Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Vägen fram till Acrias läger hade känts lång, även om det egentligen inte gått mer än några få minuter dit. Men i strid hände det så mycket samtidigt att tiden verkade fungera annorlunda, båda långsammare och fortare på något märkligt vis. Men mest långsammare. Väl framme vid lägret ville hon så gärna protestera, ville inte lämna Erlands sida. Inte för sin egen skull egentligen utan snarare för oron för hans hälsa. Hon skulle inte klara av att förlora honom. Det hade varit illa nog att de ens förlorat Rowan, och hon skulle aldrig klara av att förlora sin egen make på samma vis. Så istället nöjde hon sig med att bara nicka istället för att protestera.
”Var försiktig.” Viskade hon, kunde inte låta bli även om hon borde vara tyst. Hon följde honom med blicken då han försvann iväg, men tvingade sedan bort den. Det var inte där hennes fokus skulle ligga. Det oroade henne något att det var så lugnt här, nästan som om dem ville att de skulle ta sig in, men förhoppningsvis var det bara för att Vrales styrkor överraskat dem. Att dem inte haft tid att ordna upp vakterna ordentligt.

Adriana hade försökt räkna ut var de med största sannolikhet skulle komma in i lägret, och flyttat vakterna därifrån. Medan hon själv höll sig vid fängelsehålorna i väntan. En orolig väntan, för hon visste hur farligt det här var - Philip skulle bli ursinnig på henne om han fick veta. Men det var inte honom hon oroade sig för, honom kunde hon hantera, det var snarare hans föräldrar som skrämde henne mer.
Hennes tankar försvann fort då hon såg någon närma sig, mycket riktigt en av Vrales män. Hon drog ett djupt andetag i hopp om att kunna samla sig något innan hon klev fram till honom. Höll upp händerna så han kunde se dem i hopp om att han skulle förstå att hon inte var fienden just nu.
”Kom med om du vill befria dina män” Bad hon, hoppades innerligt att han skulle ta risken och följa efter henne. Visst var det en stor risk, men det skulle ju vara värt det. Hon vände sig om och höll tummarna för att hon inte skulle få en pil i ryggen medan hon gick tillbaka mot cellerna. Rättare sagt till Rowans cell och började låsa upp den. Det vände sig i magen av att se honom så där han satt på den lilla britsen. Tunikan han virat omkring handen hade blötts igenom till en mörkröd färg, och avsaknaden av tunikan avslöjade hur ryggen var en enda röra av levrat blod och piskans sår. Hon hade också anat att det sår han kommit hit med blivit infekterat, både av doften och hur han såg allmänt febrig ut - hon var inte ens säker på hur mycket han hängde med längre. Men ansiktet var jobbigast att se på. Revorna längs kinden var visserligen inte så farliga jämfört med resten, men blicken var dimmig och trött. Blicken från någon på randen till att ge upp.

Camenag hade inte landat sedan det första slaget. Kunde inte vila, fick inte vila - inte förrän de hittat Rowan. Det där naturfolket hade på något vis gömt honom i den där förbaskade skogen. Dem kunde lika gärna ha skurit av honom en vinge, effekten skulle ha varit densamma. Men kopplingen till ryttaren var inte helt borta, han kunde fortfarande känna hans smärta.
Han var glad då striden satte fart igen, för äntligen kunde han göra något åt det. Han kunde hämnas. Men han insåg istället fort att han skulle ha ett helt annat uppdrag då Thessa red ut i striden, där hon inte hörde hemma. Camenag tänkte inte ge upp hoppet om att Rowan skulle överleva, och han kunde inte låta honom återvända till en värld utan henne. I annat fall kunde han inte heller låta lilla Ayden leva i en värld utan sin mamma. Så istället fattade draken beslutet att flyga ner och varsamt ta henne i sina klor, så försiktigt han bara kunde, för att flyga ovanför striden med henne igen.

