~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Hyddan i Öst:
Det kändes som om han skulle kräkas. Rakt ut. Bara kräkas. Hans mage vred sig, svettpärlor trängde ögonblickligen genom hans hud och fick pannan och näsa att glittra i det halvt gula ljuset i hyddan. Hans nävar knöts. Knogarna blev vita. Tänderna tätt sammanbitna. Knäna skakade och hans inre skälvde. Mördare. Ilskan pumpar. Demon. Blodet rusar. De blodiga orden han sett var från den sekunden för all oändlig framtid etsade i hans hjärna. Inbrända. Skurna i sten. Fast, för evigt.

Arya såg upp på honom,
"Tack." sade hon men Eriks ögon svartnade och det var svårt att hålla rösten stabil. Han lyckades inte med det. Den var grov, mörk och rosslig när han talade,
"Vad... Varför... Jag ska..." han kunde inte avsluta en enda mening, oförmögen att smälta det han beskådat. Skärsår, knivskador, blåmärken och brutna ben var saker som kom med strider. Med pumpande ilska och rusande adrenalin. Men det där, att rista in sådana specifika ord i en annan människas arm, det var övervägt våld. Våld för nöje och hämnd. För att tillfredsställa sina egna mål, tankar eller känslor. Handlingar för att skada - medvetet såra och förstöra. Det var otänkbart. En sådan vidrig handling. Sådant överlagt våld. Sådant penetrerande hat. Eriks mage knöt sig än hårdare och han fick kämpa mot gallan som hotade att komma upp genom hans strupe. Han var så arg, så genomgående rasande att det var svårt att förbli stående. Han ville slita till sig Arya och kyssa armen tills märkena försvann, sudda bort de vidriga orden som var så långt från sanna. Han ville springa efter den vidriga kvinnan av hat som gjorde detta mot hans älskade Arya, hans skatt. Men han kunde inte röra sig. Samtidigt som han inte kunde sjunka ner på knä kunde han inte stå, samtidigt som han inte kunde stå kunde han inte gå - han var fast där. I ett slags limbo omsluten av ren ilska och vrede.

Arya - Hyddan i Öst
”Vad... Varför... Jag ska...”
Arya rynkade pannan och synade Erik uppifrån och ner. Vad hade just hänt? Hennes älskade verkade helt plötsligt och från ingenstans blivit enormt upp rörd. Arya förstod det inte. Nyss hade han omfamnat henne, kysst hennes panna och i vänlighet lånat ut sin skjorta men undertiden hon fått på sig den hade han totalt bytt sinnesstämning. Vad hade hänt?
”Erikk...?” sade Arya försiktigt och sträckte skakande fram sin minst skadade hand och smekte lugnande prinsens handrygg, ”vad hände? Gjorde jag något fel?”

Erik - Hyddan i Öst:
Erik kunde inte få fram några ord. Aryas beröring kändes som om den var i en annan värld. Han kunde se den men han kände den inte. Ilskan var för övermannande, alldeles för stark. Att försöka öppna munnen och tala var uteslutet. Där fanns inga ord. Risken att han skulle kräkas var alldeles för stor. Han greppar hennes hand, kanske lite för hårt, och vrider upp dem. Han stirrar på Arya medan han genomför handlingen. Svettpärlorna blir fler och hans knän skakar allt mer. Han känner sig långt bort från allt och samtidigt så djupt inne i det att inget annat finns just då - inget annat än ilskan över att någon gjort så mot hans Arya. Märkt henne. Märrat henne. Ristat henne. Hatat henne... Det var hatet som fick honom att koka över av vrede. Att någon hatade Arya så innerligt, så besynnerligt, så djupt och ont att ristade ord i blod och kött var nödvändigt - det kunde han inte släppa. Någonsin.

