Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Kriget hade tagit på dem alla, men Sienna hade ändå varit en av de lyckligt lottade. Erland hade kommit hem helskadd och personligen hade hon inte erfarit några större förluster heller. Kanske hjälpte det till att kunna koncentrera sig fullt ut på sin man, den av de båda som inte haft lika mycket tur som hon själv. Hon kunde bara ana hur det varit för honom, inte bara krigets fasor utan också det extra ansvar han fått ta i Rowans frånvaro. Hon önskade att hon funnits mer där för honom än vad hon kunnat vara.
Hon brast i skratt då han kysste henne på det där viset, lyckligare än på länge ihop med honom. Lade armarna omkring hans nacke och besvarade de kyssar hon kunde.
”Mer redo än nånsin.” Log hon, visste inte vad hon var mest redo inför. Firandet, absolut, men även födseln. Den skrämde henne fortfarande, men nu när de hade vunnit och hon var med Erland igen kändes allting möjligt. Hon lade handen emot hans kind.
”Du vet att du får prata med mig va?” Sade hon med ett mjukt leende, anade att han hade mer på hjärtat men förstod att han inte ville tala än. Hon ville inte heller pusha honom, de fick tala när han var redo för det.

Philips beteende skrämde henne, men hon misstänkte att det var på grund av oron för hans reaktion senare. Att hon trodde det när kunde bli slutet för dem, för om det visade sig att han inte brydde sig klarade hon inte längre av att vara kvar. Trots att hon inte hade någonstans att ta vägen. Hon var osäker på ifall Rowan ens skulle ta emot henne. Och barnen.. vad skulle det bli av dem? Hon ville gapa och skrika på honom, försöka förmå honom att förstå vad han gjorde emot henne. Men hon gjorde sitt bästa för att hålla det inne, det skulle visas snart nog vad han egentligen kände. Bara han drack så, och ärligt talat ville hon inte reta upp honom för mycket innan det. Ville inte riskera att han gav sig därifrån innan.
Men hon trodde också av hans reaktion att döma agg han reagerat relativt bra på hennes ord, kanske insett något av det. Hon hoppades på det. Då han drack av vinet var hon oroligare än någonsin, visste inte om hon ville veta reaktionen eller inte.
Det ville hon. Kramen, och inte minst också orden sen, fick känslorna att brista lite och hon kunde släppa fram gråten. Bara låta sig omfamnas. Hon nickade till svar, först tyst i jakt på de rätta orden.
”Dem var bra på att gömma det.” Orden var väl mer av en viskning än något annat. Det var märkligt vad sinnet kunde göra för överlevnad, hur hon så gott som förträngt de minnena fram tills nu. Hon lade armarna omkring honom för att se upp på hans ansikte igen.
”Jag kan inte stå på fel sida längre. Jag kan inte bara se på längre efter allt dem gjort.” Det var en luddig förklaring, men hon hoppades åtminstone att den skulle räcka för att få honom att förstå.

Sienna kände honom så väl. Kanske lite för väl, för ibland behövdes ingen talan, utan det fanns där underliggande vad de tänkte och kände. Men han älskade henne för det.
Ändå var han beslutsam att inte yttra något om de hemskheter han genomgått vid Acrias gränser. Kanske en annan gång, ett annat tillfälle. Nu ville han bara fokusera på att de skulel ha de så bra som möjligt framöver. Och då var festligheterna en bra början. Det skulle markera hur bra Vrale låg till. Hur starka de var.
Han log lyckligt tillbaka mot henne och plockade hennes hand i sin för att kyssa hennes handflata samtidigt som han såg mot hennes ljuvliga ansikte.
”Jag vet.”, sa han och pussade handen igen. ”Tack.” Han log och drog henne i sina armar igen för att ge henne en sista kram innan han drog sig undan. ”Bäst jag tar på mig något rent innan vi går.” Han lämnade henne för att byta om till en ren överdel, en skjorta i en vit färg. ”Sådär. Kom, den här vägen då, min sköna.”
Han gick fram till Sienna igen och höll fram armen åt henne för att erbjuda den. ”Vi borde inte låta de börja festen utan oss.”, fnittrade han.

