~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Användare | Inlägg |
---|---|
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Freja glodde på honom och var på väg att säga något när hennes blick förflyttade sig till Arya, snett bakom Erik. Han vände sig om och det såg ut som om Arya skulle svimma när som helst. Han greppar tag om hennes ena axel, smärtan skjuter genom hans hand och han hissar till men släpper inte sitt ta gom henne. "Arya, Arya, vi måste få i dig lite mat." sade han och sjönk ner bredvid henne på sängen. "Freja," Han tittade på Freja lite hastigt och hon nickade. Sedan kom hon över med korgen hon bar där maten låg och väntade. Det fanns en blandning av frukt, grönsaker, kött, bakade saker och någon form utav gryta. Eriks arm lade sig om Aryas Midja och han höll ett stadigt grepp om henne medan han med sin fria hand tog skålen med grytan. Men innan han började ge Arya mat bad han Freja att gå ut. Egentligen hade han velat ha henne kvar där inne då han själv inte var i toppskick men Arya var obekväm med det, det visste han och just nu var det viktigare att Arya kunde släppa allt annat och bara få i sig föda. Freja sade inget då hon gick men gav honom en menande, kall (om än orolig) blick innan skynket täckte ingången igen. "Arya, Arya det är bara vi nu." sade Erik och höjde handen som höll ett hårt grepp om skedens om just dopats ner i grytan, "vi börjar med spat." sade han och höll upp skeden till hennes läppar. Han kunde inte minnas när senast Arya fått mat och därför tog han det försiktigt med vad han gav henne, hennes kropp var utmärglad, trött och allvarligt skada. Hur hon skulle reagera rent fysiskt på att få i sig mat igen var svårt att säga och då var gryt- eller soppspad alltid ett bra alternativ. Som start åtminstone tills kroppen förstod att det var mat. Freja - Utanför hyddan i Öst: "Han kastade ut mig." sade hon när hon satte sig på marken igen bredvid Wilheim. "Så var det väl ändå inte?" Wilheims röst var lugn och sansad, som om han kommenterade vädret, medan Frejas röst var surmulen men tjock av oro. Hon hade inte hunnit fråga om de blodiga nävarna, de knakande knäna och Eriks rödgråtna ögon. "Okej, så var det väl inte riktigt då..." muttrade hon och drog upp knäna så hon kunde lägga armarna om dem och luta hakan. Hon ville prata med Erik. Men det skulle helt enkelt få vänta. "Kom, vi går en runda." sade Wilheim och räckte en näve mot henne Men hon tog den inte. "Nah, jag vill nog sitta kvar här. Kanske behöver Erik hjälp sen..." Wilheim ryckte på axlarna, "Då går jag väl själv." sade han och reste på sig. Freja tittade upp lite hastigt men vred sedan blicken mot hyddan igen. Hon skulle vänta. 20 okt, 2018 20:57 |
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Arya märkte knappt av vad som hände i hyddan. Ena sekunden var Freja där och talade med Erik, andra var hon borta och Erik vid Aryas sida. Hon kunde känna hans arm om hennes midja, såret i sidan gjorde mycket ont, men Arya var ändå tacksam över hjälpen att stabilisera sig hon fick. Hennes blick var grumlig och Eriks röst lät som om den kom långt bortifrån. Men hon kunde se och känna skeden vid sina läppar och särade då på dem så att Erik kunde hjälpte henne att få i sig födan. Hon kände sig löjligt svag vid hans sida. Att hon hade så pass lite energi att Erik till och med var tvungen att mata henne kändes otroligt löjligt. Hon ville kunna äta själv, vara stark nog att klara att lyfta en liten sked själv. Men hon kunde inte, utan lät Erik göra det utan att säga emot. Hon var också, trots att hon kände sig löjlig, tacksam för Eriks hjälp. Hungern hade rivit något fruktansvärt i henne enda fram tills nu. När Arya till sist, med Eriks hjälp, fått i sig så mycket soppa hon kunnat lutade hon sig med slutna ögon mot Eriks axel igen. ”Tack...” mumlade hon innan sömnen till slut fick grepp om henne igen. 20 okt, 2018 21:32 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Han hade knappt fått i henne någon föda alls kändes det som när hon blev tung mot hans axel. Var det nog? Han visste inte, men om hon kunde sova var det bra och han kände en viss lättnad över att hennes andetag var stabila och att han hade lyckats få i henne lite mat åtminstone. "Arya..?" han viskade hennes namn, men då han inte fick någon reaktion satte han skeden i skålen som han ställde på golvet. Men mycket försiktighet lade han Arya er på sängen och såg till att manteln täckte henne. Hans mage knöt sig från hungern, doften i hyddan gjorde det nästan olidligt. Han hasade sig ner på golvet och greppade skålen med grytan. Han slevade i sig allt innan han vände sig mot korgen med resten av maten. Han åt tills där bara fanns tillräckligt med mat för att göra Arya mätt senare. Hans mage gav ifrån sig ett tacksamt läte, det hade knappt tagit två minuter för honom att sluka födan. Han hade varit utsvulten. Men viss oro i blicken tittade han på Arya, hon verkade sova djupt. Hans händer skrek av smärta. "Freja..." mumlade han för sig själv medan han stirrade på sina nävar, täckta av blod med fingrar som var böjda åt fel håll och e del benbitar som stack ut där de inte skulles ticka ut. Dock dolda av den halvt uppskrapade huden. Han reser sig upp och går ut ur hyddan, ser sig omkring och får syn på Freja. Hon ser