Förbjuden Romans (Professor/Elev)

Men vad tror du? Vill ju veta hur det går för henne och Snape!

Då får man väl hoppas att jag inte gör dig besviken sen då

Eller att jag gör någon av mina läsare besvikna Det vill man ju absolut inte, men vet inte om jag kan toppa denna FF'n när jag skriver uppföljaren xD Så är lite nervös

äh, tror inte någon blir besviken, du är ju så bra så du kan ju inte misslyckas men jag blir nöjd bara om du skriver någonting xD

Hej på er finisar!
För att avsluta detta kapitel tänkte jag att ni skulle få ett EXTRA KAPITEL! Ett kapitel som många av er ville läsa!

Tänkte även passa på att säga att tråden för uppföljaren nu finns tillgänglig, ni hittar länk i första inlägget i denna tråden!

Hoppas verkligen att ni gillar detta extra kapitlet!
Det vara många som önskade det och jag vill göra mina älskade läsare NÖJDA och GLADA!

Massa kärlek till er och hoppas vi ses på den andra tråden för att fortsätta resan!



~Kapitel 1 – Snapes Perspektiv ~

Eleverna sitter rakt och tyst, läser boken Avancerat Trolldrycks Skapande. Jag står med armarna i kors, min yta hård och respektingivande. Ljuset från det enda fönstret bakom mig vilket lyser upp mina elever. Jag ser på dem alla, men blicken flackar och fastnar i ett par sekunder på henne. Hon bläddrar tillbaka till början för att läsa texten en andra gång. Som hon gör var gång i min kurs. Alltid den flitiga eleven...

Hennes huvud rör sig och jag ser bort, på alla andra eleverna. Jag kan se i ögonvrån hur hon ser på mig. Undrar vad hon tänker, att hon hatar mig förmodligen, som alla andra elever. Eleverna börjar se upp från sina böcker och jag slösar ingen tid. Jag börjar tala när hälften tittat upp.
”Nu, för att kunna brygga denna kraftfulla brygd, måste ni vara uppmärksamma gentemot mina ord. Levande död är fasansfull och katastrofal om ni skapar den på ett inkorrekt sätt.” Min kappa faller ner mot mina sidor när jag släpper den med en flik av min handled. Jag kan se hur hon sitter stilla, rakt och spänt. Som om hon måste anstränga sig för att orka lyssna på det jag säger.

Efter att jag talat klart börjar eleverna röra sig vid sina bänkar, jag ser otåligt på dem. Hon är den enda som ställer upp ingredienserna i korrekt ordning, som vanligt, alltid den smarta. tänker jag medan jag studerar hennes ansikte var gång hon ser ner i kitteln eller boken. Hennes smala ansikte, inramat av det vackra håret, hennes klarblå ögon, hennes lilla raka näsa och hennes fylliga läppar. Hur hon biter underläppen var gång hon koncentrerar sig lite extra. Jag har lagt märke till allt. Jag skakar mitt huvud lite smått och ser irriterat ut över mina andra elever som alla verkar vara totalt inkompetenta och inte ha möjligheten att utföra de enklaste uppgifterna. Varför slösar jag min tid på sådant här? Jag tar upp en bok och börjar läsa inför nästa klass jag ska ha.

Hon räcker upp sin hand, jag lägger boken på podiet framför mig och går fram till hennes bänk. Jag ser ner på henne. Jag får anstränga mig otroligt för att hålla mitt ansikte och mina ögon uttryckslösa.
”Miss Lovegood, du räckte upp din hand?” säger jag sakligt, men jag får anstränga mig för att hålla rösten monoton, hålla den sådan som den alltid är med elever. Hon nickar stelt, som om hon är livrädd för mig.
”Så, Miss Lovegood, vad är det du vill?” frågar jag lika sakligt och monotont som tidigare. Hon ser upp på mig med sina klarblå ögon och en värme ringlar sig om mitt hjärta för en kort sekund. De är så oskyldiga och rena.
”Professor Snape, min brygd är klar.” säger hon och ser ner i sin kittel, jag lutar mig över bordet, ser ner i kitteln. Hon har faktiskt klarat det. Hmm, kanske inte. Jag testar den. Jag vänder mig om och hämtar ett löv från en av växterna som finns på samma bord som jag lade ner min bok på.

Jag släpper lövet och det landar mitt i kitteln. Det flyter omkring i två sekunder innan det brinner upp från kanterna och in. Jag blir faktiskt förvånad över att hon klarar det.
”Uppenbarligen.” säger jag innan jag vänder mig och går till främre delen av salen. Jag lägger frustrerat armarna i kors och ser nedlåtande ut över alla mina inkompetenta elever.
”För er som ännu ej lyckats med brygden, Miss Lovegood har klarat uppgiften och är tydligen den enda i denna klass med tillräckligt mycket kompetens för att klara mina uppgifter. Nästa vecka ska vi studera vart man hittar de ingredienser som behövs för att skapa de mer komplicerade trolldryckerna. Vilket, jag hoppas, att fler elever har kompetens nog att förstå” Min röst är kall och hård, eleverna suckar uppgivet och kastar ilskna blickar på Penelope.

