Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Det var så fint att se Thessa och Ayden tillsammans, och Rowan ångrade nästan lite att han sagt något. Han hade velat stå och bara fått se på sina båda älsklingar en stund först, innan han drog iväg henne därifrån.
"Hon sade att hon ville delta vid mor och fars minnesdag. Så hon har koll på när den egentligen är, så jag tror att det är en fredsgest. Men jag ska kanske inte vara alltför säker på den saken." sade han. Men hon hade ju också räddat honom, det skulle inte förminskas - han litade inte på henne, men hade hopp om sin syster, att hon skulle ha valt rätt sida ändå. Han kom själv inte ihåg att han varit där, men det var inte heller mycket alls ifrån flykten från fängelsehålorna som han faktiskt kom ihåg. Det var bara en enda röra av enstaka minnen, syner och ord. Liksom fängelsehålan, men på ett annat vis där - vissa scener kom han glasklart ihåg medan vissa var liksom dimmiga.
"Tack." Han kramade hennes hand något och lämnade en fjäderlätt kyss på hennes panna innan han gick emot mötesrummet hon väntade i. Det var med blandade känslor han gick dit, för han visste hur mycket minnen det skulle lösa ut hos honom - men en del av honom ville också ha tillbaka den syster han en gång hade.
Väl utanför dörren drog han ett djupt andetag före han knackade på och klev in. I hopp om att samla sig innan han gick in och vilade blicken på systern, Adriana som satt och väntade vid en av stolarna omkring bordet.
"Adriana." hälsade han enkelt, lämnade med mening ute titlarna. Det var ett litet test i sig, för om hon var lika fast vid dem som när hon startade kriget, skulle hon säkerligen påpeka det. Han gick fram och slog sig ned vid bordet i väntan på hennes svar.
"När jag flydde härifrån, blev jag först överlycklig när Philips föräldrar tog in mig. Tills jag insåg vad dem höll på med. Jag försökte rymma tre gånger, och det tog nästan fyra år innan jag började foga mig. Sakta men säkert förträngde jag vad dem gjorde med mig under de fyra åren, fram tills... Fram tills kriget. Det fick minnena att vakna, fick mig att inse vem jag blivit. Vem dem hade gjort mig till." Det var ett väldigt långt hej, men hon kände att det vore det bästa att bara försöka förklara med en gång. Först nu såg hon upp på Rowan och Thessa.
"Jag är ledsen för allt vi gjorde. Jag vet att det inte är någon tillräcklig ursäkt, men jag hade blivit hjärntvättad så länge att jag inte visste vad jag gjorde. Jag vill försöka ställa det till rätta igen." Försökte hon förklara.

Sienna hade nog sällan blivit så glad över att få se Erland, och kramade genast hårt om hans hand. Äntligen var han här, och hon kunde slappna av lite lättare. Men det var omöjligt att slappna av helt när hon hade ont, så det skulle hon inte ens hoppas på - värkarna kom allt oftare, och hon anade att det började bli dags. Dags att snart sätta igång självaste födseln.
"Det räcker att du är här." hon log svagt emot honom, rädd för födseln men åtminstone betydligt lugnare nu när han var här. Leendet övergick dock fort i en grimas och ett stönande av smärtan.
"Jag tror det börjar bli dags att lägga sig igen.." orden var en blandning av ord och nästan fundersamt mumlade medan hon långsamt, med Erlands support gick tillbaka emot sängen samtidigt som ännu en starkare värk kom och fick henne att flämta till av smärtan.

