Draco Memoraid

underbart!!

Nu kommer jag dit igen. Du har skrivit ett awesomigt kapitel. Men jag skriver ju samma sak varje gång. Jag suger på att göra långa kommentarer. Och ord räcker inte för att beskriva din ff. Så nu skriver jag bara några. Som visar LITE hur bra din ff är.

Underbart! Super!! Awesome!!!! Och meeeeeer!!!!

!!!!!!!!

Är så stolt över dig, det här helt makalöst otroligt himmelskt fabulöst magiskt onaturligt fantastiskt trolligt förtrollande BÄST!!!! Du är awsome!

Nu du Trezzan... Ikväll ska jag på LAN så då
kommer jag sträckläsa din fanfiction
Hihi nawwww, tack! Jag äälskaaar din också (speciellt Jessica) änsålänge iallafall, vill bara hata dig lite för att Draco inte är med, dumma dig C:
ÅÅH tack, gud va glad jag blir! :* *tårögd*
Samma sak för dig ja ääälskar att skriva kommentarer Höhö!
omfg.. O_O *Rädd*




Alltså ååå sluta göra mig så här rörd hörnu,
jag skämmer ju ut mig! :*
Tack snälla snälla snälla ni, ni är så oslagbart underbara! Och Hermione, jag älskar dina kommentarwr dem är inte ett dugg tråkiga!!!
Jag blir så sjukt glad för allt ni skriver om ni
bara visste hur glad jag blir... :*
Peww!
Och bästa Freddie, jag är stolt över dig också ♥
Och jag tänker göra mitt bästa för att fortsätta göra dig stolt!

Hoppas på nytt kapitel idag,
ska försöka skriva så mycket jag bara hinner!
Puss&Kram Mugglis bästa personer ♥

YEES DET KOMMER NYTT KAPITEL *dansa runt av lycka*

Mina kommentarer är nog ganska lika, men alltså åhh du skriver så fint och bra och awesomeigt så att det nästan inte går att beskriva♥

Jag blir helt: http://media.tumblr.com/tumblr_lnvdd8vcUF1qhafj6.gif

Åh vad jag älskar det här!
Som vanligt skriver du som en gudinna och fängslar mig direkt från början på varje kapitel och gör det omöjligt för mig att sluta läsa!
Tycker verkligen att Dracos sätt att tänka känns så logiskt och så honom, på något sätt. Du har verkligen fångat alla karaktärer precis så som de är beskrivna i boken, och det är nog det jag älskar mest med din fanfic (bortsett från din uppenbara talang för att skriva dårå).

Jag tycker också, som jag ser att andra har kommenterat, att Elli ska hjälpa honom. Då kanske Draco kommer till sans och blir snällare? Sedan så hoppas jag på en romans mellan dem två, då Drace själv tänkte att han brydde sig om henne och inte ville att hon skulle tas till skada... Samtidigt så vill jag inte att det ska bli något mellan dem, då tvillingarna och Potter skulle kunna vara ett bra alternativ (om än ett tråkigare alternativ). Men men, nu ska jag sluta pladdra på om mina tankar och avsluta denna kommentar så som jag brukar.

Jag älskar allting, handlingen, ditt skrivande och spänningen som gör att jag vill läsa mer efter varje kapitel tagit slut. Sedan hoppas jag såklart på mer, och det snart! Tusen kramar till dig också, som är en sådan fin människa och en fantastisk författare!

Åååh Tack så hemskt mycket min fina underbaraste
twisted!
Jag älskar att läsa dina kommentarer för dem gör mig så glad,
och nu blev jag extra glad eftersom det var ett tag sedan jag hörde något av dig!
Hoppas allt är bra med dig finaste du, och du ska veta att jag bevakar din fanfiction som är så fantastiskt bra att ALLA här borde läsa den!
Skickar det rakt tillbaka till dig, finaste du!

Tack så hemskt mycket, glad jag blir
över att du tycker det! :')
Har verkligen försökt låta karaktärerna skriva berättelsen själva, det brukar bli bäst så även om jag inte alltid håller med dem..
Jag gillar inte att läsa fanfictions när karrisarna ändras allt för mycket, JK Rowling har ju redan gett dem sin personlighet, så varför ändra på den? Vad glad jag blir när du tycker att jag lyckats!
Ja jag tycker också att Elli och Draco borde bli tillsammans,
Draco är ju så söt ^.^ Oemotståndlig (Enligt mig iallafall hehe)
och ja, vi får verkligen hoppas att hon hjälper honom...För tro mig, det kommer han att behöva mer än någonsin.

