Prs tippest & JustAFriend

Oväntat svar. Men han tyckte om det. Mycket.
Han log stort tillbaks mot Sebastian. Hur i helskotta skulle han kunna koncentrera sig på att plugga? Det skulle bli en omöjlig uppgift. Omöjlig. Omöjlig. Omöjlig. Men det var det värt. Bara att vara i närheten av Sebastian var värt allt.
Han plockade ut böckerna från sina hyllor och stoppade ner dem i väskan, tillsammans med datorn och den orörda smörgåsen. Han skrev upp på den mentala minneslistan att komma ihåg att ge den till Emmet när han kom hem. Elliot låste skåpet och vände sig mot återigen mot Sebastian.
”Behöver du hämta något i ditt skåp?”, han log vänligt. Hur jäkla perfekt var det ens möjligt att vara. Han konstaterade snabbt att Sebastian passerat den gränsen.

Om nu Elliot inte tyckte om Sebs sällskap så var han jävligt bra på att dölja det. Fast sen så var ju Elliot trots allt bra på att dölja saker, så Seb lät inte sig själv bli allt för bekväm i situationen. Du måste tagga ner lite, Seb. Ge Elliot space.
”Nope”, svarade han och nickade mot böckerna han hade i famnen. Böckerna som han egentligen skulle kasta ner i väskan och sen ta upp först på måndag morgon när han stod vid sitt skåp och skulle byta ut böckerna mot nya. Han hade egentligen ingen aning varför han, varje fredag, genomgick den ritualen, men det hade blivit en vana. Dessutom fanns ju den minimala chansen att han faktiskt skulle få för sig att plugga under helgen. Visst hade det bara hänt en eller två gånger någonsin, men ändå. Ibland förvånar han sig själv.
Han vände bort blicken från Elliot och tittade ut i korridoren. Tomt. Tyst. En ovanlig syn för Seb, som inte brukade stanna kvar i skolan mer än fem minuter efter att han slutat för dagen. Men det var fridfullt på något sätt, och om bara Elliot var kvar, så skulle Seb inte ha något emot att stanna kvar längre i skolan på fredagar.
”Ska vi gå då?” frågade han när han vände tillbaka blicken mot Elliot. Dock så väntade han inte på ett svar, utan började gå mot biblioteket direkt. Förmodligen började Elliot också gå, bredvid Seb, och då passade han på att ta Elliots hand i sin.

"Mm", Elliot nickade och började gå efter Sebastian. Han la märke till hur tomt det var i korridoren. Han var van. I början hade han nästan tyckt det var kusligt men efter oberäkneliga antal morgnar och eftermiddag ensam på möten eller i trygghet från modern hade han vant sig. Det blev bara mycket mer påtagligt nu när de var ensamma. Han blev förvånad av handen som greppade hans. Om Sebastian både vågade kyssa honom och hålla hans hand på skolan, där folk kunde se, då var han väl säker på sina känslor? Då skämdes han inte över Elliot? Eller? Gjorde inte alla det? Han var ju trots allt bara Elliot. Hmm. Oavsett vad som rörde sig i den yngre huvud så tyckte han om beröringen. Han greppade försiktigt Sebastians hand. Hade de ens hållit varandras händer innan? Elliot trodde inte det, i alla fall inte på det här sättet. Det kändes i alla fall bra. Så. Jävla. Bra. Och rätt. Så. Jävla. Rätt.
Han valde att inte kommentera handen. Han skulle ändå bara göra bort sig. De klev in i biblioteket. Hand i hand. Elliot sa tyst hej till bibliotekarien och gick sedan längst bak i biblioteket. Satte sig ner vid bordet, dold från omvärlden av höga bokhyllor. Ett av de bästa platserna att glömma verkligheten på. Eller fastna med blicken i Sebastians ögon. Han föredrog det sistnämnda.

Att hålla hand med Elliot var underbart. Som tur var så var Seb inte den överdrivet nervösa typen, så någon klibbig handsvett blev det inte. Bara känslan av Elliots hand mot sin hand. Och Sebs hjärta gjorde ett glädjeskutt när han kände hur Elliot greppade tag om Sebs hand också.
Till skillnad från Elliot så hälsade Seb inte på bibliotekarien när de steg in i biblioteket. Han förstod inte varför han skulle hälsa på henne. Artigt, ja, nödvändigt, nej. Men Elliot var ju mycket artigare än Seb också. Och mycket bättre överlag. Det var bara för Seb att vänja sig vid det. Att vara den sämre människan. Men det var han väl van vid sen tidigare, med tanke på hans familj.
De blev tvungna att släppa varandras händer när de slog sig ner vid bordet, då Seb valde att sätta sig mittemot Elliot istället för bredvid. Han ville inte vara alltför på. Dessutom så var bordet inte sådär jättestort så det var ändå inte så mycket plats mellan dem.
"Vad ska du plugga för nåt?" frågade Seb och lutade hakan mot sina handflator. Han la huvudet lätt på sniskan och tittade intresserat på Elliot.