Thessa drog sig till minnes av middagen de haft med prinsparet av Acria när Rowan nämnde hans föräldrars minnesdag. Thessa som hade blivit så upprörd. Det kändes längesedan. Hon var någon annan nu. I alla fall ville hon tro det. Dessutom ville hon finnas till där för Rowan. Och för Ayden. Det hjälpte inte att låta känslorna ta övertaget. Nä, det gällde att hon hade is i magen när hon skulle möta Adriana igen. För Adriana var också någon annan efter den tid som gått. Thessa visste ju att hon var den som släppt in Erland för att rädda Rowan. Hon hade befriat Rowan. På någon nivå skulle Thessa vara oerhört tacksam för det. Men hon skulle inte vara helt säker på det förrän hon skulle få syn på henne.
Thessa log litet då Rowan lätt kysst hennes panna. Hon älskade det. Och ville egentligen bara stanna där. I kärleken, dra honom till sig. Vila nära inpå. Men verkligheten kallade. Så istället såg hon bara kärleksfullt tillbaka på honom för att sedan följa efter hans steg därifrån.
Det knöt sig i magen, om än litet, som för att bara markera chocken, när Thessa fick syn på Adriana. Men det kändes lättare när såg åt Rowans håll. Han verkade ha behållit sitt lugn. Thessa skulle följa hans exempel och gick efter för att slå sig ner vid bordet med de andra.
Hon nickade åt Adriana som i en hälsning. Sedan tog prinsessan till orda.
Knuten i magen blev med allt tydligare då hon började berätta. Thessas huvud sa att Adriana ljög, hon ville bara ha något av Rowan. Utnyttja honom. Men hjärtat sa något annat.
För Thessa själv visste ju vad det innebar när ens familj valde bort en och behandlade en som ingenting. Clavius hade inte varit en kärleksfull far och hade visat det flera gånger.
Acrias kungapar hade hjärntvättat Adriana. Programmerat henne till något slags vapen för de. Thessa kunde inte låta bli att tycka synd om henne och var äcklad över vad svärföräldrarna hade utsatt henne för.
Hon hade svårt att bestämma sig. För kriget hade verkligen satt sina spår. Det var konkret, det fanns där. ”Varför har du kommit hit?”, sa hon då istället. Komihåg att känslorna inte skulle ha övertaget.

Erland önskade att han kunde göra något mer. För det blev tydligt att Sienna hade ont. Han ville ju dessutom försäkra sig om att hon inte var i någon fara. Eller barnet. ”Såja.”, sa han och såg oroligt på henne för att krama om hennes hand.
Det skrämde honom då när hon flämtade till av smärtan. Erland var rädd för att Sienna skulle fara illa vid. ”Sienna..! Jag är här. Krama min hand. Andas. Andas.” Hoppades på att hans ord skulle hjälpa. Ville ta bort hennes smärta. ”Men gör något då!”, fick han sedan ur sig och riktade oroligheterna mot läkaren och tjänarna därinne.
Han hjälpte Sienna till sängen. Böjde sig över för att se i hennes ansikte. ”Sådärja. Du är så duktig. Du är den starkaste jag känner. Och du kommer att ta dig igenom det här. Men du måste kämpa. Förstår du? Du klarar det här, Sienna.” Erland kysste hennes hand i ett andetag och strök med den andra över hennes panna. Kände sig hjälplös och överflödig. ”Såja..”

Rowan visste inte riktigt vad han skulle tycka eller tro. Den mer nostalgiska delen av honom ville tro på henne, ville få tillbaka den syster han en gång i tiden hade haft. Sanningen var ju att han saknade henne. Han hade också en känsla av att hon talade sanning, av hur pass känslosam hon ändå verkade över det - om allt hade varit en lögn, skulle hon inte berättat riktigt så mycket. Då hade hon gjort det enklare för sig än så.
"För att jag är trött på att leva omringad av fiender." svarade hon enkelt, och Rowan kunde se hur hon tycktes behöva blinka bort tårarna denna gången. Kanske var det just det som övertygade honom, förmådde honom att inse. Det var inget spel, denna gången var det verkligen hans syster som var tillbaka. Ändå dröjde han med att tala, var fortsatt tyst en kort stund till innan han såg upp på henne.
"Jag tror dig, Ina." Han visste inte riktigt varför, och kanske var det inte hans smartaste drag som kung. Men han var övertygad om att hon talade sanningen.

