Vattenstaden Vidomina & Med

Hon ville inte se henne och blicken flackade från väggarna men när kramen kom slappnade hon av. Tårarna började flöda men hon tog djupa andetag och hon såg på henne.
"Jag fick panik." Hon visade sin handled.
"Jules sa märkningen." Hon skakade när hon sa det och hon svalde.
"Panik."

Mary såg över axeln på Jules med en menande blick och Jules sänkte blicken. "Jag ber om ursäkt, Ruby, det var inte meningen." Mary nickade åt honom att gå därifrån så att hon kunde vara själv med Ruby.
"Det är bra nu. Jules visste inte vad han frågade dig om. Vad han bad dig ställa upp på och offra." Hon drog en stol till sig för att sätta sig ner bredvid Ruby. "Du har varit med om så mycket. Redan. På så kort tid. Det är klart att det blir läskigt. Det är okej, Ruby. Det är okej." Hon strök henne över huvudet och kind.

Hon såg på Mary och kurade ihop sig som hon var ett barn och drog efter andan och borrade in naglarna i handflatan.
"Ja.... De.. ja" Hon visste inte vad hon skulle säga och blev sedan tyst. Ruby torkade bort tårarna och vände sig för att se på Jules.

"Jules, kom in igen. Jag tror Ruby vill tala med dig." Mary höll om henne med ena armen.
Jules visade sig inne i rummet och såg tvekande ut. Han såg först på Mary och sedan Ruby. Lika osäkert som tidigare kramade han om sina händer. "Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att sätta den pressen på dig. Eller göra dig ledsen. Jag trodde att det.. Ja, att det skulle göra tvärtom." Han såg på Ruby och gick fram för att titta närmare på henne. "Jag är så hemskt ledsen."

Hon svalde och slängde sig i hans famn och höll honom nära sig.
"Det är okej tror jag." Hon såg upp på honom och svalde.
"Jag berättade för Mary om att jag saknar min familj." Hon svalde.
"Det är svårt att förklara."

Jules blev förvånad, men lättnad då hon verkade ha förlåtit honom. Han lade en hand över hennes hår och lutade sig mot henne för att sedan lägga andra armen om och omfamna henne. "Du behöver inte be om ursäkt, bara jag. Jag gick för långt." Jules suckade och höll henne i någon sekund till innan han lossade på greppet och såg in i hennes ögon. "Du behöver inte säga någonting om du inte vill. Jag ska inte pressa dig. Ingen av oss ska det." Jules log. "Nå, ska vi smaka på tårtan du och Mary gjorde?"

Ruby log svagt och torkade sig om kinderna.
"Trode Mary hade berättat att inte prata om detta idag. Tydligen inte." Hon skrattade och nickade.
"Jag tycker vi ska äta tårta." Cedric kom ut med tårtan och log.
"Ses där nu kommer det goda saker."

"Klandra henne inte, Ruby. Mary har nog mycket att tänka på." Jules såg över axeln på sin fru som hjälpte till att duka det sista på bordet med fat och skedar att äta med.
"Den ser superfin ut. Ställ den på mitten av bordet, Cedric så får Ruby ta den första biten. Jag kan knappt bärga mig att höra vad du tycker om den!" Mary kved ett förtjust läte och såg på Ruby. "Den ser iallafall god ut."

Ruby såg på honom och nickade sakta.
"Det kanske är rätt. Jag ska sova på saken sedan." Hon log och vände sig om och tog kniven. Hon tog en bit och lade den på sin tallrik och såg mot Caspian.
"Så varsegoda." Hon log mjukt.

Mary visade att Caspian kunde ta av tårtan. Så han sträckte sig efter kniven för att skära upp en bit åt sig. Han lade den på sin tallrik och väntade på att de andra skulle ta innan han smakade. "Ja, den ser jättefin ut.", höll han med och såg sedan på Ruby. "Halsbandet passade dig fint med.", sa han och log åt hennes håll.
Jules skar sedan i tårtan, en mindre bit och visade åt Cedric att ta. "Varsågod." Han gav honom kniven. "Vad gör vi sedan? Spelar spel? Eller skulle du vilja hitta på något annat, Ruby?", frågade Jules och såg på henne.