Prinsen (sjätte året)

Älskar dig!!!

♥♥♥

Visste inte om jag skulle hinna hem för att publicera vid midnatt, men jodå, här sitter jag lika förväntansfull som alltid. Det var fantastiskt att sjunga igen…är fortfarande lite hög på upplevelsen. Men nu är det dags för ett nytt kapitel! Känner mig lyckligt lottad med så roliga intressen.

Trezzan


Nepflite


Pixelow


Mintygirl89


Georgetown


Elzyii




Kapitel 55 - Val

Om jag inte vetat bättre hade jag tagit det blanka i Jessicas ögon för tårar. Men kvinnan, som flög bredvid mig på väg bort över Hogwarts marker, var en kallblodig Dödsätare. Hon hade deltagit i spelet som lett fram till Dumbledores död. Det måste vara regnet som lämnade spår i hennes ansikte.

Vad hon än skulle göra, vart hon än ämnade föra mig, hoppades jag att de tänkte göra processen kort.

Hon är intill dig nu, Miriam. Vad väntar du på? Äntligen kan du göra nytta. Avväpna henne med din kraft.
“Men vid Merlin!” ropade jag frustrerat rakt ut i luften. “Som om det ens fanns en chans! Lämna mig ifred!”
“Är det mig du talar till?” Jessicas röst var avvaktande.
“Nej”, hörde jag mig själv svara. “En röst i mitt huvud försöker hela tiden påverka mig att oskadliggöra dig. Vad det nu ska vara bra för, eftersom jag ändå inte har en chans.” Gripen av en plötslig ingivelse såg jag på henne. “Skulle du rentav kunna tänka dig att… göra slut på mig redan nu? Jag orkar inte med mer smärta.” Hon stirrade misstroget på mig. “Jessica”, sa jag prövande. “Du verkar ju vara en handlingskraftig person. Är du inte?”
“Bah! Vilket nonsens du pratar!” Hon fnös ljudligt. “Du är uppenbarligen fortfarande i chock.” Hon tystnade tankfullt och stirrade ut i den täta ridån av regn. “Men försök trots det att lyssna på mig.” Det var som om det var svårt för henne att finna rätt ord, att förhålla sig till mig. Till sist sa hon beslutsamt: “Rösten du hör i ditt huvud är herrens. Han vill ha dig i min närhet, för att underlätta bortförandet, och Merlin ska veta att jag borde ta dig direkt till honom.”
Det fattades bara det. På något sätt måste Voldemort ha fått kännedom om mitt ärr och kontakt med länken. Tröttheten föll över mig på nytt och jag sjönk ihop över den hala kvasten. Om Jessica ändå kunde vara barmhärtig nog att göra slut på lidandet! Hon tittade på mig ur ögonvrån och harklade sig behärskat innan hon på nytt tog till orda.
“Vi är inte på väg till herren. Jag tar hellre risken än att han ska få utföra sina små experiment”, fastslog hon. “Du… ehm... förtjänar bättre.” Hon förde den ena tunna handen till pannan och verkade överlägga med sig själv: “Frågan är bara vart jag ska föra dig. Jag hann aldrig varna honom innan vi sändes iväg…”
“Varna vem?” frågade jag med nästan motvilligt intresse. Hon såg hastigt på mig och åter slog det mig hur trött och tärd hon såg ut. Trots det syntes en svag rodnad på hennes kinder när hon strävt svarade: “Åh, glöm det. För nu. Låt mig tänka…” Vi synade varandra. Varför i all världen ville hon rädda mig? Jag kunde ju inte gärna be henne att föra mig till Grimmaldiplan eller Fenixorden. Då skulle jag avslöja dem. Mina föräldrar i Sverige skulle sväva i stor fara om jag tog mig dit med Voldemort i hasorna. Och min enda riktigt fasta punkt i den magiska världen, den människa jag kommit att älska och lita på mer än någon annan levande själ, hade precis lämnat mig i vånda och tvivel.
