Almost PRS

Yaosu kunde inte riktigt förstå sig på varför den yngre flickan ens ville sitta och klämma på hans tråkiga kinder. De var långt ifrån lika mjuka och roliga att klämma på som hennes egna, men å andra sidan var det kanske inte samma grej att sitta och klämma på sina egna kinder. Händerna greppade försiktigt tag om de mindre händerna och förde dem båda två till läpparna, så att han kunde lämna en fin liten kyss över dem. Fortsatte hon klämma på kinderna alltför länge skulle de nog brännas vid av överhettning. Han var redan röd som en tomat som det var.
”Jag kommer nog aldrig kunna be dig gå tillbaka till sovsalen, så du får lova att ta det initiativet själv när du känner att du kan hantera det”, sade tjugoåringen och blev sedan tyst. Det var fortfarande tidigt på morgonen och han hade inte förväntat sig att någon annan levande själ skulle vara uppe och vandra omkring, men ändå närmade sig hastiga steg de stängda dörrarna. Den här gången svek hörseln honom åtminstone inte, så innan dörrarna svängde upp hade han kastat sig ner under täcket i den tomma sängen bredvid Hayleys.
”Poppy”, gormade McGonagall och marscherade rakt förbi raderna med sängar, för att sedan börja banka på dörren in till skolsysterns kontor.
”Merlin vad du låter.” Dörren till kontoret hade glidit upp och madam Pomfrey synade rektorn från topp till tå. ”Vad gäller det?” Frågade hon därefter och satte upp det gråa håret i en hård knut, som hon sedan virade ett ljusblått band runt.
”En elev har blivit allvarligt skadad, en flicka i femte årskursen”, svarade McGongall, plötsligt lågmäld.
”Kära nån, visa vägen.” Skolsystern slet åt sig magväskan hon brukade bära och fäste den runt midjan. Därefter snappade hon även åt sig en lite större väska och några av burkarna på vagnen utanför, medan de två rörde sig mot dörrarna, som snart föll igen efter dem med en smäll.

Skulle Hayley kunna ta initiativet att lämna den andres kontor? Troligen inte. Med tanke på att hon nu kan ta med sig Elmo till kontoret så har hon ingen anledning att gå tillbaka till sovsalen, hennes rumskamrater håller hon sig gärna borta ifrån.
"Jag kan inte lova någonting," mumlar hon sanningsenligt. Nej att bosätta sig hos Yaosu den kommande veckan låter väldigt trevligt. På så sätt skulle hon slippa alla de där elakheterna. Det kommer nog bli värre efter det här med att hon varit gravid. De kommer inte bry sig om att hon nyss förlorat något väldigt.. ja, älskvärt. Precis som Jackson och Hunter inte brytt sig ett skit. De är bra vänner, de tjejerna och de två idioterna, surprise surprise.
När professor McGonagall marscherar in i sjukhusflygeln rycker sjuttonåringen till. Lyckligtvis hann Yaosu tillbaka till sin säng, och Joshua har hunnit sätta sig upp i sängen han delar med den ett år äldre. Hayley stryker de blonda lockarna bakom öronen innan hon häver sig upp i sängen så att hon kan se vad som händer. Allvarliga skador? Det låter riktigt illa.
"Jag undrar vad som hänt.."

Såren på benen dunkade som bara den, nästan lite öronbedövande faktiskt. De hastiga rörelserna Yaosu gjort när han skyndade sig tillbaka till sängen hade inte gjort honom gott. Han lyfte lite på täcket för att se till att bandagen fortfarande satt rätt, bara för att mötas av en massa blod. Perfekt, de hade blött rakt genom det tjocka lagret med bandage. Sår från varulvar läkte generellt väldigt dåligt och han visste att de alltid lämnade ärr efter sig, däremot hade han inte förväntat sig att sår han åstadkommit själv skulle bete sig på det där sättet. Egentligen skulle han behöva pulveriserat silver och en massa örter att slänga på fanskapet, men han tvivlade på att allt han behövde fanns i sjukhusflygeln. Sår från varulvar var liksom ingen vanlig förekomst direkt.
”Det är säkert någon som har ramlat ner för en trappa eller försökt sig på en besvärjelse som slagit tillbaka”, svarade Yaosu och nappade åt sig en filt, som han lindade runt höfterna som om den vore ett badlakan. Bättre än ingenting. Han tänkte gå och leta efter lite kläder, sjukhuskläder då. Det var också bättre än ingenting och helt klart bättre än filten. Sedan tänkte han även se om det möjligen fanns lite pulveriserat silver och örter. Såren blödde fortfarande och de gjorde ont så in i satan.
”Eller så vandrade någon ute under fullmånen och blev attackerad”, föreslog Zihao med stora ögon. Högst otroligt, ingen elev som hade någon form av hjärna skulle göra något så dumt.
”Har du någonting du vill berätta, Zihao? Kanske du smög ut igår och hade en egen liten fest när jag försökte äta upp gallret?” Sköt tjugoåringen tillbaka medan han letade bland alla burkar och flaskor på vagnen. När han inte kunde hitta någonting av substans, fortsatte han in på skolsysterns kontor och började rota omkring. Högst upp i ett av skåpen fanns det faktiskt en ganska stor glasburk med färdigblandat pulver. Den var gammal och dammig, men det skulle nog inte göra någon skillnad. Återigen, bättre än ingenting.
”Jag skulle aldrig göra något sånt och det vet du”, muttrade den yngre brodern och försökte se efter vad Yaosu höll på med. ”Förresten så smakar människor äckligt, det är som att tugga på gummi”, fortsatte han med en axelryckning och gled tillbaka ner mot kuddarna.
”Och hur vet du det då? Nu har du gått och grävt ner dig i ett hål igen..” Självklart var han inte seriös, det var bara roligt att reta artonåringen ibland. Han förtjänade det faktiskt.