Philip höll Adriana närmare, om så gick. Det var hemskt att se och upptäcka det hans egna föräldrar hade utsatt henne för. Det var lätt att falla för frestelsen att bara rusa ut i attack efter de med svärdet i högsta hugg. För att hugga halsen av de. Och han lekte med tanken, så att han släppte taget om Adriana och gick fram till svärdet som vilade mot kanten av ett bord. Han plockade upp det och vägde det i handen. ”De kan inte. De måste betala för det de har gjort.”, sa han och kände hur vreden växte i honom igen. Det var så fel, alltihop. Han kände sig bedragen och lurad av sitt eget kött och blod. Det var nog så förfärligt att de förlorat kampen om Vrale. Och nu visade sig att hans egna vänt honom ryggen.
Hur kunde de? Philip kände hur avsmak och äcklad växte i munnen.
Han såg upp på Adriana igen och gick fram. ”De är inte mina föräldrar längre. De måste dö. Jag vet det nu.”

Bara kramen i sig var värd så mycket mer än allt annat. Känslan av hur illa han tagit åt sig av nyheterna, att han brydde sig i den månen. Han plockade bort fler än en sten ifrån Adrianas hjärta med det. Men som den han var så blev hon inte mycket förvånad då han tog ut det i ilska, men det var väl fullt normalt. Hennes mun formades till ett litet o då hon insåg vad det var han funderade på att göra - förvånad över de drastiska åtgärder han funderade på, men också på något vis rörd. Rörd över att han skulle döda sina egna föräldrar för henne, hon hade sannerligen inte blivit besviken på hans bevis på sin kärlek. Hon reste sig upp igen då han åter närmade sig, lade händerna om hans kinder.
”Philip. Jag håller med dig, mer än någon annan, men det här är inte rätt väg att gå. Tänk med huvudet istället för hjärtat. Du skulle inte komma ändå fram till dem förrän du blev gripen. Du ska bli kung en dag, förhoppningsvis snart, och vill du att folket ser på dig som den kung som dödade sina föräldrar efter tronen? För det är vad dem kommer tro.” Hon ville släppa iväg honom, men i det skulle hon riskera att förlora honom. Det klarade hon inte av. Hon böjde sig fram och kysste honom ömt om läpparna.
”Jag vet hur vi kan tvinga ner dem ifrån tronen. Men du kommer inte gilla vems hjälp vi skulle behöva.” Ärligt talat gillade hon det inte heller, hon ville försöka reparera den skadade relationen till hennes bror men att behöva hjälp skulle inte vara det optimala sättet.

Philip hade hunnit brusa upp sig så mycket att han andades fort. Som redo för en fight.
Lugnade sig en aning då Adriana lade händerna om hans ansikte för att möta hans blick. Philip ville skrika, eller gråta. Någonting, bara för att få utlopp för alla känslor. Han gjorde en blandning av de två första. ”De ska dö, och när de är liggande där, då ska jag hacka ihjäl de och mata de till tigrarna bit för bit!”, snyftade han, väldigt upprörd och såg med en vattnig blick mot Adriana. Han snyftade häftigt och lade sina händer om hennes. Och så rann tårarna. Av ilska och orättvisa. För han visste att hon hade rätt. ”Folket ska få se vilka avskum de är.”, väste han mellan andetagen, nära intill hulkade fram orden nu. Han besvarade hennes kyss och lösgjorde sig för att hämta andan, samla sig. Men han skulle inte hinna. Adriana hade tagit till orda igen. Och den här gången rusade vreden över honom. ”Ro- Den där idioten!” Han backade ett steg och såg chockartat på henne. Trots bara sekunder och minuterna innan, han kunde inte svälja det. Kunde inte förstå. ”Jag litar inte på honom. Det där fule fanskapet.”, utbrast han då. Men var trött och less över att bråka mer. Besegrat drämde han svärdet till golvet så att den gled närmare den öppna spisen med elden.
Han torkade tårar och snor i tröjärmen. ”Är det vår enda chans? Snälla, säg att det finns någon annan lösning.”, suckade han och såg besviken ut. Vilket var orättvist och det visste Philip.
Han kunde inte låta bli. Hur mycket han än älskade Adriana så skulle han inte sluta hata Rowan.