"Vad är detta..?" orden hade kommit bara någon sekund efter att han vridit Aryas arm, tankarna rusade så hastigt inom honom att han knappt själv hann med. Ilskan pulserade så kraftfullt att det faktiskt fick hans fingrar att pulsera runt Aryas lilla arm. Han var så arg att det inte fanns ord för det. Han var så äcklad. Så äcklad av den vedervärdiga människan som märkt Arya på detta vis att hans näsa drogs upp i avsky, som om han känt en illaluktande doft. Det förvrängde hans ansikte ytterligare. Ilskan sken genom hans ögon och hade det inte varit för den hade han vikt sig och fallit ihop i en hög på golvet från smärtan som fanns bakom väggen av ilska. Men det var inte det som syntes. Det var ilska, avsky och avsmak.

Arya - Hyddan i Öst
Arya stirrade nästan skrämt på Erik. Hans hastiga humörsvängning gjorde henne orolig. Vad hade egentligen precis hänt? Eftersom Arya var distraherad med ögonen fästa på Eriks ansikte var hon inte beredd när han tog tag och vred runt hennes arm. Hon hann inte hejda kvidandet som kom ur hennes mun eller dölja vilken smärta hon var i. Hon såg chockat och oförstende upp på Erik tills hon upptäckte vad som upprört honom. Orden på hennes armar fick hela Arya att frysa till is. En kort sekund stirrade hon bara på det som Priyanka ristat in i hennes hud.

”Vad är detta..?”
Eriks ord fick hennes andetag att snabbt öka i hastighet. Vreden var uppenbar hos honom. Arya visste inte vad han tänkte men genast slet hon åt sig sin hand trots att det gjorde oerhört ont. I smärta drog hon snabbt på sig Leelas mantel igen så att hennes armar och orden inte längre syntes. Sedan såg hon upp på honom igen men kunde inte dölja rädslan som klart strålade ut från hennes ögon och ansikte. Därför såg hon direkt bort igen.

Hon sade först ingenting, utan satt bara i tystnad och skakade smått av rädsla över situationen. Vad tänkte Erik just nu? Han var utan tvekan upprörd, vredesfull, arg på henne, men han gjorde ingenting, väntade på att hon skulle svara honom. Men vad skulle hon säga? Vad skulle hända om han fick reda på sanningen? Skulle han tro på henne? Eller skulle han tro att hon lurat honom? Skulle han döda, eller lämna henne? Det stack i hennes fingrar, paniken var påväg att bubbla upp, men hon tryckte ner den igen. Hon kunde inte berätta för Erik vad orden var för något. Hon kunde inte ens se på honom. Hon satt och bara skakade på sängen med huvudet sänkt åt ett annat håll.

Efter en stund av tystnad lyckades Arya till slut samla sig nogorlunda. Hon slutade skaka men kunde fortfarande inte se på Erik. Se hur arg han var.
”Det är ingenting.” viskade hon svagt med en tung röst.
Det hon sagt var en uppenbar lögn, det visste hon och antagligen Erik också. Men hon kunde inte säga sanningen, hon vågade helt enkelt inte. Rädslan för hans reaktion var för stor.

Erik - Hyddan i Öst:
Han kunde inte dölja ilskan. Den förstummade honom för en stund medan Arya satt och skakade på sängen. Han ville slita in henne i sin famn och krama henne tills inget fanns inom henne förutom hans kärlek för henne. Han ville hålla fast henne, pressa sin kärlek in i henne. Men han var förstummad och förstenad. Han levde för henne. Andades för henne. Skulle kasta sig framför en yxa för henne utan minsta tvekan och nu, ja nu hade någon vanärat henne på ett sådant sadistiskt och hatfullt sätt. Han hade inte kunnat vara där, han var inte där. Hade inte lyckats skydda henne, ta hennes smärta, hindra knivens blad.

Hans nävar var knutna, knogarna vita och benen kunde han inte längre känna under sig. Det var så underligt och samtidigt lade han inte ens märke till det egentligen. Det han lade märke till var hur Arya skakade, hennes hållning, nästan lutad bort från honom. Det skar i honom, han ville skrika ut sin smärta men inget mer än frustande andetag kom ut ur munhålan. Hon borde vara i hans famn, hon borde bli hållen av honom, omfamnad och vårdad. Men nu satt hon med mantel och skjorta på sig, skakandes och han var frusen. Kunde inte röra sig.

