Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

Huset verkade enormt när de körde in och hon lyssnade intresserad på Alistair och nickade bara kort.
När han räckte ut sin hand och hon tog den med ett leende.
"Redo ät jag inte men sitter jag kvar så är jag inte vid din sida som jag lovade.." Hon tog sig ut och stödde sig på skorna. Inte van vid klackskor alls.
"Tror min pappa är där inne." Vincent log mjukt och tog den unga kvinnan i handen.

Snart slöt sig ännu en ung kvinna till deras lilla grupp. En vacker partytjej, med långt, mörkt hår och en skimrande, champagnefärgad klänning som lämnade ryggen bar ända ner till midjan. Hon hälsade glatt på alla och presenterade sig som Olivia Moore för Lily och Vincents dejt innan hon skyndade sig fram till Julian, som lade handen på hennes rygg och ledde henne mot ingången.
”Bara vänner…”, mumlade Celia och skrattade tyst för sig själv innan hon tog Calebs arm.

Alistair erbjöd Lily sin arm och tillsammans med de andra gick de upp för trappan som ledde till huvudentrén. Där uppe stod flera vakter vars jobb var att se till att inga objudna gäster tog sig in på festen. De bugade respektfullt mot Alistair och hans vänner när de passerade och gjorde en gest mot dörren för att visa att de var välkomna in.
Insidan av den magnifika byggnaden var minst lika storslagen som utsidan. Marmorgolvet i den stora hallen blänkte och höga pelare stoltserade längst väggarna. På båda sidor om rummet fanns dörrar som angränsade olika rum, och längst in fanns en bred trappa som från två håll ledde upp till övervåningen där själva balen skulle hålla till.
Alistair styrde stegen upp för trappan, och gick hela tiden i en takt som gjorde att Lily kunde hänga med i sina höga klackskor.
”Vi kommer behöva mingla runt ett tag, men därefter serveras middagen och då kommer du att få sitta en lång stund”, sa han.

Hon kunde se vad Celia menade och kunde inte låta bli att le. Nog var det mer än vänner. Hon log och nickade ett hej och höll Alistair om armen, rädd att snubbla över sina egna fötter och hon såg sig facinerat om.
"Du är för rik..." Muttrade hon i hans öra men skrattade sedan mjukt till.
"Jag tror ni har ett rum som mitt hus här. Du anar inte hur normalt jag bor." Hon gav honom en blick och i ljuset från kristallkronorna glittrade hennes hår som stjärnor.
"Jag vill träffa doktor Crowe en snabbis först. Jag vill inte bära operahanskar och då syns bandaget..."

Alistair log svagt åt hennes ord, men sedan smalnade hans mun knappt märkbart – om hon bara visste vad hans familj hade gjort för att nå den rikedom de hade idag… När de väl kom in i den stora salen där balen höll till sökte han med blicken över folkhavet och fann till sist William tillsammans med mrs. Crowe i närheten av baren.
”Den här vägen..”, sa han och eskorterade Lily i rätt riktning.

Ett vänligt leende spred sig över Williams ansikte när han fick syn på dem.
”Lily, du ser fantastik ut”, sa han artigt. ”Låt mig presentera min fru, Maria Crowe”.

"Nu vågar jag inte kidnappa dig heller. Tack för det." Viskade hon medan hon återigen log svagt och gick med armen om hans. Hon snavade då och då men hon höll i sig hårt för att inte falla.
När de väl hittade paret Crowe log hon svagt.
"Hej. Jag vill säga att jag sov som en stock i natt. Jag har fått orken tillbaka i benen men rullstolen är i bilen." Hon hajade till och blev röd i ansiktet. Visste att hon klivit fram för fort innan hon sagt hej till Maria.
"Jag ber om ursäkt." Hon log ett vänligt leende mot kvinnan.
"Trevligt att träffas. Jag heter Lily Stone. Jag går på samma skola som Vincent och Celia. " Hon nämde inte att hon bodde med fyra killar.
"Första natten snavade jag och blev inlagd på sjukhus. Men jag vill gärna ta bort bandaget." Hon visade upp handen.
"Ser mindre elegant ut." Sa hon med ett svagt leende.
"Men det är bara om ni tycker det." Hon såg mot Wiliam.