Erland kände hur han sakta med säkert återfick normal puls och svalde. Förvånade sig själv att han lyckades hålla sig så lugn när han befann sig i fiendernas territorium.
Kanske var det svärdet i hans hand, som han kunde använda till försvar. Eller var det att Sienna stod där utanför och väntade? Han skulle inte låta någonting hända henne. Därför krävdes det att han var helt medveten om sina handlingar och steg. Men det var kanske även tanken att hitta rätt på det som var kvar av Rowan som skärpte Erland med.
Han skulle inte komma långt in då han såg flimret av en skugga. Det var någon där. Direkt hårdnade hans grepp om svärdets handtag och Erland gjorde sig beredd för utfall.
Men han hejdade sig då han fick syn på vad det var. Eller snarare vem det var.
”Huh? Va?”, sa han förvånat och oförstående. Adriana. Rowans syster. Erland hade sett henne i Eimports slottskorridorer när de besökte Rowan och Thessa. Han visste ingenting som henne. Men han trodde sig inte att hon skulle vara i den här krigszonen då inget av henne skvallrade om att hon var en krigare eller soldat. Mer av en lady. Prinses hustru. En prinsessa.
Men så återfick han förståndet och sänkte garden och sträckte på sig när han insåg att det inte fanns något hot. Inte med den gesten hon visade. Hon verkade ärlig. Och orden hennes bekräftade hans aningar. Erland såg skeptisk ut. Men nickade efter ett tag. Det var ju precis därför han var där. Och det var lockande att göra det så enkelt som möjligt för sig. Dessutom hade han Sienna bara en bit ifrån. Skulle han ropa så skulle hon visa sig snart och komma till hans hjälp.
Erland hade väntat sig att se sina soldater kedjade, fångade. Men det stämde inte med det han såg.
För framför honom hade Adriana visat honom till en cell där någon satt hopsjunken. Han såg illa ut. Det var såren han lade märke till först. Vad hade de gjort med honom? Vad hade de gjort..
Sakta klarnade det för Erland. ”Rowan!”, utbrast han när han insåg och kastade sig in i cellen. Fattade inte att han levde. Men han hejdade sig när han kommit nära. För så illa han såg ut så förstod Erland att han måste vara försiktig. Han verkade rejält skadad. ”Vad har ni gjort med honom?”, sa han chockat och beslöt sig för att greppa tag om Rowans arm och lägga den över hans axlar. ”Sienna! Sienna, kom hit. Du måste hjälpa de andra!”, ropade han då. Spelade ingen roll om Acrias andra vakter hörde på. Dessutom verkade Adriana ge de fri passage tillbaka. Hon verkade vilja att Rowan räddades.
En påminnelse om att det var hennes bror svepte förbi i tankarna hos Erland. Men han skulle inte dröja sig i det. ”Kan du stå upp?” Han drog med honom ut. Nu gällde det bara att ta honom tillbaka till lägret.
Erland var ängslig för såren och hur skadad han verkade vara. Erland ville inte göra det värre. När han kommit ut från cellen bytte han en blick med Adriana för att se efter att hon inte satt de i någon sorts fälla. Men när hon inte gjorde något fortsatte han vidare.
Erland kunde inte bära honom hela vägen själv tillbaka, i risk för att skada Rowan ännu mer.
Så istället, utan att se efter, sträckte han sig efter en häst som stod strax utanför. Verkade ha sin ägare utom synhåll. Förmodligen fanns han väl i striden. Kanske det till och med var Philips häst. Erland brydde sig inte. Han drog hästen till sig för att sedan på ett varsamt sätt få upp Rowan över dess rygg så han vilade där. ”Håll ut, vi är strax i trygghet.”, förklarade han och hoppades att Rowan hörde honom.
Innan han skulle sätta upp på hästen han med, gick han ikapp Sienna. ”Var försiktig. Jag skickar hjälp till dig från lägret. Och skulle Adriana försöka med något.. tveka inte.” Han gillade inte att han satte Sienna i fara, men Adriana hade ju låtit honom ta Rowan, deras största vapen ifrån de.
Han kramade om hennes hand och vände sedan ryggen till för att ta sig till hästen och Rowan.
Han satte upp och i full galopp red han tillbaka till deras läger.
Direkt möttes han och fick han hjälp av de soldater som var kvar där. De var chockade över att se Rowan.
De bar honom till en brits och började se efter hans sår. Fokuserat och varsamt. Nu skulle de rädda deras kung.

Rowan rynkade pannan då han hörde Erlands röst. Först var han säker på att det bara var minnena som spökade för honom, men orden stämde inte riktigt.
”Jag känner igen din röst..” mumlade han, försökte anstränga sig för att få tillbaka fokus. Kunna hänga med på vad som faktiskt hände runt honom, men det var otroligt svårt. Han ville bara få vila, vila ögonen en liten stund, få sova. Det var som att bada med tunga kläder som försökte dra en under ytan, man fick kämpa för att ta sig över ytan och få en munfull med luft emellan nåt.
”Erland?” fortsatte han frågande då han insåg, och såg, att vännen var där och det inte bara var någon feberdröm. Men hur kom det sig att han var där? Hade dem inte förlorat trots allt?
Sedan blev det full fart, helt plötsligt tyckte han befinna sig uppe på en häst. Men det var en märklig känsla att komma därifrån, för det var som om självaste stället bedövat honom - iallafall hans sinnen - då han började lägga märke till mer och mer saker omkring sig. Inte mycket, det skulle han inte påstå, men mer iallafall. Vilket var märkligt, han trodde det skulle bli tvärtom med tanke på att hästens rörelser fick smärtan att komma upp till utan allt mer igen.
Väl framme i lägret var det helt plötsligt massa folk runt honom, pysslade om hans sår. Han försökte sitt bästa att hänga med, men det var fortfarande som att se brottstycken av vad som egentligen hände.
”Vad.. vad hände?” Försökte han mumlandes fråga, stressad och något oförstående av vad som hänt och hände. Men så avbröts han av en skarp smärta i bröstet som fick honom att kippa efter luft och se stjärnor igen. Den brända doften avslöjade vad dem höll på med - dem försökte bränna bort de infekterade delarna av såret.
”Nej, nej. Inte idag. Inte nu.” Mumlade han, utan att veta själv vad han mumlade om. Men någonstans kanske hans undermedvetna förstod att han inte skulle klara av den här smärtan länge till.
Men så kom ett lugn över honom, och denna gången förstod han vad som hände då han hörde drakens vingslag då Camenag landade tätt intill dem. Drakens närhet gjorde otroligt mycket - inte emot smärtan, men avslappning. All oron och stressen när han inte förstod något, inte hängde med. Som om han kunde andas igen.