Arya hade suttit tyst så länge, allt för länge, när hon viskade med svag röst att det inte var något. Som om hennes smärta inte spelade roll, som om hatet som spred sig från de där orden inristade i henne inte betydde något alls. Skatt... Tanken kom samtidigt som tårarna började strila. Han hade misslyckats, han hade inte kunnat skydda henne från sådant fruktansvärt hat och nu var han inte tillräckligt för henne. Hon tog inte stöd hos honom och lät inte honom ge all sin kärlek. Det gjorde så kolossalt ont i honom och smärtan blandad med vreden blev för mycket. Han föll till knä utan att känna hur hans mötte märken med en hård duns. Han gav ifrån sig ett kort vrål och drämde de knutna nävarna i golvet så att det bildades två gropar och ett par droppar blod föll ner på stenarna. Han kunde känna hur benen i undersidan av handen tillsammans med benen i hans lillfingrar krossades, bröts på flera ställen. Men han brydde sig inte. Han bara rätade på sig så att han satt på knä med de blodiga nävarna i knät och tårar som strilade ner för kinderna medan han grät. Han grät som en man inte borde. På ett sätt som var så långt från värdigt man kunde komma. Hans skägg blev hastigt blött och ögonen röda. Hans blick blev suddig och allt kändes så värdelöst. Han kände sig så värdelös.

Arya - Hyddan i Öst
Arya vågade fortfarande inte se på Erik. Livrädd för hans reaktion på vad hon hade sagt. Hon kunde höra hans frustande andetag och undrade med stor sorg hur allt hade kunnat vända så fort. Nyss hade hon varit omsluten i hans varma famn, han hade smekt hennes skulderblad med mjukhet och kallat henne för sin skatt. Men nu stod han så full av vrede framför henne. Hans stora, ståtliga, muskulösa kropp kokade av sådan ilska Arya bara sett hos honom under det Röda Kriget. Det skrämde henne, mycket. Hon hade sett vad han kunde göra i och med sin ilska. Hon hade sett hans styrka och kraftfullhet även utan ilskan. Styrkan kombinerad med ilskan var utan tvekan något av det farligaste på hela Bayrios. Arya satt stilla och bara andades - knappt ens det. Hon var så rädd och så arg på sig själv för att hon upprört Erik.

Eftersom hennes ansikte var vänt bort och hennes huvud sänkt såg hon inte då Erik föll ner på knä. Istället hoppade hon till då han slog i marken och vände sig hastigt mot honom igen. Hans nävar var höjda över honom och precis när hon fick se hans ansikte igen kom vrålet. Det var kort, men trots det skräckinjagande, åtminstone för Arya. Trots smärtan flög Arya bakåt i sängen och höjde vettskrämt båda sina händer framför sig som skydd. Men slaget kom aldrig mot henne. Istället hörde hon en mycket hård duns i golvet kombinerat med ett krasande ljud. Försent insåg Arya vad Erik hade gjort. När hon sänkte sina smärtande armar kunde hon se sin älskade sitta stilla på golvet framför sängen med sina blodiga händer i knät och med tårar rinnande ner för kinderna.

Arya förstod ingenting. Vad hände? Varför gjorde Erik såhär? Var han inte arg på henne? Var har ledsen eller besviken på henne istället? Vad hade hon gjort och vad betydde allt detta? Frågorna for genom hennes huvud på mindre än en sekund men en tanke, som också var den allra starkaste, dröjde sig kvar och fick det att riktigt verka inom henne. Erik grät. Mer än vad hon tidigare sett. Han hade skadat sig illa och satt nu stilla, för stilla, framför Arya. Det gjorde så fruktansvärt ont inom henne. En annan typ av smärta än den som Priyanka orsakat henne. En smärta i hjärtat. En som var långt mycket mer intensiv än någon av de andra. Erik var i smärta, det var uppenbart och även om inte Arya förstod varför så klarade hon inte av att se honom så. Någonting brast inom henne vid åsynen av Erik på golvet. Också hennes ögon tårades och utan minsta eftertanke slängde hon sig ner på golvet framför honom.