Någon som ramlat ner för en trappa eller en besvärjelse som slagit tillbaka. Det är väl det som brukar hända när folk hamnar på sjukhusflygeln, tillsammans med alla olyckor från quidditch. Hayley ignorerar totalt vad de två bröderna håller på att diskutera, uppmärksamheten ligger på dörren, någon gång kommer de ju komma in med flickan. Det är väl hennes egna rädsla. Bara hon hör att en flicka blivit allvarligt skadad så får hon en klump i magen. Det är pågrund av hennes egna erfarenheter som hon har den där rädslan. Det borde verkligen inte vara så, men det är så det ligger till. Nu kan det mycket väl vara att hon ramlat och hon oroat sig i onödan, vilket hon verkligen hoppas.. men hon kan inte riktigt kontrollera vad som gör henne orolig och rädd. Om hon kunnat göra det hade hon gjort det vid det här laget.
Hennes oro är däremot rättfärdigad. Flickan är blåslagen, en stor blåtira, nästintill bruten näsa, det är det enda hon kan se för närvarande, men hon har nog blivit slagen över kroppen också. Att ramla från en trapp skulle inte ha gjort något sådant. Hayleys ögon blir dubbelt så stora då flickan verkar vara medvetslös när madam Pomfrey och professor McGonagall lägger ner henne på en av sängarna mittemot.
"Hon kommer nog vakna snart, vi får ta reda på vilka som ligger bakom det då." Berättar sjuksköterskan i låg röst, men sjuttonåringen snappar iallafall upp det. Av någon anledning har hon ett svagt hum om vilka det kunnat vara.

När dörrarna slogs upp igen, smög Yaosu genast tillbaka till sängen där han försiktigt började linda upp bandagen. Det gjorde ont, men det var ingenting han inte kunde hantera. Samtidigt som han började packa pulvret över såren, lyssnade han halvt frånvarande på konversationen madam Pomfrey hade med rektorn. Okej, eleven hade uppenbarligen inte ramlat ner för någon trappa eller fått bakslag av en besvärjelse. Någon hade gjort någonting mot henne. Tjugoåringen hade inte sett när de rullat in flickan, så han hade ingen aning om vad det kunde röra sig om för skador utöver att hon inte åstadkommit dem själv.
Långsamt skruvade han på locket till den dammiga burken igen och ställde den på nattduksbordet. Så snart mixen av pulver och örter hade kommit i kontakt med såren hade blödningarna stoppats och smärtan var inte riktigt lika intensiv som den varit innan. Den var inte helt väck, men han skulle nog kunna röra sig utan alltför stora problem. Under tystnad drog han på sig kläderna han rotar fram inne på skonsysterns kontor - ett par alldeles för korta mjukisbyxor och en pyjamasskjorta, inte särskilt vackert men det fick duga så länge.
Fötterna fann snart golvet och han ägnade Hayley en hastig blick för att sedan tassa bort mot McGonagall och Poppy. Ögonen betraktade stillsamt den medvetslösa flickan ett slag. Hon gick sitt femte år och tillhörde Ravenclaw, så mycket visste han efter alla lektioner han haft inför femteårseleverna. Om han inte misstog sig hette hon Amanda, eller vad det kanske Miranda? Någonting i den stilen i alla fall.
”Vad hände?” Undrade tjugoåringen och sneglade mellan de två damerna.
”Vi vet inte, en elev passerade förbi henne i en korridor alldeles blåslagen”, svarade McGonagall och gömde ansiktet i händerna ett slag. ”Det här får inte bara passera utan några konsekvenser, vi måste ta reda på vem eller vilka som gjorde såhär mot henne”, fortsatte hon och slog sig ner på en stol bredvid sängen.