”Försiktigt, försiktigt.”, sa Erland då han tvättat såret innan dvärgarna skulle rena det med eld och glöd. Han ignorerade alla Rowans försök till kommunikation. Han visste att det var bättre för honom att spara på krafterna.
Samtidigt så gick det också upp för honom att det var så många skador, över ansikte och överkropp, att det skulle bli svårt att få honom återställd. Men än så länge skulle de försöka. Så länge det fanns liv så fanns det hopp. De orden repeterade Erland under tiden han arbetade på honom.
Han vågade till och med känna sig nöjd över sig själv att han behållit lugnet så. Han hade bättre fokus och kunde fatta bättre beslut, jobba varsamt och noggrant med Rowan när han plåstrade om honom.
Än så länge hade han nog inte helt förstått att det var Rowan, där tungt vilande på bordet framför de. För det handlade bara om att rädda honom. Och det verkade alla förstå där.
Han skulle inte vakna upp ur sina handlingar förrän han lade märke till Camenags vingslag. En vän till Rowan. Erland skulle aldrig erkänna att draken kanske var den bästa vännen, då han själv utsett sig själv som den rollen till Rowan. Men det värmde och blev mer tydligt att det handlade om Rowan nu, nu när draken också var där för att stötta sin vän.
Thessa hade gett med sig när draken tagit henne från striden. Hon fann inte någon anledning att streta emot. Inget verkade vara av värde längre. Hon litade helhjärtat på deras soldater i slaget. Krigarna skulle få tala för vad Vrale tyckte när deras kung hade slaktats av fienden. För Thessa hade ingen ork. Efter beskedet var hon tom. Bara tanken av Ayden, deras son, fick henne att hålla sig vid medvetandet. Han hade fått komma till livet, när hans far hade tagits ifrån det. Ayden skulle få leva. Det var den enda vetskapen Thessa klamrade sig fast vid.
Hon borstade bort smuts från sina kläder och gick in på lägret. Snabbt insåg hon att alla samlats vid ett bord. Erland var där. Och med tanke på de blodstänkta trasor och utrustning de använt, blev det med ens klart för henne att de vårdade någon där.
Det var inte konstigt att de hjälptes åt. Men det var hur Erland såg ut. Han var lugn och verkade vara väldigt fokuserad. Noggrann. Det kunde inte vara vem som helst som låg där.
Thessas nyfikenhet tog över.
När hon närmade sig de andra och de första soldaterna kring bordet lade märke till henne, dröjde det inte länge innan alla skulle backa undan så att Thessa kunde kliva fram. Erland flämtade vid åsynen av henne. Gillade inte att hon skulle se honom såhär. Samtidigt så fanns det inget mer han kunde göra.
När Thessa upptäckte sin make vilande på bordet trodde hon för en tiondelssekund att hon blivit galen och skrek rakt ut av rädsla. Rädd för att hon var förlorad. Men stoppade sig själv hastigt genom att sätta båda händer över sin mun och hindra att mer ljud slapp ut.
Erland såg oroligt på henne. ”Det är Rowan, Thessa. Säg något till honom. Han hör dig.” För Erland visste ju att Rowan var vid medvetandet. Om än febrig och yrade.
Sedan rann tårarna för henne. Hon gick fram och böjde sig över honom. Kunde inte tro att det var sant. Hur var det möjligt? Mereks ord.. Hon upptäckte såren och hur illa däran han var. Thessa snyftade. Hur kunde detta ha hänt?
Tillslut så rörde hon vid hans ansikte. Det vackraste ansikte hon visste. Och där hade någon lämnat spår av sitt hat för honom. ”Rowan..! Vad har de gjort med dig?”, snyftade hon och försökte möta hans blick med sin tårfyllda. Hon såg såren efter piskrappen och märkena över hans överkropp. Men hon kunde inte fortsätta hata på fienden. Hon hade fått Rowan tillbaka.
Thessa såg mot hans ansikte och böjde sig närmare för att kyssa hans panna. Snyftade efteråt. ”Rowan? Kan du höra mig? Vi har en son.” Vid det här laget kände även Erland och de andra för Thessa och Rowan. Allas blickar vattnades av tårar. Det var dags att de lämnade de ifred en stund.
Camenag verkade vara den enda av de som nyktert såg på det hela och direkt visste vad han kunde göra för att hjälpa till. Han gav ifrån sig ett ylande ljud så att Thessa vände om sig om, beredd att fräsa något tillbaka. Men så möttes deras blickar och Thessa förstod att han ville något. Eller. Han visste något. ”Vad..”, sa hon först och såg från Rowan till draken.
”Han vill att du följer med. Han ska rädda Rowan.”, förklarade Erland som förstått drakens bedjan. Thessa såg mot honom och sedan Rowan. ”Okej.”, sa hon i ett andetag och strök med handen över hans panna för att sedan kyssa den igen. ”Du ska bli bra igen.”
Sedan hjälptes alla vid bordet åt att bära Rowan så försiktigt de kunde till drakens rygg och vila honom där. Thessa kom efter och höll sig nära sin älskade.
Sedan såg Erland och de andra efter Camenag när han lyfte och flög iväg för Rowans räddning.