Smärtan var så intensiv att Arya för ett ögonblick var nära att svimma igen, men hon lät det inte ske. Istället puttade hon sig framåt med sitt minst skadade ben och slängde sig om halsen på Erik. Det gjorde fruktansvärt ont och tårarna på hennes kinder hade kunnat orsakats bara av smärtan från hennes handlingar men hon kunde inte bry sig om det. Det gick inte. Allt som fanns för henne, allt i hennes huvud och allt som var möjligt, var bara Erik. Hans smärta fick det att skrika inom henne av sorg. Oavsätt om han hade varit arg eller ledsen på henne för orden på hennes armar, oavsätt om han ville lämna eller döda henne så klarade hon inte att se honom lida. Allting annat försvann och allt som fanns för henne var att hjälpa honom. Stötta honom och eliminera vad som än fick honom att lida.
”Erikk...” viskade Arya hest i Eriks öra, omförmögen av att få fram något annat, ”Erikk...”

Erik - Hyddan i Öst:
Hon var kort därefter runt hans hals. Hennes armar slängda om hans nacke kändes som en skänk från ovan som han inte var värd. Han tänkte sig inte för, han bara drog henne till sig medan hon viskade hans namn. Han blodiga nävar lämnade märken på henne och han kunde inte hindra hulkningarna av sorg som skakade hans halvt nakna kropp.
"Förlåt mig..." viskade han mellan de ytliga andetagen, "förlåt, förlåt, förlåt.... Förlåt mig Arya..." mumlade han ut mellan nästan slutna läppar medan tårarna strömmade från hans ögon. Det hela gjorde så fruktansvärt ont. Smärta han tidigare inte vetat var möjlig att känna.
"Förlåt, förlåt, förlåt..." hulkade han om och om igen medan han lutade sitt ansikte mot hennes lilla axel. Han ville krama henne så hårt, så hårt, så hårt men han använde det lilla av hans självkontroll som fanns kvar till att hindra sig själv från just det. Arya var skadad och han smärtade henne redan för mycket som det var med sina stora armar, det var han medveten om men han kunde inte göra mer för att hindra sig själv.

I hans huvud hörde han Aryas skrik, han kunde se framför sig hur hennes ärm skars upp. Hennes blodiga ansikte, den blåslagna, misshandlade kroppen. Hans hjärna gav honom ingen vila och parat med det syntes ett sadistisk leende av vita tänder omringat av gyllene hud - sådan hud som Arya själv bar. Han ville sträcka nävarna in i sin egna tankevärld och strypa leendet. Strypa den som bar det. Ilskan var så hopplöst blandad med smärtan han kände att det var svårt att skilja den ena från den andra. Det som förankrade honom i verkligheten, i nuet, var doften av Arya och hennes armar om hans nacke. Jag är inte värd dig, jag kunde inte skydda dig, kunde inte hindra... Eriks tankar var de av hat; mot sig själv men än mer mot den som printat sådant hat på hans älskades kropp. Hela tiden mumlade han 'förlåt, förlåt, förlåt' om och om igen. Även om han själv inte kunde höra vad han sade. Att hans nävar pulserade, värkte och blödde märkte han inte. Hur knäna bultade och hans kinder var alldeles blöta märkte han inte. Att han skakade och hulkade märkte han inte. Han kände henne i den fysiska världen men däröver fanns ingen förankring. Han var så intrasslad i sitt egna huvud, sina egna tankar - hatet, ilskan, vreden och smärtan.