“Jag kan försöka föra dig till honom”, sa Jessica plötsligt. “Fast det går över mitt förstånd hur han ska lösa det här.” Av någon anledning förstod jag direkt vem hon menade och insikten sjönk genom mig i takt med att kvastarna sakta sänkte sig mot en berghäll mitt i den djupa skogen. Regnet var nu endast en dimmig väta i luften och gryningen fick hennes ansikte att framträda tydligare. Ett ögonblick var vi alldeles stilla och hon såg tankfullt bort, som för att ge mig tid.
“Hur vet du?” viskade jag till sist.
“Åh, jag har mina källor”, sa hon sakta och drog klädnaden lite tätare om sin tunna kropp. “Men just nu är det av mindre betydelse, eller hur? Du måste fatta ett beslut.”
“Hur vet jag om jag kan lita på dig?”
“Det kan du inte veta. Men du har inte precis något att förlora.” Hon rynkade pannan, uppenbart i kamp med sig själv. Hennes gestalt avtecknade sig som ett sagoväsen mot den djupa grönskan. “Visst kan vi också välja en säkrare väg”, sa hon till sist. Och snabbt, som för att inte hinna ändra sig: “Jag kan ta dig till Fenixordens högkvarter.”
Jag drog häftigt efter andan. Fanns det något den här kvinnan inte visste?
“Vem är du?” frågade jag andlöst. Det var som om hela skogen höll andan och lyssnade. Regnet var ett minne som landat på barr och grenverk. “Jessica?”
“Raven”, sa hon tyst. En svag rodnad framträdde på de magra kinderna, men ögonen var lika svalt blå som på fotot jag funnit på Grimmaldiplan. Den gulnade bilden som Sirius ständigt bar med sig, närmast hjärtat. Korp. Det var inte bara i tidningarna jag hade sett hennes ansikte.
“Han var också anklagad för att ha tagit liv”, sa Jessica med ögonen långt i fjärran. “Och det visade sig till sist att man dömt honom orättfärdigt.”
“Men Severus tog faktiskt Dumbledores liv”, viskade jag och varje ord brände och slet genom själen. “Vi såg det ju med egna ögon.”
“Det betyder inte att vi vet de exakta omständigheterna”, sa Jessica och såg på mig med plötslig skärpa. “Något kan vi åtminstone lära av historien.”
Och en insikt började gro i mig om att hon kunde ha rätt. Severus hade hela tiden påmint mig om att allt var planerat, men att jag sannolikt ändå skulle komma att tvivla. Det var precis det han hade sagt hela tiden. Nu hade det avgörande ögonblicket passerat och hans sista minnesbild av mig var när jag vrålade av smärta och svek. Som genom ett under fick jag nu, av denna märkliga kvinna, en andra chans. Precis som hon hade tillträde till en förbjuden plats, där hon riskerade allt, måste jag oavsett vad ta mig till Severus och få vetskap. Eller åtminstone klargöra att han fortfarande var älskad. Det var faktiskt den mest smärtsamma insikten: att mina känslor för honom var oförändrade, trots det brott han hade begått, det blod som nu fanns på hans händer.