honom, han vinkar henne mot sig och ser hur hon reser sig innan han vänder tillbaka in i hydda. Aldrig att han lämnar Arya ensam när hon är helt utslagen. Han vill ha henne inom synhåll, helst räckhåll också för den delen. Freja kommer in i hyddan och de båda sätter sig på golvet, Erik med sin rygg mot Arya, precis vid sängkanten och Freja bredvid honom. "Erik, dina händer..." Erik nickar och suckar. "Jag vet inte vad som flög i mig, jag..." "Erik, du behöver inte berätta." Erik nickar, tacksam mot Freja för att hon förstår att det är alldeles för tungt och rått inom honom för att han ska kunna prata om vad som precis hänt inne i hyddan. "Men, såhär kan du inte gå runt." Freja ger honom ett litet tight leende och Erik nickar. "Nä, kan ju inte det." Freja håller ut sina händer och Erik lägger sina i hennes. Frejas händer är alldeles för så för att kunna omsluta hans händer men de är varma mot hans egna. Hon mumlar. Mumlar på deras uråldriga språk. Hennes tatueringar lyser upp, Erik sluter sina ögon och känner hur hans egna tatueringar lyser upp. De blir varma och genom ögonlocken kan han se det blå ljuset som sprider sig i hyddan. 20 okt, 2018 21:48 |
Kallamina
Elev |
Leela 31 år
Garudi Janmadin var Söders största och viktigaste högtid, alla firade den sju dagar långa festivalen för att ära den heliga gudinnan Garudi. Högtiden öppnades alltid kvällen innan den första dagen med en stor fest för alla på hovet och avslutades på samma vis på den sjunde, fast då var hela riket med och firade. Inför högtiden smyckade man ut sina hem med blommor och annan växtlighet för att hedra moder natur. Under alla de sju högtidsdagarna samlades alla Garudier varje morgon tillsammans med familjen eller i närmsta tempel för att tillbe sin stammoder och skapare. Efter bönen på den första dagen samlades alla i sina familjer, åt traditionell mat, sjöng sånger, umgicks och bad tillsammans till gudinnan. Efter bönen på den andra till och med den sjätte dagen började skördeperioden. Då samlades alla ute på fält och odlingar och hjälptes åt med att skörda största delen av årets resurser. Det var ytterst få som inte hjälpte till på fälten eller odlingarna, dessa skötte andra uppgifter i sina byar, städer eller i kungliga palatset. På den sjunde dagen efter morgonbönen startades avslutningsfestligheterna. Den största festen i hela Söder. Festen varade hela dagen och hela natten. Enligt tradition åt man speciell mat, dansade, sjöng och spelade traditionella sånger, lekte lekar och offrade till moder natur. Korridorerna i Hamathya Mahal låg nästan helt helt öde när Leela och Arya gick igenom dem för att komma till invigningsfesten av Garudi Janmadin. Nästan varenda människa på hela hovet hade redan samlats i palatsets största balsal och i de enorma trädgårdarna runt omkring. Leela märkte på Ashiwarya att hon var nervös, hennes ansikte hade åter tagit på sig den känslokalla masken hon så ofta bar och hennes hållning blev stelare och stelare ju närmare balsalen de kom. Leela såg på prinsessan och gav upp en suck innan hon krokade arm med henne igen. Om Ash blivit förvånad över vad livvakten gjort dolde hon det väl, det enda prinsessan gjorde som gensvar på Leelas handling var att snegla lite diskret på deras ihopkrokade armar utan att säga något. Men efter en liten stund tycktes hon slappna av mer. Ingen av de två sade något under tiden de gick genom palatset. Kungafamiljen av Söder skulle samlas tillsammans med sina närmaste ämbetsmän i en mindre sal intill den enorma balsalen innan de gemensamt gick in och förklarade festen som öppnad. Kungen, drottningen och kronprinsen samt alla de tolv Mästarna på palatset var redan inne i salen då Leela och prinsessan kom dit. Prins Lakshmari hade även en adelsdam på armen som Leela kände igen som Leyla Khalil, en föredetta nära vän till Priyanka. Leyla kom från en högt ärad familj, hennes far och farbror satt båda med i Stora Kungliga Rådet och hennes äldsta bror, Cihan Khalil, var undergeneral för fjärde kompaniet i Kungliga Garudiska armén. Leyla själv var mycket vacker med sitt långa, vågiga, bruna hår och mörkgröna ögon. Hon såg mycket stolt ut över att ha fått äran att gå som kronprinsen av Söders dam till öppningsfesten av Garudi Janmadin. Hon bar extra mycket klirrande smycken och guldkedjor på sin kropp, sidenet i hennes ljuslila klänning blänkte som för att tala om för alla hur dyr den var och en känsla av högdragen arrogans speglades i hennes ansikte. Men stoltheten skulle antagligen bli kortlivad, tänkte Leela. Hon hade hört och sett ryktet om kungen och drottningen av Söders son. Leyla var långt ifrån ensam om att gå som dam till prinsen på olika festligheter och ceremonier. Han hade haft många olika kvinnor vid sin arm förut och tycktes byta oftare än det fanns dagar på året. Sällan gick han med samma kvinna på mer än tre fester och ofta stod de som varit med honom tidigare skamsna och sorgsna i ett hörn någonstans och såg på. Leela hade tappat räkningen på hur många av Priyankas och hennes egna vänner som blivit utbjudna, älskade och sedan direkt lämnade av prinsen. Hon suckade och vände bort blicken från det tillfälliga paret. Hon kunde inte förstå hur så många kvinnor kunde falla för mannens charm och attraktiva drag. ”Ashiwarya, Kapten Nayar, där har vi