The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Yay, nytt kapitel!

Gillar att Peter fick mer plats, men det gör att jag avskyr honom ännu mer! De är så snälla mot honom, och ändå går han och förråder dem

Du skriver superbra och bäst och allt bra! Ser superdupermycket fram emot nästa kapitel! ♥

Super mega bra som alltid!

Fantastiskt! ♥

Åh, stackars Peter... Lider verkligen med honom. Kan du inte bara typ hitta någon åt honom så han inte känner sig ensam? (Nej, jag avskyr inte Peter)

Kul att man fick lite ur hans perspektiv och se hur han mår.

Längtar galet mycket till nästa ♥

Yes, äntligen ett nytt kapitel!♥
Åh vad jag ogillar Peter just nu, haha. Alla säger att de älskar honom och är allmänt gulliga mot honom, men ändå förråder han dem senare...
Men jag tycker ändå att det var kul att han fick lite mer plats, de flesta marodörerna-fanficsen(?!) glömmer medvetet eller omedvetet bort honom, även om han faktiskt var med i gänget lika mycket som någon annan.
Superfint skrivet!:3

SUPERBRAA!
Fast jag tyckte att det var lite hemskt när James sa att Slingersvans är en av hans mest lojala vänner. Och då tänkte jag ju såklart på vad som händer typ 3 år senare(slogs precis av tanken att Lily och James fick barn när de var ganska unga(typ 19-20 år)... )

Men kapitlet var lika fantastiskt som vanligt!

Åhh ja!Jag känner mig som den ända som gillar Peter ;/ Han var som vilken annan marodör, vilken annan go Gryffindorare som helst! Han var i Ni-vet-vems grepp, och då gör nästan alla vad som helst! Tänk att någon höll en pistol mot din tinning och sa "SÄG VAR DOM HÅLLER HUS ANNARS DÖDAR JAG DIG, DIN FAMILJ!"... ;( Det finns dom som tex Sirius som skulle stått upp för sina vänner, ända in i slutet, men inte dom flesta ♥


OCH HERREGUD JAG VILL HA MERMERMER!

Jag håller med om att jag egentligen inte helt gillar när folk ''kickar ut honom'' ur fanfictions etc. (ÄVEN OM JAG SJÄLV MEDVETET OCH OMEDVETET GÖR DET) eftersom jag är övertygad om att Remus, Sirius och James älskade honom precis lika mycket som de älskade varandra, han var deras vän och det var det som gjorde förräderiet så hemskt.

Håller med dig på det andra också men jag hatar honom ändå, han blev inte mer hotad än någon annan att lämna informationen utan anslöt sig till Voldemort ett år innan Lily och James dog och lämnade all möjlig information. Dessutom manipulerade han dem och om han inte hade velat vara hemlighetsväktare hade de aldrig tvingat honom. Dessutom lät han Sirius sitta i Azkaban och återuppväckte Voldemort, vilket suger. Ehm.


Kapitel 46
Frukost och dåliga nyheter
April 1978

’’Är du vaken?’’
’’Mm’’, mumlade Remus och vände sig om i sängen. Det var första natten i sovsalen efter fullmånen, och han var fortfarande helt utpumpad.
’’Nej, nej, gå inte upp’’, sa James när Remus gjorde en ansats att resa på sig. ’’Hur mår du?’’
’’Jag mår bra.’’
’’Behöver du någonting?’’
’’Det är lugnt.’’
’’Inget? Te? En kram? Mackor? Det är bra om du försöker äta något.’’
’’Jag vet, men jag orkar inte’’, mumlade Remus. Han försökte fokusera blicken på James, men det snurrade i huvudet på honom och synen blev helt suddig.
’’Okej, jag ska inte tjata på dig. Vi ser till att få hit lite mat, så får du äta när du känner för det. Ingen skola för dig idag, antar jag.’’
’’Tack. Jag kanske går på lektionerna efter lunch. Jag måste bara få sova några timmar till först.’’
’’Det låter bra. Jag skickar upp lite mat med Peter och sen kommer någon av oss och kollar till dig efter Trollformelläran.’’
’’Var är...’’
’’De har redan gått ner till frukosten. Jag måste kila. Sov gott.’’
Remus gjorde ett försök till ett tacksamt leende, innan han hörde dörren slå igen och sjönk ner i djup sömn igen.