Jag tog ett fast grepp om kvasten, mötte Jessicas bråddjupa blick och sa: “Jag har gjort mitt val.”



Styrkan i hennes tunna händer var oväntad, när de slöt sig om mina tillsammans med de två kvastarna. Vi stod mittemot varandra i den lilla skogsgläntan och den isblå blicken borrade sig in i min.
“Han gömmer sig förmodligen efter det som inträffade”, sa Jessica, “men genom dig är chansen större att finna honom. Om bandet mellan er är tillräckligt starkt kan jag ta oss till platsen där han finns.”
Jag såg tillbaka, men var noga med att fokusera och endast ha vårt gemensamma mål i tankarna. Det fanns trots allt bara en människa i världen som fick läsa mig. Jessica fortsatte i djup koncentration: “Finns det någon plats, förutom Hogwarts, som Snape hyser kärlek till? Som är förknippad med trygga minnen?”
“Ja”, andades jag, “det finns en plats, men jag vet inte var den ligger.”
“Du behöver inte veta. Det är de känslomässiga banden som avgör.”



Sjön var mindre än jag trott, ödslig och igenvuxen, som om inget mänskligt liv på länge hade vidrört den. Mer än något annat påminde den om en stilla skogstjärn. På dess motsatta strand syntes emellertid, väl inbäddad i växtlighet, den mossgrå lilla stugan slumra i gryningsljuset. En lätt sömn, som om den mindes den lille pojken som en gång lekt och simmat i sjön, precis som jag med en pirrande känsla kunde minnas mannen vars muskler glänst livfullt i solen. Som om den på ett plan var medveten om den hopsjunkna gestalten vid strandkantens stenar och skulle vakna vid minsta rörelse från den vuxne Severus där han satt, allt annat än livfull, med huvudet lutat i händerna och dolde sin förtvivlan för omvärlden.

Gud, ska hon till Severus nu, berätta för honom att han fortfarande är älskad av henne eller bara prata....
Stackars dem, sådan stark kärlek, och ändå så farlig kärlek.
Jag hoppas deras kärlek till varandra kommer att få dem båda att överleva allt.
Som en viss trollkarl brukar säga, det finns ingen starkare magi än kärlek.

Oh my god???

Kan jag säga mer än så!?!??!

Något säger mig att både Severus och Sirreboy haft som gemensamt mål att tvinga Jessica till detta. Trots hennes förflutna med Snape! Vad ligger egentligen bakom de ömma ord hon talar om sin nemesis, numera vän?

Det är helt fullkomligt galet vad bra du skriver, hur målande! Hur du skriver Jess bättre än jag!

Världens bästa födelsedagspresent. ♥

Så bra!!!

Åh, himmel och pannkaka så bra kapitlet var! Nu blev det ännu en cliffhanger! Undrar vart de är. Nu får jag längta ordentligt. Hon verkar förstå vem det är hon har mött. Frågan kvarstår vad Sirius ska säga. Det kan inte bli mer spännande!
En annan sak som oroar mig, är hur hon ska reagera när hon möter Snape. Han har ju trots allt dödat Dumbledore, så min teori är att hon först är kylig och avvisande mot honom. Bara en tanke. Även om vi vet sanningen, så är det ändå mord.

(Skriver jag av egen erfarenhet. Vi spelade nämligen "Hans och Greta", och jag hade rollen som Greta. När jag knuffade in tjejen som spelade häxan, sa min arbetsledare så här: "Och *ina, se gärna förskräckt ut efter att du har knuffat in henne! Du har ju trots allt dödat en människa." Hoppas du förstår vad jag menar! )

I alla fall ska det bli spännande att läsa vidare.
En grej jag tänkte på i slutet: När hon ser hur liten sjön är, tycker jag att det hade varit lite roligt om hon hade kommit ihåg hur hon såg Snape simma omkring i kapitel 9. Då skulle hon bli lite pirrig, trots att han har trasslat till det för sig.

Platsen de pratar om, där han känner sig trygg: Kan det vara Eugenes hus hon menar?! Fast något säger mig att han kanske inte bor kvar där. Jag vet inte varför, men det är en märklig känsla jag har.

Tips kommer här! (Dock kanske det inte blir i ordning som förra gången, men jag hopas det går bra ändå! )

“Han döljer sig förmodligen väl efter det inträffade”, sa Jessica, “men genom dig är chansen större att finna honom. Om bandet mellan er är tillräckligt starkt kan jag ta oss till platsen där han finns.”

Jag skulle vilja peta lite, så det låter bättre.

“Han gömmer sig förmodligen efter det som inträffade”, sa Jessica, “men genom dig är chansen större att finna honom. Om bandet mellan er är tillräckligt starkt kan jag ta oss till platsen där han finns.”

Kapitel 53

Okej, det enda jag kunde tänka på i början var Severus som hyshar och omg, jag dör en fangirls död.



Men alltså, så så så bra kapitel. Det var allt jag önskade mig fårn den konfrontationen. Trots att Jessica Raven uppenbarligen har någon sorts plan jag inte räknat med.

Och mitt hjärta brister verkligen för Harry och Elli. Missförstå mig inte, jag lider med Miriam också, men hon fick iaf något som skulle kunna liknas vid en förvarning och ändå är hon knäckt (vilket jag förstår för man ska inte ta lätt på det som Severus gjorde), men Harry och Elli hade inte det.

Men också för att jag älskar (nästan) allt som är angst och som tillfogar mig psykisk smärta och därför älskade jag detta:

Skriken som steg mot himlen kom från urtiden, en smärta långt bortom mänskligt förstånd. Det fanns bara ljudet som slet sin väg ur strupen och blandades med de andra.

