Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Även Leonidas sträckte sig efter en bägare och drack av vinet. Han visste att Philip förr eller senare skulle ställa frågan, men hade hoppats på kunna vänta till efter tillställningen. Det var synd att förstöra en sådan fest med politik. Men nu när konungen kommit in på ämnet fanns inte någon anledningen att dra ut på det längre. Leonidas panna veckades en aning och verkade leta efter ett svar.
"Min far har beslutat att det är dags att slå till..", sade han till slut och såg ut över människorna i den stora salen. "Han vill att jag samlar ihop en så stor flotta som möjligt och leder en armé till kungadömet i väst". Leonidas tömde nu bägaren i ett svep. Det var hans sätt att berätta att han kommit dit för att rekrytera soldater och leda dem ut i en strid som skulle komma att kosta många liv. Förmodligen skulle det bli deras största strid hittills då det handlade om två riken som varit oense och trotsat varandra i flera års tid. Han såg tillbaka mot sin broder för att få en reaktion.

Philip distraherades lite smått av hur lik Octavia faktiskt var hans fru när hon gick runt bland gästerna i en av Cleos gamla klänningar. Han hörde knappt sin broder men rynkade lite på pannan då han uppfattade orden Leonidas sagt. Han vände blicken mot honom och fuktade sina läppar.
"Armé? Ska du ut i krig?" frågade han och la armarna i kors över bröstkorgen. Han funderade lite innan han såg sig omkring, syntes nästan hur mycket han funderade. "Om du ska ut i krig, ska jag stå vid din sida." sade han bestämt och kollade på honom. Han tänkte inte lämna sin broder i krig utan tänkte se till att den impulsiva av de klarade sig fint.

Octavia fortsatte att slänga små blickar mot kungligheterna medan hon slingrade sig fram bland gästerna. Trots att hon inte kände någon mer än Leonidas var det ändå vissa som stannade till för att tala med henne, och tack vare sin utbildning kunde hon lätt föra konversationer. Octavia lade märke till att Philip tittade åt hennes håll, men låtsades inte om det. Hon kunde även se hur hans leende sakta dog ut då prinsen hade berättat varför han kommit dit.
Leonidas ansiktsuttryck avslöjade vad han tyckte om att Philip ville följa med. Nog var han smickrad över konungen ord, och med honom vid sin sida var Leonidas starkare än någonsin. Men att lämna Cleopatra i det skick som hon var i nu kunde omöjligt vara bra. Varken för henne själv eller för barnet.
"Du är kung nu, och din hustru är havande. Vi må ha stridit tillsammans tidigare. Men jag kan inte begära att du följer med den här gången", svarade han, nu med en mer bestämd ton.

Philip gillade inte alls den diplomatiska tonen i broderns röst och att Octavia nyfiket kollade på dem så han nickade lite och nickade lätt med huvudet i riktning mot ett av arbetsrummen. Han började gå dit och lämnade vinbägaren på ett bord på vägen. Det var inget som han tänkte diskutera, de hade alltid stridit tillsammans och en ändring på det ville han inte ha. Han skulle absolut behöva prata med Cleo om det hela och om hur hon kände och tänkte, men i slutändan så skulle han åka.

Leonidas lämnade ifrån sig bägaren och följde sin vän under tystnad. I ögonvrån kunde han urskilja hur Octavia stannat upp för att se efter dem.
"Striden kommer att bli brutal, och flera män kommer aldrig att återvända", började han efter att ha stängt dörren efter dem. "Hur gärna jag än vill ha dig vid min sida, så kan inte riket riskera att förlora ännu en kung.. ", Ett snett leende letade sig sedan fram på prinsens läppar, trots att han förstod allvaret. "... för du måste medge att jag är en skickligare krigare än dig broder".

Philip granskade sin broder och suckade lågt, drog handen över ansiktet medan han övervägde alternativen.
"Du säger själv att den kommer vara brutal och att det inte kommer vara lätt att ta sig därifrån levande, jag kan inte låta dig gå dit ensam." sade han allvarligt innan han skrattade till. Han skakade lite på huvudet och flinade smått. "Det är du absolut inte, men jag ska prata med Cleo om det men jag ska med dig." lade han till och rynkade fundersamt på pannan. "Vi pratar mer imorgon, det är trots allt en fest i din ära." log han.

Leonidas tystande igen. Inget han sa skulle få Philip att ändra sig. Åtminstone inte nu. Han suckade till och la armarna i kors, men kunde sen inte låta bli att skatta till då hela situationen var rätt bisarr. Festen var i Leonidas ära, men sedan han satt sin fot i riket hade det uppstått alla möjliga problem.
"Kommer morgondagen bli lika intressant?", sa han med viss ironi i rösten. "I så fall ska jag överväga att komma hit oftare".

Philip flinade smått och drog handen över ansiktet, visste inte riktigt hur det var mellan dem efter alla svek och anklagelser men det verkade lugnt.
"Jag kan ordna det om du vill." flinade han och skakade lite på huvudet för sig själv innan han gick ut från rummet igen. Han drog handen över ansiktet och spände lätt sina käkar.

Leonidas följde sin vän ut ur rummet. Han såg sig omkring, men kunde inte längre se Octavia i den stora salen. Det fick honom att vecka pannan, då det inte var likt henne att lämna en tillställning så pass tidigt. Men mer hann han inte tänka innan konungens mor dök upp. Hon la en varsam hand mot sonens överarm och gav honom et moderligt leende, för att sedan se bort mot prinsen.
"Det är trevligt att se dig igen. Jag hoppas att min son givit er ett varmt välkomnande, sade hon.
"Det har han. Som alltid ". Leonidas besvarade hennes leende och såg tillbaka mot sin broder. Han kunde inte annat än att fortsätta som om inget hänt mellan dem och att allt var lugnt. På så sätt skulle allt förhoppningsvis förbli som det varit och Philips misstankar sakta dö ut.

Philip kände sig extremt lättad över att det kändes som vanligt mellan dem, behövde bara hitta Cleo och försäkra sig om att hon var okej. Han kollade på Leonidas och avbröt sin mor.
"Jag ska kolla till Cleopatra." sade han lätt, hade även märkt att Octavia inte närvarade längre och trots att han inte alls hade fått något dåligt intryck av hetären blev han smått orolig för Cleos skull. Han började gå mot hennes sovkammare medan han såg sig omkring lite då och då.