er.” sade drottningen då hon fick syn på prinsessan och hennes livvakt, ”det var på tiden, då kan vi äntligen öppna festen. Kapten Nayar, ni är fri att-” ”Hon går med mig.” avbröt Ashiwarya bestämt sin moster vilket fick alla i hela salen att förvånat stirra på henne. Leela drog försiktigt efter andan. Hon hade flera gånger varit med om att Ash sade emot både sin moster och sin morbror, trots deras kunglighet och makt över henne. Flera gånger hade det hänt att prinsessan avbröt någon av dem - särskilt drottningen - men sällan hade det hänt bland så mycket uppsatt folk. Det Ashiwarya gjorde var ett tecken på stor avsaknad av respekt gentemot drottningen av Söder. Men det tycktes inte prinsessan bry sig det minsta om. ”Hon går med mig.” upprepade Ashiwarya efter att en spänd tystnad lagt sig i rummet, ”hon är med mig under hela öppningen och resten av kvällen.” Prinsessan såg bestämt på sin moster med en blick som talade om för alla att det hon just hade sagt inte gick att diskutera. Drottningen var tyst en liten stund och spände ögonen i sin envisa systerdotter. ”Och du tror inte att det skulle sända fel signaler?” frågade hon kallt. ”Nej.” svarade prinsessan kort och en ny spänd tystnad lade sig i en kort stund innan hon upprepade sig för tredje gången, ”Leela går med mig.” Om drottningen förvånats över att Ashiwarya kallat den andra kvinnan vid förstanamn visade hon inte det. Istället såg hon nästan nöjd ut över vad prinsessan just hade gjort. ”Om du insisterar så.” sade hon och vände sig halvt om mot sin make som höjt sin arm till henne för att ta. Därefter ställde de alla upp sig framför dubbeldörrarna in till balsalen och gjorde sig redo för att gå in och inviga festen på andra sidan. 20 okt, 2018 22:00 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Erik slog upp sina ögon. Det knastrade i fingrarna. "Tsscch..!" Han kunde inte hindra hissningen som smet från hans mun. Det var inte smärtfritt att hela brutna ben. De skulle räta ut sig och återställas till sina forna former. Freja kramade hans nävar lite hårdare och Erik kunde inte hjälpa att känna en viss lättnad över att Freja fortfarande fanns vid hans sida, efter allt de genomlidit. Efter Eriks beslut att lämna sitt hem. Det var egentligen rätt otroligt hur mycket deras vänskap överlevt, och inte bara det utan även vuxit sig starkare genom. "Tack, för att du är här." Erik släpper fram orden utan att ge det vidare eftertanke. Med Freja behövdes inte eftertanke. Hon nickade med ett leende men sade inget då hon fortsatte att mumla ut det uråldriga språket. Erik kände hur det nu var de små benflisorna som var kvar att få på plats. Det sved och han ville för en kort stund dra loss sina händer från Frejas grepp. Men gjorde det inte. Det tog ett par minuter men slutligen var Eriks händer läkta. Maten hade hunnit börja smältas och energin började komma tillbaka till honom. De satt på golvet. Freja lutad mot väggen vid huvudgaveln och Erik lutad mot sängkanten med pekfingret som smekte Aryas nyckelben. Det var ett ställe som fortfarande var lent och ofläckat. "Du älskar henne verkligen." Orden från Freja kom oväntat, han nickade med ett hummande. "Jag är glad för din skull." Erik log mot Frejas ord. "Jag är glad för din skull Freja." Erik vred blicken mot henne, hon såg lite chockad ut så Erik utvecklade sin mening lite mer. "Du och Wilheim." "Jag förs-" "Pffth, Freja, jag ser det i dina ögon. Hur ni är med varandra. Jag må ha varit halvdöd senaste dygnet men jag är inte blind." Freja ler och slappnar av efter att hon tittade på Arya lite snabbt, för att se så hon inte var vaken. "Du vet jag trodde aldrig det skulle hända." "Ha, du är alltid suktad efter Freja. Det vet du. Men aldrig att du visat intresse för någon." "Han är annorlunda. Han skulle aldrig vika sig. Han är trogen och rak. Ärlig, stabil." "Allt som du är med andra ord." Freja log lite försiktigt, "det är bra Freja. Jag är glad för dig." "Som jag är glad för dig Erik, och Arya. Jag, jag känner henne inte ännu men jag kan se att ni älskar varandra. Jag är verkligen glad över det. Ni är fina tillsammans." Freja reste sig upp medan hon talade och Erik följde henne med blicken. "Men, var det tvungen att vara en fiende till hela kungariket?" Freja la fram meningen med komisk röst och blinkade med ena ögat åt honom, "alltid ska du vara bråkstaken." Erik skrockar och ler glatt mot sin vän innan hon lämnar hyddan med en vinkning. Erik vänder blicken tillbaka till Arya och lutar hakan mot sängens kant. "Jag kunde inte välja. Jag hade inget val. Sedan dagen jag såg dig så var det bara du, min skatt. Den enda. Ingen annan. Inget annat. Bara du." Erik släppte ut en halv suck, "och jag tror, att en dag, kommer jag dö för du kommer inte längre vara min sida. Det kommer vara min död." En liten glänsande tår glider ner för hans kind tills den glider ner bland skäggstråna och försvinner. Det var en smärtsam sanning men han var säker på att det skulle bli hans död en vacker dag. Om det är imorgon, om ett år eller hundra, det visste han inte. Men en dag skulle det ske för så länge som Arya levde kunde han omöjligen dö. Han hade för mycket kärlek att ge henne och så länge hon levde skulle han stå vid hennes sida, kanske till och med längre. Spoiler: Tryck här för att visa! 20 okt, 2018 22:16 |