Adriana var så splittrad i hur hon ville svara honom. Hon höll ju med honom, men det vore inte det bästa för hans egen skull - hur gärna hon än ville släppa iväg honom. Men den dagen de väl vunnit tronen över dem så kanske han kunde släppas lös på dem, det vore en dag hon såg fram emot.
"Jag gillar ditt tänkande, men vi måste vänta tills de är ifrån tronen." sade hon med en antydan till ett leende, ett leende som övergick till en suck då han reagerade så kraftigt över Rowan. Hon förstod att hans ego tagit en rejäl törn utav Rowans vinst i kriget, men den hade ju ärligt talat varit välförtjänt den vinsten. Det var ett så onödigt krig från början, och hon förstod inte hur hon själv inte förstått vad hon varit delaktig i ifrån början. Hon suckade och reste sig upp, klev fram till den öppna spisen för att värma sig och låta flammorna hjälpa henne tänka. Kanske också lugna ner hennes irritation lite, för det här hatet han kände gentemot Rowan kändes närmast barnslig.
"Det där fule fanskapet är min bror och den bästa chans vi har. Du kan tycka vad du vill, men han är den mest maktfulle häromkring och om vi kan ha honom bakom oss blir det en barnlek att skrämma bort dina föräldrar ifrån tronen. Men det kommer kräva att du sväljer din stolthet och kan tala med honom, försöka visa ånger. Jag skulle nog inte våga räkna med någon förlåtelse ännu för din del, det sumpade vi i Skiealskogen, men ändå något. Ge det en chans." Tonen kanske var något bitsk, men det skulle bli en utmaning. Philip hade inte gjort det lätt för dem att bli sams med Rowan igen.

Philip såg chockat på Adriana. Hur hon så lugnt agerade när hon lämnade sin plats på golvet för att sjunka ner vid den öppna spisen. Irriterad över att hon inte verkade ta honom på allvar. Han ville säga något för att få någon reaktion ur henne, men det blev bara ett gnälligt ljud tills han tystnade då hon tog till orda igen.
Philip snyftade över att hon svikit honom med hennes förklaring. Hon tänkte verkligen inte ta hans sida i det här. Men hon hade fått tyst på honom. I hennes förklaring fanns inget mellanrum för att försvara, tycka eller resonera. Adriana hade gjort de glasklart för honom hur det låg till. ”Han skrämmer inte mig!”, fick tillslut ur sig, som om det var tillräckligt av en anledning att inte använda Rowans hjälp för att störta hans egna föräldrar. Han frustade något och vände sig om. Ville inte se Adriana. Hatade att hon hade rätt. Hatade att det inte fanns någon annan väg att gå. Hatade ännu mer att han skulle behöva göra sig till för kungen av Vrale, för att få honom på deras sida. Det var förödmjukande. Förnedrande. Och att hans kärlek, som i hans ögon borde vara på hans sida, hade sagt åt honom att genomföra det.
”Han fick vad han förtjänade..”, mumlade Philip kvickt, ville inte att Adriana skulle ha hört, för hon skulle ändå bara försvara sin bror. Men Philip ville ändå uttrycka det, för att göra det tydligt att han en gång i tiden hade haft makten över Rowan.

