Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Den före detta drottningen såg efter sin son då han gick genom folkvimlet och vidare ut från salen.
"Din vistelse kunde inte komma mer lägligt", sade hon till prinsen som stod kvar vid hennes sida. "Han har inte varit själv på senaste tiden, och behöver en bra vän vid sin sida. Om någon kan få bättre humör så är det du".
Leonidas bara nickade som svar och fäste sedan blicken i samma riktning som brodern försvunnit. Då modern redan kände oro var det inte rätt läge att berätta om Philips beslut om att följa ut i strid. Samtidigt kom hennes ord som ett lätt slag i bröstet. Var han verkligen en bra vän? Efter allt han hade gjort? "Ursäkta mig", sade han kort, drog sig undan och begav sig mot balkongen som låg anknuten till salen. Det var platsen där han och Cleopatra spenderade sin första tid tillsammans. Han gick fram till kanten och tittade ut över riket. Kvällen svalkade skönt ute på balkongen efter trängseln och sorlet inne i den stora festlokalen.
"Vad gör du här ute?", sade plötsligt en kvinnlig röst och lätta fotsteg hördes bakom honom. Lenoidas vände sig om och kunde skymta en siluett mot ljuset inifrån. Till en början föreställde han sig Cleopatra, men ju närmare siluetten kom desto mer kunde han urskilja hetärens vita klänning. Han gav ifrån sig en tyst suck som tydde på besvikelse.
Octavia gick fram och ställde sig intill honom. "Ers kunglighet. Jag måste fråga. Varför tog du hit mig?", frågande hon och såg upp mot prinsen. Såg hans besvärade min. "Det spelar ingen roll. men det var ett misstag. Du har ställt till med tillräckligt", svarade Leonidas efter en stunds tystnad. Octavia bara log. "Det är inte riktigt sant, eller hur?". Hon la en hand mot hans överarm. "Vet du vad jag tror? Att en del av dig ville att det skulle hända mellan mig och Philip. Eftersom du vill ha henne för sig själv..", hon tog ett lätt andetag. "Du är som jag.. Självisk. Du tar det du vill ha och gör det du vill".
Leonidas ögon smalnade av. Men av någon anledning kunde han inte säga emot flickans ord.

Philip gick in till drottningens kammare och satte sig på sängkanten, såg ju att hon sov men han ville vara nära henne. Han tog försiktigt hennes hand och kysste mjukt hennes knogar innan han tyst bad en bön om att allt skulle gå bra för henne och för honom, både i deras giftermål men även i kriget han var inställd att ge sig ut i. Han svor tyst till då han kände hur hon kramade om hans hand. Han förbannade sig själv över att ha väckt henne så att han missade hur hon andats ut sin broders namn. Cleo satte nästan sitt egna saliv i halsen när hon insåg att det var Philip och inte Leonidas som höll i hennes hand, hennes make hade dock inte verkat märka hennes tabbe så hon satte sig försiktigt upp utan att dra åt sig sin hand. Hon kollade på honom en stund och kysste sedan mjukt hans knogar.
"Jag älskar dig, min käraste." sade Philip och smekte hennes kind med sin lediga hand. Cleo sa inget utan kollade på honom med stora ögon, kände sig om något ännu mer skyldig över sina känslor för Leonidas så hon lyckades inte göra annat än att gråta. Kungen drog upp sin hustru i sin famn och kramade hårt om henne, ville verkligen inte se henne ledsen då hon var allt för honom. Han kysste hennes huvud några gånger och släppte inte taget förrän hennes snyftningar avtagit.
"Jag älskar dig också Philip men jag är rädd. Tänk om något går fel eller om barnet..." Hon klarade inte av att avsluta då hon inte visste hur. Om barnet inte tyckte om henne, om det var Leonidas barn, om det dog i tidig ålder. Det var så mycket som kunde gå fel.

"Din självgodhet går hand i hand med din ära, min prins", yttrade Octavia med dämpad, men säker, röst. "Det kommer göra dig till en stor man. I flera år kommer människor att tala om dig efter din bortgång". Trots att blicken var bortvänd visste hon att Leonidas lyssnade till hennes ord.
Sakta drog sig hon allt närmare prinsen. Granskade honom. Hon hade alltid tyckt att han hade en kropp som en olympisk idrottsman och ett ansikte som en grekisk gud, arrogant och med tydliga konturer. Med ett lekfullt leende pressade hon sig mot honom, så nära att det inte längre fanns något mellanrum mellan dem. Hon fick honom att vända sig mot henne, lät sina händer föras från hans axlar och vidare till hans nacke för att sedan knyta in fingrarna i nackhåret. Och snart kunde hon känna prinsens arm omkring sin nätta midja. Men hans blick var fortfarande avlägsen. Det var tydligt att vinet styrde hans handlingar. Kanske han såg drottningen framför sig? Kanske det var vad han alltid hade sett? Men det hade Octavia ingenting emot för stunden. Hon var bara glad över att ha honom vid sin sida igen. Att kungaparet inte förändrat deras relation helt och hållet. Försiktigt sträckte hon sig fram för att kyssa honom. Leonidas vred undan huvudet. Men Octavia gav sig inte där. Envis drog hon tillbaka honom och tvingade deras läppar att mötas, och precis som hon hade hoppats stod prinsen inte emot den här gången.