Rowan förstod att det var Thessa som kommit dit, och hennes närvaro, röst och beröring ingav mer lugn än vad något annat hade kunnat göra. Inte ens Camenag. För även om draken var en del av honom, sammankopplade både fysiskt och psykiskt, så var Thessa hans själsfrände. Han älskade henne över allt annat. Camenag var inte många decimaler efter henne, det var nog väldigt tätt, men det var på ett helt annat vis. Camenag kunde bara beskrivas som en del av honom, hans andra kropp. Medan Thessa var Thessa. Hans älskade fru.
"Thessa?" han mumlade fortfarande fram orden, men ändå var det betydligt klarare än tidigare. Kanske även att ögonen tycktes vara något mindre dimmiga nu. Tänk vad kärleken kunde göra under ibland.
Men han blev allt dåsigare igen då dem fick upp honom på Camenag, för trots både Camenag och Thessas närhet smärtade förflyttningarna och han kände sig allt mer distanserad ifrån verkligheten. Han visste inte riktigt hur länge han flög, men det kändes som en evighet för honom innan han började undra för sig själv hur illa däran han egentligen var. Med tanke på vad han såg måste det vara någon slags feberdröm.
De hade närmat sig en bergstopp, som på håll enligt Rowan sett normal ut. Men den hade som etapper, nej snarare platåer, med fantastisk natur och växter som Rowan inte ens sett förut. Alla fyllda med drakar. Camenag flög vidare emot den översta, och trots Rowans röriga sinne förstod han att draken där på något vis var den översta. Kungen, om nu drakarna kallade den detta. Bara storleken var imponerande och fick Camenag att kännas liten, men färgen var fantastisk vacker - han skimrade som i regnbågens alla färger, skiftade färger så fort han rörde på sig. Men inte bara det, det var som om drakens var i ständig förändring - färgerna skimrade och inte ens kanterna verkade vara skarpa, som om drakens yttre hade en magisk dimma omkring sig. Camenag landade framför och till och med draken verkade visa vördnad för kungen. Några sekunder senare befann sig Rowan på den gräsbelamrade marken, osäker på hur han ens kommit dit - allt som hade hänt innan var bara som en dimma. Han stod upp själv, men väldigt svajigt - han misstänkte att Camenag kanske gav honom krafterna att stå själv.
"Aak rok." Bönen om hjälp kom ifrån Camenag, men Rowan visste inte ifall det var något som hördes i hans huvud eller ifall det faktiskt sades. I vilket fall som helst klev den regnbågsfärgade, imponerande draken fram emot Rowan, nästan i fundering såg det ut som innan han med ett fnysande läte blåste ut ett moln av regnbågsskimrande rök som omslöt Rowan där han stod.
Just vad som skedde i molnet kunde han inte beskriva. Men då röken försvann igen svajade han inte längre, och såren var läkta - bara blodet och ärren skvallrade om att de ens varit där från början. Han kunde äntligen tänka klart igen. Men detta trots att han inte kunde erinra sig ordentligt vad som hänt innan, hur han kommit hit. Bara korta brottstycken av det - han hade varit på en häst med Rowan, och Thessas röst. Han kunde inte minnas vilka ord hon yttrat, bara att hon varit där och talat. Blickens dimma hade äntligen försvunnit ordentligt då han såg upp på drakarnas konung igen.
"Vi hjälper dig, dovahmun." uttalade draken och Rowan förstod snabbt vad han menade. De skulle få drakarnas förstärkning i striden, något som skulle bli guld värt.
"Tack." Det var ett tack för allting, även om orden egentligen var överflödiga. Draken visste antagligen om hans tacksamhet utan att han uttalade den.
Först nu fick han syn på Thessa, och var på nolltid framme hos henne i en kram.
"Thessa." utbrast han, kramade om henne hårt bara för att inse något först nu.
"Du.. Du är inte gravid. Vad hände?" den plötsliga glädjen ersattes fort med oro.