Men hon är inte intresserad av vad de gör. Hon ser bara på mig. Hennes ansikte orörligt, hon visar ingen antydan på att det var en svår uppgift eller att jag ens är mänsklig i hennes ögon. Något som liknar total ignorans finns i hennes ansikte, men hennes ögon är inte lika intet sägande gentemot mig.
”Ni som misslyckats, ni kan avbryta era handlingar och städa upp den röra ni orsakat. Miss Lovegood, du kan lämna rummet, tack för idag.” säger jag nästan direkt.

Penelope plockar ihop sina saker och innan hon går ser hon på mig och nickar, jag nickar kort tillbaka. Undrar vad den nicken betydde? De andra eleverna städar i salen och lämnar den sedan. Jag ställer mig mitt i salen och ser mig omkring. Jag vandrar mot främre delen av salen men stannar vid bänken där hon alltid sitter. Jag drar handen över den slitna bänken. En doft av lavendel, honung och ytterligare en doft som jag ej kan placera dröjer sig kvar vid hennes plats. Doften får mina axlar att slappna av och jag suckar djupt. Är det möjligt att hon är vad som krävs för att jag ska börja leva igen..? jag ser ner på bänken, ett papper ligger vid dess ben, jag suckar och böjer mig ner för att plocka upp det. Jag minns att ett papper gled ut ur hennes bok när hon stängde den, kan detta vara hennes? jag ser på handstilen, det är det. Jag lägger det i innerfickan på min rock och lämnar sedan salen.

Dagen passerar hastigt och jag kan äntligen njuta av lite tid i mitt mörka kontor. Jag spenderar största delen av kvällen med att rätta pergament från fyrans prov och sjuans tentamen. Men, tankar om henne slingrar sig hela tiden in hos mig och jag blir till slut tvungen att sluta rätta.

Hennes hår,
Hennes leende,
Hennes sätt att gå,
Hennes skratt,
Hennes ögon,
Allt med henne...

Jag ställer ner fjäderpennan i sitt bläckställ... Den vinglar lite men stannar sedan upp. Jag läser orden jag skrivit, orden som beskriver henne. Penelope Lovegood. Hur kunde det komma till detta? Mitt hjärta var hårt som sten, mörkt. Sedan kom du, Penelope. Ditt röd-lila hår, det enda jag tänker på. Ett litet leende sprider sig över mina läppar när jag tänker på kvinnan som aldrig skulle kunna se på mig så som jag ser på henne...

Hur skulle en ung vacker blomma som hon kunna älska ett hjärtlöst, kallt, mörkt monster som mig. Det vore helt otänkbart. En suck hörs när jag sitter i min ensamhet med endast ett ljus som lyser upp mörkret runt omkring mig. Pergamentrullarna hopar sig, betyg, läsa, rätta, slösa talang på elever som inte förtjänar det.

Jag ser tillbaka på mitt liv, tänker på att varje människa jag älskat övergivit mig, mist sitt liv eller slutat finnas där. Kan jag riskera allt det jag byggt upp, kan jag riskera att ännu en gång uppleva allt som jag länge undvikit? Men, hur kan jag inte tillåta henne att komma in..? Något inuti mig rör sig, slingrar sig, sprider sig när jag tänker på henne.

Mitt hjärta bultar alltid hårdare i närheten av henne, sättet hon ser på mig, hur hon är när hon är nära mig. Hur hon får mig att känna när jag är nära henne. Jag skakar på mitt huvud uppgivet, reser mig upp från min hårda stol och går fram till en utav alla mina hyllor inne på mitt mörka kontor. Jag tar ner en bok, öppnar den och där inne finner jag det jag så länge har undangömt. Ett papper, en dikt, skriven av henne.

Jag tar pappret i min hand, sätter mig i fåtöljen borta vid eldstaden i rummet ingen vet finns och läser lappen tyst för mig själv.
”'Svarta ögon, svarta skuggor. Mörker sprider sig vart han går. Mystik, skönhet, sorg. En börda ingen bör bära. En mörk gestalt, klädd i svart. Han hemsöker mina drömmar. Han upptar mina tankar. En fantasi jag aldrig kommer få uppleva.' Jag undrar så innerligt vem denna handlar om...” min röst är låg, roslig och hes. Den tvingas fram genom min strupe, genom klumpen som bildats. Jag sätter min panna mot toppen av mina fingrar och stirrar på pappersbiten i min andra hand.
”Penelope, vem är det som fångat dina tankar..?”

Maj gadd!! Sjukt bra. Sluta-döda-mig bra! Längtar tills fortsättningen

GUUUUUUUU VILKET BRA KAPITEL!!!


Jag ÄLSKAR när du skriver i Snapes perspektiv!!!!

BRAAAAAAAA!!!!!

Hihihi yay!
Men, du får inte dö, då kan du ju inte läsa fortsättningen :*



Men va underbart att du tycker om det så mycket!

Det var sjukt jäkla svårt att skriva ur hans perspektiv, så himla svårt att uttrycka mig så som jag tror att han skulle uttrycka sig xD Men jag gjorde mitt bästa!

AHHHHHH! SÅ BRAAAAA!!! LÄNGTAR!!!!!

VA HÄRLIGT!!!

So freaking hecka-good!!!!! aw my guuurd