Prs tippest & JustAFriend

Elliot följde Sebastians ryggtavla med blicken. Han hann inte säga något innan Sebastian störtat iväg. Pussen på kinden måste väl betytt att Sebastian inte var arg på honom? Eller vad det nu var. Elliot var lite osäker på vad det var men det kändes som att något var fel. Att något var osagt eller att Sebastian känt något Elliot inte hade kunnat tolka. Elliots hjärna jobbade för fullt. Försökte pussla ihop bit efter bit för att förstå vad som kunnat vara fel. Mer än att Elliot var en ful idiot då...
Plötsligt slog det honom hur Sebastian viftat bort det där med att han bodde i ett fint hus. Sättet han nonchalant viftat bort allt som förknippade honom med att ha det väl ställt. Hur obekväm har verkat när rollerna bytts och det var Elliots tur att trösta. Var det så att Sebastian...skämdes? För att han hade det bra? Eller för att han hade det bättre än Elliot. Så kunde det väl inte vara? Eller? Tänk om det var så. Han hoppades verkligen inte det var så. Han borde ju njuta. Och inget var ju hans "fel". Hmm.
Elliot plockade upp sin mobil. Nytt sms, från rektorn. Ny plats. Kuratorns rum. De skulle från början haft mötet i stadshuset men efter en hel del om och men blev det på skolan. Först på rektorns kontor. Sedan flyttat till bildsalen och nu kuratorns rum. Elliot reste sig upp och borstade bort några grässtrån från byxorna. Han slängde ryggsäcken över ena axeln och började gå mot expeditionsbyggnaden. Datorn låg som vanligt i väskan och väntade.
Först när han klev in genom entrén slogs han av hur mycket han frös. Fingrarna var på gränsen till domnade. Det var förundransvärt hur någon kunde bli centrum av allt. Få en att glömma allt och alla andra. Glömma smärta. Glömma sorg. Bara fokusera på personen bredvid. Hur underbar hen var. Sebastian...

Han anlände till tyskalektionen två minuter försent. Ett pluspoäng var ju att han faktiskt sprungit till skåpet och hämtat sin tyskabok, vilket han inte brukade bry sig om. Shit, vad hände med honom? Började han få för sig att han skulle vara duktig?
”Öh, entschuldigung”, mumlade han när han möttes av lärarens hårda blick. Hon var jävligt trött på Seb och alla andra elever som inte tog hennes ämne på allvar. (Det vill säga alla.)
Ingen av sportkillarna hade tyska tillsammans med Seb. Som tur var. Han älskade de lektioner där han inte stördes utav dem - det var en ordentlig lättnad. Ingen som paxade en plats i mitten av deras skit till honom, ingen som ’diskret’ skulle slå till honom i ryggen och viska någon irrelevant observation.
Det var bara Seb, musiken han nu startat på låg volym i ena hörluren och tysklärarens käbbel lite i bakgrunden. Några få ord skreva ner i boken. Han läste upp en mening. Skrev en dialog på sex repliker tillsammans med en blond tjej som han aldrig kom ihåg namnet på.

Elliot var först på plats. Det var typiskt politiker, mycket snack, lite verkstad och framför allt ingen insikt om att andra människor också hade liv och tider att passa. Nåväl, Elliot var några minuter tidig.
Han knackade försiktigt på dörren. Efter ett dovt kom in! öppnade han och steg in.
"Hej", Elliot höjde handen i en liten hälsning och slog sig sedan ner på stolen som rektorn blickade menade på.
"Hej på dig Elliot, hur är det?", Elliot hade tappat räkningen på hur många timmar de spenderat på möten tillsammans. Många. Han kunde inte påstå att de kände varandra men de var absolut mer än ytligt bekanta. Hon visste dock ingenting om honom. Hon hade lärt känna "skalet", elevrådsordföranden Elliot gott och väl men hade betydligt mer bristande kunskaper om den trasige, sanna Elliot.
"Det är bra, själv då?", kallprat, kallprat, kallprat.
Efter ett antal minuter steg sig en liten rund gubbe med små glasögon, ett till synes vänligt leende och ett hårfäste högre än Eiffeltornet, in genom dörren. Av svettringarna att tyda hade mannen haft en hektisk dag. Handskak. Handskak. Litet leende. Litet leende. Samma samma. Elliot var så jäkla trött på det. Så. Jäkla. Trött.

