~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Hyddan i Öst:
Han kunde knappt andas över klumpen i halsen. Han ville få ut orden men de kom inte ut. Hennes blick var förankrad i hans egna. Även hon grät. Klara tårar som strilade ner emellanåt. En tanke flög genom hans huvud, Arya med vingar, änglavingar. Det var bara en bild, inget mer. Bara en bild om vad Arya var för honom. Han höjde mödosamt sin högra hand och placerade den bakom hennes huvud och tryckte lätt med handen där bakom och hans egna panna mot hennes. Han slöt ögonen och drog in ett djupt skakigt andetag.
"Älskar dig." sade han kort men meningsfyllt. Han kunde inte prata just då. Han försökte bara andas genom vreden och smärtan han kände. Hildés skratt ekade långt bort i hans bakhuvud - systern han misslyckats med att skydda. Första gången han svek någon han älskade över allt annat. Nu, nu hade han svikit Arya. Om Arya bara visste vad jag har att be om ursäkt för... Värdelösa människa... Han trycker bort Hildés skratt, han tänkte aldrig på henne, hade inte tänkt på henne på flera år - det var alltid för smärtsamt. Men kopplingen mellan hennes död och Eriks misslyckande med att skydda Arya var för uppenbar.
"Arya..." Han lade så mycket kraft i hennes namn att det nästan kändes som om ordet självt skulle dundra ur hans mun, men det vara bara en tunn viskning. Han ville säga så mycket, samtidigt ville han inte säga något alls. Det var olidligt.


Freja - Utanför hyddan i Öst:
Minnet var smärtsamt, plågsamt att leva sig genom igen. Freja tänkte emellanåt på Hildé. Om det inte hade varit för att Hildé hade dött så hade Briañna aldrig funnits. Ibland önskade hon att Hildé levde, men ibland kände hon en viss glädje över att Briañna nu fanns hos dem. Hon var den perfekta systern för Erik, men Hildé hade å andra sidan aldrig hunnit riktigt växa in i sin roll som syster. Hon hade aldrig fått en chans.

En hand landade på hennes axel,
"Freja?" Hon såg upp, in i Wilheims ögon.
"Mh?"
"Är du okej?" hans röst var något lägre än vanligt och Freja nickade. Hon var okej men hon var orolig för Erik. Vad hade kunnat orsaka han sådan smärta? Smärta lika stark som den av att förlora sin enda syster, mitt framför sina ögon och sedan bli beskylld för detta av hela ens familj? Freja förstod det inte, men att det hade med Arya att göra - det visste hon. Ingen annan hade sådan känslosam makt i Eriks liv. Det skulle möjligtvis vara Briañna. Kanske.
"Jag är orolig för Erik..." hennes röst är än lägre än Wilheims, han nickar och drar henne närmre sig.
"Jag förstår det." sade han stillsamt och kysste hennes tinning med tighta läppar. Freja puttar bort honom, hon vet inte riktigt varför. Det var kanske chock? Hons er skamset på honom men han bara ler.
"Inte van vid tanken ännu?" Hon skakar sitt huvud,
"Vänj dig. Du är min." sade han med ett leende och drog henne tillbaka medan han placerade ännu en kyss på hennes tinning.

Arya - Hyddan i Öst
”Arya...”
Arya fortsatte att smeka sin älskades kind. Trots att han bara yttrade hennes namn kändes det tungt och som om han sade så mycket med bara tonen.
”Erikk...” hon slöt sina ögon och lutade sig närmare honom. Hon kysste honom mjukt en liten stund innan hon drog sig tillbaka igen och såg på honom. Såg på hans skägg, läppar, näsa, ögon och ljusa hud. Smekte honom med tummen över hela ansiktet.
”Erikk...” upprepade hon och fångade hans blick igen, ”hur är det?”

Erik - Hyddan i Öst:
Erik greppade hennes hand, höll den i sin med en viss uppgivenhet medan han långsamt och nästan omärkbart skakade på sitt huvud.
"Jag vet inte." sade han efteråt. För det var sanningen. Var han arg? Ledsen? Rädd? Förbannad? Skamsen? Sorgsen? Vad var det med honom egentligen? En blandning av allt kanske? Det var svårt att säga.
"Jag vet inte." upprepade han, "jag vet inte Arya." Med försiktighet greppade han hennes ena hand och drog den bort från hans ansikte. vände på den och hasade bort tyget som dolde det inristade ordet 'demon'. Han höll Aryas hand stadigt i sin egna utan att göra henne illa. Han bara höll henne där och stirrade på ordet,
"Varför skulle någon vilja göra såhär mot dig..?" frågan var tung att ställa och han hoppades att Arya skulle förstå hur svårt det var för honom att inte kasta sig ut ur hyddan i rent raseri och jaga upp den vidriga människan för att långsamt döda denna. Att det tog all hans styrka att hålla sig själv stilla. Hindra sig själv från att släppa ut vreden, raseriet som härjade inom honom med hämnd och stormvindar i seglen.