Adriana önskade att hon hållit sig mer samlad än vad hon gjort. Men att se vad dem - nej, hennes make - hade gjort emot Rowan gjorde ont, och hon hade svårt att hålla sig samlad. Det blev ett hopplöst fall att lyckas med då han kallade henne för hennes gamla smeknamn. Hon kunde inte ens komma ihåg när han börjat kalla henne det, bara att han alltid föredragit det framför Adriana. Då kunde hon inte hålla borta några stilla tårar ifrån att lämna ögonen.
"Jag har saknat dig också, lillen." Log hon rentav lyckligt. Förstod att det var en bra start, även om dem inte kommit hela vägen. Men det var en god början till att bygga upp relationen ordentligt igen, en relation de behövde vårda ömt och varsamt.
"Jag vet att jag aldrig kommer kunna göra upp för vad vi gjorde fullt ut. Men jag vill åtminstone försöka så gott jag kan." bad hon, tvekade lite igen innan hon fortsatte tala.
"Min man och vår nyfödde följde med för att stanna på värdshuset här. Han skulle inte ha låtit mig åka hit själv, eller ens ha låtit mig åka hit överhuvud taget egentligen. Han tror att vi är här för att få ditt stöd, då han vill få sina föräldrar att avgå för vad dem gjort. Jag ville mest försöka få fred med er igen." Hon visste att det var en risk att säga det redan, men det var lika bra att han fick veta med en gång. Han skulle ändå få reda på det förr eller senare.
"Det var vågat att ta med honom hit." påpekade Rowan genast, han var verkligen en av de sista männen Rowan ville ha i Eimport.

Hormonerna gjorde mycket med Sienna, och hon gick ifrån att en sekund vara irriterad på Erlands prat för att i nästa vara tacksam att han var där. Men hon var tacksam för båda, för oavsett vad han gjorde så distraherade han henne ifrån smärtan lite. Det hade blivit full fart på läkaren igen då hon fått lagt sig ner på sängen igen, med att lägga fram diverse verktyg, handdukar och diverse nödvändiga ting samtidigt som tjänaren ställde fram en hink med kallt vatten invid Erland, tog upp en trasa ur den och lade över hennes panna.
"Du är redo för att börja krysta nu." förklarade läkaren och det var just vad Sienna försökte med. Krysta och försöka koncentrera sig på Erlands ord, bara fokusera på det - det var det enda hon kunde göra för att hålla rädslan i schack. Rädslan för att det skulle bli tyst även denna gången då bebisen kom ut. Men det blev lättare att tänka bort ju mer intensivt hon behövde krysta, ju mer intensiv smärtan var.
"Bara lite till nu.." försökte läkaren motivera.
"Åh, håll käften." utbrast Sienna, som väldigt sällan var grov i munnen annars. Men födslar tog ut sådant ur folk. Men det sista ordet övergick i ett skrik både av krystandets kraft och smärtan vid det där sista rycket. Ett skrik som strax avbröts av ett barns klara, första skrik. Det härligaste ljudet Sienna någonsin hört. Läkaren hade snabbt lämnat över det lilla barnet till tjänaren, som fick i uppdrag att torka rent den. Men ändå släppte inte Siennas smärta eller värkar riktigt än, som fortfarande fick henne att gny av smärtan.
"Det ser ut som att ni kommer bli föräldrar till två små idag." förklarade läkaren och det tog någon sekund för Sienna att processa det.
"Helvete!" utbrast hon just då en till värk kom, glad för att plötsligt få två barn men det innebar också att hon skulle behöva klämma ut en till.

Thessas hjärta sjönk. Hon hann inte med. Hur mycket hon än hade intalat sig själv att hålla sig lugn, kall, inte låta känslorna fara iväg.
Men här satt hon, fick se bror och syster återförenas. Och hon själv var dotter till han som mördat deras föräldrar. Clavius, som hade försatt deras liv i misär och sorg. Det var fruktansvärt vad Rowan och Adriana hade gått igenom.
Det stod klart för henne att Rowan litade på Adriana när han talade till henne på det sättet. Deras eget språk, mellan raderna. Det syntes att de båda hade saknat varandra. Fan. Thessa kände hur torr hon blev i halsen. Ville försvinna igen. Sluta, sluta, sluta..! Tänkte hon panikartat och knöt näven under bordet så att naglarna borrade sig in i handflatan. Hur fick inte ställa till med en scen, få det att handla om henne själv. Rowan och Adriana behövde det här. Få se varandra. Tala med varandra. Och löftet som Thessa hade uttalat för sig själv, när hon med ens gått med på att gifta sig med Rowan. Hon skulle ju vara den att ställa allt tillrätta efter Clavius hemskheter. Snälla, bad hon, låt det inte handla om Clavius igen. Låt de inte få riva upp gamla sår. Thessa skulle inte klara av det.
Hon drog ett djupt andetag och vände bort blicken. Det skulle kanske hjälpas av att se åt något annat håll. Se något annat. För det kändes som att hon trängde sig på. Hon hörde inte hit. Löfte på löfte gjorde sig påmind. Hon skulle ju också stötta Rowan. Komigen, samla dig kvinna, stå på din makes sida.
Thessa nickade långsamt åt Adriana för att bekräfta att hon hade hört. Vågade inte säga något. Rädd för vad som skulle hända. Ifall hon också skulle brista gråt, bli arg, eller behöva skynda därifrån. Pulsen ökade rejält.
Hon lyssnade vidare. Philip. Han var också här. Värdshuset. Där Thessa för längesedan träffat Rowan när de gjort planer för att störta hennes egen far. Hon välkomnade känslor av ilska. För hon visste ju att det var Philip som orsakat Rowan mycket smärta i det här. Han var den som behövde stå till svars. Hon nickade igen när Adriana berättat klart, varför de var här.
Teg och sneglade åt Rowans håll. Det var upp till honom att bestämma. Thessa skulle ta hans sida oavsett vad.