Philip spenderade natten hos sin hustru, tröstade henne och försökte få hennes osäkerheter att försvinna. Han visste inte hur bra jobb han gjorde utan pussade på hennes huvud med jämna mellanrum. Cleo kollade på honom med stora ögon och kysste försiktigt hans läppar, kunde inte riktigt låta bli. Hon var inte säker ifall hon ville kyssa Philip, eller ifall hon önskade att det var Leonidas. Hon slöt ögonen och kände hur makens stora händer for runt över hennes kropp men hon gjorde inget för att stoppa honom utan uppskattade hans beröring. Hon ville inte hålla upp en fasad längre, skulle tvinga sig själv till att tro att barnet helt och hållet var Philips, utan några som helst tvivel. Hon drog sig undan från sin make för att kolla på honom en stund, det var så många tankar som snurrade i hennes huvud men hon sköt undan allt och la sig ner på sängen. Philip var inte en sekund sen med att luta sig över henne och fånga upp henne i ännu en kyss, tills den oskyldiga kyssen ledde vidare till mindre oskyldiga handlingar.

Leonidas svor till innan han pressade sina läppar mot flickans, i ren frustration. Hans händer kramade om hennes höfter så hårt att det nästan gjorde ont. Det var ett försök att kväva de känslor som flödade inombords, all den ilska som börjat växa fram. Allt han ville var att få känna drottningens närhet. Men Cleo hade valt att stanna hos sin make – något han inte kunde klandra henne för. Samtidigt visste Leonidas att om deras kärleksaffär fortsatte riskerade han att förlora sin broderliga vänskap med Philip, och skapa obalans mellan deras riken. Därför behövde han acceptera ett liv utan henne vid sin sida. Stänga av sina känslor och bara fokusera på kriget som närmade sig. Leonidas tänkte tillbaka på den förbjudna bröllopsnatten, då han svurit till Zeus själv att han aldrig skulle låta henne gå. Nu skulle han tvingas bryta sitt löfte.
Prinsen ögon mörknade då han tog ett nytt grepp om hetären och lyfte upp henne på den breda stenkanten. Octavia tog ivrigt tag i hans kläder och drog honom till sig, vilket slutade med en ny, intensiv, kyss. Hon log nöjt då hon kände hur han började ge efter. Senare lämnade de balkongen tillsammans och spenderade resten av natten i prinsens sängkammare.

Morgonen därpå uppstod en viss panik bland tjänstefolket då kungen inte befann sig i sin sängkammare, att kolla i drottningens kammare var inte ett alternativ då alla tog för givet att de inte spenderade nätterna med varandra. Tjänarna kollade igenom alla rum, inklusive drottningens men hittade honom inte där heller.

Cleo vaknade upp när en tjänare öppnade dörren men stängde den lika snabbt igen. Hon gnydde till och drog täcket närmre sin kropp, märkte då bristen av värme. Hon sneglade mot sin balkong då dörrarna stod öppna och log svagt. Hon lindade täcket runt sin kropp och gick ut till sin kung. Hon la armarna om honom bakifrån och lutade kinden mot hans rygg.
"Godmorgon min sköna." hörde hon honom säga, orkade själv inte svara utan började lätt kyssa hans mjuka rygg medan hon drog med fingrarna över hans muskulösa kropp. Cleo kände sig för första gången nöjd med sitt liv, lycklig till och med. Hon öppnade ögonen då hon kände hur han vände sig om. Hon tittade upp på sin make som greppat tag om hennes ansikte.
"Jag ska ut i krig. Leonidas behöver män och vi har alltid stridit sida vid sida." sade han lågt och smekte hennes kind. Cleo rynkade på pannan och kände hur tårarna började bränna bakom hennes ögon, var livrädd över att förlora någon av männen i hennes liv. Hon skakade lite på huvudet och backade ifrån Philip. Bara sådär var känslan av lycka borta, allt som behövdes var fem ord.
"Men jag då? Ditt barn? Tänk om du inte återvänder." sade hon hest och försökte kväva sina tårar. Hon hann inte längre i sina funderingar innan han kysste henne med så mycket passion och känsla att hon nästan blev som bortblåst.