Hur mycket än Thessa älskade att flyga på drakens rygg så brydde hon sig inte om det nu under färden. Hon hade bara ögonen på Rowan. Han som faktiskt tagit med henne till Camenag, när de först hade träffats bara för att uppfylla hennes önskan för frihet. Tiden efter den skulle han vid flertaliga tillfällen göra henne lycklig. Om inte hela tiden.
Och nu hade han gett henne ett barn. Deras barn. Thessa längtade till att få visa upp deras son. Men först skulle Rowan bli hel igen. Hon visste tillräckligt med att lita på draken. Rowans bästa vän som verkade förstå honom inne ifrån och ut.
Varsamt höll hon i honom för att inte tappa han över besten. Och sedan, vad som kändes som en lång tid, var de framme.
Camenag landade tungt. Thessa klev av. Hade hon bara känt sig mer som sig själv kanske hon hade kunnat glädjas över allt det som var omkring de i denna stund. För det var verkligen en magnifik, otrolig, plats. Plockat som från sagorna. Men hon ville bara se till att Camenag hållit vad han lovat. Men det blev klart för henne att det inte var Camenag som var huvudpersonen, eller huvudvarelsen. Utan det där andra bevingade djuret.
Thessa flämtade när hon fick syn på honom och förstod att hon skulle visa lika stor respekt för honom som de andra varelserna ikring de hade gjort. Hon tippade huvudet framåt för att buga och sedan lika snabbt se upp igen. För hon ville inte bryta blicken från Rowan. Hon ville se till att han skulle bli hel och inte gå sönder innan det var försent. För det kändes som att han levde precis mellan liv och död.
Och sedan utförde draken någon magi som Thessa inte kunde förklara, mer än att det verkade som ett mirakel. ”Rowan..!”, flämtade hon, rädd ifall det inte verkade så lätt som det såg ut. Det kändes för bra för att vara sant när hon såg hur han återfått styrkan och energin.
När han sedan vände sig om och mötte hennes blick svämmade kärleken över och Thessa rusade mot hans armar för att hålla sig nära och riktigt känna honom. ”Rowan.”, sa hon igen och kände gråten, men var för tom för att ens låta tårar rinna. Hon var färdig med att gråta. Bara lycklig över att han levde och kommit tillbaka till henne. Precis som han lovat. ”Jag älskar dig.”, sa hon innan hon skulle säga något annat. För det var det enda som verkade viktigt att han skulle veta. Men så syntes hans oro och Thessa backade ett steg. Hon log. Vilket säkert inte var det bästa innan Rowan fått en förklaring. Hon sänkte blicken för att sedan se upp på honom igen. Kände med handen över hans panna och förde bort hans hår från hans ansikte. ”Vi har en son.”, utbrast hon lyckligt i ett andetag. Hon tordes ge ifrån sig ett lika lyckligt litet skratt och mötte hans blick. Hans underbara, fantastiska blick. Thessa ville stanna där och drunkna i den.
Återigen verkade Camenag otålig över deras sätt att hantera situationen. Kramar och pussar fick vänta. De befann sig i en farlig situation ännu och de var tvungna att göra något åt det innan fler skulle stupa. Dessutom passade det sig inte att förhala drakkonungens erbjudande. De måste gå till handling. Helst nyss.
Camenag gav ifrån sig ett liknande ryt som tidigare för att fånga kungaparets uppmärksamhet. ”Åh.” Istället för att fräsa mot honom, skrattade Thessa bara och nickade. ”Bäst vi ger oss av.”, sa hon och tog Rowans hand för att leda honom tillbaka till draken.
Leendet avtog snart när de var tillbaka i kigszonen. Thessa såg från höjderna massakern detta krig hade orsakat. Död. Så mycket död. Blod, aska, rök, eld. Vrale och Acria stred hårt.
Hon var tacksam för Galthran som tagit dit förstärkning och på så sätt ge Vrale övertaget.
Hon såg hur alla sprang för liv och död. Det var hemskt. Men innan hon skulle komma på vad själv hon kunde göra kände hon hur det värmde under henne när Camenag fyllde sin kropp och lungor med eld för att sedan välla den över striden med ett hisnande ljud. De andra drakarna gjorde detsamma för att sedan dyka ner och välta fienderna livlösa.
Det var hemskt att se all förstörelse som båda sidor orsakat. Men med ens kändes det lättare då det stod klart för henne att Vrale skulle vinna.
”Se, Rowan. Vi vinner.”, sa hon och skymtade Erland med Sienna sida vid sida när de slogs mot fienderna.
Drakkonungen landade mitt på fältet och gjorde sig sedd av Acrias varelser och soldater när han vrålade högt. Med ens blev det klart för naturfolket att de var besegrade. De kunde inte ta sig an den enorma eldsprutande varelsen eller hans undersåtar. Istället tog de till flykt.
Thessa kände hjärtat klappa för vinsten och drog på läpparna då i ett leende.
Vrales soldater jublade högt och höjde sina vapen i en segergest. Dvärgarna skrattade högt och grimaserade efter förlorarna när de tog till flykt. Skeletten, som inte hade förmåga att låta på sådant sätt gav ifrån sig ett skriande ljud för att sedan kollapsa till marken i beniga högar. Galthran hade avbrutit förtrollningen.
”Vi vann, Rowan. Se. Vi vann.”, flämtade Thessa och höjde handen över munnen. Det kändes så ofattbart.

Vilken tid det varit. När Rowan hade ridit upp emot Eimports portar igen, kändes det som om att det gått minst en månad sedan han senast varit där. Trots att det bara gått omkring en vecka sedan de ridit ut för kriget, men så hade det hänt så otroligt mycket under den tiden. Det kändes som om han tillbringat minst en vecka bara i Acrias fängelsehåla. Trots att kriget var vunnet, så var inte allt jobb klart - relationen med Acria skulle för alltid bära spår av detta, och de skulle genast behöva ta tag i krigets alla ärr. Men först och främst skulle dem bara fira vinsten och njuta av att få komma hem igen.
Rowan skämdes inte över att påstå att han var en av de ivrigaste att komma hem igen, för det kändes overkligt att han hade en son där hemma. Som han längtade efter att få hålla det lilla livet i sina armar. Han tyckte synd om Thessa som fått föda honom utan Rowan där, han hade så gärna velat finnas där för henne i den stunden, men det fanns ingenting han kunde göra åt den saken nu längre.
Deras vinst skulle firas med en stor middag senare på kvällen, men Rowan hade andra saker i tankarna. Firandet skulle få vänta, först ville han få träffa sin son. Så fort de kommit tillbaka till slottet styrde han stegen till kammaren där de hade den lilla sonen, och Rowan hade aldrig sett något så sött som den lilla pojken.
"Hej, lilla Ayden." log han stort, nästan löjligt glad över att få träffa honom. Varsamt lyfte han upp den lilla sonen i sin famn, så förundrad över att barnet tycktes jaga bort alla bekymmer ur ens sinne. För även om drakarna helat hans yttre, var det just det - hans inre hade dem inte kunnat laga. Inte ta bort minnen, ärren eller mardrömmarna som höll honom vaken om nätterna. Han hade ännu inte riktigt vant sig vid ärren han getts, för att inte tala om avsaknaden av två fingrar.