Erland fortsatte hålla i Siennas hand. Försökte med tröstande ord och övertygelse för att få henne att fortsätta kämpa. Det skulle snart vara över, det skulle det väl?
Det var oerhört jobbigt att se henne i sådant jämmer och lidande. Han kunde bara fortsätta finnas där. Aldrig att han skulle förstå vad Sienna gick igenom när hon låg där i bädden, men han anade. Och var stolt och rörd över den vilja och styrka hon hade. ”Du klarar det..!”, flämtade han igen och log en aning lättat när han förstod att det var nära nu. Snart över.
Och sedan kom det. Skriet om liv. Hon var här. Erland kysste hennes hand igen. ”Bra. Du är så bra.”, sa han och log överlyckligt. Deras barn var här. Det hade varit lyckat.
Men leendet blev något mer chockartat då läkaren berättat att det var dags för Sienna att samla sig igen. En till..! En till.. EN TILL…?! Erland flämtade såg från läkaren till Sienna. Hade han hört rätt? Var det ett skämt? Men med tanke på Siennas stånkande och stön, så var det verkligen inte det.

Rowan visste först inte vad han skulle svara eller säga, han ville ha tid på sig. Men han hade inte hur mycket tid som helst. Han dröjde bara en kort stund med blicken i bordet innan han höjde den till Adriana igen och nickade.
"Ifall du nu är så säker på att han har rätt intentioner, så har du en chans att ta hit honom. En chans." sade han till sist enkelt, ville egentligen allt annat än att se den där idioten igen men han ville jobba på relationen till Adriana. Kanske det betydde att han måste träffa honom. Han behövde inte gilla det - men det här var på hans egen mark, där Philip var i underläge. Det skulle bara bli en riktig utmaning att hålla sig samlad under tiden, men han skulle klara det.
"Imorgon?" frågade han, det skulle ge honom en chans att förbereda sig mer. En chans att tänka.
"Tack. Imorgon blir bra." Adriana var mer än tacksam för att han gått med på det, det hade verkligen gått bättre än förväntat med det här mötet. "Då ses vi imorgon." Hon reste sig upp för att lämna rummet, förstod att dem båda behövde tid att tänka och vara ifred. Hon med. Behövde berätta allting för Philip igen. Hon fortsatte ut ur slottet, följdes egentligen av en tjänare som dock var ganska onödig. Hon hittade själv med. Väl utanför väntade fortfarande vagnen på att få köra henne tillbaka till värdshuset och Philip.

Sienna ville bara få gjort allt det här. Få ut det sista barnet, för hon var otroligt trött på denna smärtan nu. Samtidigt som hon var lättad över att första barnet verkade friskt.
Det dröjde bara någon enstaka minut till av plågsamma värkar, och några skrikna krystningar innan det där sista, efterlängtade barnskriket kom. Äntligen kunde hon andas ut, äntligen lugnade smärtan sig något.
"Grattis till två friska flickor." log läkaren emot de båda, och bara strax efter läkarens utlåtande kom tjänaren och placerade flickorna på var sin av Siennas armar. Det var den mest fantastiska känslan Sienna erfarit, att få hålla sina barn i armarna. Äntligen kunde all oro och rädsla släppa helt igen, vilket det inte gjort fullt ut sedan missfallet. Tårarna började rinna, men av lycka och ren glädje.
"De är så fina." viskade hon leendes.

