Prs tippest & JustAFriend

Elliot höjde blicken igen. Log åt Sebastians reaktion. Det var inte direkt vad han väntat sig. Ja, vad hade han egentligen väntat sig? Oklart. Men reaktionen vad godkänd.
"Vadå då?", han log roat. På många plan var Elliot en fegis men ibland vågade han. När det gällde att hjälpa andra lyckades han i stort sett alltid ta modet till sig. Och han såg sin lilla "protest" som en tjänst får framtida Elliotar och Sebastians som skulle gå runt där på skolan. Han ville att dem skulle vara trygga. Att allt skulle vara normaliserat. För det var ju helt normalt. Sjukt att det fanns människor med andra åsikter om det. Äckliga äckliga åsikter.
"Alltså, det kanske är fett dumt men jag övar på att göra misstag så jaaaa", han bet sig i läppen. Blev nervös bara av att tänka på det.

Seb hade inte trott att Elliot var den rebelliska typen. I alla fall inte i klassrummet, mot läraren. Men han gillade det definitivt. Ännu ett pluspoäng till Elliot. Elliot fick alla pluspoäng i världen. Alla pluspoäng som Seb mentalt delat ut till andra genom åren gick nu omedelbart till Elliot.
"Öva på att göra misstag?" Seb flinade lite och lutade huvudet i ena handen. "Här har du mastern i att göra misstag." Han pekade mot sig själv med den andra handen och skrattade till lite. I och för sig var det sant, så han hade ingen anledning att skratta, men det var allt för skrattretande. Killen som satt framför honom, killen han var kär i, som var helt och hållet perfekt, ville lära sig att göra misstag? Fast Seb var tvungen att misstag kunde vara roliga på ett ironiskt sätt ibland. Men oftast sög det bara.

Elliot flinade åt Sebastian. Tog handen den andre inte vilade huvudet på i hans.
"Bra, då kan du lära mig", han lutade kinden mot Sebastians hand. Log. Blundade. Njöt.
Avbröts av en kurrande mage. Fan. Även om illamåendet lagt sig så var fortfarande aptiten helt borta. Samtidigt som han visste att han borde äta så hade han fortfarande dåligt samvete över äppelbitarna från lunchen. Han sänkte försiktigt ner Sebastians hand igen, Men släppte inte. Han höll den istället. Pillade lite med den andres fingertoppar. Elliot kunde fortfarande inte begripa hur perfekt Sebastian var. Till och med fingertopparna.

Wow. Det var som att Sebs huvud tömdes på tankar så fort som Elliot rörde honom. Det kändes så underbart, bara. Det kändes som att Elliot var gjord för att röra Seb. Eller att Seb var gjord för att bli rörd av Elliot. Som att Elliots hud var specialgjord för att vara extra effektiv på Sebs hud. Så. Jävla. Underbart. Elliots beröring i kombination med hans ansikte, det jävla leendet, gjorde allt ännu bättre. Seb blev om möjligt ännu mer kär i honom.
Men han kunde inte låta bli att överanalysera Elliots magkurr. Tankarna gick genast tillbaka till lunchen, då Elliot ätit i princip ingenting. Seb blev orolig för Elliot. Han var sannerligen smal. Jävligt smal.
"Är du hungrig?" frågade han och tittade ner på deras händer. Njöt av hur Elliot pillade med hans fingertoppar.

Var han hungrig? Elliot visste inte. Han hade ju i princip inte ätit något det senaste dygnet. Magen började vänja sig. Och han som trodde att det höll på att bli bättre. Det skulle det aldrig bli.
"Inte riktigt", han studerade deras händer. Ville inte äta. Ville inte att Sebastian skulle se hur jobbigt det var. Ville spara honom lite oro. Faktumet att han sög på att ljuga var ju dock fortfarande kvar. Lite ironiskt med tanke på att han typ levde i en lögn. Men masken var något annat. Dessutom ljög han ju inte riktigt. Han visste ju faktiskt inte riktigt vad magen ville tala om för honom. Troligtvis att kroppen behövde lite energi om han inte ville tuppa av. Eller att han borde söka hjälp. Oavsett så valde han att fortsätta ignorera faktumet att det inte var normalt. Det var inte okej. Han var sjuk.