Stämningen i Acria efter förlusten var dyster. Ändå ångrade sig inte Adriana något, hon trodde det var dags för Acria att förändras. En krigsförlust vore väl en bra start på det kanske, åtminstone i hennes eget tycke. Hon hade också varit väl medveten om att Philip skulle skylla en hel del av det på henne efter att hon släppt Rowan och de andra fångarna. Men hellre det än att han tog ut det på de oskyldiga vakterna, då hon också ville tro att hon kunde hantera honom något bättre än vad de kunde. Om inte annat bara säga emot.
Men att hon talat om sanningen hade fått henne att våga, insett att det var dags. Han måste också förstå vad hans föräldrar gjort och inse att de stod på fel sida. Det hade tagit lite tid att komma på hur hon skulle få sin tidvis envise make att förstå, men till sist hade det idiotsäkra viset slagit henne. En dryck hon läst om några gånger, och var säker på skulle hjälpa med den sista knuffen. En dryck hon startat med så snart hon kommit hem till huvudstaden igen.
Ikväll var kvällen. Drycken var redo, och efter att barnen blivit nattade för kvällen beslöt hon sig för att leta reda på sin make. Något orolig.

Det var en helt annan stämning i slottets korridorer än den när Rowan och de andra hade gett sig ut i kriget. Det var inte en stank av död och mörker. Men ett ljus av glädje och lycka. Eimport, Vrale, stod fortfarande högt på sin rätta plats i världen. Och de hade många att tacka för just det.
Dvärglorden Algir hade inte orkat med någon större scen när Erland, som varit med honom längst, försökte övertyga honom att följa med till Eimport för att fira segern. Men dvärgarna hade nog av solljus och friska vindar. De saknade gruvorna i Bel Baduhr och sina egna något så otroligt. Erland klandrade dem inte.
Sedan var det drakarna. Han hade snappat upp ytterst lite av deras språk för att kunna uttrycka sin glädje och tacksamhet för deras deltagande i striden och vunnit fighten åt de. Men här, bland de dödliga, var inte drakarnas plats. De skulle fort återvända till deras rike.
Galthran, som Erland knappt hade utbytt något ord med verkade inte heller särskilt pratglad när han ändå försökte tacka honom för hans delaktighet i vinsten. Galthran hade bara grymtat något ohörbart tillbaka och tagit adjö till Thessa för att sedan försvinna tillbaka till dödsriket.
Snart skulle Erland bara ha ögonen på Sienna. De kunde få pusta ut och glädjas över att deras tillökning närmade sig. Erland var ivrig. Det hjälpte väl också att se att hans bästa vän var tillbaka och förenad med sin son och hustru. Det var underbart att se.
Men han drog sig till Sienna och ville ta tillbaka den tid han förlorat med henne, när de varit ifrån varandra, om än så bara i några dagar.
”Se. Han har dina ögon.” Thessa fnittrade lyckligt när hon såg Rowan hålla det lilla barnet i sin famn. Närmade sig för att lägga ena armen om Rowans rygg. Hon var överlycklig att han var tillbaka. Thessa fann sig i att vara mer nära inpå än hon annars brukade. För allt som hade hänt var en påminnelse om att det hon höll kärt kunde ryckas ifrån en på ett ögonblick. Det fick inte hända igen. Det skulle inte hända igen hade Thessa bestämt sig för.
”Vår prins.” Thessa skrattade lite och såg från bebisens ansikte till Rowans. ”Han har din vilja. Det fick jag snabbt lära mig när han bestämde sig för att komma till världen.” Hon rörde med fingertoppen över Rowans ena kind. Ångrade lite att hon dragit upp förlossningen. Hon visste ju att Rowan hade velat vara där. ”Det finns mycket att fira.”, försökte hon då och blickade mot Ayden igen. ”Jag är så lycklig.”

”Det är helt otroligt. Du, du av alla, Adriana.”, fräste Philip lågt. Han ville inte höja rösten i onödan för att dra till sig uppmärksamhet. Det skulle bara innebära att fler lade sig i och Philip skulle bli tvungen att förklara sig. Han gick fram till henne och såg kokande ilsket på henne. Hade det inte varit hans käraste, hade han nog klappat till henne. ”Gah!”
Han vände om och frustade för att sjunka ner på en av stolarna. ”Vi kunde ha vunnit- se nu vad du har ställt till med. Där går den där.. den där..”, Philip letade efter orden medan han knöt nävarna och höjde de i luften. ”..fåntratten, och tror att han är något. Det var nybörjartur. Jag menar, se så mycket förstärkning de behövde. Utan de..” Han for upp igen, förbannad över förlusten. ”.. Jag skulle ha krossat honom. Helvete! Helvete!” Han sparkade stolen han suttit på så att den flög till golvet. Han andades häftigt. ”Jag kan inte förstå att de vandrar än. De där idioterna. Nästa gång jag ser dem så.. så..” Philip avbröt sig själv. Han var utmattad att vara så upprörd. ”Jaja.”, sa han sedan, genast mycket lugnare. Som om det hjälpte att släppa allt. Styrde stegen till en av karafferna för att hälla upp i ett glas vin. Kanske det skulle hjälpa.