Adriana kunde inte låta bli att le lite trots omständigheterna, för någonstans var det komiskt - och kanske till och med lite gulligt - hur han var så obotligt enveten med det där. Men på något vis var det en av alla sakerna som fått henne att falla för honom. Hon lät ändå höra en lätt suck innan hon ställde sig upp igen, gick fram till honom och placerade en kyss på hans läppar.
"Jag tror på dig, älskling." log hon emot honom, lade en hand emot hans kind. Hon var säker på att han skulle klara av det, även om det säkerligen skulle bli en utmaning att kunna lägga stoltheten på hyllan.
"Jag är glad att du är på min sida igen." fortsatte hon, mer känslosamt den här gången - mer blottande på något vis. För som hon hade saknat just det där, att ha någon att verkligen lita på här. Han var visserligen hennes man, hon älskade honom men hon hade varit långt ifrån säker på vilken sida han skulle ställa sig på. Osäker på ifall hon skulle vara värd hans hjälp. Men nu fanns det hopp, och om det var en välkomnad känsla - hon var inte ensam här längre, hon var inte helt och hållet på fiendens mark. Hon hade honom också.

Philip hade besegrat tagit sin hustrus sida och gått med på att följa med till Vrale. Än ville han inte påstå att han skulle be Rowan om hjälp. Det kunde Adriana få stå för själv. De var ju ändå prinsparet, de höll ju ihop. Hade Rowan någon hjärnkapacitet så skulle han väl kunna lägga ihop att Adriana och Philip var ett lag. Och de skulle göra det här tillsammans.
Philip ville finnas där för Adriana. För han hemsöktes ännu av de hemskheter hon visat för honom genom sina trollkonster. Han var fast besluten att hålla det han lovat- att störta sina föräldrar som kungaparet över Acria. Han fantiserade om hur han skulle tortera och förnedra dem. Gillade idén att se de bli uppätna av tigrarna. Lugnade sig lite i det. Att det fanns ett ljus där på andra sidan. Och efter kungaparets fall och död, så skulle han själv och Adriana bli det nya kungaparet över Acria. Det rätta kungaparet för deras folk. Det var en underbar tanke och känsla. Vilket lockade Philip till ett litet leende när han blickade ut genom öppningen i vagnen.
Vagnen med hästarna rullade in i Vrales huvudstad. Trots Philips tidigare tankar om gulddagar, kunde han inte låta bli att grimasera av tanken att de var på Rowans territorium nu. ”Vad fult det är här.”, fnös han. Fast han visste ju att det var fel. Eimport, som huvudstaden i Vrale, var en av de vackraste omtalade städerna i hela världen. En fröjd för ögat. Han ville bara ta tillfället i akt att smutsa ner det. Påminna sig om att han inte tyckte om något som hade med Rowan att göra.
Han var ändå lättad att inte behöva slås av verkligheten direkt när Adriana tagit på sig att träffa kungen av Vrale, hennes bror, själv för ett första möte. För nog skulle de bli flera möten. När det krävdes planering och diskussioner.
Philip var först att kliva ur med deras lilla bebis och en av tjänarna de fått med sig från Acria. Han skulle vänta på sin fru inne i värdshuset. Bo där. Under tiden de var i Vrale. Han vägrade ens leka med tanken att bo i samma byggnad som hennes bror. Aldrig. Hellre dog han.
Lite hopplöst suckade han när han plockade upp den lille i sina armar. ”Tja, det är väl du och jag då, Finnian.” Mötte den lilles blick. Höjde den sedan för att se mot sin hustru. ”Jag vet inte vad han kommer försöka med. Eller säga. Men låt honom inte tro att han är bättre än oss. För det är han inte.” Philip suckade. Nu fick han vara medveten också om vad han sa. Han visste att folket i Eimport älskade deras kung. Han hade inte råd att bli fienden med de också. Nä, det var bäst att hålla låg profil och inte säga för mycket. Hålla det inne för sig själv istället.
Han lutade sig över och placerade en kyss över hennes läppar. Dröjde sig med blicken i hennes. ”Jag älskar dig.”, sa han sedan. Ville skiljas åt på ett bättre humör. Och han var ärlig. Adriana var hans livs kärlek.
Sedan backade han med Finnian i sin famn och tjänaren och såg på då Adriana åkte vidare till slottet. Lämnade Philip och de andra utanför värdshuset. ”Bäst vi gör oss hemmastadda då, min son.”