Kallamina
Elev |
Arya 35 år
Invigningsfesten för Garudi Janmadin var öppnad. Stämningen i balsalen var på topp. Människor dansade, sjöng och skrattade tillsammans, alla tycktes glada och förväntansfulla inför årets största högtid. Men Arya satt stilla på en förgylld sittkudde vid sin mosters högra sida. Bredvid henne satt också Leela med en bägare fylld av blodrött vin i handen. Hon hade inga planer på att förflytta sig under kvällen utan tänkte istället vänta ut det hela så att hon så snart som möjligt kunde dra sig tillbaka till sitt gemak igen. Leela tycktes dock som vanligt ha andra planer för kvällen. Hon suckade högt vid Aryas sida som ett tecken på uttråkelse. ”Ashiwarya snälla, måste vi sitta här hela kvällen? Kan vi inte dansa istället.” sade Leela, ”du älskar ju det.” Arya skakade på huvudet utan att se på flickan vid sin sida. ”Nej. Jag vill inte.” ”Varför inte?” ”För att.” ”För att du är rädd att någon ska hoppa på dig och att hela festen ska bli förstörd?” Arya vände hastigt på huvudet åt Leelas håll bara för att mötas av ett alldeles för självbelåtet leende från Leela, ”jag har ju sagt att det inte kommer att hända.” Arya suckade och skakade irriterat på huvudet och vände bort blicken från Leela igen. Den andra flickan kunde verkligen vara arrogant ibland. Aldrig brydde hon sig om regler och etikett för vad, hur och när saker kunde sägas utan gjorde alltid precis som hon ville och kände för. ”Kom igen. Vi dansar.” Leela sträckte på sig vid Aryas sida och såg på henne med intensiv blick. Arya vägrade att se tillbaka på henne. ”Nej.” sade hon bestämt. ”Jo.” sade Leela samtidigt som hon reste på sig och ställde sig framför Arya. Arya stirrade på henne med höjda ögonbryn. Hon tänkte inte resa på sig. Men, Leela gav sig inte utan grep tag om prinsessans handleder och drog upp henne från sitt kudden. ”Nu dansar vi.” sade Leela, lika bestämt som Arya, sedan började hon dra med sig Arya mot folkmassan, musiken och dansen. Arya kämpade emot men Leela var på tok för stark. Till sist, när de kommit så nära platsen där människor dansade tillsammans på lyckades hon få den andra flickan att stanna upp och vända sig om. ”Leela. Jag vill inte.” sade hon mycket argt med en viss panik i rösten, ”snälla, släpp mig och tvinga mig inte.” Leela suckade och såg uppgivet på Arya. ”Som du vill.” sade hon, släppte Aryas handled och försvann bland de som dansade. I ilska förstod Arya vad Leela just hade gjort. Den lömska flickan hade dragit henne så långt ifrån sittkuddarna att hon skulle vara tvungen att gå genom hela salen för att komma dit igen vilket inte var möjligt. Balsalen var överfull av människor som Arya inte hade en aning om vad de kunde tänkas hitta på mot henne. Att gå förbi alla dem helt själv skulle vara extremt riskabelt och dåraktigt gjort av Arya. Att stå kvar på samma plats som hon gjorde just nu var också det riskabelt. Det enda alternativet Leela hade lämnat henne med var att ansluta sig till Leela och de som dansade. Irriterat såg sig Arya omkring för en annan utväg men insåg att det var lönlöst. För mycket folk runt omkring henne som snart skulle börja märka av den ensamma prinsessan blad folkskaran. Med en suck och en orolig knut i magen började Arya nervöst att gå framåt, mot dubbeldörrarna som ledde ut till en av palatsgårdarna där folk dansade. En ny, traditionell dans hade just börjat när Arya kom ut på den vackert utsmyckade gården. Många stod samlade längs palatsväggarna för att se på medan de som dansade stod uppställda och följde de traditionella rörelserna. Men när de fick se Arya komma gåendes mot dem stannade de allra flesta tillfälligt upp med förvånade eller chockade ansiktsuttryck. Knuten i Aryas mage fick också henne att kort stanna upp. Vad höll hon på med egentligen? Hon kunde inte ens se Leela på platsen. Men musiken fortsatte även om dansarna var tvungna att vänta in nästa vers för att kunna fortsätta. Då bröt sig en ung kvinna loss från de andra som förvånat följde henne med blicken. Leela kom emot Arya med ett vänligt leende på sina läppar och utsträckta armar. Hon tog Aryas händer och drog med henne mot de andra dansarna igen. När nästa vers kom var både Arya, Leela och de andra kvinnorna med på den och de alla dansade sida vid sida utan att låtsas om det tillfälliga avbrottet som uppstått. Att dansa var verkligen det bästa Arya visste. Hon kunde den traditionella dansen utantill och hade inga som helst svårigheter att hänga med i stegen. Tvärtom, utmärkte hon sig bland de andra kvinnorna för sin skicklighet precis som hon gjort i sin gamla dansklass som barn. Dansen var lång och med en snabb takt. De kvicka stegen och mjuka rörelserna gjorde fick Arya trots allt folk att känna sig underbar i kroppen. Ett leende lyckades sakta med säkert sprida sig över hennes ansikte under tiden hon dansade. Hon märkte det inte själv, men Leela gjorde det och Parvati, som också hon snurrade runt på palatsgården. De båda log brett. Att se Arya visa tecken på glädje värmde dem båda fantastiskt mycket. Arya och Leela slutade inte att dansa bara för att första dansen tog slut. De fortsatte röra sig till flera sånger med breda leenden på sina läppar. Vissa danser dansade de ihop, andra vid sidan av varandra. Också Parvati var med dem på några innan