Hayley kan inte undgå att lyssna på de tre som står vid flickans säng och pratar. Egentligen borde hon inte lägga sig i, hon vill säkert inte ha någon främling vid sin sida när hon vaknar upp. Men hon har varit i samma position själv, blåslagen och dragen till sjukhusflygeln av Aeron. Vilka elever är ens så hemska att de hoppar på små flickor och slår dem medvetslösa? Jo, hon har bara två personer i åtanke, plus deras andra vänner. Andra elever är dryga som fan och lämnar emotionella ärr, men många av dem håller sig borta från att slås. Det lämnar spår, bevis på vad som hänt. De flesta vill liksom inte åka fast. Men Hunter och Jackson glider lätt undan sånt, deras släkt är fullblod, rika sådana. Om någon säger någonting dåligt om dem.. ja, då lägger de sig i. Det är därför hon inte sagt vad som hänt när hon blev slagen, och detsamma nu. Att det varit Hunter och Jackson som triggat henne och gripit tag om henne har hon inte berättat, och det kommer hon nog aldrig att göra.. men kanske flickan hellre vill prata med någon som faktiskt blivit utsatt för samma av samma personer, än att prata med sin rektor och lärare om det. Jo, hon själv skulle aldrig berätta för varken professor McGonagall eller än lärare om vad som hänt. Hon hade nog inte berättat det för Yaosu som lärare heller, men eftersom att han sett dem hade det inte behövts.
"Helt ärligt kommer hon nog inte berätta vilka de var," påminner hon de andra och pillar förstrött med den tjocka, mörka pälsen som Elmo har. Det är väl lika bra att hon säger de till dem nu så att de vet det, Hayley skulle nog vilja säga vem det är hon tror att det varit. Men att beskylla Hunter och Jackson trots att hon inte vet säkert är ingen bra idé. Om hon vetat att de skulle göra så mot flera hade hon nog faktiskt berättat att de är farliga när hon först blev skadade.

”Miss Clarke har rätt, det är högst otroligt att hon kommer vilja tala om vilka som gjorde såhär mot henne”, sade madam Pomfrey och började badda en våt trasa över den medvetslösa flickans panna.
”Då får vi väl försöka ta oss runt det? Jag menar, om hon berättar vilket elevhem och årskurs de tillhör kommer vi nog kunna hitta den skyldige, eller skyldiga, relativt fort”, insköt Yaosu och trampade smått på stället.
”Jo, men även det kan bli svårt”, påpekade McGonagall med en suck och började putsa glasögonen hon nyss burit. ”I alla fall om de eller den som gjorde det här mot henne kommer från en familj med mycket makt”, fortsatte hon och puttade tillbaka glasögonen på näsryggen. Hon hade rätt, även om det var sjukt. Det var inte många som vågar göra något åt Zihao under dennes skoltid bara för att han kom från ett renblodigt, förmöget släkte.
”Ta inte ut något i förhand, antingen så berättar hon eller så gör hon det inte..och om hon inte gör det får vi hantera det då”, konstaterade skolsystern och lade den våta trasan åt sidan, för att istället övergå till att lägga om femtonåringens sår. Den brutna näsan kunde hon inte göra någonting åt nu, det fick vänta tills hon hade vaknat till.
Yaosu bet sig själv löst i underläppen samtidigt som han återvände till sin säng, där han slog sig ner med en liten grimas. De mörka ögonen lade sig på Hayley medan fingrarna började pilla med underlakanet han satt på.
”Du vet hur jag frågade dig innan om Jackson och Hunter kunde tänkas göra någonting för att göra andra illa..tror du att de skulle kunna göra någonting sånt här?” Frågade han tyst, så att de andra två vuxna inte skulle uppfatta frågan.