Efter allt firande hade landat i Eimport och i slottet var det tillbaka till vardagen. Eller ja, så gott som. Det fanns mycket tecken och spår på död och hat. Men också liv. Thessa och Rowan hade en son. Och Sienna skulle säkert föda vilken dag som helst. Vilket fick Erland att vara på helspänn. Men han hade ju bestämt för att inte oroa Sienna. Och med tanke på vad de tidigare varit med om så krävdes det att han i alla fall försökte samla sig. Svårt. Men för Siennas skull gjorde han det. Och lyckades till viss del. Fortfarande nervös. Så han kunde inte gå efter hennes varje steg som en skugga. Nä, han visste bättre. De behövde också försöka få ha det normalt i sin omgivning. Arbeta vidare.
Som kapten till den kungliga armén fann han sig i sådana sällskap och samtal med Rowan. De behövde gå igenom en del efter striden. Även om de mest pratade runt Rowans fall. Det var för stort att nämna ännu. I alla fall för Erlands del.
Satte fokus på dvärgarna, strategierna eller hur de kunde använda sig av drakarna i andra sammanhang. Var de allierade med Vrale nu? Sådana saker.
När de stod i samma arbetsrum, där början till deras förlust och framgång fått sin start, hörde de hur de ryckte i dörren och en tjänstekvinna lutade sig på handtaget för att hämta andan när hon visade sig i dörröppningen. Erland kände genast igen henne som han och Siennas egen. När de fått huset av Brynjolf och Anselm hade de också blivit försedda med tjänstefolk. Lite, en underdrift, ville ju papporna skämma bort sina barn.
”Ers höghet.”, flämtade hon och nickade åt kungen i en kvick bugning för att se åt Erlands håll. Fortfarande andan i halsen. ”Kom fort, frun ska föda!”

Adriana var nästan överdrivet glad för att hennes make följt med henne dit, för bara det var ett stort steg för honom. Även om det svåraste skulle bli att bete sig när han väl träffade Rowan, det var något hon själv var nervös inför redan nu.
”Han är min bror, jag ska nog klara av det. Jag älskar er med.” Log hon emot sin make, inte nog med att han bara följt med hit och skulle bo på värdshus utan också skulle ta hans om Finnian medan hon reste vidare till slottet. Han blev allt bättre och bättre, det fick hon allt ge honom. Hon följde dem leendes med blicken då vagnen rullade vidare igen, suckade sedan lätt. Det här skulle bli svårt, så mycket visste hon. Hon hade ingen aning om hur Rowan ställde sig till henne, men hon kunde ju bara tänka sig att det var allt annat än positivt just nu. Men hon fick väl hoppas att det hjälpte något att hon faktiskt släppt ut honom ur den där cellen. Något måste det väl vara värt? Hon fick hålla tummarna.
Då vagnen stannade till framför portarna till slottet var hon minst sagt nervös, men hon tvingade sig till att vara lugn. Att visa känslor var knappast något negativt i det här mötet, men inte redan. Hon klev ur vagnen och fram till porten, eller rättare sagt till tjänaren som stod där.
”Underrättar du kungen om att hans syster vill träffa honom?” Bad hon, blev allt mer beslutsam - det fanns ändå ingen väg tillbaka nu. Dem bara måste göra det.