Här kommer nästa Kapitel förresten, jag har varit en liten slarvmajja när jag skrev det så ni får skälla på mig (a)
Kram ♥


Kapitel 22
Numbuler

Det var uppenbart att min hjärna fortfarande befann sig på sommarlov. Jag höll på att försova mig redan andra skoldagen. Mödosamt hasade jag mig upp ur sängen när Hermione för tredje gången kom in springande i sovsalen med väskan slängd över axeln och ett stressat uttryck i ansiktet.
”Elli! För tusende gången, vi börjar snart!”
”Ja, jag vet… Jag kommer.”
”Du har missat frukosten.” Hon sneglade oroligt på mig och rynkade pannan.
”Du är väl inte sjuk?”
”Nej”, sa jag och kvävde en extra envis gäspning medan jag rotade i klädhögen på golvet efter skolkläderna.
”Nej, jag är bara trött.”
”Trivs du inte här?” sa Hermione försiktigt och låtsades vara väldigt upptagen med att plocka upp en av sina skolböcker som hon med flit tappat på golvet. ”Jag förstår att det måste kännas konstigt…”
”Jag mår fint”, sa jag och slet på mig klädnaden som jag hittat längst under sängen.
”Och jag trivs jättebra här, det är bara engelskan som är lite krånglig.”
Jag gav henne ett snabbt leende och hon räckte mig min trollstav som ramlat ur innerfickan.
”Tack.”
”Jag tycker i alla fall att du pratar bra engelska”, sa Hermione vänligt och hjälpte mig att stoppa ner böckerna i väskan. ”För att bara ha varit här i några månader menar jag. Det enda du behöver lära dig är att inte blanda ihop vissa ord som låter likadant, men det är krångligt till och med för mig som är född här.”
”Tack”, sa jag och sände henne en blick som var full av ärlig tacksamhet.
”Nu går vi.”

Professor Mcgonagall satt framme vid katedern när jag och Hermione med Harry och Ron i motvilligt släptåg kom fram.Vi tog plats längst bak i klassrummet och Hermione fick med en enkel sväng på sin trollstav en bänk att flytta sig från sin plats i andra änden av rummet och istället parkera bredvid de tre andra så att vi alla fyra kunde sitta tillsammans. Försiktigt ställde jag ner väskan på golvet medan hon med samma rörelse på staven också fick stolen att prydligt komma svävande genom rummet och med ett lätt dunk stanna framför bänken så att jag kunde sätta mig. Jag gav henne en tacksam blick som hon besvarade med ett leende och följde hennes exempel med att plocka upp Fortsättningskurs i förvandlingskost ur väskan. Sedan såg jag mig nyfiket omkring. Det var ett stort och nästan lite stramt rum, som om den som brukade hålla till härinne inte ville ge intrycket av att vara alltför bekväm. Stolarna var hårda och bänkarna var långa och smala till formen och ganska så låga vilket gav en känslan av att man satt väldigt högt upp. Elever som måste vara Hufflepuffare av deras emblem med en grävling att döma slog sig ner tillsammans med mina Gryffindorkamrater. Neville missade stolen och råkade sätta sig på golvet vilket fick många att bryta ut i skrattattacker. Jag tvingade mig själv att låta bli för hans skull.
”Tystnad!”, röt Professor Mcgonagall och höjde en ådrad hand, vars fingrar pryddes av flera olika
ringar, i luften. Alla tystnade och stackars Neville som nu lyckats kravla sig tillbaka till sin plats mellan Dean och Seamus, kröp ihop och kikade oroligt på McGonagalls stränga ansikte över bänken.
”Ni må fortfarande vara fyllda av ledighet, men här inne kräver jag tystnad och koncentration. Passar det inte kan ni lämna mitt klassrum nu ögonblickligen.”
Ingen rörde sig och hon sänkte långsamt handen och lät den istället vila på katedern.
”I år kommer jag att kräva mera av er än vad jag gjort tidigare (Neville svalde oroligt) och det beror självklart på att det här är ert sista obligatoriska år med förvandlingskonst.
Jag tar inte in elever med längre än ett ”Utomordentligt” i betyg till min FUTT klass, så är förvandlingskonst något ni känner att ni behöver fortsätta studera inför ert kommande yrkesval så är det bäst att ni sätter fart. Jag skäms över att behöva säga det, men otroligt nog är det bara hälften i den här klassen som ligger på den nivå som krävs för fortsatta studier. Om ni vill fortsätta med mina lektioner är det verkligen på tiden att ni visar framfötterna.”
Hon kastade en vass blick på Neville som kröp ihop ännu mera i sin bänk och kved tyst för sig själv.
”Idag ska vi repetera lite av det som vi gick igenom förra året och sedan ska vi börja med transfiguration, konsten att förvandla föremål till andra föremål. Ja, Miss Granger?”
”Vi har väl hållit på med transfiguration sen årskurs tre Professorn?” frågade Hermione. Hon rätade på ryggen när McGonagalls blick föll på henne.
”Jag har för mig att…”
”Det stämmer, Miss Granger. Men eftersom det är något som jag vet kommer att komma upp i F.U.T.T examen och speciellt med tanke på att nästan hela klassen fortfarande har stora svårigheter med att få så enkla saker som tändstickor att förvandlas till hårnålar så kommer vi att fortsätta gå igenom det kapitlet. Det finns väldigt mycket inom förvandlingskonst att lära sig, Miss Granger.
Än är du långt ifrån färdigbildad även om du är på god väg.”
Hermione rodnade lätt och borstade av osynligt damm från sin lärobok medan McGonagall marscherade fram till svarta tavlan och svängde sin trollstav i luften.
”Läs igenom punkterna noga och formulera era svar ordentligt”, sa hon och nickade mot frågorna som nu dykt upp på tavlan ur tomma intet.
”Jag godtar inte någonting som är kortare än en pergament rulle.”
Ron stönade högt och lade pannan i djupa veck innan han böjde sig fram och viskade något ohörbart till Harry som sorgset nickade.
”Nej, ni får inte skriva av mig!” Hermione fräste ilsket och täckte över sitt redan halvfulla papper med handen. Gör något annorlunda och ansträng er istället!”
Hela lektionen gick åt till att besvara instuderingsfrågorna som Professor Mcgonagall givit oss. Flera gånger kom hon fram till mig för att kontrollera att jag hängde med och förstod frågorna. Detta verkade reta Ron. Varje gång Mcgonagall kom bort till oss för att prata med mig suckade han tungt och himlade med ögonen åt Harry som låtsades som om han inte såg.