hon kände sig för utmattad för att fortsätta. Arya och Leela snurrade runt, hoppade och följde musikens takt genom hela natten. Deras skicklighet utmärkte sig bland de andra och snart var det de som ledde de flesta sångerna. Leela hade haft rätt, ingen rörde Arya om det inte var ett steg i dansen och Arya hade roligt, på riktigt. För första gången på så många år hade hon roligt på en fest. Inte förens sent in på morgontimmarna föll de båda unga kvinnorna ner bredvid varandra i Aryas enorma säng. De båda var så slut efter allt dansande att det nästan varit svårt för dem att hitta tillbaka till Aryas gemak igen. Leela hade ingen ork till att ta sig tillbaka till sitt hem kilometer bort från Hamathya Mahal och Arya hade på vägen till sitt gemak gett henne tillåtelse att sova kvar hos Arya. Nu låg de tysta bredvid varandra utan att säga något och bara tog in allt som hänt och lät den rusande glädjen svalna lite. Arya hade precis varit påväg att somna när Leelas trötta röst plötsligt hördes vid hennes sida. ”Erkänn att det var en bra idé att gå på festen.” sade hon. Arya log med huvudet bortvänt från sin livvakt. ”Ja, det var det.” erkände hon och lät sedan sömnen till sist sluka henne. Spoiler: Tryck här för att visa! 21 okt, 2018 01:08 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Erik satt på golvet lutad mot sängen och lyssnade på Aryas mjuka andetag. Hans finger strök hennes nyckelben och i flera minuter kunde bara fåglar höras utanför hyddans väggar. Det var underbart. Erik kunde inte låta bli att slappna av och bara njuta av stillheten och det faktum att Arya fanns bredvid honom i lugn sömn. "Älskar dig..." mumlade han och slöt ögonen medan hans finger fortsatte att mjukt stryka hennes nyckelben. Wilheim - Byn i Öst: Han spatserade runt, såg sig omkring. Barn sprang hit och dit, skratt ekade i luften och överallt hejda kvinnor på honom med glada leende. Det var rätt fantastiskt att så många kunde vara så glada. Solen var på väg ner och trots det myllrade byn av liv. Korgar hissades upp och ner från träden, lekar lektes bland buskar och blommor, mat lagades över stora eldar och kvinnor satt i konversation med varandra eller hejade glatt sinsemellan när de passerade varandra. Det fick Wilheim att sakna sin hemstad, sitt hem och folket i Norr. "Hej." Rösten som hördes blåste luft i honom, det var Freja. "Hej." svarade han och vände sig mot henne. Han kunde inte annat än att syna henne där hon kom gående med svängande höfter, det långa blonda håret i en hög tofs och de iskalla ögonen som kallt kalkylerade honom med en enda överblick. Ha älskade den kvinnan. Så var det bara. "Vad ger mig äran?" frågade han med ena ögonbrynet höjt i humor. Freja skakar på huvudet och himlade nästan med ögonen, men bara nästan. "Vill bara vara med dig." Mer än så fick han inte som svar då hon slöt upp bredvid honom och till hans förvåning greppade hans hand. Wilheim sade inget om det utan slöt sina fingrar runt hennes hand. De vandrade tillsammans genom byn och en känsla av lättnad vilade över honom. Freja tycktes vara glad hon med. Trots situationen de befann sig i - långt hemifrån, brutit lojaliteten mot hövdingaparet och de befinner sig i okänt territorium - så var de båda glada. De hade funnit varandra genom allt och i början av resan hade de tilltalat varandra som generaler av armen men nu var de älskare och ett par. Det hade gått fort, men för Wilheim hade det inte gått tillräckligt fort. Han hade ju väntat i många år på henne. På Freja, den skarpa, iskalla generalen som tog sig ann alla andra utan att tveka i kamp. Nu hade hon tagit sig ann honom i kärleken också. Han var lycklig och kunde inte dölja det från sina ögon när han såg på henne. Freja - Byn i Öst: Freja log för sig själv då hon gick genom byn i Öst med handen i Wilheims. Hon mindes första gången hon såg honom och hur annorlunda hon såg på honom nu. Han hade varit otroligt stilig men hennes intresse för honom hade stannat där då Wilheim aldrig sade något om det inte var en order och ahn gjorde aldrig något om han inte blev beordrad att göra det. Att konversera eller umgås efter arbetstimmar var inget han eller hon själv hade gjort. Det hade varit likadant första gången de träffades... Hon hade gått in genom den stora ekdörren tillhörande Vargarum, festlokalen hon blivit inbjuden till från Henrika. Hon som var general för division 12. Det var en obligatorisk invigningsceremoni - tidsödande enligt Freja. Men det var obligatoriskt och hon var under order att delta så hon hade inget val. En order var en order. Vargarum var en ganska stor lokal, en blandning av en pub och restaurang såg det ut som med ena halvan bestående av just en bar med flertalet barstolar och andra halvan flertalet långbord. Emellan fanns lite plats till de dansande glada. "Vi fattas fortfarande en, som vanligt." Henrika suckade medan hon greppade ett av de 23 Hægelglasen. "Äsch, han kommer, han är alltid sen till sådant här vettu ju Henrika!" svarade en man med långt rött skägg och feta nävar. Även han greppade ett av glasen. Han svepte dess innehåll, "Skål!" utbrast han efteråt, "vi får ha några fler Hægel, ROSA!" En servitris kom fram. Hon bar ett roat leende när hon ställde ner en gigantisk bricka med ytterligare 12 Hægelglas. Hur hon lyckades balansera