Rowan hade hoppats på att få det lugnt efter kriget, men det hade varit för mycket att hoppas på. Visst var det mycket lugnare än krigsplaneringen, men det fanns ändå mycket att göra i krigets spår - inte minst relationerna med grannländerna och de bundsförvanter de haft. Men det var väl också livet som kung, en evig längtan efter lugnare tider. Han fick ändå stolt säga att han ändå hunnit ta sig tid för Thessa och lilla Ayden, den lilla solstrålen. Att vara pappa var sannerligen fantastiskt än så länge, bara hur mycket glädje sonen kunde skänka var imponerande. Han såg genast upp då en tjänare klev in, dock ingen han kände igen vilket för någon sekund förvirrade honom innan han insåg vad det gällde och log emot Erland.
”Lycka till.” Log han, glad för vännens skull - de båda förtjänade verkligen det här barnet, och han höll alla tummar och tår för att det skulle gå betydligt bättre nu än sist. De båda hade knappt lämnat rummet förrän en annan tjänare kom in, denna gång en av Rowans egna.
”Ers höghet. Er syster är vid porten och vill träffa er.” Sade han och Rowan kunde inte dölja sin förvåning först.
”Sade hon varför?” Frågade han, även om han anade. Kom hon själv måste det vara i hopp om att tala, att bli åtminstone mindre ovänner.
”Hon sade, och jag citerar sir, att hon ville delta i era föräldrars minnesdag.” Han hade alltså haft rätt - den riktiga årsdagen för föräldrarnas död var bara någon vecka bort, och Rowan hade börjat klura på vad för något de hade kunnat göra för att hedra det. Hon visste alltså när det egentligen var, det gick inte att tolka annat än som en vänskapsgest.
”Ta henne till mötesrummet.” Bad han och tjänaren bugade en sista gång innan han gick ut därifrån. Rowan dröjde kvar någon minut i tankar innan han istället gick för att leta upp Thessa, behövde dock inte leta länge förrän han fann henne.
”Hej. Adriana är här, jag vet inte exakt varför, men jag tror hon vill försöka sluta fred. Vill du vara med?” Bad han, lite för att han inte litade på att han själv skulle agera professionellt nog. Han log lite svagt.
”Erland fick bud om att Sienna börjat föda också.” Fortsatte han.

Sienna bannade sin egen otur över att hon alltid skulle börja föda då Erland inte var där. Lyckligtvis var han inte lika långt bort idag, och hon önskade högt att han skulle hinna dit. Inte bara för att hinna vara med och se barnet födas, men också av mer själviska anledningar - hon ville inte göra det utan honom, för så snart som vattnet gått så kom rädslan med. Allt hade ju gått bra såhär långt - men så hade det varit även sist gång. Då det hade gått allt annat än bra.
Nej, hon fick inte tänka på det nu. Det skulle bara späda på hennes rädsla. Hennes värkar hade startat, men det kändes som om det gick långsammare denna gången - vilket också läkaren, som kommit blixtsnabbt, bekräftade. Det skulle dröja ett litet tag till innan hon kunde börja krysta. Så länge försökte hon, med en tjänares stöttning, gå fram och tillbaka i hopp om att det skulle hjälpa smärtan.
”Har ni hört ifrån Erland?” Frågade hon, visste inte vilken gång i ordningen det var hon frågade.
”Han är påväg.” Nickade tjänaren.