Det var en overklig känsla att få hålla den lilla sonen i sin famn, och där och då visste Rowan att han skulle göra precis vad som helst för honom. Det var galet vilken kärlek man kunde känna till en sån liten krabat så fort, galet och obeskrivligt. Han log stort och såg upp på Thessa.
"Men sin mors skönhet." log han glatt, vred på huvudet för att kunna ge henne en kyss på kinden. Hans älskade fru, som han saknat henne under tiden i kriget. Men hon hade fått en konkurrent om hans kärlek i den lilla sonen, det fick han väl påstå även om han bara tycktes älska henne mer och mer för var dag som gick.
"I sådana fall tror jag snarare det är hans mors vilja han ärvt." skrattade han lätt, tvivlade inte på att hans frus järnvilja nog var starkare än hans egen ofta. Han önskade dock att han hade fått vara där under förlossningen, men det var inget att göra åt nu. Det var inget de hade kunnat styra, och han fick ärligt talat vara glad att han ens kommit tillbaka. Det var något han inte hade trott att han skulle göra.
Han såg på den lilla sonen igen, drog försiktigt med fingrarna över hans kind. Leendes innan han motvilligt lade ner honom igen och vände sig till Thessa.
"Vi borde gå ner till middagen igen." sade han, gav henne en lätt kyss. Helst av allt skulle han stannat kvar här, ifred och fått vila upp sig efter alla bravader - men han fick ta sig igenom den här kvällens firande innan dess.

Sienna var otroligt glad över att äntligen få vara hemma igen, för trots att hon kunde kriga så var det inte hennes område. I ett krig så stod hon hellre i smedjan och hjälpte till på det viset, men hon fick ändå erkänna att det kändes som om man gjorde mer när man väl var ute i kriget. Men nu var allt det där över, och hon hoppades att de aldrig skulle behöva fundera på sånt igen - nu skulle dem istället koncentrera sig på att fira. De hade vunnit kriget, kungen hade överlevt trots de tidigare sorgliga nyheterna och de hade en liten kronprins. Glädjen märktes redan ute på stadens gator. Hon och Erland hade dragit sig hem till sig först, hon ville få andas, byta om och bara få njuta av att ha honom hemma igen i några minuter innan de begav sig till slottets festligheter.
"Hur mår du?" frågade hon mjukt sin make, även om han tack och lov inte blivit skadad så kändes det ändå som en högt relevant fråga. Kriget hade varit en bergochdalbana även psykiskt, han hade förlorat sin bästa vän bara för att finna honom svårt skadad senare. Det vore väl inte märkligt alls ifall det tog på honom.

Till skillnad från sin make så hade inte Adriana en tanke på att dämpa ner bråket för att inte dra till sig uppmärksamheten, men så hade hon också en tendens till att glömma bort sådana småsaker ibland om något retade upp henne tillräckligt. Vilket han gjort nu. Nej förresten, retat upp kanske var fel ord - hon var känslosam ihop med det, vilket inte gjorde en bra kombo för hennes humör.
"Har du ingen förståelse för varför jag gjorde det?" frågade hon, med en något snäsande ton samtidigt som hon ryckte till då han sparkade iväg stolen. Hon vandrade fram och tillbaka något över rummet medan hon tog till orda igen.
"Om du inte hade varit så urbota självisk hela tiden skulle du kanske ha förstått åtminstone lite av det. Men nej, nej. Det var min bror, någon jag växt upp med och älskat, det sista lilla uns av finns kvar av den familj jag en gång hade. Innan allting gick åt helvete. Men du är för fan blind för alla andra än dig själv. Till och med för din fru! Hade du brytt dig något hade du ju märkt vad dem gjort med mig. Jag älskar dig, men det är som att jag hela tiden är på fiendens territorium. Som om ni bara vill ha mig här för den fördel det ger er emot Rowan." fräste hon, önskade att hon kunnat hålla sig samlad men hade inte kunnat hindra tårarna ifrån att börja rinna. Det här var ändå sådant hon inte vågat yttra tidigare, knappt vetat om själv ens. Hon slog sig ner på sängkanten i hopp om att lugna ner sig något, med en tjock klump i magen då hon visste att det här var ett vägskäl. Beroende på hur han reagerade på drycken hon fyllt karaffen med, ifall han skulle inse eller inte. Det skulle bli bevis på ifall han faktiskt brydde sig om henne eller inte, och hon var rädd för svaret. Undrade långt inombords om det inte bara skulle ha varit bättre att fortsätta som innan.
Men det skulle inte ha gått. Inte ännu längre, han måste få veta. Hon visste inte exakt vad det var han skulle få se, men hon hade ändå sina aningar. Scener från svunna tider, från när hon varit lycklig i Eimport, tills den där dagen då hon hittat föräldrarna dödade. Flytt i rasande fart för att ha blivit hittad av hans föräldrar, och allt det där som hon senare förträngt och sedan mints först nu. Hur de hållit henne undan ifrån allmänheten tills hon kunde bete sig enligt dem. Slagen, att dem svultit henne och låst in henne - alla medel de kommit på fram tills att hon fogat sig och börjat tränga undan alla de där minnena. Anpassat sig för överlevnad.