♥

Vidare till nästan kapitel


Kapitel 54

SÅ SÅ SÅ Braaaaaa!

Det är klart hennes känslor inte förändrats ♥ Severus är Severus, och som han sagt var det planerat. Sen vet visserligen inte Miriam om alla omständigheter, men det finns ju en chans att hon får höra om det i stugan kanske?

Sjön var mindre än jag trott, ödslig och igenvuxen, som om inget mänskligt liv på länge hade vidrört den. Mer än något annat påminde den om en stilla skogstjärn. På dess motsatta strand syntes emellertid, väl inbäddad i växtlighet, den mossgrå lilla stugan slumra i gryningsljuset. En lätt sömn, som om den mindes den lille pojken som en gång lekt och simmat i sjön, precis som jag med en pirrande känsla kunde minnas mannen vars muskler glänst livfullt i solen. Som om den på ett plan var medveten om den hopsjunkna gestalten vid strandkantens stenar och skulle vakna vid minsta rörelse från den vuxne Severus där han satt, allt annat än livfull, med huvudet lutat i händerna och dolde sin förtvivlan för omvärlden.

Och jag älskar HELA det här stycket! Så fint skrivet och jag ser det så tydligt framför mig!

Längtar till nästa del och se hur det blir med Snapie och Mirre ♥

Jag älskar detta, jag älskar dig och jag ÄLSKAR att jag får vara en del av allt det här.

Tack Avis, för allt ♥

Nu ska jag skriva lite längre.

Jag har läst det här, ja jag vet då inte hur många gånger nu.

Jag vill ju ha en fortsättning!

Det här kapitlet, wow. Kan inte beskriva hur bra det är. Jag är kass på kommentarer, du kan få en muntlig hur lång du vill när jag äntligen får prata ned dig igen, wow vad jag längtar!

Jag kan citera hela stycket, men skulle bara skriva samma sak : Hur otroligt bra det är.

Vad du utvecklats Avis! Det är helt otroligt.

Jag hat sagt det förut. Jag säger det igen.
Om du varit här 2013, hade DM aldrig blivit så stor. Du hade tagit över Mugglis totalt!

Ditt sätt att skriva är så unikt. Din historia, hur du får fram karaktärerna, gör dem levande, Det är få förundrat att kunna det. Jag hoppas verkligen att du en dag skriver en bok, för gör du det är jag den första att läsa den.

Du är en sån inspirationskälla för mig. Jag längtar verkligen efter fortsättningen!

Hur ska det gå nu? Vad ska Jessica göra med Mirre? Stöter hon på Draco? Det hoppas jag att hon gör, för jag saknar honom!

Och Elli, vad händer när hon får reda på detta?

Vad VILL Jess med Mirre?

SNÄLLA spoila lite nu Avis! Jag blir galen snart.

Nepflite


Trezzan


Mintygirl89

Ginerva2003


96hpevanescence


Elzyii


Från och med nu spoiler från avgörande händelser i sjunde boken.



Kapitel 56 - 1997

Severus hatar alltsammans.

Flaskorna, vägvalen, uppdragen och hur han slutligen alltid hamnar i ensamhet - med skulder så stora att de aldrig kan återgäldas. Skulder som tvingar honom att på obestämd tid fortsätta det dubbelspel han numera avskyr mer än något annat. Att döda var långt vidrigare än han någonsin kunde föreställa sig, och det enda som gjorde att han överhuvudtaget kunde gå iland med det var hatet. Severus hatar helt enkelt Albus för det han behövde göra mot honom.

Om endast en mycket kort tid måste han dessutom återvända och spela det avskyvärda spelet, nu dessutom helt och hållet på den mörka sidan. Det känns som om han, för att kunna genomföra det, måste återskapa sig själv i en ny version. En version av sten. Men just nu förmår han inte ens lyfta huvudet ur händerna och öppna ögonen. Den stigande morgondimman från sjön liknar älvornas dans och påminner alltför mycket om Miriam, den unga kvinnan han kommit att hålla så mycket av, och som en gång för alla förändrade hans sätt att se på världen.