Under tystnad lyssnar Hayley på det de säger.. borde hon dela med sig om den lilla information hon bär på? Även om den informationen kanske inte är aktuell? Hon gömmer ansiktet I händerna och drar ett djupt andetag. Även om både hon och den här flickan blivit misshandlade av både Hunter och Jackson så kommer deras välmådda familj klara sig utan några problem. Kanske de till och med skulle göra någon ut av dem illa för att ha skvallrat. Ingen gillar ju folk som skvallrar. Fan vilken vändpunkt hon är vid nu. Sjuttonåringen påminner sig själv om att hon ändå inte kan göra något förrän flickan vaknat. Troligen är väl hon mugglarfödd hon också, de går gärna på mugglarfödda. Kanske hon kan prata med henne när varken madam Pomfrey, professor McGonagall eller Yaosu är där. Nu skulle det inte spela någon roll om Yaosu var närvarande för hennes del, men flickan kanske blir osäker om att berätta då.
Hayley öppnar inte ögonen eller tar bort händerna från ansiktet förrän Yaosu börjar prata med henne. Händerna glider ner till Elmo där de fortsätter med sitt pillande, nervöst. Hon gnaget sig hårt i underläppen och ögonbrynen rynkas ihop.
"Jag vet att de kan göra något sånt här," svarar hon sanningsenligt och nickar för sig själv. Det är ju sant, killarna har slagit till henne rejält också för något år sedan. "Jag trodde inte att de skulle göra så mot andra, men uppenbarligen hade jag fel. Tror de gillar att slå ner mugglarfödda tjejer med tanke på det här. Om det nu är de."

Yaosu begravde ansiktet i händerna med en djup suck. Kanske han mindes det hela fel, men när han frågat innan hade hon sagt att de troligen inte skulle göra andra illa, i alla fall inte så pass allvarligt. Tjugoåringen sänkte händerna efter ett litet slag och betraktade Hayley under tystnad. Om hon visste att de skulle kunna göra någonting sånt här, samt med tanke på hur de bara lämnat henne blödandes på golvet för några dagar sedan, rådde det knappt något tvivel om att det var Jackson och Hunter som låg bakom det hela. Kanske hade det varit ännu fler än bara de två, eller kanske de inte ens varit inblandade, men de behövde definitivt granskas under ett förstoringsglas innan de kunde uteslutas.
”Har de gjort dig illa någon annan gång? Alltså utöver det som skedde för några dagar sedan?” Frågade den äldre och kände hur skinnet riktigt började krypa på honom. Vem gjorde ens sånt? Anföll mugglarfödda flickor och slog dem både gula och blå? Det var lika sjukt som samhället började bli. Händerna hade knutits till knytnävar och de mörka ögonen hade på något sätt blivit ännu mörkare. Usch, det mänskliga släktet kunde verkligen vara vidrigt.
När madam Pomfrey drog för draperierna runt den medvetslösa flickan, satte Zihao sig lite rakare upp i sängen och sneglade bort mot de andra två.
”Jag tycker det låter som om de förtjänar sig en rejäl läxa, eller vad tycker ni?” Undrade han dröjande och såg plötsligt smått ondskefull ut. ”Och jag menar inte typ att vi ska lägga salt i deras glas eller förhäxa dem med bölder eller så..” fortsatte han och lät blicken glida mellan Joshua, Hayley och Yaosu. Det var precis samma sak som den äldre Huaze brodern tänk innan, att de två idioterna förtjänade sig en läxa som var så pass hemsk att de aldrig skulle våga göra något liknande mot en annan människa igen. Han visste att det var helt fel sätt att hantera det hela på, men efter det de gjort mot Hayley, kunde han inte annat än hålla med det artonåringen föreslog.

Som Hayley mints hade de pratat om de två killarna kunde våldta någon, då det varit det hon varit så förskräckligt rädd för. Det trodde hon inte, och tror fortfarande inte att de skulle vara kapabla till något sådant. Om hon vetat att den andre menat att de kunde slå någon, jo då hade hon nog sagt att ja, det kan de. Så det hela hade väl varit ett missförstånd. Men hon trodde aldrig att de skulle misshandla någon annan. När det väl hänt för något år sedan hade hon varit säker på att det var för att de såg henne som en hora, inte att de bara gjort det för att hon är mugglarfödd. Men just nu ser hon bara det som den gemensamma nämnaren, kanske det har hänt andra innan också. Jösses vad patetisk hon känner sig. Sjuttonåringen hade inte hjälp andra när det kommer till det här, eller det som hänt i hennes by, och kanske fortfarande händer.
"Joo.. det har de, men jag trodde bara att det var av en annan anledning. Trodde inte att de skulle göra det mot någon annan." Mumlar hon skamset och drar upp benen till bröstkorgen. Det gör ont att röra på sig, men absolut inte lika ont som det gjort för en dag sedan. Det är ju ett gott tecken. Det känns lite som att det hela är hennes fel på ett sätt, för om hon anmält det förra året hade det här kanske inte hänt.. men som sagt, hon var rädd för deras familjer och sen så var hon rätt skamsen över att inte ha kunnat rädda sig själv. Joshua nickar instämmande om det hans pojkvän säger, det är förvånande.
"Ingenting våldsamt bara," påpekar han. Nej, våld leder ingen vart. Både Hayley och Joshua är ju pacifister.