***

’’God morgon, skönheten!’’
Lily makade sig åt sidan för att göra plats åt Remus, vars hår stod åt alla håll. Han hade mörka ringar under ögonen, men han sken upp när han fick syn på sina vänner och han slog sig ned bredvid Lily. Det var lunchtid och hans mage kurrade ljudligt trots att han lyckats få i sig nästan hälften av den frukost som stått bredvid hans säng när han vaknade upp samma morgon.
’’Hur är det?’’ frågade Peter ängsligt.
’’Det är bra. Jag mår mycket bättre’’, sa han ärligt. ’’Finns det någon kyckling?’’
James räckte honom ett fat med uppskurna kycklingfiléer.
’’Skönt att du är på benen igen, kompis’’, sa han. ’’Ät ordentligt nu så du får lite färg på kinderna igen.’’
’’Lily sa att du hade dragit på dig influensan’’, sa Marlene, som satt på andra sidan Lily. ’’Är du frisk nu? Ett under att ingen av er andra blev smittad.’’
’’Mm’’, sa Remus. ’’Det var en tuff bacill, men de här tre står emot det mesta, verkar det som.’’ Han nickade mot sina rumskompisar, som nickade instämmande.
’’Förresten’’, sa Sirius och drog fram något ur fickan. ’’Det här kom till dig på frukosten.’’
’’Tack’’, sa Remus och tog emot det. Han granskade kuvertet. Det var hans mammas stora, snirkliga bokstäver på kuvertet. Han rev försiktigt upp det och tog ut brevet, innan hans ögon började löpa längs med raderna. Under tiden vände sig Lily mot James.
’’Har ni match i helgen?’’
’’Mhm. Mot Ravenclaw. Men jag hörde att deras sökare blivit sjuk, så förhoppningsvis är han inte riktigt i form, om man nu får önska något sådant’’, svarade han. ’’Men, påtal om quidditch så har jag en sak att dela med er. Jag väntade tills idag för jag ville att Remus skulle vara med när jag sa det, men...’’
’’Vad är det?’’ avbröt Sirius honom. Men han hade inte blicken fäst på James, utan på Remus, vars ansikte fått ett förfärat ansiktsuttryck med ett djupt veck i pannan. Lily, Peter och James vände också blicken mot honom, och betraktade honom oroligt. ’’Rem? Vad står det?’’
Han lade sin hand över Remus's och sökte hans blick. Lily lade en hand på hans axel. Till sist kollade han upp och mötte sina vänners blickar.
’’Pappa är sjuk’’, sa han lågt. Lily och James utbytte en blick.
’’Vad säger du?’’ sa Sirius.
’’Hur sjuk?’’ sa Peter.
’’Det står bara att han är sjuk och att jag ska komma hem så fort som möjligt.’’
’’Jag är ledsen, Remus’’, sa Lily med ett oroligt ansiktsuttryck. Han såg på henne med ett tomt, vilset och förvirrat ansiktsuttryck. Hon höll ett hårdare tag om hans axel. ’’Det kommer bli bra, ska du se.’’
’’Han är ung’’, sa Peter. ’’Han kommer klara det.’’
’’Älskling?’’ sa Sirius trevande. ’’Du hörde vad de sa. Det kommer bli bra.’’
Remus hade en stor klump i halsen som hindrade honom från att tala. Inte ett enda ord kom ut.
’’Ska jag följa med dig till McGonagall?’’ sa Lily. ’’Jag har håltimme nu.’’
Han nickade tacksamt, gav Sirius hand en lätt tryckning och log sorgset mot sina vänner innan han reste sig upp och lämnade Stora salen, tätt följd av Lily.


’’Psst... är du okej?’’
Sirius lät stolen falla fram på alla fyra benen igen och kollade på James.
’’Jag är orolig bara.’’
’’Jag vet’’, sa James. ’’Vi har ingen rast efter den här lektionen, men direkt efter nästa...’’
’’Potter!’’ sa Flitwick strängt. ’’Snälla, koncentrera dig.’’
’’Förlåt, professorn.’’
Flitwick suckade.
’’Jo, som jag sa...’’
Sirius tankar flög iväg igen. Tänk om Remus hann åka innan de hunnit prata?

Sirius och Mr Lupin hade inte direkt något starkt band. Han hade, tillsammans med Peter och James, spenderat några dagar hos familjen ett par somrar, och de hade träffats på perrongen vid skolstart och avslutning. Remus hade flera gånger nämnt att hans familj var absolut hals över huvud förälskade i Sirius på grund av hans artiga beteende och charm. Samt att han hade välkammat hår, till skillnad från deras egen son. De hade aldrig träffat varandra med Sirius som Remus pojkvän. Sirius hade inte någon aning om hur de skulle ta det. Han hade aldrig pratat med Remus om det. Tänk om han var jättenervös inför att komma ut inför sina föräldrar? Eller tänk om han inte ens hade några planer på att göra det? Hursomhelst var tanken på att Remus far skulle försvinna helt outhärdlig. Sirius visste att Remus älskade sin pappa över allt annat. Hans död skulle ta knäcken på honom.

’’Jorden till Black, hallå!’’
’’Va? Öh... förlåt.’’
James knäppte med fingrarna framför ansiktet på honom.
’’Jag täcker för dig på Trolldryckskonsten. Kila dit nu. Han kanske hinner åka annars.’’
’’Men vill inte du...’’ började Sirius.
’’Träffa honom jag också, jo visst, men det är viktigare att du får göra det och vi kan inte komma sent tillsammans igen’’, sa James och himlade med ögonen. ’’Spring nu. Jag kan ta dina böcker.’’
Sirius log ett tacksamt leende och sträckte över sin väska till James.
’’Tack.’’
’’Krama honom från mig, okej?’’
’’Absolut. Vi ses sen.’’

Jag är fullt medveten om hur storyn ser ut, och Pettigrew har en viktig roll.
Jag är dock inte på humör att diskutera ämnet vidare ._.
Bra kapitel, synd om Remus.

Förlåt att jag inte har kommenterat på länge, har varit upptagen, jätte bra kapitel ❤

WHIII! Ett nytt kapitel
Älskar denna fanfiction