”Hon kunde inte låta bli att ge oss läxa…Första lektionen på flera månader, och så ska
vi skriva två pergamentrullar…Två!”
Hermione gav Ron, som kastade flera ilskna blickar mot Professor Mcgonagall på behörigt avstånd
när vi passerade hennes klassrumsdörr på väg från lektionen i Astronomi, ett irriterat ögonkast.
”Jag sa ju till er att det här skulle bli ett jobbigt år! Lärarna kommer att ge oss massor att göra… Och ni båda försöker inte ens anstränga er!”
”Titta inte på mig”, sa Harry trött när Hermione kastade en giftig blick också på honom, ”Jag har inte sagt något.”
Jag hade faktiskt svårt att förstå hur man kunde bråka så mycket när man varit ifrån varandra i nästan åtta veckor. Hermione hade berättat för mig att hon och Harry alltid kom och bodde hos Ron de två sista veckorna av sommarlovet eftersom det var han som bodde närmast King Cross. Den här sommaren hade varit lite annorlunda och dem hade träffats lite tidigare än vad de annars brukade göra. Men ändå, jag kunde bara inte förstå det. Inte ens jag och Draco hade bråkat lika mycket och ändå hade vi bott under samma tak i mer än fem veckor. Dessutom var Dracos temperament tio gånger värre än Harry och Rons. Jag kunde faktiskt förstå dem när de efter en blick på varandra suckade och gick förbi mig och Hermione bort mot stora salen.
”Titta där är Ginny!” Hermione vinkade åt den rödhåriga flickan som precis kom ut från flicktoaletten.
”Hej”, sa hon och kom fram till oss. ”Allt bra?”
”Vi har fått en massa läxor!” Hermione suckade och bet sig i läppen.
”Och din bror går mig på nerverna.”
”Välkommen till min värld”, sa Ginny och gjorde en grimas. ”Ska vi äta tillsammans?”
Vi slog följe ner till stora salen som redan hade börjat fyllas. Jag kastade en blick mot lärarbordet när vi gick förbi och fick syn på rektorn, Albus Dumbledore som satt mittemellan Professor Sprout och en spinkig trollkarl med ganska så ungt ansikte och slitet grånande hår som hängde ner i ansiktet på honom. Han var väldigt blek och jag undrade vagt vad han kunde tänkas undervisa i, så sliten som han såg ut verkade han passa bättre in i sjukhusflygen än vid lärarbordet.