den brickan på en hand ovanför sitt huvud genom de dansande berusade soldaterna hade Freja ingen aning om - förmodligen arbetsvana. "Se där ja, tack rosa!" utbrast mannen med rött skägg och flera nävar greppade glas. Var det här verkligen generalerna i Norr? Drickande, supande, skrikande - glottande - män och kvinnor? Freja var tvungen att erkänna sig besviken. Själv drack hon inte. Inte under arbetstid åtminstone. "Där är han ju!" utbrast plötsligt en av generalerna när tunga dunkande steg hördes och en man tog befattning av en stol och greppade ett glas. "Ja se där ja!" fyllde Henrika i och mannen nickade mot alla andra generaler men verkade inte se dem. Som Freja tycktes även han tycka att denna ceremoni var slöseri med dyrbar tid. Men, något med honom höll Frejas intresse för en liten stund. Han verkade vara bastant och tystlåten. Till skillnad från de andra generalerna som tjoade och tjimmade glatt med glasen höjda medan de turades om att hålla tal och prata om kommande utmaningar för 'den nya generalen'. Freja kunde inte annat än att sucka invändes. "Det var första gången sedan han själv blev general..." "Huh? Vad sa du?" Freja tittade på Henrika som satt bredvid henne. "Jo, jag sa, att det var första gången som general Nordman stannat en hel ceremoni..." Freja tittade frågande på den andra generalen, vad spelade det för roll? Freja förstod inte riktigt varför det var viktigt att general Nordman hade stannat kvar genom hela ceremonin. "Han är en speciell man." sade Henrika och suckade med längtan i blicken. Freja tittade på general Nordman, synade hans ansikte men utöver hur stilig han var kunde hon inte se något som var extra speciellt med honom. Fast, stilig var han. Otroligt stilig. Freja log för sig själv, "Vad ler du åt?" "Åh, inget. Bara, första gången vi möttes." "På ceremonin i Vargarum." fyllde Wilheim i och Freja stannade upp, mindes han det? "Första gången jag stannade på en hel ceremoni sedan min egna." fyllde Wilheim i och Freja lade huvudet lätt på sned. Var det inte det Henrika hade sagt också? Att Wilheim aldrig stannade på ceremonier - fören hennes hade varit? "Varför?" Frågan kröp ut innan hon hann hindra den. Wilheim skrattade. "Du var där." Wilheim var helt allvarlig och Freja kände en värme sprida sig innanför hennes bröstkorg. Han hade stannat för henne. För hennes skull, men varför? "Vadå?" "Jag föll för dig första gången jag såg dig, Freja." Han sade det som om det var det mest uppenbara i världen. Men trots det fick det Freja att tystna. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon kunde inte komma på någon gång då Wilheim hade visat sitt intresse för henne - innan de gav sig ut på denna resa. "Du sa aldrig något, visade aldrig något." "General och general. Du var inte intresserad av mig och jag, nåja, jag är väl som du. Visar inte sådant där. Men, nu är det annorlunda." "Nu är det väldigt annorlunda." Freja log ut orden och drog sig själv in i Wilheims famn där hon sedan stod en kort stund innan hon kysste honom med vördnad och värme. "Väldigt annorlunda..." andades Wilheim andfått ut då hon släppte hans läppar med sina. I nästa sekund drog hon sitt svärd och fick avstånd mellan de två. Men Wilheim var med på noterna snabbare än hon hade trott. Hans klinga slogs mot hennes innan hon reagerat på att även han dragit sitt svärd. Hon ler, han var perfekt för henne. "Ha! Tro inte du får mig så enkelt!" sade Wilheim med viss triumf i rösten. Freja skrattade, "Åh du har inte vunnit än!" skrattar hon fram och de inleder en komplicerad dans med svingande svärd och invecklat fotarbete - mitt i byn. Folk stannar upp och tittar på dem, de små flickorna som såg deras tidigare träning kom springandes och tjoade glatt, 'igen, igen, igen' medan den hejade på Freja med glada rop. "Inte rättvis att du får hejarklack!" sade Wilheim med en blinkning av ena ögat. "Ha! Klart jag ska ha en hejarklack medan jag klår dig!" skrattar Freja med sarkasm och humor ut. De var ett speciellt par. 21 okt, 2018 11:04 |
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Drömmarna om hans vackra, blöta ögon hade sakta men säkert börjat att avta. Hon hade aldrig tyckt om att se honom sorgsen eller i smärta, men att se honom vara ärlig mot henne, visa sina riktiga känslor och låta henne trösta honom var något hon verkligen uppskattade. För henne var det ett tydligt bevis på hans kärlek. Drömmen hade i princip varit minnet från det som hänt innan hon somnade, enda skillnaden var att hon inte längre hade ont eller brist på energi. Hon hade kunnat trösta sin älskade utan ansträngning och han hade låtit henne göra det. Även om han hade varit sorgsen i drömmen hade det därför ändå inte varit en mardröm. Långsamt slog Arya upp sina ögon och såg upp i hyddans tak. Hon hade ingen aning om hur länge hon sovit, men nu kände hon sig definitivt bättre och starkare än innan omedvetenheten omfamnat henne. Eriks mjuka strykningar på hennes nyckelben fick henne att le. Trots att resten av hennes kropp fortfarande var i smärta kunde hon inte tänka sig ett behgligare sätt att vakna upp på. Hon höjde sin minst skadade hand och fångade hans nära hennes axel. Mjukt strök hon hans knogar och vände sig mot honom där han satt lutad mot sängens kant vid hennes sida. ”Erikk, meree priye?” sade