”Ich heiße Naomi”, sa den blonda tjejen med knaggligt uttal när hon insåg att Seb glömt bort det ännu en gång. Hennes ansiktsuttryck var tydligt irriterat men när Seb såg henne i ögonen anade han att hon också var sårad. Vilket han självklart förstod; hon hade presenterat sig flera gånger men han hade aldrig ens försökt lägga hennes namn på minnet. Det sög när folk alltid glömde bort ens namn.
Han nickade hastigt och översatte en till mening i boken innan han tittade upp igen och mötte hennes ögon. Gröna. Inte som Elliots överhuvudtaget, men det faktum att de var gröna gjorde att Sebs tankar vandrade från tyskalektionen till Elliot hur snabbt som helst. Hur gick det för han på hans möte? Skulle han ta upp det om kalendern?

Som tur var så var lektionen slut nästan i samma stund som Seb börjat tänka på Elliot. Annars skulle nog den blonda tje- Naomi, som hon hette, bli väldigt irriterad på hur ofokuserad Seb var. Så fort som tyskaläraren sa att man fick lämna klassrummet så slängde han ner tyskaboken i väskan, slängde sagda väska över axeln, och ploppade in hörlurarna i öronen igen. Skruvade upp musiken. Lämnade klassrummet. Stegade mot sitt skåp.

Mötet visade sig vara någorlunda mer intressant än väntat. Eller i alla fall innehållsrikt. Elliots tankar svävade dock ständigt iväg till någon annan. Någon med mörka ögon och tecknarskills utan dess like. Någon han tyckte väldigt mycket om...
Hade han sagt något fel? Var det därför Sebastian hade tagit bort Elliots hand? Elliot hade lagt märke till hur Sebastian granskat honom efteråt. Inte direkt fientligt. Mer som om huvudet varit fullproppat med tankar och frågor utan svar. Men han vågade väl fråga Elliot vad som helst? Eller? Det där om hur han mådde var ju ändå ganska privat även om det hade känts bra att lätta sitt hjärta. Det kanske var just det. Att han berättat för mycket. Fått Sebastian att inse vilket psykbryt han var. Fått honom att inse vad Elliot egentligen vetat länge, att Sebastian förtjänade någon bättre. Att Elliot inte ens var i närheten till bra nog för någon sån perfekt. Fan.
”Jaha, men då avslutar vi för idag då”, rektorn gav Elliot en menande blick. Han hade svävat iväg igen. Han blickade ner på det halvfulla skrivblocksbladet framför honom. Tur att han var okej på att multitaska.
Elliot nickade instämmande. Den äldre mannen med svettringarna följde Elliots exempel. Tack. Tack. Hanskak. Handskak. Och så var det bara rektorn och Elliot kvar. Han var påväg att resa sig han med när han plötsligt kom ihåg vad han behövde presentera...
Förslaget om kalendern. Fan.

”Du behöver ju inte fråga om sådant Elliot. Du vet att vi stöttar allt kreativt”, rektorn log milt.
”Jo men, alltså har vi några regler eller så om vad som får vara med?”, Elliot bet sig lätt i läppen. Försökte utesluta alla detaljer. Rektorn höjde frågande ett ögonbryn.
”Nej, vi har beslutat att inte ha några sådana regler då vi inte känt att det behövts. Allt måste ju dock självklart följa landets lagar, det vill säga inga hatsymboler eller nakenbilder och så vidare. Varför frågar du”, sa hon lite tveksamt.
Räknades det här som nakenbilder? De var ju tecknade, det kunde väl inte räknas? Elliot försökte intala sig att så var fallet.
”Nejdå, jag var bara nyfiken. Då talar jag om för dem att det är okej?”, Elliot log lite nervöst och resta sig upp. Plockade ihop sina saker. Rektorn nickade och öppnade kontorsdörren.
”Tack, trevlig helg!”, Elliot steg ut i korridoren, som för övrigt var tom på elever från den egna årskursen. Efter en vänlig nickning och en trevlig helg segade han iväg mot sitt skåp.

Elliot klistrade sig fast i Sebs huvud. Han föreställde sig lockarna, de vänliga ögonen, nyckelbenen... Plötsligt började det klia i hans fingrar. Så fort han fick möjligheten så skulle han sätta sig ner och måla. Måla de förbaskade lockarna, måla de jävla ögonen som han aldrig skulle kunna göra någon rättvisa, bara måla. Måla Elliot. Det mäktigaste konstverket som någonsin nuddat jordens yta. Det mäktigaste, men ändå hemligaste, konstverket. För hur fan var det möjligt att det bara var Seb som såg och insåg vilket konstverk Elliot var? Sättet som hans läppar rörde sig när han pratade, hur lockarna blåste i vinden, färgskiftningarna i ögonen... Konst. Allt var konst. En sorts konst som Seb aldrig skulle behärska.