Thessa fann sig i sin egen bubbla av lycka när hon äntligen fått bli återförenad med Rowan och samla den lilla familjen med deras son Ayden. Det var otroligt lätt att älska det lilla barnet. Han som vuxit inuti henne, var en del av henne själv. Och Rowan. Hennes älskade make och kung.
Hon vek sig till livet som mor. Och skulle bara vara det i flera dagar framöver. Tog bara an de absolut viktigaste uppgifterna för en drottning. Allt annat fick antingen vänta eller gå genom någon annan i hovet. Det var dags att familjen skulle få slå rot och landa en stund.
Thessa pysslade om Ayden, bar honom i sin famn. Sjöng för honom, vaggade honom till sömns. Berättade om hans far, alla fina saker han gjort. Lockade barnet till bubbliga skratt och gnytt. Han var riktigt söt. Thessa trivdes som fisken i vattnet.
Men så ibland, när ingen såg. När hon var ifred eller ensam, i mörker, spökade tankarna om det förflutna. Det var bara bråkdelar av krigstiden som Thessa kom ihåg. Hon hade varit tom och långt ifrån sig själv. Olycklig. Mer som en svans efter hela händelsen. Hängivit sig till deras arméer och Erland. Men de bilder som lade sig som en hinna över hennes ögon skrämde och fick det att snurra. Rowan sönderslagen på bordet. Ljudet av skri och raseri. Så mycket död och smärta. Det var hemskt.
Men som ljuset i deras liv, väcktes hon alltid upp av verkligheten med Ayden. Och Rowan vid livet. Tacksam för det hon hade. Sienna och det liv hon bar på. Det fanns mycket att glädjas åt.
I denna stund höll hon om den lille sonen i sina armar och nynnade en visa som sällskap. Beundrade det lilla livet i sin famn. ”Jag älskar dig.”, viskade hon till honom precis som Rowan visade sig inne i rummet. Hon såg upp. Hans ord förvirrade henne. Adriana. Syster. Acria. Fred. Innan hon satt ihop och förstått vad han bad om nickade hon för att sedan resa sig upp från sängkanten. ”Sov lilla vän.” Hon pussade Ayden över hans panna och lade ner honom i hans bädd. Lämnade honom i goda händer med en av tjänarna.
Thessa gick fram till Rowan. ”Vad vill hon?” Hon hade ju hört och förstått. Det handlade om fred. Men faktum var ju att det var samma person som förklarat krig mot Vrale. Så, så fredlig kunde hon väl inte vara? Men Thessa ville inte döma henne för snabbt. Även om en vilja fanns att Adriana skulle få betala för vilken smärta Acria utsatt Rowan för. Med tiden skulle det visa sig ifall det var ödet eller inte. Sanningen var också att Thessa blev nyfiken på vad prinsessan hade att säga. ”Ja.”, svarade hon honom och tog lätt hans hand i sin och mötte hans blick. Försökte se efter vad han tänkte. ”Jag är med dig.”, tillade hon då. Ville finnas som stöd för honom.

Erland tappade all fattning om vett och etikett när nyheten nådde hans öron och han med ens förstod vad som höll på att hända. ”Ehhh..”, var det enda han fick fram när han försökte svara Rowan, men bugade sig lite tafatt för att sedan sätta fart därifrån.
Han rusade ut från slottet och skyndade sig åt deras hus. Inte det smartaste. För de låg en bit därifrån. Bättre ifall han fått en häst, eller skjuts i vagn. Men sådana tankar fanns inte på kartan. Sienna var det enda som hördes. Som betydde något. ”Sienna, jag kommer!”, flämtade han medan han sprang så fort han kunde. Brydde sig inte om något annat.
Tillslut, efter flera minuter kom han svettig och andfådd fram till deras ingång till huset.
Erland kastade sig på handtaget, flåsade. ”Sienna! Sienna, var är du? Var-..” Han avbröt sig själv när han fick syn på henne med tjänaren tätt intill. Han tog stora kliv fram och bytte plats med tjänaren för att ta hennes hand i sin. ”Jag är här. Jag är med dig. Jag älskar dig.”, fick han fram. Var inte helt klar i huvudet ännu.
Bara blickarna från tjänarna och läkaren lyckades övertyga honom att det var dags att samla sig. Det var nära nu. Sienna behövde Erland. Hon behövde kunna räkna med honom.
Samma lugn som infunnit sig i lägret vid Acria fyllde honom. ”Säg vad jag ska göra. Vad vill du ha?”, sa han och försökte möta hennes blick. Orolig ifall hon hade ont.