Efter en god lunch som bestod av blomkålspudding med potatis och grönsaker begav jag mig ensam tillsammans med Hermione vidare till nästa lektion, skötsel och vård av magiska djur. En nervös ilning kittlade till i magen när jag mindes att det här var en av de lektioner som Draco bittert hade varnat mig för. Ironiskt nog visade det sig att han själv också studerade det ämnet. När vi kom ner till den lilla stugan där läraren Hagrid, ”Halvjätten” undervisade fick jag syn på Dracos vitblonda kalufs i flocken av brunt och svart.
”Hej”, sa jag glatt åt honom när vi gick förbi och anslöt oss till Harry och Ron som stod och tryckte under ett knotigt äppelträd.
”Hej”, svarade han surmulet och blängde på Hermione som envist fortsatte att se rätt fram
utan att ta någon som helst notis om honom, ”Umgås med smutskallar alltså…”
”Varför hade ni så bråttom?” sa Hermione stött utan att låtsades om vad Draco kallat henne.
”Ni har väl aldrig tyckt om det här ämnet!”
Precis när Ron skulle öppna munnen för att svara något spydigt tillbaka dök Hagrid upp bakom husknuten och tecknade åt oss att vi skulle följa efter. Han ledde oss förbi den söta lilla stugan vars fönster lyste välkomnande i den fina höstsolen och bort till andra sidan dungen där en stor trälåda stod placerad.
”Kom hit allesammans! Kan ni se ordentligt? Bra…”
Han log mot klassen och fick några tillkämpade leenden tillbaka från eleverna i Gryffindor.
Slytherinarna såg elakt förväntansfulla ut, några gjorde till och med fula tecken åt Hagrid
som låtsades om som han inget såg.
”Välkomna tillbaka, hoppas ni haft ett bra lov allesammans.”
Några mumlade instämmande medan andra dystert skakade på huvudet och gav varandra sorgsna blickar.
”Idag ska ni få träffa på nå som ingen av er sett förut! Om ni kommer lite närmare allesammans… Lite närmare… sådär ja! Var bara lugna å fina nu, dom är lättprovocerade å gillar inte om man är för högljudd.”
Just då skakade lådan våldsamt till och hela klassen hoppade skrämt bakåt i rena förskräckelsen. I ögonvrån såg jag hur Draco knöt handen om sin trollstav. Jag var sugen på att göra detsamma men lät bli.
”Ta det lugnt, de e ingen fara. Vänta ska ni få se vad jag har åt er! Men ni måste ta det väldigt försiktigt... dom ogillar när man skriker åt dom. Lite finkänslighet, ni vet. ”
Hagrid stegade fram till den stora kompakta lådan och tog tag om locket med sina väldiga händer och bröt försiktigt upp det.
”Åå!” Utbrast Lavendel och grep Parvati om armen. ”Vad är det där?”
”Tillåt mig presentera nyfångade Numbuler från Rumänien!”
Flera i klassen utstötte chockade läten och jag lutade mig fram tillsammans med Harry för att se bättre. Först var jag inte riktigt säker på vad jag såg, det var en så sjuk syn. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande. Krälande och hoppande i lådan satt minst ett dussin av de märkligaste varelser jag någonsin sett. De hade ansikten och hår som riktiga människor men kroppen var gjord av pinnar och istället för fingrar växte det taggiga små blad längst ut på deras kvistiga händer. När en av dem tog ett ilsket skutt rakt upp såg jag att också fötterna var gjorda som kniviga blad som satt hårt fast på de smala pinnarna som skulle föreställa ben.
”Oj Hagrid! Utropade Hermione chockat. ”De här måste vara väldigt ovanliga!”
”De e det”, svarade han nöjt och kastade en blick föll av ömhet på Numbulerna som ilsket tjattrade och hötte med sina små fula nävar åt oss.
”Ja tänkte att ja ville visa er nå riktigt intressant er första lektion.”
”Ja, det här är ju oerhört intressant”, sa Draco ironiskt och blängde på en särskilt ful liten Numbul som räckte ut en lång lila tunga åt honom. ”Vad exakt har du tänk att vi ska göra med dem? Ta upp varsin och kela lite kanske? Dem ser verkligen gosiga ut.”
Det hördes spridda skratt och Draco såg nöjd ut.
”Va… Åå… öh… Jag hade tänkt att ni…skulle ta ut varsin och…Bekanta er lite me dom…” Hagrid såg osäkert på sina elever som alla hade backat några steg bort från lådan, som nu gav ifrån sig obehagliga ljud. Det lät som varelserna försökte tugga sig igenom träet.