Maria log svagt och skrattade sedan.
"Så det är du min dotter har pratat om. Du är helt bedårande." Hon sträckte fram sina händer och fattade tag om hennes bandagerade hand.
"William säger inte nej om det är en sådan småsak. Visst ska du se vackrare ut..."

”Det glädjer mig att du mår så mycket bättre”, svarade William vänligt och slängde sedan en mer allvarlig blick åt Alistairs håll. Lät de två kvinnorna hälsa på varandra innan han gick fram.
”Får jag…?”, sa han och tog sedan ett varsamt tag om flickans skadade hand. Kände försiktigt, lyfte och undersökte.
”Vi kan ta av det, om du lovar att vara försiktig? Jag vill inte se fler olyckor.”. Han log varmt, och började sedan ta bort bandaget med erfarna händer.

Hon gav honom ett varmt leende och nickade.
"Du tror på allvar att jag vill fara i olycka?" Hon såg på honom med ett varmt leende på läpparna.
"Det är inget roligt ska du veta." Hon kände lättnaden när bandaget åkte av och man såg det som varit stygnen.
"Din kollega gjorde ett fantastiskt jobb." Hon visade handen och såg sedan sig omkring.
"Är det alltis så många......" Hon såg lite vilsen ut och såg sedan upp på Wiliam igen
"Snobbar. Ursäkta.."
Hon såg genast bort och hon skämdes redan.

Vincent hade hittat sin mor och pratade lätt medan han såg mot några stolar där tre äldre män satt. Varav en hans farfar.
"Jo jag mår bra mamma. Det blev lite sent i natt för vi hade välkomstfest för lily. Du skulle se hur hon blev när hon såg sitt ru,.." Han log mjukt mot sin mor.

William skrattade varmt, och såg ut över alla människor i salen.
”Tro mig. De flesta här inne är faktiskt rätt trevliga”, sa han roat och slängde seden en blick mot stolarna där de tre äldre männen satt.
”De flesta...”.

Även Celia hade nu letat sig fram till dem med Caleb vid sin sida.
”Far, får jag dela ett par ord med dig?”, frågade hon och Alistair kände genast hur varningsklockorna började ringa högt inom honom. De kunde alltså inte hålla nattens händelser hemliga för fäderna länge till.
William, som genast såg att någonting bekymrade hans dotter, fick en rynka i pannan.
”Självklart, Celia”, sa han och vände sig sedan mot Lily igen.
”Det verkar som att min dotter behöver mig. Vi får tala senare. Njut av kvällen, den har bara börjat”, sa han och la en vänlig hand mot hennes arm innan de försvann iväg till en av salens mer avskilda platser.

Tålmodigt stod hon vis Alistairs sida och nickade.
"Om jag av någon anledning hamnar i trubbel och blöder så vet jag vem jag ska ringa." Hon såg sedan mot Celia och såg sedan Caleb komma efter.
"Celia du sa att du skulle på toaletten." Sa han och hajade till. Såg sedan mot Alistair.
"Förlåt hon sa det.."

Lily såg dem försvinna och hon vände sig mot Alistair.
"Så vem är värd att prata med?" Sa hon och böjde sig närmare.
"Pratar så mycket mer med dig än din pappa. Men det vet du redan kanske?" Hon gav honom ett varmt leende igen och visade handen.
"Se man ser knappt att jag har haft stygn." Men Lilys leende försvann när hon vände sig om, kände sig iakttagen.
"Kan vi....?"

”Miss. Stone. Jag känner knappt igen dig...”.
Där stod Michael Hawthorne i all sin prakt, och vid hans sida fanns en mycket elegant kvinna. Den ståtliga mannen synade Lily uppifrån och ner, och ett obehaglig leende spred sig över hans läppar.
”Man kan knappast tro att det här är samma flicka som trädde in i mitt kontor för ett par veckor sedan...”.

I samma stund som Alistair hörde faderns välbekanta röst fick han en mer spänd hållning. Det lilla leende som funnits på hans läppar försvann genast och ögonen mörknade.
”Far...”, sa han kort och böjde huvudet i en lätt bugning.
Men Michael unnade honom inte ens en blick, utan såg bara rakt på flickan intill.