Det kändes som att Elliot ljög igen. Seb önskade att Elliot skulle sluta ljuga. Han önskade att Elliot skulle lita på honom tillräckligt mycket för att inte känna av behovet av att ljuga.
"Är du säker?" frågade Seb och tittade upp från deras händer. Försökte möta Elliots gröna ögon, men tyvärr tittade han också ner på deras händer. "För jag har mat över sen lunch och jag kommer liksom inte äta det ändå." Utan att vänta på ett svar, vilket kanske var lite dumt, så drog han tillbaka sin hand från Elliots och vände sig om för att öppna sin väska så att han skulle kunna dra upp sin lunch. Omedveten om att det egentligen var ohövligt att inte ens vänta på ett svar så la han upp en smörgås på bordet och sköt över den till Elliot.

"Ja, tack men det behövs in...", han studerade hur Sebastian plockade upp smörgåsen. Elliot kände hur illamåendet kom tillbaka. Och efter att Sebastian släppt hans hand kunde han inte finna trygghet i den heller. Han hade ryggen mot soffan och väggen. Bokhylleväggarna kändes närmre och närmre. Huden hade på mindre än en sekund övergått till en vit nyans och kallsvetten rann i pannan.
Varför var han så här? Kunde han inte bete sig normalt en enda gång? Tydligen inte.
"Nej..tack...jag klarar det inte", mumlade han tyst tyst och puttade bort smörgåsen. Vad fan Elliot, rädd för en smörgås? Fan. Ta. Dig. Samman.
Och du fortsätter tro att det här är normalt.
Du. Är. Patetiskt.

Bra jobbat Seb, nu har du fuckat upp totalt. Han såg hur Elliots ansikte blev kritvitt och hur han med ens blev obekväm. Av en smörgås? Seb kunde inte rå för att han tyckte att det var udda. Det enda han gjorde var att skjuta fram en smörgås till honom - inte en jävla pistol.
Fast det handlade inte om dig, Seb. Du lyssnade inte på honom. Du tog upp smörgåsen innan han ens hann svara. Du trodde att du visste bättre än vad han själv gjorde. Skäms. Hastigt tog han tillbaka smörgåsen och kastade ner den i väskan. Som om att det skulle återställa allting. Han tittade upp på Elliot igen. Nej, inte som vanligt. Fortfarande fuckat. Helvete vad bra du är Seb! Du klarar ju av att vara en bra människa sådär cirka en halv millisekund, toppenbra!
"Förlåt", mumlade han skamset och kunde inte titta in i Elliots ögon. Skulle känna sig så otroligt mycket mer skyldig om han fick syn på de gröna ögonen.
"Förlåt förlåt förlåt... Alltså, jag... Jag visste inte..." vad visste han inte? Gud, Seb. Du visste inte ens vad du inte visste om. Hade Elliot en fobi för smörgåsar? Nej, nej det vet du mycket väl Seb att han inte har. Det var något djupare än så.

Han försökte ta sig samman. Andas djupt. Han hade alltså triggat igång det här med en smörgås. Nu hade han dessutom fått Sebastian att få dåligt samvete. Fan. Du suger Elliot.
"Det är okej, förlåt", han begravde ansiktet i handflatorna. Hur dum kunde man egentligen vara. Hur fånig kunde man egentligen bli? Gränsen gick väl vid Elliot. Blev kallsvettig av en bit bröd. Ughhh.
Händerna var som fastklistrade.
"Förlåt"

Det var inte okej. Gud, det var typ så långt ifrån okej man kunde komma. Varför sa Elliot att det var okej? För att få Seb att må bättre? För att han visste att Seb typ inte kunde hantera några känslor whatsoever? Fan.
Och när Elliot bad om ursäkt stack det till i hjärtat. Aj. Varför bad han om förlåtelse? Om något så var det ju Seb som skulle be om förlåtelse tusen gånger om. Inte Elliot. Inte snälla, fina, underbara Elliot. Bara Seb. Ingen annan.
"Elliot", sa Seb och drog undan en av Elliots händer från hans ansikte. Han såg fortfarande blek ut. Vad gjorde folk i filmer när de blev så? De skvätte vatten i ansiktet. Det funkade väl? Bara för att... Chilla lite.
"Du? Ska vi gå ut härifrån och ta lite luft?" han mötte Elliots blick och rynkade lite bekymrat på pannan.