Iliya PRV Vidomina & Medi

Sakta skakade hon på huvudet.
"Nej jag har alltid varit i huvudstaden. Eller förlåt.." Hon funderade och såg på honom.
"Människornas huvudstad." Hon suckade.
"Jag har haft friare från andra städer. Amiraler och annat. Men jag är inte intresserad att resa. Vara gift eller skaffa familj."
Hon nickade sakta. Såg sedan mot en cello och nickade.
"Kanske det."

"Du har mycket att upptäcka. Jag har varit på många ställen. Vissa ställen mer intressanta än andra.", tillade han och svängde till en mycket bredare korridor. Den här korridoren saknade dörrar på sidan om de. Korridoren ledde till en dörr. "Jag sparade det bästa till sist. Det här är mitt rum- skulle du vilja se?" Rion kikade på Alice över axeln och bestämde sig sedan för att öppna dörren åt henne. "Välkommen."

"Jag var hos alverna igår." Sa hon och började att gå. Såg sig om och nickade.
"Är det sant att ni aldrig har dag? Att en av er magi är att det alltid är natt?" Hon såg på honom. Hams rum? Varför skulle hon vilja se det? Hon vred huvudet och kände hur hjärtat slog hårdare.
Han var tillbaka till sitt vanliga sätt och hon skakade på huvudet.
"Jag måste nog gå..."

Rion såg överraskad ut och stannade upp i en rörelse. Ville hon inte? Var hon inte ett dugg nyfiken på Rion? Hon hade inte ställt en enda fråga om honom, verkade inte alls ge honom en möjlighet att öppna upp sig för henne. Alice var bara full av sig själv! "Varför är du rädd? Jag kan se det i din blick. Det behöver du inte vara.", sa han och såg oförstående ut på henne.

Hon var så lätt att läsa och hon bet sig i läppen. Om hon bara kunde sluta vara så rädd.
"Jag är rädd för männ." sa hon och drog sig ett steg bort.
"I två år har olika män kommit till butiken och försökt fria." sa hon och och såg upp.
"Sen är du vampyr så jag vet inte vad du tänker."

"Är du inte ett dugg nyfiken?", frågade han och försökte se efter vad hon funderade på. Rion försökte tänka efter ifall det fanns något som kanske kunde lugna ner henne, något som kanske skulle göra henne glad.
"Här, låt mig visa dig en sak." Han gick in i rummet för att strax komma tillbaka med en ask i handen. Asken var så pass liten att den rymdes i hans handflata.
Rion räckte över den till Alice. "Öppna den."

"Det är ditt rum. Fina flickor får inte vistas i mäns rum." sa hon och såg efter honom. Tog emot asken och öppnade den försiktigt. Hon vågade inget annat och hon tittade förvånat upp.
"En...?"

"..Ring! Titta på juvelen- den är röd, fylld av vår blodmagi.", fyllde Rion exalterat i Alices mening. Kunde inte tygla sig själv. "Ta på dig den, den kommer att passa dig.", sa han och log förtjust. "Någonting måste du ha för att kommit och hälsat på oss. Och minnas oss."

Hon såg förvånad upp och skakade på huvudet. Inte kunde hon ta den. Men hans röst fick henne att dra sig tillbaka. Tog försiktigt ringen på sig och såg på den.
"Den är vacker." Hon såg sedan upp.
"Men är den verkligen värd att ge bort?" Sa hon.
Hon såg sedan ner på sina händer.
"Tack så mycket." Hon svalde och hjärtat slog. Skulle hon våga.
"Kan jag få se ditt rum?"

"Vi har flera.", förklarade Rion och såg ner på ringen på Alices finger. Skulle säga något mer då något, eller någon, avbröt honom. "Rion! Där är du! Jag har letat överallt efter dig."
"Ivan." Rions leende försvann på ett ögonblick.
En man, något äldre än Rion visade sig i korridoren. Han var stiligt klädd i kostymbyxor, skjorta och kavaj. Det mörka håret var slickat bakåt. "Jag ska träffa drottning Helena, kom nu. Du ska följa med."
Ivan hade först inte lagt märke till Alice. Han verkade vilja skynda sig. Men så föll blicken på Alice när Rion inte rörde sig ur fläcken. "Vad nu? Vem-" Ivan harklade sig och såg skeptiskt på Alice. "Du är inte vampyr som oss. Vem är du?"