Freja - Utanför hyddan i Öst:
Det smällde och någon grät. Det lät som Erik, fast det kunde det väl ändå inte vara?
"Vad-" hon vände sig om mot Wilheim med fingret över sina läppar. Indikerade att han skulle vara tyst. Han nickade och de lämnade hyddan, gick några meter bort. Det kunde väl inte vara Eriks om grät? Varför skulle han gråta? Och, på det sättet? Han hade inte gråtit så på flera år, otroligt många år faktiskt.
"Är de okej?" frågade Wilheim lite försiktigt med låg röst, men Freja bara ryckte på axlarna med en längtande blick mot hyddan. Hon ville gå in och ta Erik i sin famn så som hon gjort för många många år sedan. Men det var inte hennes roll längre. Hon fick inte göra det längre. Erik tillhörde Arya nu.

Arya - Hyddan i Öst
Han skakade och hulkade i hennes armar, hans kinder var våta och ögonen rann. Hela tiden bad han henne om ursäkt för något, något hon inte förstod. Arya kände sig så vilsen, hon förstod verkligen ingenting. Hennes älskade led på ett sätt hon aldrig sett honom göra tidigare, hon förstod inte vad som fick honom att lida så eller vad som fick honom att tro att han måste be henne om förlåt. Hon förstod verkligen inte. Men som om de var det naturligaste i världen för henne gjorde hon allt hon kunde för att trösta honom. Med armarna om hans hals smekte hon honom lugnt och mjukt över ena skulderbladet, den andra handen var i hans hår och tryckte försiktigt hans huvud mot hennes. Hans tårar blötte henne och skjortan hon bar medan hennes egna då och då rann ner i på hans axlar.
”Shhh.” viskade Arya i Eriks öra, inte för att tysta honom utan bara för att lugna, ”det är okej Erikk, ingen fara...jag älskar dig.”
Arya svalde och var tyst en kort stund med Erik i sin famn. Men sedan gjorde hon något hon aldrig gjort för någon annan någonsin. Hon sjöng för Erik. Istället för att viska ord i hans öra sjöng hon mjukt en lugnande melodi med djup röst för honom.
”Mere priy so jao, aap khoobasooratee se soe. aakaash andhera hai aur chandrama itana spasht hai. vah aap par muskuraata hai aur chamakata hai. aakaash mein taare mere priy, mere pyaar, mera oopar Erikk.”
Orden var på Gammal Garudiska och sången hon sjöng en gammal vaggvisa Aryas mor sjungit för henne som barn.

Erik - Hyddan i Öst:
Han försökte klänga sig fast vid känslan av hennes händer, hennes armar och hennes famn. Försökte hålla fast vid hennes ord, hennes röst och hennes doft. Men smärtan var så intensiv, så krossande och slukande att det nästan var omöjligt. Tårarna forsade, han skakade not kopiöst och snörvlade medan han försökte dra luft ner i lungorna. Men något bröt sig genom mörkret, fick grepp om honom. Aryas röst, som han aldrig hört den förut. Den kom först i vågor men sedan fick den fäste om honom. Hon sjöng, sjöng mjukt i hans öra på ett språk han inte förstod. Men hon var som en ankare till verkligheten. Han greppade ankaret med all kraft han kunde. Slet sig ur misären med hjälp av hennes röst som lyckades bryta sig genom mörkret, smärtan och vreden tillräckligt för att få honom att återvända till nuet.
"A-Arya..." andades han skakigt ut, "Arya, förlåt mig..." viskade han och denna gången med styrka bakom orden, medvetenhet bakom orden och hans armar slappnade av runt henne, om än enbart ytterst lite. Hon var hans skatt och det sista han ville var att göra henne mer illa.

Freja - Utanför hyddan i Öst:
Hon placerade korgen med mat i sitt knä samtidigt som de tog plats på marken ett par meter från hyddan. där på andra sidan fanns Erik och Arya - en Erik i otrolig smärta. Det kliade i Freja att springa dit. Hjälpa Erik, hålla honom så som hon hade gjort för många många år sedan. Men det var inte hennes roll, inte ens plats, inte hennes privilegium längre. Wilheims hand landade på hennes rygg, nere vid svanken. Den bastanta näven vilade stadigt där och Freja såg upp på honom. Han log inte eller något egentligen men det såg ut som om han gjorde det - fast utan att faktiskt le. Det var underligt men det var något Wilheim kunde göra. Men det fick henne inte att slita tankarna från Erik och det som pågick innanför dess väggar.