Och nu var det bestämt. De skulle träffas imorgon igen. Philip skulle också få vara med. Thessa gillade det inte, men teg. Det var ju Philip som orsakat de större skadorna, lämnat sitt spår av hat för Rowan på Rowan. Men skulle Thessas make gå med på att ta dit misshandlaren, så skulle Thessa det med. Hon repeterade sina löften tyst för sig själv. Rowan behövde det här. Det var ju det här hon också ville. Det var väl det att Thessa inte hade föreställt sig det såhär bara.
Hon lugnades av tanken att de skulle vara på deras hemmaplan. Vakter. Kanske Erland, om Sienna tillät det. Förmodligen inte. Om Thessa kände vännen rätt så ville nog Erland inte heller vara där. Bara med Sienna. Med deras barn. Antingen hade hon fött nu, eller så skulle den lilla komma till världen när som helst. Nä, de fick nog vara utan sin kapten ett tag framöver. Rowan skulle nog inte heller försöka övertala vännen. Både Thessa och Rowan gladdes ju åt Erland och Siennas tillökning. Och efter allt de varit med om.. det var på tiden att de skulle få vara lyckliga i fred.
Thessa tänkte på Ayden. Och det var honom, bilden av hans ansikte som fick henne att resa sig upp ur stolen efter att Adriana lämnat rummet.
Hon såg åt Rowans håll i tystnad. Fortfarande omskakad över mötet. Misslyckade alla försök till att hålla känslorna borta. Och Thessa hatade sig själv för det.
Fortfarande tyst sträckte hon sig efter hans hand och kramade om den. Ville visa att hon stöttade honom. För det gjorde hon. Även om allt de andra spökade i huvudet hos henne.
Det skulle bli bra nu. Ha tålamod bara. Det skulle det.
Thessa släppte taget och gick före honom ut ur rummet, tillbaka till kammaren där hon lämnat Ayden med tjänaren.
Hon kom in och gick fram till bädden Ayden låg i. Och när hon märkte att han fortfarande var vaken plockade hon upp honom till hans gnyende ljud och placerade honom försiktigt i sina armar.
När han sedan vilade på hennes arm och Thessa såg hans blick, märkte hon hur hon inte hade andats fulla andetag och pustade lättat ut för att hämta andan helt. Och på så sätt även släppt fram gråten.
”Ayden..”, sa hon och snyftade.
Clavius. Thessas far. Mindes hur han tagit henne med till Vrale mot hennes vilja. Hur han format henne till att bli något hon inte ville vara. Thessa skulle aldrig jämföra sig med de hemskheter Philips föräldrar utsatt Adriana för, men dock hade även hon genomgått en uppväxt kantad av smärta och sorg, även om det inte var samma.
Clavius hade fått henne att tro att hon ingenting var, ingenting betydde. Thessa hade varit ensam i Vrale tills hon träffat Rowan. Hennes far hade krossat Rowan och Adrianas chanser att få växa upp tillsammans med sina föräldrar. För han hade inte sett kärleken, bara varit blind och driven av makt. Och det hade drivit Clavius i sin tur till fördärvet.
Thessa var också utan föräldrar. Hon snyftade. Det skulle aldrig få hända Ayden. Aldrig, intalade hon sig själv.
Hon kände sig hjälplös och överflödig, i vägen nästan. ”Jag är så ledsen, mitt barn.”, sa hon och försökte samla sig samtidigt som hon lutade sig för att försiktigt möta hans ansikte mot hennes. Som i den minsta kramen. ”Det ska bli bra. Så, mitt barn. Sov nu. Dröm sött. Du är älskad.” Hon var något lugnare när hon böjde sig ner för att lägga ner honom igen. Torkade bort tårarna och drog ett djupt andetag. ”Det blir bra..”, flämtade hon igen och vände sig om för att gå fram till fönstret. Bara behövde vila blicken någonstans. Samla sig. Det skulle bli bra. Men det krävdes mod, tillit och tid.