hon försiktigt. Leela 32 år Efter öppningsfesten av Garudi Janmadin hade prinsessans inställning till framförallt Leela ändrats drastiskt. Den kalla masken hon nästan alltid burit i sällskap av den andra flickan hade nu nästan helt fallit bort, de två kunde föra samtal med varandra som båda tycktes uppskatta och i det stora hela verkade prinsessan till sist ha börjat lita på sin livvakt. Hon gick med på att följa med Leela på fler fester och tillställningar där de alltid dansade tillsammans och hade till och med blivit så pass trygg i den andra flickans sällskap att de ibland tog promenader utanför palatsområdet. Ibland hände det att de gick över till Leelas boning och sysselsatte sig där istället för i prinsessans gemak. Detta underlättade starkt för Leela då hon äntligen kunde utföra mer ordentliga träningar med sin egen utrustning och i sina egna lokaler medan prinsessan ägnade sig åt att studera på samma vis som hon gjort i palatset. Leela bodde i en mindre herrgård i utkanten av huvudstaden Garudia inte långt från kungliga palatset Hamathya Mahal. Herrgården var ett familjearv som från början ägts av Leelas far, hans far och farfar före honom också vidare ända sedan herrgården byggts. Sedan Leelas fader och äldsta bror avrättats hade från början Leelas näst äldsta bror, Hasin, ägt byggnaden och tillhörande mark. Resterande del av familjen hade bott kvar fram tills Hasin befordrats inom den garudiska marinen och han, tillsammans med sin hustru Layan, hade flyttat ner till hamnstaden Dhakair för att Hasin enklare skulle kunna sköta sitt ämbete. Då hade ägandet av herrgården gått vidare till Leelas tredje bror, Nasim, men som även han strax därpå befordrats inom marinen och flyttat ner till hamnstaden. Sedan dess hade herrgården officiellt tillhört Leelas syster, Priyanka, men då Priyanka hade en viktig plats inom armén vid gränsen mot Öst var hon sällan hemma. Dessutom var hon förlovad till Ranveer Padukone, en högt uppsatt man inom armén med ärad släkthistoria och stora rikedomar. Då hon gifte sig skulle hon flytta in till honom och ägandet skulle gå i arv till den yngsta systern Nayar, Leela. Därför var herrgården praktiskt taget så gott som Leelas egna redan nu. Hon var den som skötte om ägorna, tjänarna och styrde över det mesta. Hon var också den i familjen som tillbringade mest tid och nätter på herrgården. Hennes moder, Mallika, var hovdam till drottningen av Söder och tillbringade därför det mesta av sin tid på kungliga palatset, vilket hon gjort nästan ända sedan sin makes död. Så, Leela hade inrett herrgården som sin egna och därför sett till att ha en speciell sal helt och hållet tillägnad träning, framförallt stridsträning. Golvet i salen var mjukare än det i övriga byggnaden, från taket hängde säckar fyllda med riskorn för att användas till slagträningar, band, rep och tyger till diverse balans och klättringsövningar samt trä- och metallstänger för styrketräning och klättring. Längs väggarna hängde olika typer av vapen, både gjorda för enbart träning men också en del riktiga, farliga klingor. Ute på gården fanns det uppställda måltavlor i olika former samt olika pilbågar och pilar i ett vapenrum. Den här dagen hade Leela och prinsessan tidigt begett sig till Leelas hem. Leela var i färd med att träna sig i två av tygerna som hängde från taket i hennes träningssal. Hon klättrade upp och ner i det mer eller mindre elastiska materialet, tränade på att utföra olika gymnastiska övningar högst upp och vid ett tillfälle använde hon sig av ett träningssvärd för att öva upp sin förmåga att slåss även däruppe. För Ashiwarya, som satt lutad mot en vägg på marken med en skriftrulle i handen såg livvaktens övningar antagligen ut lite som yoga, eller någon form av dans men på väldigt hög höjd. Leela lade märke till prinsessans blick men väntade lite med att säga någonting om den. ”Vill du testa?” Prinsessan rullade ihop sin skriftrulle. ”Njae, det skulle aldrig sluta väl.” svarade hon. Leela skrattade. ”Äh, kom igen. Så säger du om allting innan du har testat.” prinsessan fnös, ”det är precis som att dansa, det kommer gå lätt för sig så snart du förstår hur man kommer upp.” Prinsessan skakade på huvudet. ”Det är ingen bra idé.” Leela log. Det sista prinsessan sagt tog hon som en utmaning. Hon skulle minsann få upp den andra flickan i tyget. Just för tillfället hängde hon med bandet snurrat runt höften, vid det här laget var hon van vid hur man tog sig upp och ner på bästa sätt. Därför var det bara för henne att snurra ner till marken på ett mycket graciöst vis och sedan gå fram till prinsessan med ett utmanande leende på läpparna. Ashiwarya suckade när Leela kom emot henne. ”Leela, snälla, jag vill inte.” Leela fnös, fortfarande med ett leende på läpparna, framför prinsessan. ”Det vill du visst du är bara rädd för att misslyckas.” sade hon, väl medveten om på vilket sätt hon lade orden. Prinsessan suckade irriterat. Hon gillade inte att bli kallad rädd. ”Jag är inte rädd, jag bara vill inte.” Leela lutade sig mot höften så som hon ofta gjorde. ”Det tror jag inte på, fegis.” ”Jag är inte feg.” morrade prinsessan ut. Leela spelade en fnysning. Prinsessan reagerade precis som hon ville. ”Joho det är du.” sade hon och vände sig om och började långsamt gå mot bandet igen, ”men