Freja, 11 år.
Erik skrek nästan, han grät hjärtligt och hans axlar skakade. Freja försökte trösta honom, klappade honom på axeln och sade att allt skulle ordna sig. Även om hon inte riktigt visste hur. Men det skulle bli bra.
"Såja, det blir bra Erik! Det blir bra." sade hon om och om igen, men det hjälpte inte. Erik bara grät och grät.
"Det är mitt fel. Jag skulle passa henne. Jag. Jag. Jag." sade Erik med gäll röst. Hans klara ögon var rödgråtna där han satt i ett hörn inne i ladan. Men Freja höll inte med honom, det var inte Eriks fel. Hon visste att det inte var hans fel.
"Det är inte ditt fel Erik, det är det inte!" sade hon med gråt i halsen. Det gjorde ont att se Erik så ledsen. Fruktansvärt ont när Erik var den finaste människan hon kände.
"Hildé kommer bli bra!" Erik hulkar sig nu än mer, Freja lägger armarna om hans nacke och kramar honom hårt, så hårt hon bara kan. Eriks armar hamnar runt henne och han kramar henne tillbaka än hårdare. Det gör ont i Frejas revben men hon säger inget. Hon vill säga till honom att släppa för att det gör ont men det gör hon inte. Erik behöver kramas just nu och det är precis vad hon tänker låta honom göra.

Hennes kläder blir våta från Eriks tårar och det gör mer ont i hennes hjärta än hennes kropp. Hon klappar hans huvud. Det blonda håret är alldeles tovigt. Men Erik bara gråter och upprepar orden att det är hans fel. Vad än Freja säger eller gör så hjälper det inte.
"Det blir bra Erik! Lugna dig. Det blir bra. Det var inte ditt fel!" Freja ville skrika ut orden högre än vad hennes röst förmådde. Mest av allt ville hon skrika på Eriks familj. De som skrikit på honom att han inte skyddade Hildé, inte räddade Hildé, inte hjälpte Hildé, inte älskade Hildé, inte tog hand om Hildé. De som skrek på Erik med hat och ondska i rösten. De som skrek på Erik att allt var hans fel, att det var Eriks fel att Hildé blivit skadad. Det var inte sant! Freja hade sett allt och det var inte sant! Erik hade försökt rädda dem båda, men Hildé... Hildé snubblade på den fördömda klänningen som Eriks och Hildés mor tvingade henne bära och Erik hade kastat Freja i säkerhet men på grund av det hade han inte hunnit tillbaka för att rädda sin lillasyster... Det var inte Eriks fel att Hildé blev skadad. Att Hildé nu låg livlös, våt och kall på en säng uppe i borgen. Det var inte Eriks fel att Hildé gick genom isen och drunknade. Att isen sprack när vildhästarna galopperade över den. Att de inte var snabba nog. Att Hildé var för liten med för korta ben.
"DET ÄR INTE DITT FEL!" skrek Freja så högt hon kunde när Erik grät som ljudligast.

Arya - Hyddan i Öst
”Erikk...shh.” hon drog sig tillbaka lite, men höll fortfarande kvar sina armar runt honom. En runt hans hals och än vid hans våta kind. Hon tryckte sin såriga panna mot hans precis så att deras nästippar snuddade vid varandra. Hon höll hans rödgråtna blick i sin medan hon smekte hans kind, panna och läpp med sin lilla tumme.
”Shh, Erikk, det finns inget att be om ursäkt över...Meree priye...” hon svalde och en ny tår föll från hennes öga, ”Main tumase pyaar karata hoon min älskade.”
Trots smärtan hon var i både fysiskt och mentalt höll hon sig lugn och visade knappt något av det för Erik. Sorgen hon kände kunde han se men inte mer. Hon ville inte höra hans ursäkter något mer. Ursäkter för något han inte gjort. Förlåt som bara fick henne att vilja skrika på honom att han aldrig någonsin haft anledning till att be henne om ursäkt för något.