Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Leonidas fnös till när kungaparet försvann iväg. Han reste sig rakt igen och återvände in i rummet. Tog inte lång tid innan Octavia dök upp vid hans sida och la en hand mot hans överarm, men Leonidas ryckte undan den direkt.
"Varför har inte du packat än?..", sade han plötsligt, vilket fick flickan att häpna. Hon hade varit så säker på att få stanna.
"Min prins.. jag–". Men mer hann hon inte säga innan Leo gav ifrån sig en blick som fick henne att rygga tillbaka. Den var mörk. Iskall. Som om det inte längre fanns känslor bakom den vackra fasaden.
"Jag börjar direkt..", mumlade hon tyst med nedsjunket huvud. Försvann iväg från kammaren och lämnade prinsen ensam.

Cleo svalde hårt och satte sig ner med kungen i den stora matsalen. Hon började äta lite av maten som stod framme och lutade sig mot kungen när hon var klar. Hon granskade resterande män som satt och tog för sig av maten och rynkade lite på pannan, visste verkligen inte vad allas syfte var. Hon bet sig på läppen och pillade lätt med tyget till hennes klänning för att hålla sig sysselsatt.
"Är du okej?" frågade Philip och la sin hand över hennes. Han brukade alltid bli lite stressad när hon pillade som hon gjorde. Cleo tittade upp på honom och log svagt, nickade lite och kysste hans kind.
"Förlåt." sade hon tyst och flätade samman sina fingrar med hans istället.

En stund senare stod Octavia utanför prinsens rum igen. Bredvid henne fanns all packning. Hon klev in med viss försiktighet då hon inte visste hon hon skulle bemöttas den här gången.
"Du kan fortfarande ändra dig..", sa hon och kollade på prinsen som nu stod vid ett fönster och tittade ut över den kungliga trädgården.
"Varför skulle jag göra det?", svarade han kort och utan att släppa blicken från utsikten. Octavia svalde hårt innan hon plockade upp sina ägodelar och vände på klacken. Leonidas hade gjort det tydligt att han inte ville tala, eller ens ha med henne att göra för stunden. Därför begav hon sig istället mot utgången där en man från Leos rike väntade tålmodigt.

"Är det okej om jag lämnar bordet?" frågade Cleo och smekte hans handrygg. Hon visste att Philip knappt tyckte om resterande av deras sällskap men han nickade lite och kysste hennes knogar innan han släppte iväg henne. Cleo reste sig upp och gick mot Leonidas kammare istället, rynkade förvånat på pannan då hon istället stötte på honom i korridoren. "Hej..." sade hon försiktigt och la sin hand på hans arm. Hon behövde verkligen prata med honom, vad hon skulle säga visste hon inte men hon ville bara känna att det var okej mellan dem.

Leonidas stannade till när Cleo plötsligt dök upp framför honom i korridoren. Tittade på henne, men visade inga tecken på varken lycka eller ilska. Han följde hennes rörelser, hur hon kom närmare och därefter la sin hand på hans ena arm. "Vad vill du?", sa han kort, med samma uttryckslösa ton som han talat med till Philip tidigare den morgonen.

Cleo drog tillbaka sin hand och tittade bort från honom, hade aldrig blivit tilltalad på det sättet av Leonidas innan och det sved mer än vad hon trodde. Hon spände sina käkar och skakade lite på huvudet.
"Inget, ursäkta att jag störde." sade hon hest, vägrade titta på honom så hon började gå igen. Hon förstod inte varför han var arg på henne, det fanns inte mycket hon kunde göra själv. Hon var trots allt gift med Philip, vägra hans sällskap kunde hon inte riktigt göra.

Leonidas lyssnade halvt, sa ingenting. Han verkade frånvarande, och gjorde inget försök att stoppa Cleopatra när hon började gå. Istället fortsatte han vidare i riktning mot arbetsrummet där han och Philip vanligtvis planerade sina strider.
När prinsen försvunnit var det plötsligt någon som tog ett fast grepp om drottningen och tryckte henne mot en av stenväggarna. Det var Octavia. Hon hade ännu inte lämnat riket.
"Du har tagit allt ifrån mig. Min chans att faktiskt få ett liv!", fräste hon ilsket samtidigt som hon tryckte flickan hårdare mot väggen. Det syntes att hon hade gråtit och det var tydligt att hennes känslor hade tagit över. Att hon inte längre tänkte på vad hon gjorde och vilka konsekvenser det kunde medföra.

Cleo spärrade skrämt upp ögonen och kollade på Octavia med en smått förvånad blick, visste inte ens vad hon skulle svara på det hela. Hon började få riktigt ont men kunde inte få ut sig ett rop på hjälp, fick inte ens fram några ord för att lugna hetären framför sig.
"Släpp mig." fick hon tillslut ur sig, ynkligt lät det verkligen då Octavias tillstånd skrämde Cleo något enormt mycket. Hon själv hade befunnit sig i det tillståndet när hon kommit på sin make med flickan och då hade hon varit redo att göra saker som gudarna aldrig skulle förlåta.

"Du förtjänar dem inte! Du är inte bättre än mig. Faktum är att du är värre!", skrek Octavia av ren ilska, samtidigt som hennes grepp om Cleopatra blev allt hårdare. Två av slottets vakter kom springandes i full hast för att slita bort flickan från deras drottning. Octavia försökte streta emot, men känslorna vällde nu upp ur hennes inre och benen vek sig. Hon föll ner på knä framför Cleo, men greppade tag om slutet av hennes klänning i ett sista försök att hålla sig kvar. Tårarna strömmade nu nedför kinderna och hela kroppen skakade. Trots allt hon hade gått igenom hade hon alltid hållit modet uppe, men nu blottades den trasiga själen som fanns där inne. Som hon så tappert försökt dölja. Att träffa Leonidas och Philip hade gett henne hopp om att äntligen bli fri, men nu när prinsen avfärdat henne hade drömmen återigen gått i spillror.
Vakterna ryckte hårdhänt loss flickan från klänningen och drog bestämt upp henne på fötter igen, men hon kunde knappt stå själv.

Väl inne i arbetsrummet letade Leonidas fram rätt kartan och rullade ut den över bordet som var placerat i mitten av salen. Då han varken sett eller hört någonting av det som hände i korridoren började han strategiskt placera ut miniatyrer som bland annat skulle representera krigsflottan.

Cleo kände ett visst ansvar över att ha förstört flickans liv så hon vände blicken mot vakterna.
"Släpp henne." sade hon och satte sig sedan på huk vid henne då inte riktigt klarade av att stå på egna ben. Hon svalde hårt och suckade tyst, gillade inte alls känslan av skuld som gnagde inuti henne. "Jag ber om ursäkt, verkligen. Jag visste inte om din situation. Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?" frågade hon och torkade bort tårarna från hennes kinder. Hon suckade lågt och satte sig på knä istället då det blev lite jobbigt att sitta på huk.

Philip gick till arbetsrummet och granskade Leonidas. Han kollade på miniatyrerna och rynkade lite på pannan. Han sa inget utan lät sin broder planera det han ville, han tänkte troligen ändra på det så att det passade honom bättre men det kunde tas vid ett senare tillfälle.