Han måste våga tro att hon kommer att klara sig. Han har sett hennes inre styrka som ligger dold där på djupet. Hon måste bara välja en förnuftig väg och slå sig samman med de magiskt starka på ljusets sida. Fenixorden kommer att finnas för henne, och förhoppningsvis kan hon och Potter också söka stöd hos varandra, även om den tanken fortfarande skaver en del. Men det finns inte utrymme för svartsjuka, för småaktiga tankar kring hur hon skrattar och skämtar tillsammans med Black eller hur Nymphadora fortfarande ser på henne. Tillvaron har ett helt annat fokus nu och han är uppriktigt tacksam för att Miriam är omgiven av trygga och kompetenta personer som visar henne omtanke. Dock är hennes reaktion på hans dåd, hur de tillitsfulla ögonen förmörkades av onämnbar smärta, tyngre än han trodde sig ha ork att bära. Minnet av hennes skrik ekar hela tiden i huvudet.

Den enda trösten är att han vet, från de erfarenheter som livet har gett honom, att onämnbar smärta passerar. Ett sådant lidande som hennes i den stunden kan inte vara för evigt, även om man oåterkalleligen blir märkt av det. Och hon har så mycket ljus inom sig. På något sätt kommer hon att fortsätta. Det svåraste för honom är att släppa taget. Han hade, mer än något annat, velat finnas där och skydda henne.

Istället måste han, om än skenbart, välja en väg fylld av vidriga handlingar och förhållningssätt. Endast ett kort andrum ges honom efter dådet, då det måste finnas en förståelse för att han håller sig gömd, men därefter förväntas han leva som Dödsätare på heltid. Det förbannade märket har återkrävt honom.

Varför sökte han sig hit till sin barndoms sjö? Det är mer än tjugofem år sedan han satte sin fot här. Ödsligheten är påtaglig och någonstans inom honom ekar ett citat om att man inte ska återvända till heliga platser. Men nu, när han tvingas avstå från Miriam, är detta hans enda möjlighet att andas. Och det behöver han göra, trots allt. Uppdraget är livsviktigt och måste utföras.

Han har inte en tanke på att gå närmare stugan som ligger på andra sidan om sjön. Det sista han vill är att morbror ska se vad det har blivit av honom. Om den äldre mannen ens finns kvar här, vilket inte är säkert. Stugan såg mer eller mindre övergiven ut, vid den hastiga blick han slängde på den vid ankomsten. Så varför har Severus då känslan av att vara iakttagen? Han borde väl inte sitta så här, i en sådan försvarslös position. Men just nu är det allt han förmår, och hans försvarsreflexer är tränade sedan alla år, blixtsnabba om något skulle inträffa.

Vid den lätta smällen i luften en bit bakom honom dröjer det därför bara några sekunder innan han har dragit fram trollstaven, kommit på fötter och står öga mot öga med inkräktaren. För en inträngling är det då sannerligen. Det första han ser är Jessica Ravens avmagrade ansikte under Dödsätarhuvan. Insjunkna kinder, precis som hans mor alltid hade, och kanske fortfarande har. Hon som bar gott inom sig men till slut inte orkade längre, gav efter och inordnade sig under ondskans makt. Nedbruten och med en lojalitet som subtilt och gradvis gått över i en diffus pliktkänsla. Indoktrineringens martyr, en olyckskorp som i sin tur kan skörda oskyldiga offer under sin väg. Och med stigande fasa ser han det allra värsta: att hon i sitt våld håller Miriam, vacklande och något medtagen som alltid efter en transferens. Det långa, mörkblonda håret faller över hennes unga ansikte.

Men tänker det satans anhanget skada henne, får det ske över Severus döda kropp. De får inte ta Miriam också. Det finns gränser för vad en människa kan uthärda. Med alla års samlade styrka, snabbhet och precisa skicklighet skjuter ljuset ut från hans trollstav och träffar rakt på sitt mål.

ADOUHAKDJ ÄR DET ETT GRÖNT LJUS SOM TRÄFFAR JESSICA!?!?!?!??! DÖDADE DU PRECIS HENNE!?!??!?! AMG

Det var min reaktion i morse, när jag vaknade och kikade på mobilen! Vilket makalöst bra kapitel! Och jag hade rätt! Se gul text.