I ett rum längre bort var morgonen inte lika glamorös. Där hade den vackra sängkammaren förvandlats till en enda stor röra. Vissa möbler stod felplacerade och på golvet låg en mix av bland annat kläder och vinbägare. Och mitt i allt, på den stora bädden, med enbart en filt över delar av underkroppen – låg Leonidas i djup sömn. Vid sidan om fanns Octavia. Hon var först med att vakna till då solens strålar kittlade hennes ögonlock. Med en lätt suck sträckte hon ut hela sin kroppslängd i sängen och reste sig sedan lätt med underarmarna som stöd. Ett vinnande leende letade sig fram på läpparna vid blotta tanke på nattens händelser och utan att väcka mannen bredvid drog hon försiktigt en hand från axeln och vidare till hans breda ryggtavla. Nöjt la hon sig ner på nytt, lämnade kvar sin vilade arm över prinsen och somnade om.
Ingen av dem lade märke till att en tjänare öppnade dörren i sitt sökande efter kungen. Han tittade storögd på oredan, och sedan mot den sovande prinsen som bara flyttade lätt på huvudet i sin slummer. Det var inte första gången som Leo skapat ett sådant kaos, och förmodligen inte den sista heller. Tjänaren backade långsamt ut och stängde efter sig. Vid ett tidigare tillfälle hade han försökt väcka prinsen, men det var ett misstag som aldrig skulle göras om igen.

Cleo knuffade mjukt bort honom när de var klara och rodnade djupt, hade aldrig gjort det utomhus då hon inte var festligare nog att göra det utanför sängen. Hon drog upp täcket och lindade det runt sin kropp innan hon kollade mot Philip som kollade på henne.
"Vad?" log hon och gick in till kammaren igen, med Philip tätt i häl. Han drog in henne i en kram och pussade hennes huvud innan han började dra på sig sina kläder.
"Vi kanske ska äta frukost nu?" föreslog han och kollade på sin hustru. Hon nickade lite och klädde på sig, blev ett lila tyg då det även var en färg av Ares, ett tecken åt hetären ifall hon fortfarande var kvar. Hon fixade snabbt sitt hår så att kvällen, och morgonens, aktiviteter inte syntes. Hon suckade lågt och smekte sin mage, tittade upp då hon kände Philips stora händer över sina egna.
"Du kommer bli en underbar mor." sade han lågt och kysste hennes axel innan han tog hennes hand. Han ledde ut sin drottning från sängkammaren, märkte då hysterin bland tjänstefolket. Han rynkade på pannan och kliade sig förvirrat i nacken. Däremot lugnade sig paniken då tjänstefolket såg att kungen var välbehållen och att han befunnit sig i drottningens kammare.

Leonidas vaknade upp när han tyckte sig höra röster från korridoren utanför. Han tittade sömnigt omkring i rummet och kunde då se oredan på golvet och hetären som fortfarande låg vid hans sida. I en smidig rörelse drog han undan hennes arm och reste sig från sängen. Vilket fick Ocatvia att sakta öppna ögonen igen.
"Ska du redan gå?", frågade hon med ett lekfullt leende och började svänga med benen i luften.
"Plikten kallar..", svarade Leonidas kort. Han sköljde rent ansiktet och klädde sig i något som påminde om en majestätisk morgonrock. Kunde i ögonvrån se hur flickan kröp upp från bädden och smög fram till honom. Hon placerade sina händer mot hans bröstkorg, lutade sig fram för att kyssa den och började vandra med läpparna. Men Leonidas drog sig undan och avbröt hennes handlingar. Istället gick han för att öppna dörren och kunde då se kungaparet i närheten. Det fullkomligt lyste om dem båda.
"Vi har en strid att planera..", sade Leonidas uttryckslöst till sin broder och lutade sig nonchalant mot dörrkarmen som ledde ut från sängkammaren. Såg fortfarande rätt sliten ut efter gårdagens festligheter och natten med hetären.
Trots att dörren stod på halv gavel verkade inte Ocatvia ha bråttom med att täcka sin kropp. I lugnt tempo gick hon tillbaka till sängen, satte sig på kanten och svepte en filt omkring sig.

Cleo spände sina käkar när hon hörde Leonidas röst, hade nästan glömt att han befann sig i slottet. Hon bet sig på läppen och höll hårt i Philip, ville inte att han skulle ut i krig. Hon såg mot Leonidas och rynkade lite då på pannan då hon såg hetären bakom honom. Hon fnös lågt och vände bort blicken.
"Han ska äta frukost med mig, du kan ta honom efter det." sade hon och lutade huvudet mot Philips axel. Kungen öppnade munnen för att säga något men skrattade till då Cleo svarade åt honom. Han pussade hennes huvud och log mot sin broder.
"Drottningen har talat." flinade han och granskade honom lite snabbt. "Jag letar upp dig så fort jag är klar." lovade han innan han fortsatte gå med sin hustru.