Arya - Hyddan i Öst
Arya var stilla medan Erik greppade hennes hand och synliggjorde ordet Priyanka skurit in.
”Varför skulle någon vilja göra såhär mot dig..?”
Arya svalde. Hennes arm och hand hade smått börjat skaka i Eriks grepp. Hon öppnade munnen men orden fastnade i en klump i hennes strupe. Hon släppte Erik med sin andra, mer skadade hand och drog snabbt för tyget som dolde hennes arm igen. Hon kunde inte se på Erik när hon svarade honom. Hon bara stirrade på hans hand som greppat hennes.
”Priyanka tycker inte om mig.” var allt hon sade.

Samtidigt som rädlsan började bubbla upp inom henne igen kände Arya någon form av lättnad inom sig. Erik hade alltså inte varit arg på henne när han fått se det som stod skrivet på hennes armar. Han hade varit arg på Priyanka för vad hon gjort. Rent av vredsfull. Men nu var Arya istället rädd för att han skulle bli arg för att hon inte kunde ge honom något ordentligt svar på hans fråga om varför.

Erik - Hyddan i Öst:
Erik bet samman sina tänder. Det var inte ett dugligt svar. Men det var förmodligen det enda han skulle få ur Arya just då. Det var åtminstone ett svar. Det var något.
"Okej. En dag vill jag veta. Om det är innan jag vrider livet ur henne med mina bara nävar eller efter spelar ingen roll. Men en dag vill jag veta Arya." Hans blick var fäst vid Aryas arm, som nu var dold för hans blick. Det var först nu han insåg hur ont hans händer gjorde. Hur hans knän värkte och hur blod droppade från nävarna. Men han var fortfarande i vredens grepp och än hade det inte slagit honom exakt hur mycket han skadat sig själv i den omtumlande ilskan och det förblindande raseriet. Hans händer började skaka lite lätt när han släppte sitt grepp om Aryas hand. De värkte otroligt. Men, det var fortfarande inget mot smärtan som dunkade inom honom, klöste hans hjärta med sylvassa klor.

Arya - Hyddan i Öst
Arya svarade inte Erik. Hon kunde inte. Hon kunde varken säga som det var eller tala om för honom att hon antagligen aldrig skulle kunna. Att hon inte ville att han skulle veta. Inte bara för att rädslan för att han skulle lämna henne var för stor utan också för rädslan för att han skulle se på henne på ett annat sätt. Se på henne såsom alla andra alltid hade sett på henne, oavsätt hat eller kärlek. Med frågan dold i sina ögon, frågan hon till och med sett i ögonen på sin egen moster. Vad hade egentligen hänt natten för 38 år sedan?

När Erik släppte hennes hand kunde Arya se hur illa han skadat sig själv. Hans händer var lika blodiga som hennes egna, men att benen i lillfingrarna och undersidan av händerna var krossade var också tydligt. Arya rynkade pannan och ögonen tårades igen. Försiktigt lyfte hon sin hand till hans kraftiga underarm, höll om den och skakade försiktigt på huvudet.
”Åh Erikk, varför gjorde du såhär mot dig själv?”
Hon såg smärtsamt upp i hans ögon. Var han inte medveten om hur mycket hans egen styrka var kapabel till?

Erik - Hyddan i Öst:
Han såg in i hennes ögon, han hade inget svar på hennes fråga egentligen. Han hade bara gjort det, han minns knappt att han gjorde det. Smärtan och ilskan hade tagit över. Det var då han kom på varför, varför han gjort som han gjort även i ett nästan omedvetet tillstånd.
"För att jag älskar dig Arya." Han tittade på henne, såg bara henne. Hennes vackra hud, det vackra håret. Den skarpa käken med de skarpa axlarna en bit nedanför. Hennes kindben och de långa ögonfransarna. Bakom blåmärken, skärsår och blod fanns hans älskade. Hans kvinna. En dag skulle han binda henne till sig själv för han skulle säkerligen dö om hon inte fanns vid hans sida.
"För att du är mitt allt." Han tog sig loss från hennes grepp med försiktighet, "för att du är det viktigaste i mitt liv." Erik drog in henne med mjukhet i sin famn och ignorerade hur hans knän och händer skrek i smärta. Han kysste sidan av hennes huvud.
"Jag älskar dig Arya, en dag hoppas jag att du kan se det. Se hur mycket jag faktiskt älskar dig." Vad andra gjort dig, sagt till dig, utsatt dig för... Det spelar ingen roll. Jag älskar dig och jag skulle göra allt i min makt för att du aldrig ska fälla en enda tår till... Jag kommer vänta på dig, så tålmodigt jag kan. Alltid vänta på dig, tills du är min helt och hållet. Förflutet och framtid, helt och hållet.

