ingen annan behövde veta. Förutom Hayley, men förhoppningsvis skulle hon inte märka.
”Men jag vill ha koll på dig”, svarade Yaosu och fortsatte pilla med de ljusa lockarna. ”Jag vill inte heller förlora jobbet men jag är orolig för dig..så vad säger du om att stanna med mig bara inatt?” Undrade han därefter och kände hur rodnaden över kinderna steg. Den gamla vanliga, pinsamma Yaosu hade så sakteliga börjat återvända. Det hade nämligen precis slagit honom att han inte hade några kläder på sig och oj oj oj, sirenerna inne i skallen på honom hade börjat tjuta i högan sky. Vad hade han ens sysslat med innan? Vandrat omkring naken som någon pervers galning? Den gula färgen hade bleknat och lämnat kvar den vanliga, mörka tonen av brunt efter sig. Hjärnan hade kanske inte varit helt okej innan, bara en teori han hade.

Det gläder Hayley att den andre inte ser henne på samma sätt som hon själv gör. Precis som pojkvännen behöver hon bli snällare mot sig själv, lättare sagt än gjort. Förhoppningsvis kommer hon få ut sig fler kloka saker trots att det är sällsynt. Nej, sluta vara elak nu. Så svårt kan det väl ändå inte vara?
"Om du säger det så," mumlar hon, alldeles för uppe i kyssen för att protestera. Hon har aldrig varit med någon vars läppar passar så perfekt med hennes egna innan, det är nog bara Yaosu som kan det. De är väl gjorda för varandra, och hon klagar inte alls på det. Tyvärr håller inte det i sig så länge, den äldre bestämmer sig för att glida bort från henne. Det är väl för det bästa egentligen att de inte fortsätter på det viset, men sjuttonåringen börjar genast att sukta efter de där läpparna. Hon putar besviket med underläppen och börjar klämma på Yaosus kinder för att hålla sig sysselsatt. Om inte han tänker fortsätta kyssa henne så tänker hon allt pilla med hans kinder. Hämnd. Med en liten suck nickar hon instämmande... hon kan väl stanna hos honom en kväll? Flickorna i sovsalen kan tro att hon fortfarande är i sjukhusflygeln, de behöver inte misstänka något. Plus så vill Hayley väldigt gärna stanna hos Yaosu, sova med honom en kväll, hon hade sovit så gott när hon varit i hans famn, med honom tätt intill sig.
"Det gör jag gärna.. kommer nog vilja stanna hos dig ännu längre, vill inte släppa taget om dig," gnäller hon och slingrar armarna om honom, bara för att placera en drös med kyssar över ansiktet på honom. Är de gulliga eller bara irriterande? Hon tycker allt gulliga.