Det var en obeskrivlig känsla som infann sig då Erland fick se deras andra barn visa sig. Fortfarande med handen om Siennas, såg han på då tjänarna såg efter tvillingarna. ”Jag kan inte förstå..”, sa han först. Sedan gav han ifrån sig ett lyckligt skratt. ”Sienna..!” Ville säga hur vackra tvillingarna var. Men han föll istället för att stolt beundra sin hustru. Så imponerad. Kunde inte förstå vad hon hade gått igenom för att de skulle vara där de var nu. ”Du gjorde det, Sienna. Du gjorde det. Och jag är så stolt över dig.” Märkte nu att han snyftade. Av lycka såklart. Han närmade sig hennes ansikte för att kyssa hennes panna. Såg kärleksfullt åt henne.
Och sedan fick han se de små liven. Han brast ut i skratt och gråt i ett andetag. ”Nämen..” Erland visste inte vad han skulle ta sig till. ”De är de vackraste som finns. Nej. Ni är det vackraste som finns.”

Rowan dröjde kvar i det lilla mötesrummet även efter att Thessa gått därifrån. Han behövde tid att tänka, tid att samla ihop sig igen. Även om han lyckats hålla sig samlad vid självaste mötet så var han allt annat än samlad inombords. Hans hjärta hade övertalat honom att tro på Adrianas ord, även om det kanske inte vore hans allra smartaste drag som kung. Men alla minnen protesterade vilt emot att träffa Philip igen, ville så gärna slippa. Men kanske behövde också han göra uppoffringar för att få tillbaka sin syster. På ett vis var det ju också alla minnen som fick honom att längta efter att få tillbaka en liten del av den familj han en gång haft.
Men så hade han också en ny familj nu. Han hade Thessa och Ayden, och han älskade båda något så otroligt mycket. Det var dem som höll honom flytande. Det var kanske också densamma tanke som förmådde honom att försöka hålla alla tankar inom sig, för att han inte ville tynga Thessa med det. Hon hade varit med om tillräckligt och förtjänade mer än något annat att bara få njuta av att vara nybliven mamma. Han vägrade plåga henne mer än absolut nödvändigt, om det så innebar att han själv skulle bli tvungen att ljuga om sitt mående.
Han behövde bara någon minut, samla sig tillräckligt mycket för att kunna gå till Thessa igen utan att visa något av allt det här. Han dröjde inte alltför länge innan han reste sig och gick emot rummet där Ayden fanns, där mycket riktigt också hans fru befann sig.
”Hej.” Hälsade han mjukt, gick närmare och ville först gå fram till Ayden innan han insåg att han sov. Bättre att låta honom sova då, istället ställde han in sig emot Thessa.
”Det börjar bli sent. Ska vi lägga oss?” Frågade han, kände sig fullkomligt utmattad vid det här laget. Kanske delvis på grund av den dåliga sömnen han haft det senaste.

Sienna hade aldrig varit lyckligare än såhär. På ett vis kändes det nästan som om de fått tillbaka sitt förlorade barn. Självklart inte helt, det såret skulle aldrig bli helt läkt, men de hade nu fått två då de väntade sig bara en. Visserligen hade hon varit stor, och graviditeten i sig hade varit lite svårare kanske, men aldrig att hon hade väntat sig det här. Men vilken otrolig lycka det var nu när det var klart. Hon log stort emot sin make då han berömde dem.
”Vi har två flickor Erland. Vi har barn.” Orden nästan skrattades fram trots att smärtan fortfarande satt spår hos henne, fann inga ord bra nog för att beskriva vad hon kände just nu. Bara ren och skär lycka.

