Vattenstaden Vidomina & Med

"Du menar det chippet." Han nickade och skrattade och tog efter Rub.
"Jag hittade det när vi var ute på bottenvandring. Vi hade ju problem med ett djur så jag hittade snäckan och tyckte den var vacker."

Ruby såg på honom med ett leende.
"Ja ett skämt. Jag vet inte om jag vill stanna." Hon bet sig i läppen och såg ner.
"Men låt oss inte tala om det nu." sa hon och såg på dem.

"Snäckan var väldigt vacker, Cedric. Bra val." Mary nickade och höjde gaffeln till munnen för att smaka av maten.
Jules lyssnade på Cedrics ord och vände sig sedan till Ruby när hon talade. En underlig spänning spred sig. Det var en märklig, minst sagt, situation de var i. Ruby hade ju trots allt tagits hit mot sin vilja. Men när hon uttryckte att de inte skulle grubbla mer nickade Jules bara och tog en tugga av maten han med.
"Hur känns det att vara ett år äldre?", frågade Caspian Ruby och såg på Ruby.

"Inte speciellt konstigt." hon såg på honom.
"Blir det någon skillnad tycker du?" sa hon och lade huvudet på sned.
"Jag menar. Kommer det bli ett annurlunda sett man tänker på eller?" Hon flinade svagt.

Caspian skrattade då. "Nä, det såklart." Han nickade. "Det blir ingen skillnad.", förtydligade han då och åt en sista tugga av maten. "Vad gott det var, tack Mary och Ruby." Han torkade sig försiktigt om läpparna med servetten och sköljde ner tuggan med bubblet de serverat.
"Cedric, hur var det med din familj? Hade du någon här? Du får be om ursäkt, jag minns inte.", sa Caspian och såg på honom.

Hon log och åt vidare och åt sedan upp för att se på Cedric.
"Mina föräldrar är döda som ni kanske minns. Jag har inte hittat den rätta även om jag borde." Han skrattade.
"Så jag bor själv men det är ingen fara." Han log och nickade.

Caspian stannade upp i en rörelse. "Jag ber om ursäkt, jag lät min nyfikenhet ta över. Det var inte meningen att riva upp gamla sår." Han flackade med blicken åt Jules och Mary och Ruby för medhåll.
"Du bor jättefint.", sa Jules och klappade honom i ryggen.
Mary såg tillfället. "Men dåså, då var maten uppäten. Snart väntar det tårta. Caspian, hjälper du mig att duka av?" Caspian nickade och reste sig för att börja samla tallrikarna deras. Mary tog den stora grytan och gick tillbaka in till köket med den.

Cedric skrattade mjukt och skakade på huvudet.
"Åh du river inte upp några sår Capsian. Oroa dig inte." Han reste sig och började hjälpa Mary med disken.
"Jag hjälper." han log mjukt.

När Caspian, Cedric och Mary lämnade rummet så var bara Jules och Ruby kvar.
"Jo Ruby, det är en sak jag skulle vilja fråga dig om..", han såg osäker ut och kramade om sina händer. Blicken flackade tills den tillslut landade på Ruby igen. "..Jo, alltså.. Alla i den här staden har, som du säkert redan märkt, en idmärkning på sin handled." Jules visade upp sin bakom skjortärmen. "..Om du vill så skulle jag kunna göra din, och jag tänker, nu när jag vet vilken dag du fyller år. Det skulle vara så praktiskt för dig att ha det." Han lät lite osäker ändå men vågade möta hennes blick.

Ruy såg upp och frös. Hon blev kall i kroppen och såg skräckslagen ut.
"Nej måste jag?" Hon såg sig om för att se vart Mary var och hon bet sig i läppen.
"Går det att ta sig till ytan. Mary..." Hon började skaka.
"MARY?!

Mary kom rusandes från köket med paniken i sin blick. "Ruby! Vad är det som händer?" Hon rusade fram till henne och slog sig ner på huk framför henne för att tvinga deras blickar att mötas. "Se på mig, vad har hänt?" Hon kände på hennes kinder och panna. "Men lilla vän, du skakar så." Hon omfamnade henne och höll henne nära för att se på henne igen. "Ta några djupa andetag." Hon kramade om hennes hand. "Andas med mig." Mary tog själv några djupa andetag och behöll blicken på Ruby. "Berätta nu.", viskade hon och såg med granskande blick på henne.