Arya - Hyddan i Öst
Arya suckade lätt, men lät sig dras in i Eriks famn igen. Hon blundade när han kysste sidan av hennes huvud och lutade sig mot hans axel då han talade. Hon kysste hans nyckelben men hade inte längre kraft nog till att göra något annat.
”Jag älskar dig också Erikk. Mer än någon annan, jag hoppas att du förstår det.” sade hon med en viss sorg i rösten, ”men jag vill inte att du skadar dig själv, särskilt inte för min skull.”
Hon låg ihopkurad i hans famn. Hennes ögon slutna och huvudet mot hans axel och bröstkorg. Ställningen var smärtsam men också behaglig. Hon skulle kunnat ligga där för evigt om det bara varit möjligt.

Erik - Hyddan i Öst:
Han andades ut och drog in hennes doft. Aryas doft.
"Det var det enda jag kunde göra..." viskade han i hennes öra medan han andas ut. Och det var sant. Hade han inte gjort som han gjorde hade han förmodligen lämnat hyddan och i rent raseri sprungit tills han kollapsade långt bort från Arya och det var inte en möjlighet. Att vara långt från Arya var det sista han ville. Han ville vara så nära henne som möjligt, så fort som möjligt. Han böjer sitt ansikte över hennes och kysser hennes läppar,
"Jag-" Det bankar på väggen. Han vet att det är Freja och han suckar. Han ville vara självisk och skicka iväg Freja, få vara ensam mer med Arya - få vara så fysiskt nära som det var möjligt. Men Arya var tung i hans armar, tyngre än hon brukade vara. Hon behövde föda, vila och läka.

Med mycket möda och sammanbitna tänder reser sig Erik från marken. Hans knän knakar då e rätas ut men så fort det är gjort försvinner smärtan från dem. Men hans händer som han greppat tag runt Arya med värker,
"Dags för mat." viskar Erik och kysser Aryas kind försiktigt. Än mer försiktig var han när han placerade henne åter på sängen. Freja klev in i rummet och Erik hann som hastigast torka av ansiktet med sin näve efter att han gett Aryas kropp en hastig blick så att hon var fullt täckt. De rödgråtna ögonen, blodiga nävarna och den nakna överkroppen kunde han inte göra något åt på de två sekunderna som gick från att skynket lyfts bort och hans vän stod i rummet.
"Vad hä-" Freja stannade upp och glodde på Erik. Han höll upp sina händer i försvar,
"Det är inget Freja." sade han med rosslig röst, något klen från bristen av energi. Freja skakade på sitt huvud och Erik tyckte sig skymta en viss sorg i hennes ögon - men det var borta lika fort som det hade uppenbarat sig.

Arya - Hyddan i Öst
Arya suckade i Eriks famn. Hon hade velat svara honom men hade inte tillräckligt med kraft kvar till det. Hela hennes kropp värkte och kändes tung, medvetslösheten var påväg att komma igen. Hon öppnade inte sina ögon förens hon hörde Frejas bankningar på väggen utanför. Då svalde hon och torkade sina våta kinder samtidigt som Erik reste på sig med henne i sin famn. Hon hade velat säga åt honom att inte lyfta henne med sina skadade händer, men hon orkade helt enkelt inte, utan lät sin älskade placera henne på sängen igen.

När Freja kom in reste sig Arya långsamt upp i sittande ställning igen på sängkanten. Med stor möda flyttade hon sina ben så att de hängde över sängkanten igen undertiden Erik och den andra letoyanen förde sitt korta samtal. Men hon kände sig oerhört vinglig. Hon hade gjort av med så mycket krafter när hon tröstade Erik att hon nu verkligen var påväg att svimma igen. Hon höll i sig i sängkanten med sin mest friska men hon kunde inte se klart och var påväg att falla framåt mot golvet igen...