”Harry, vill du va snäll å börja!” Hagrid stack ut sin väldiga näve och ryckte tag i Harry som förskräckt hoppade till. Bestämt sköt han fram honom till lådan och la sedan en arm som var minst lika lång som hela Harrys kropp runt hans axlar.
”Som ja sa innan… Numbuler avskyr när man skriker åt dom. De e väldigt stolta varelser och är inte så öh, förtjusta i människor överhuvudtaget. Så därför är det bra att ta det säkra före det osäkra å handskas med dom på rätt sätt.” Han pekade mot en annan låda en bit bort som var betydligt mindre, ” Där finns handskar som är motståndskraftiga mot Numbulens gift…”
”Är de giftiga?” sa Draco tvärt och stirrade på Hagrid. ”Giftiga?”
”Öh, ja men de är inte så illa… Ta bara på er handskarna… Varsågod Harry.”
Hagrid räckte Harry ett par tjocka gröna handskar som han motvilligt tog emot och satte på sig.
”När ni lyfter upp en Numbul ska ni ta ett tag om deras hår… Såhär…”, Han sträckte ner handen i lådan och drog upp en Numbulkvinna med långt blont hår. Hon sparkade ilsket med sina små fötter och visade upp en rad av spetsiga gula tänder som hon ilsket försökte sätta i Hagrids vänstra hand.
”Sen så kan ni ta ner dom här…”, han satte obekymrat ner den protesterande Numbulen i en liten inhägnad.
”Ja tänkte att ni skulle va fyra om varje Numbul… De finns mat å ge dom i låren där borta, ni får prova er fram jag vet faktiskt inte riktigt vad dom gillar…se så sätt igång nu allesammans!”
Utan någon större entusiasm och med uppgivna suckar slank klassen iväg för att hämta sig ett par handskar. Neville anslöt sig med sänkt huvud till vår grupp och jag hoppades att mitt leende skulle få honom att känna sig lite mer välkommen.
”Vilken ska vi ta?” frågade Harry och såg på Numbulerna som allihopa visade sina vassa små
tänder och taggiga nävar.
”Ta den minsta”, sa Ron osäkert och kikade ner i lådan. ”Den där!” utbrast han och pekade på en liten rödhårig Numbul som pressade in sig i hörnet. ”Den är minst.”
”Kör för det”, sa Harry sammanbitet och stoppade ner händerna i lådan och drog snabbt upp händerna igen med ett fast tag om den sprattlande Numbulen.
”Vart ska jag sätta honom?”
”Där”, sa jag och pekade mot en tom inhägnad bredvid Draco som tillsammans med Crabbe, Goyle och Zabini höll på att trycka ner en extra tjock Numbul i marken. ”Där är det ledigt.”
”Jag förstår varför”, muttrade Ron när vi vandrade bort och ställde oss så att en lättad Harry kunde bli kvitt sin börda. ”Det luktar här.”
”Jasså har du glömt att duscha igen, Weasley?” sa Draco släpigt och de andra skrattade.
Rons öron tog genast en lysande röd färg och han blängde ilsket på Draco.
”Eller vänta… vet du ens vad en dusch är? Hemma hos dig är det väl lyxigt med ett handfat.”
”Draco”, sa jag irriterat och vände mig om efter att ha hjälpt Harry att slita loss den lilla Numbulen som bitit sig fast i hans handske. ”Har inte du nog med ditt eget?”
”Han bad om det.” svarade Draco kort och såg genomträngande på mig med sina gråa ögon.
”Och om Vesslan ber om något så ska han såklart få det, som omväxlingsskull…”
”Malfoy, din Numbul rymmer”, sa Harry lugnt och log mot Draco som förvirrat snurrade runt och
stirrade på sin feta lilla Numbul som precis hade kravlat sig över gallret och landade på sina tjocka små stockar till ben vartefter den chockerande snabbt började springa över gräset mot slottet.
”Idiot!” fräste Draco till Harry innan han med sina kumpaner i släptåg satte efter Numbulen på väg upp mot slottet medan vi vred oss av skratt.

”Malfoy, din Numbul rymmer.” sa Harry lugnt och log mot Draco som förvirrat snurrade runt och
stirrade på sin feta lilla Numbul som precis hade kravlat sig över gallret och landade på sina tjocka små stockar till ben vartefter den chockerande snabbt började springa över gräset mot slottet."

Hahaha, jag döör x) *sjukhumor.se*
Superdupermegabra kapitel, det var långt, roligt och helt perfekt (såklart)♥! Kan nästan inte vänta tills det kommer ett nytt kapitel