Hur glad än Erland var för segern och se sin bästa vän välbehållen så kunde han inte låta bli att hemsökas av tragedierna som passerat. Hans psyke hade tagit en riktigt smäll av att se Rowan rest från de döda, mitt bland all annan död. Och så mycket var oväntat från kriget. Trots all planering.
Trots att det var Rowan som var kung så hade Erland fått ta på sig stora ansvar när han sett efter de andra i lägret. Med all säkerhet visste han att han aldrig skulle kunna klara av att göra sin bästa väns arbete. Och Erland beundrade Rowan för det. Sådan ihärdighet. Nä, till skillnad från Rowan föredrog han nog att vara i periferin, inte ha all uppmärksamhet på sig.
Sienna var hans stöd i det. Det hade hjälpt otroligt mycket att hon fanns där. Hon bekräftade alla anledningar till att fortsätta leva. Att fortsätta leva ett lyckligt liv och leva det fullt ut. För det ville han. Med sin största kärlek. Och de liv som fanns i henne.
Han svalde det onda, för han skulle inte låta Sienna få se det. Han var dessutom säker på att han kunde ta reda på det själv. Eller tala med Rowan. Han skulle inte oroa Sienna. Aldrig. Det viktigaste var att hon mådde bra. Och med den beslutsamheten agerade han.
Erland slog på ett stort leende när han såg sin älskade och tog hennes hand för att lätt kyssa den. ”Bättre nu.”, sa han och drog henne retsamt till sig. Ville kyssa mer på henne. Över hennes läppar och ansikte. Erland skrattade. ”Och du? Är du redo för ja.. allt?”, sa han och visste inte om han menade firandet med middagen, eller födseln framöver. Eller både och. Sienna fick välja att svara på vad hon ville. Han var bara otroligt glad över att hon var trygg och i säkerhet igen.


Innan Philip hade höjt glaset till sin mun hörde hans Adrianas stämma och satte ner det med en dräm så att det skvätte några droppar över kanten och landade på bordsskivan.
Skulle hon verkligen försöka vända det till att handla om henne själv?
”Du spelade med hela riket när du gjorde dina val, Adriana!”, fräste han tillbaka, snabbt arg igen. Han stormade mot henne och greppade tag om hennes axlar. Förstod inte hur hon kunde ta den där idiotens sida. Hon hade gjort sina val. För längesedan. När hon valt Philip. När hon valt Acria. Det fanns ingen chans att byta sida i Philips sinne. Aldrig. Han skulle hata Rowan för evigt. Och dansa på hans grav när han inte längre fanns vid livet.
”Kalla mig inte självisk för att sätta mina före den där idioten..”, fortsatte han att fräsa och stirrade ilsket åt hennes håll när hon talade. Greppet om hennes armar hårdnade. Blev blind av vreden. ”Du kan inte spela på båda sidor!!” utropade han i hennes ansikte och ville skaka om henne, men något hindrade honom så att Philip stannade upp i en rörelse och mötte hennes blick. Eller snarare, han verkligen såg den. Han sårades av orden hennes. Han tappade armarna längst sidorna.
Adriana hade väl haft rätt till viss del. Till en början var det väl precis så. Philips föräldrar visste bättre än att missa ett bra tillfälle för att krossa ett av världens mest mäktigaste riken. Ta makten i sina egna händer. Och så hade tillfället visat sig för det. Serverat dem. Adriana, i deras händer. Kanske snarare klor.
Han gillade inte heller att hans ilska hade slagits tillbaka mot honom. Adriana hade gjort det klart för honom hur dåraktig han var. Ändå brottades Philip med tanken att han hade rätt. Han visste vad han gjorde. Varför han gjorde det. Det var inte rättvist att bli behandlad på det här sättet. Men han ville inte heller riskera att såra deras relation ännu mer. För faktum var att Philip älskade sin hustru. Hans ljus i livet. Kanske mer hans eld, med den hetlevrade relation de hade till varandra.
Fortfarande irriterad, men besegrad av hennes ord, gick han tillbaka till bordet för att plocka upp vinglaset och smaka av drycken.
Det gick fort från att vätskan träffat tungan och sedan runnit ner i halsen. Philip hostade och tog sig till närmaste stol för att undvika att falla ihop på golvet. ”Vad fan..”, fick han fram mellan andetagen och hostningarna. Han hade ju bara smakat. Ändå kändes det som att han blivit rejält berusad på nolltid.
”Aaah..” Han grimaserade och gömde sin blick i sin hand. Sedan hände något.
Det uppenbarade sig om ett flimmer av bilder från en annan tid. Philip förstod ingenting. Men så upptäckte han. Adriana. En yngre, bara barnet. Ett skratt. Lycka. Philip jämrade sig när han försökte få ihop det. Sedan något mer bekant. Hans föräldrar. Deras vänliga ansikten när de tog emot Adriana och välkomnat henne som sin. För att sedan i mörkret, när ingen såg på, förvandlas till monster och misshandla henne. ”Nej..”, flämtade Philip och ville stoppa de. Men han var bara hjälplös. Snyftade när han såg vilken smärta de utsatte hans kärlek för. Med ens rycktes han ur det och var för en tiondels sekund inte säker på vad som hade hänt. Var allt detta sant? Han fann sig kallsvettig med hårda grepp om stolens armstöd. Blicken for till Adriana och Philip for med ens upp ur stolen och rusade fram till henne för att ta henne i sina armar. Fann inte orden. Kunde inte tro att det var sant. Ville inte tro det.
”Jag är så ledsen..”, fick han fram. ”Är det sant?”, viskade han sedan. Hoppades på till viss del att det han sett var en förvrängd bild av det förflutna. Kanske hans föräldrar inte gjort något av det? Utan det var en tolkning, något som Adriana målat upp om de.