Thessa hade precis genom fönstret fått skymten av vagnen som rullade iväg med Acrias prinsessa då hon hörde Rowan komma in i rummet. Hon torkade bort osynliga tårar, fort innan Rowan skulle få upptäcka att hon var upprörd. Det fick räcka nu. Hon hade ju bestämt sig för att stötta honom. Rowan hade varit hennes klippa i så mycket. Det var hennes tur. För i nöd och lust var det väl?
Hon vände sig om och såg honom närma sig henne efter att ha kikat på den lilla sonen i bädden. Ett litet leende syntes på Thessas läppar.
Hon blev lättad över vad lätt det var att lugna sig med Rowan. Det hjälpte nog att de var ifred. Inga blickar på de. Inga plikter, frågor eller svar som måste tas itu med. Bara dem. Lilla familjen.
Thessa svalde bort tidigare tankar och tvingade sig själv att fokusera på Rowan. Thessa hade själv tagit en smäll efter så mycket från det förflutna, men det gick inte att jämföra med allt Rowan varit med om. Det var dags att visa honom att han inte var ensam i det. Och hoppet om att de kunde bli hela tillsammans värmde henne.
Thessa slog på ett varmt leende när hon mötte hans blick. Rörde sig närmare för att lägga armarna om honom och vila sin kind mot hans bröst.
”Jag är så stolt över dig. Jag hoppas att du vet det.” Hon lät sig hålla sig dröja någon sekund längre innan hon släppte taget. Såg upp på honom igen och nickade då till hans förslag. ”Det är sent.”, höll hon med.
Hon vände bort blicken och gick före till sängen. Stannade där för att snöra upp klänningen. Försiktigt lossade hon den och klev ur. Plockade upp den för att vila den över ett ryggstöd på en av stolarna. Hon fick av sig underklänningen med för sedan göra samma sak. Efter det kunde hon dra på sig nattlinnet. Det var skönt med något mer bekvämare. ”Kom, Rowan.”, viskade hon. Hon såg åt hans håll en aning orolig. Hoppades på att det kanske inte märktes i det dunkla ljuset. Sedan lyfte hon på täcket och lade sig tillrätta under det. Kände hur trött hon faktiskt var.

Erland var fast mellan gråt och skratt. Kunde verkligen inte ta in det. De var här nu. Det var dubbel lycka. Nej, trippel lycka. Älskade Sienna, den bästa person han hade i hela världen, hade välsignat de med två liv. Nog var hon väl en ängel?
”Åh..”, flämtade han och skrattade försiktigt. Ville inte skrämma barnen med något oväntat ljud. ”Vi har två flickor.”, ekade han i skratt och snyftade. Kysste Siennas hand igen. ”Du gör mig till den lyckligaste personen i hela riket.” Han såg mot sin hustrus ansikte för att se mot tvillingarna igen. ”Vad.. vad ska de heta? Vad ska vi kalla dem?”

Den där kramen hon gav honom gjorde så otroligt mycket, jagade bort alla onda tankar för en stund. Det var rentav magiskt hur hon alltid lyckades jaga bort allt sådant ifrån honom, vilken positiv inverkan hon hade på honom. Han älskade henne mer och mer varje dag för det. Han kramade nöjt om henne tillbaka, lutande ansiktet emot hennes huvud och här. Njöt av doften och värmen ifrån henne.
”Jag älskar dig.” Log han mjukt, visste väl att dem egentligen borde prata om Adrianas återsändning. Men han orkade inte nu, han ville bara få njuta av en stunds stillhet ihop med henne utan bekymmer. Utan att behöva tänka på allt det där, han hade tillräckligt mycket bekymmer om dagarna så det räckte och blev över. Ibland önskade han att han bara kunde ta semester ifrån att vara kung för ett tag - men inte just nu. Just nu behövde han det, behövde distrahera sig med något. Han drog sig undan ifrån henne för att också han klä av sig inför natten, fylld i tankar. Funderingar.
Han hade inte insett hur mycket han använt vänsterhandens ring- och lillfinger förrän han blivit av med dem, och nu höll det ibland på att driva honom till vansinne. Så mycket enkla saker han inte tänkt på där han använde dem, bara som att klä på eller av sig. Men värst var nog hur de icke existerande fingrarna kunde klia så han höll på att bli tokig. Han drog av sig tunikan och byxorna, placerade dem på en pall invid hans sängsida innan även han kröp ner under täcket. Drog henne in i sin famn och kysste hennes nacke.
”Godnatt.” Viskade han mjukt. Han önskade att han bara hade kunnat somna där han låg, men det dröjde ett tag och flera vändningar fram och tillbaka innan han till sist vaggades in i sömnen. Istället in i mardrömmarnas värld, och han kunde ju tänka sig att det knappast störde Thessa mindre där han oroligt snodde runt i sängen bara för att vakna med ett ryck igen. Suckade för sig själv. Alla minnen ifrån kriget var illa nog i sig själva, och ibland önskade han att han istället inte kom ihåg något. Men minnena verkade inte vilja låta honom varken somna eller få sova ifred.