om du inte törs så behöver du inte. Jag menar, det hade ju kunnat vara bra att öva upp sig som självförsvar men om du inte vill så…” Hon kunde höra prinsessans bestämda steg bakom sig då denna gått rakt in i Leelas sluga fälla och nu irriterat kom emot henne. ”Okej då.” sade prinsessan när de båda stod vid bandet igen, ”bara för självförsvar.” Leela log mot prinsessan. Mycket nöjd över sig själv. De tränade tillsammans flera timmar i bandet. Precis som Leela hade sagt var det ungefär som att dansa. Efter att prinsessan lärt sig tekniken för att ta sig upp och ner gick det mycket fort för henne att lära sig de olika akrobatiska övningarna och hon testade till och med träningsvapnet vid ett tillfälle. Även om det var mycket svårt för henne. ”Har du aldrig fått lära dig att hantera en sabel?” frågade Leela fundersamt då hon fångade Ashiwaryas tappade trästav för femte gången. Prinsessan skakade på huvudet. ”Moster tycker inte att det är passande för mig att ha stridskunskaper med tanke på alla… rykten…” Ah, där var det igen, tänkte Leela. Hon isoleras och begränsas hela tiden på grund av de där förbannade ryktena. ”Jag ska lära dig att hantera vapen.” sade Leela bestämt, ”du måste kunna försvara dig själv ordentligt.” Prinsessan såg tveksam ut men tycktes ändå hålla med. Antagligen så ville hon lära sig självförsvar. Inte så konstigt med tanke på alla överfall hon blir utsatt för… Därefter började Leela träna Ashiwarya i självförsvar. Även om det gick segt i början lärde hon sig att hantera vapen med tiden. Tyvärr misstänkte Leela att hon aldrig skulle komma upp i en tillräckligt hög nivå för att helt och fullt kunna försvara sig själv mot allt, men de kunskaper hon började få nu skulle i varje fall ta henne en bit. Inte för att hon egentligen behövde det. Så länge Leela själv var nära och kunde beskydda prinsessan fanns det inget att vara orolig över. Vad ingen av flickorna visste var att det visst fanns saker att oroa sig över, i en nära framtid dessutom… 21 okt, 2018 14:01 |
Nordanhym
Elev |
Erik - Hyddan i Öst:
Han ryckte till då Arya rörde sig och började prata med honom. Han hade varit halvt medveten och halvt inne i sina egna tankar. Tankar om Arya, soluppgångar och sprakande brasor. Mjuka sånger och lättsamt flöjtspelande. Han tänkte på sitt hem. Bergen i Norr och hur han önskade att Arya kunde få se dem en vacker dag. Han tänkte på att få visa sitt älskade moderland och den natur som han växt upp i. Som delvis gjort honom till den han nu var. "Hm, Arya?" hans röst var lite sömndrucken och slö. Trots att han hade ätit och vilat var han en aning slö, kanske just därför han var det egentligen. Han gnuggade sina ögon lite lätt med näven som nu var alldeles läkt och fri från blod. Freja - Byn i Öst: Deras svärd hade klingat mot varandras i nästan en halvtimme. Svetten rann ner för deras pannor, ryggar och armar. Frejas armar var tunga och Wilheims flåsande andetag hördes tydligt. Hejarklacken hade tystnat och runt dem stod folk i en cirkel. "Ge dig." morrade Freja och svingade sitt svärd ännu en gång, Wilheim undvek klingan och parerade. "Aldrig, hjärtat." sade han med ett halvt leende och drog med foten mot hennes, hon var för trött och reaktionen var inte lika snabb som den borde ha varit så han lyckades nästan välta henne. "Fusk." "Pfft, när det kommer till att vinna över dig finns inget fusk. Skulle ju inte ha en chans om vi slogs ärligt." sade han och blinkade finurligt mot Freja. Först då hade hon insett sitt misstag, hon hade flyttat sin ena fot och inte parerat på nytt. Nu stod hon öppen för hans klinga. Hon hade förlorat - tredje gången någonsin mot Wilheim. "Sablar." muttrade hon irriterat och Wilheim skrattade,hon såg sin chans och vände ryggen mot honom. Vilket fick honom att sluta skratta och med ett leende hörde hon hans steg då han gick upp mot henne bakifrån. Innanför bomullströjan drog hon en liten dolk. Sekunden då han lade sin näve på hennes axel greppade hon den, snurrade runt och drog honom till sig med dolken mellan pek- och långfingret riktad mot hans blottade strupe. "Fick dig." sade hon med ett hånleende. Wilheim suckade efter att chocken hade lagt sig. Han svepte undan en slinga av nästan vitt blont hår från hennes ansikte och Freja kunde inte låt bli att bita lite efter hans bleka grova finger. "Har aldrig sett dig förut," viskade Wilheim, "jag gillar den riktiga Freja..." viskade han i hennes öra och de kysstes. Svettiga, trötta och halvt skakande av krampande muskler - allt medan folket i cirkeln runt omkring jublade. Det hade varit en intensiv match mellan dem, på bästa sätt. 21 okt, 2018 17:20 |
Kallamina
Elev |
Arya - Hyddan i Öst
Arya smekte Eriks till synes helt återställda hand. Hon antog att Freja hjälpt honom att läka den medan hon sov. Hon släppte hans hand och lät sin egna leta sig vidare till hans ljusa hår där hon lekte lite grann med hans flätor och pälor. Hon sade inget på en ganska lång stund, ännu var hon inte helt vaken och fortfarande delvis inne i sina egna drömmar. Men efter en liten stund frågade hon något helt slumpmässigt: ”Har alla från Norr ljust hår?” 21 okt, 2018 18:11 |
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > ~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]
Du får inte svara på den här tråden.