Han har inte en tanke på att gå närmare stugan på andra stranden. Det sista han vill är att morbror ska se vad det har blivit av honom. Om den äldre mannen ens finns kvar här, vilket är långtifrån säkert. Stugan såg mer eller mindre övergiven ut, vid den hastiga blick han tordes slänga på den vid ankomsten

Jag hade rätt! Snape anlände till platsen där morbrodern bodde. Gud, ibland tror jag att du och jag har ett sjätte sinne! Precis som jag också misstänkte, är det inte säkert att han bor kvar där. Jag tänkte, eftersom stugan ser ödslig ut.*
Frågan är dock varför han känner sig iakttagen. Det är bara att vänta och se!
Det var en bra idé att skriva detta kapitel ur Snapes synvinkel, och det är superbra att det är skrivet på ett tydligt sätt. Texten är kursiv (även om det utspelar sig i "nutid" ), det är skrivet i nutidsform, och man läser avsnittet i tredje person. Jag minns att jag skrev att när man läser en bok, som är skriven i jag-form, är det fruktansvärt jobbigt när författaren byter perspektiv, såvida han/hon inte väljer att skriva personens namn under kapitelsiffran, som är både bra och smart. Som vi kan ha diskuterat, är det lättare att byta perspektiv, om det är skrivet i tredje person, som jag gör ibland i "Tårar från himlen". Ja, ja, nog om det. Skitbra som vanligt! ♥


*Det blir ju inte heller lika spännande att leta efter honom, om han skulle bo kvar där!

I alla fall, så känner man tydligt Snapes smärta, samt att han inte vågar se sin morbror i ögonen.
Jag såg förresten ändringen i föregående kapitel, och det blev bra. Ett litet minne som bringar glädje, är något Miriam behöver mitt i eländet.
Angående det du skrev till mig i spoilern, så är det som du skriver, inte orimligt att Miriam är kylig mot Snape. Det känns ju som ett svek mot henne, om man tänker efter.
Spoiler från "Quirrells första år på Hogwarts":


En annan grej jag tänker på är att Eileen nämns, och det är en stor skillnad på hur hon tolkas här, och hur jag har tolkat henne i "Tårar från himlen" Spoiler, igen!



Du kommer inte undan från tipsen! Hehehehehehehehehehehehe!

Han har inte en tanke på att gå närmare stugan på andra stranden. Det sista han vill är att morbror ska se vad det har blivit av honom. Om den äldre mannen ens finns kvar här, vilket är långtifrån säkert. Stugan såg mer eller mindre övergiven ut, vid den hastiga blick han tordes slänga på den vid ankomsten. Så varför har Severus då känslan av att vara iakttagen?

Om du ser de röda delarna av texten, skulle jag vilja ändra så det låter bättre när man läser texten högt. Se mitt exempel.

Han har inte en tanke på att gå närmare stugan som ligger på andra sidan om sjön. Det sista han vill är att morbror ska se vad det har blivit av honom. Om den äldre mannen ens finns kvar här, vilket inte är säkert. Stugan såg mer eller mindre övergiven ut, vid den hastiga blick han slängde på den vid ankomsten. Så varför har Severus då känslan av att vara iakttagen?

Vid den lätta smällen i luften en bit bakom honom dröjer det därför bara några sekunder innan han dragit trollstaven, kommit på fötter och står öga mot öga med inkräktaren.

Lägg till ett par ord, så det låter bättre.

Vid den lätta smällen i luften en bit bakom honom dröjer det därför bara några sekunder innan han har dragit fram trollstaven, kommit på fötter och står öga mot öga med inkräktaren.

Det var bara de förslagen jag hade. Finns det mer att ändra, skickar jag en uggla. När vi kommer till slutet:

OMG! Vad hände?! Har Jessica dött?!


Jag förstår Trezzan's reaktion helt och hållet!

Nu längtar jag till nästa del!

EDIT: En grej jag kom att tänka på, när det står att stugan ser ödslig ut. Bara Eugene inte har dött! Fast i så fall skulle Snape kanske veta om det, för i kapitel 30 vill ju Miriam leta upp morbrodern, vilket gör Snape skeptisk.