Det högg till en aning i hjärtat när händerna släppte varandra. De satt fortfarande nära, men ändå. Inte tillräckligt.
"Har en uppsats att skriva och så en hel del matte och kemi, men jag tror inte jag orkar med allt idag", han plockade upp sin dator och log smått mot Sebastian. Om inte den andre varit där hade han nog tvingat sig själv att stanna kvar och plugga men nu var det som det var. Och kanske var det bäst så för redan innan lunch hade han börjat känna ångesten krypa sig på. Om inte Sebastian varit där hade det nog slutat betydligt värre än vad det troligtvis skulle göra nu. Den yngre skrämde även bort ångesten en aning. Nåväl, än så länge var det bara avlägsna oroskänslor och en växande klump i bröstet.
Elliots knän stötte till Sebastians. Först ryckte han till lätt men han flyttade inte på dem. Tvingade sig att ignorera varningssignalerna som tjöt inombords. Kroppskontakt är inte farligt Elliot. Sebastian kommer inte lämna dig. Han kommer inte skada dig. Det var inte så att Elliot direkt trodde att Sebastian skulle skada honom. Det var egentligen det sista han trodde, men det gjorde liksom ont i själen varje gång någon rörde honom. Någon han brydde sig om. Kroppen förberedde sig liksom på smärta. Det skulle ta lång tid att bli av med det. Om det någonsin skulle ske.
Det skrämde honom. Att låta människor lära känna honom. Låta dem veta vad han dolde långt där inne. Allt det mörka.

Seb hade nog också en del att göra. Inte för att han brydde sig så mycket. Han hade inga som helst planer på att gå på college efter high school, så han kände ingen press över skolarbetet. Han tänkte, naivt som det låter, satsa på konsten. Om det inte fungerade så kunde han väl få något skitjobb på sin mamma och pappas firma. No biggie, kände han just nu.
Elliots knän. Mot Sebs knän. Det kändes som att stötar gick in i knät och genom resten av benet, orsakade hjärtat till att skutta. Slå volter. Och en otrolig värme som spred sig genom hela kroppen.
Det var ingen menad beröring. Det var bara Elliot, som rörde sina ben, som rörde stöta till Sebs ben. Inget mer med det. Men Seb önskade att det skulle vara något mer än det. Gud, om Elliot bara kunde läsa hans tankar... Då skulle han direkt inse hur dum och barnslig och psykopatisk Seb var och rusat därifrån. Lämnat allt, bara sprungit för att rädda sig själv.
"Okej", sa han sedan, egentligen en lite för lång stund efter att Elliot pratat. Men han hade varit tvungen att återhämta sig, att skjuta undan tankarna på Elliots beröring. Lugnat ner sig. "Jag skulle erbjudit att hjälpa dig men jag tror inte att du behöver någon hjälp egentligen och sen så är jag inte den skarpaste kniven i lådan heller." Han insåg att han hade babblat men ignorerade det faktum och skrattade lite kort för att få det han sagt sist att låta lite som ett skämt. Fast det var sant. Riktigt sant. Tyvärr.

Med stora ögon granskade han den andre.
"Säg inte så", han log svagt mot Sebastian. Må så vara om Sebastian inte var den mest skolmotiverade men han skulle hålla sig borta från att klanka ner på sig själv. Elliot var otroligt bekant med det beteendet och han ville inte att Sebastian skulle göra samma sak. Han var ju bra på så många sätt.
"Hmm, alltså jag ska skriva den här uppsatsen och sedan hålla en redovisning om den. Visserligen är det om något jag bryr mig mycket om men alltså professorn, Umm, well man kan säga att det är en liten protest så jag vill verkligen att det ska bli bra." Han stirrade på den påbörjade uppsatsen. Han hade aldrig varit så nervös för ett projekt innan. Tur att det gick att "sätta på masken", det underlättade alltid en aning.

Seb ville protestera, ville säga 'men jag är riktigt korkad' och skratta bort det. Men han lät bli. Det var något med Elliots blick, de stora gröna ögonen, som hindrade honom. Hindrade honom från att göra narr av sig själv, hindrade honom att skratta bort det. Fick honom att inse att i alla fall Elliot inte tyckte att han var dum. Men så kände Elliot honom inte så väl heller, så det skulle inte varit en så stor tröst egentligen. Men det var det. För det var Elliot som tyckte så. Och det fanns få människor i världen som betydde mer för Seb än Elliot, lustigt nog.
"Vad handlar den om?" frågade han och var genuint intresserad, något han inte var ofta när det kom till någon sorts skolarbete. Men återigen, det handlade om Elliot, vilket direkt gjorde vad som helst intressant.

"Umm alltså professorn är homofob så jag tänkte göra projektet om samkönade äktenskaps plats i samhället. Man skulle skriva om något som påverkade en själv och samhället så på sätt och vis kommer jag ut i samband med det", Elliot insåg vad han nyss sagt. Det var ju inte direkt så att Sebastian var omedveten om att Elliot inte var straight men ändå. Det var första gången hade hört sig själv säga det. Sebastian var egentligen den ända som visste om den. Eric hade nog sina misstankar men de hade aldrig pratat om det.
Han mötte Sebastians blick. Blev det stelt? Nej, det borde det inte bli. Elliot kände sig mer än bekväm i den andres sällskap. Han skrev lite mer. Hoppades på att hinna klart snart.

Seb hade låtit blicken falla ner på sina händer som han lagt på bordet. Då han hörde vad Elliot sa blev han smått chockad och tittade direkt upp och mötte den äldres blick. Komma ut? Under en redovisning? Inte ens Seb, som i stort sett inte brydde sig om vad folket i skolan tyckte om honom, skulle vågat det. Samtidigt var Elliot ett år äldre, mer mogen... Men ändå. Att komma ut inför klassen var sjukt. Sjukt modigt, sjukt dumt... Vem visste vad som skulle hända? Visst hade acceptansen för homosexuella blivit mycket bättre, men det fanns fortfarande idioter. Alldeles för många idioter.
"Wow", mumlade han och släppte inte Elliot med blicken även fast han fortsatte skriva. "Det... Jag vet inte. Wow." Han kunde inte få ur sig mer än så. Visste fler att Elliot var gay? Eller var det bara Seb? Han hoppades lite på det sistnämnda. Det skulle få honom att känna sig speciell. Gud, han hade ett sådant bekräftelsebehov ibland.