Sienna insåg först när han frågade att dem inte hade några namn åt barnen, och ägnade några sekunder åt att betrakta deras gulliga små ansikten. En lätt uppgift att fastna med blicken där. Hon log svagt och såg på Erland, nickade emot den ena lille.
”Hon ser ut som en Gisella.” Föreslog hon innan hon lade huvudet lite på sned.
”Håll henne.” Uppmanade hon honom mjukt, ville både få se barnet i hans armar och ville att han skulle få uppleva den fantastiska känslan det innebar.

Thessa hade somnat nästan direkt hon vilat huvudet på kudden. Flöt iväg i tomheten då hon inte välsignats med att drömma sig bort i sömnen. Bara tomhet. Mörker. Samla kraft. Det gjorde henne ingenting. Faktiskt så välkomnade hon det. Det var bättre än att behöva drömma om verkligheten omkring de. Det var nog så mycket att ta itu med på dagarna. De tomma drömmarna var en stund och tid ifrån det onda.
Det var skönt hur Rowan låg tätt intill. Att känna honom nära. En trygghet och värme. Men inte långt senare som det underbara infunnit sig, skulle Rowan röra på sig. Vända sig om, vrida. Han sov oroligt. Så oroligt att Thessa rycktes tillbaka till verkligheten och spärrade upp ögonen.
Första tanken var Ayden när hon ännu inte greppat vad det var som väckt henne. Men hon lugnade sig när hon förstod att sonen vilade lugnt i sin bädd. Trygg och säker. Thessa fick istället rikta uppmärksamheten åt sin första kärlek. Rowan. Hon satte sig långsamt upp. Anade att han fortfarande sov och ville inte störa honom. Men hon ville försäkra sig om att han var okej i alla fall.
Thessa klandrade honom inte för all smärta såren över hans kropp hade orsakat. Det var förmodligen mycket värre än vad Rowan ville erkänna. Och fingrarna. Thessa skulle aldrig veta vad han upplevde vid avsaknaden av de. Kanske var de där. Fantomfingrarna. Men de fungerade ju inte som just riktiga fingrar.
Det var helt klart synd om honom. Igen blev hon påmind om sitt löfte till honom och böjde sig försiktigt över, för att undvika att väcka honom. Hon iakttog hans ansikte, kunde inte riktigt göra det klart för sig ifall han sov eller inte. Blundade eller hade öppna ögon. Men för att inte riskera att väcka honom, höll Thessa tyst.
Hon lät blicken vandra över hans nacke, arm, skulderblad. Hon såg inte. Hon visste inte.
Det enda hon fann sig kunna göra var att finnas där. Trösta på det sätt hon kunde.
Hon gjorde ett försök när hon försiktigt lutade sig närmare och kysste det hon kunde komma åt. Utan att väcka. Utan att behöva flytta mer på sig själv eller honom.
Ville ta bort det onda. Hon avslutade sina försök med att lika försiktigt känna med baksidan av sina fingrar över hans kind. Önskade att han fann mer ro i sömnen än vad Thessa själv gjorde.
Sedan lade hon sig ner och kröp tätt intill Rowan och slöt ögonen. Fann sig strax därpå i tomma drömmar igen.

”Gisella..!”, utbrast Erland överlyckligt då han hörde hennes förslag och iakttog det lilla livet hos sin mor. Leendet svalnade en aning när Sienna uppmanade honom till att plocka upp henne. Han skrämdes lite av tanken, rädd att han skulle göra henne illa. För det ville han verkligen inte. En av deras skatter. Men han visste ju också att Sienna inte skulle riskera deras döttrar. Så därför gav han in för det.
Erland sträckte sig efter det lilla livet och flämtade av lycka när han fick en närmare titt på det lilla ansiktet. Han ville gråta igen. För så underbar var hon. ”Hej, Gisella. Jag är din… Jag är din far.” Han skrattade lyckligt och höll henne nära. ”Hon är underbar, Sienna. Gisella är underbar.” Han såg från sin hustru till barnet på hans arm. Dröjde med blicken till den höjdes igen för att se på den andra, vilande på sin mors bröst. ”Sunnifa. Hon ser ut som en Sunnifa.”, fick han ur sig. Varifrån han fått namnet visste han inte. Kanske en avlägsen släkting. Någon han stött på tidigare. Eller så klingade namnet bara så otroligt vackert.
”Våra barn..!”, andades han lyckligt ut och såg igen på Gisella i sin famn. Ville stanna där för alltid.