På tal om Elliot så fick Seb syn på honom efter att han lämpat in sina saker i skåpet och dragit ur ett par nya böcker istället. Elliot, som stod vid sitt eget skåp en bit bort. Seb gick dit direkt. Snabba, bestämda steg. Vanligtvis skulle han väl tänkt lite före; vad skulle han säga? Göra? Men han kunde inte hålla sig. De hade varit ifrån varandra i runt en timme, men det kändes som en evighet. Och den snabba pussen på kinden var fortfarande kvar på Sebs läppar, för att inte tala om kyssarna. De förbaskade kyssarna. Elliots läppar... Gud.
"Hej", hälsade han med ett leende på läpparna och ett ofrivilligt tindrande i ögonen. Tittade på Elliot. Lite för länge. Men han kunde inte hjälpa det; han tog in detaljerna. Hur läpparna förhöll sig i samband med hakan, hur ögonbrynen såg ut; långa, korta? Raka, kurvade?

Skulle han hem nu? Fredagar var de kortaste dagarna för Elliot(och de flesta andra i årskursen) så alla lektioner var redan avslutade. Men han ville inte hem. Verkligen verkligen inte. Han hade dessutom fortfarande en hel del att ta igen från de två tidigare veckorna. Vart kunde han dra sig undan? Bildsalen hade tidigare varit ett bra alternativ, men nu? Han skulle aldrig kunna gå dit mer utan att tänka på det som hände. Usch. Nej, biblioteket fick det bli. Nu hade bildminnena från kvällen i bildsalen satt igång. Det var som ett bildspel utan pausknapp som sattes på i biosalongen, även kallad Elliots näthinna. Någon lyckades dock finna den obefintliga knappen. Eller rev ner hela filmduken. Elliots tankar avbröts hur som helst plötsligt och han ryckte till. Värmen spreds dock inom honom när han märkte vem det var.
”Hej”, han kunde inte låta bli att le åt Sebastians tindrande ögon och leende. Sötchock.

Seb njöt av Elliots röst och leendet som spreds över hans läppar. Sköt undan tanken på att det var ett fejkat leende. Elliot var okej. Typ. Annars skulle han väl sagt något? Seb önskade att han skulle kunna se det som skedde under Elliots välpolerade yta. Önskade så hårt. Så, så hårt.
"Är du på väg till en lektion eller...?" frågade han och lät resten av meningen hänga i luften. Själv så hade Seb inga lektioner kvar för dagen; han var ledig nu. Vanligtvis var han en av de snabbaste som lämnade skolbyggnaden men sedan den kvällen i bildsalen hade han förändrats. Om det var medvetet eller omedvetet var han inte riktigt säker på, men både han själv och hans föräldrar hade märkt av det. Och hans föräldrar var väl bara nöjda med förändringen. Sonen som numera spenderade mer tid hemma och hörde av sig ifall han inte skulle komma hem på ett tag, en son som inte exploderade hur lätt som helst.
Och det var tack vare Elliot. På något vis. Av någon anledning.

Var det där hela frågan? Det kändes som att det fanns en outsagd fortsättning. Hmm, nåväl.
”Jag tänkte gå och plugga i biblioteket, jag har slutat för dagen”. Han log snett. Motivationen till att plugga var inte direkt på topp och han jobbade just nu för fullt med att hålla armarna ifrån den yngre. Undivika att slingra dem runt honom och begrava ansiktet i den andres axel. Dra in doften. Fly från verkligheten. Just det hade han ju visserligen gjort mer än vad som var rimligt på sistonde. Fokus Elliot.
”Och du?”, Han mötte de mörka ögonen återigen efter att blicken vandrat runt en liten stund. Studerat de bekanta ansiktsdragen. De han aldrig kunde få nog av.

Seb hade mer förväntat sig ett svar som ’jag ska hem’ så han snabbt skulle kunna ’ska vi hitta på något?’, men så var inte fallet. Elliot hade ju faktiskt varit borta länge, så att han pluggade ikapp efter skolan var inte konstigt. Det var mer ansvarsfullt än hur han själv skulle agerat om han varit borta så länge, men så var Elliot också sådan. Ansvarsfull. Trodde Seb i alla fall. De kände ju inte varandra så väl ändå.
”Plugga i biblioteket, antar jag”, svarade han med ett vasst leende på läpparna och en lätt axelryckning.
Han var väl inte allt för på? Eller jo, han var ju på, men blev det för mycket för Elliot? Tänk så ville inte Elliot umgås med honom mer efter att han börjat gråta tidigare? Fan, Seb hade verkligen betett sig som ett litet barn. Ett litet barn som bara hade fokus på sig själv och skulle vrida och vända på allting så fokuset aldrig skulle lämna honom.