Kraften (femte året)

Ibland blir det sådär. Du vet, dagarna går och tiden känns knapp och fast än den har fanfictionen varit i mitt huvud ända sedan sist, har jag inte på något vis hunnit få ro att sätta mig ner och läsa. Det har hänt för mycket helt enkelt, både privat och i jobbet. För mycket drama som efterliknar Umbridge styre…
Men jag är så glad att ikväll äntligen få gå undan, och krypa ner och läsa om värme men också om kyla i denna underbara värld, med dessa underbara karaktärer. Det finns ingen mening att vänta utan jag dyker rätt in(med en viss reservation för mina konstiga spontana kommentarer… sömnen har inte varit min vän så var beredd på en del osammanhängande meningar);


Kapitel 43 Regn

Hällregnet, som sköljde över mig i strida iskalla strömmar och till och med trängde genom resmanteln in på bara kroppen, var mig fullkomligt likgiltigt.

Älskar starten. Beskrivningen känns poetisk och jag hamnar direkt där med henne. I den sinnesstämningen jag tror mig veta att hon har.

Alla skulle ändå få veta och jag ville att han skulle höra det från mig.

Usch, jag får nästan lite ångestkänslor. Vad har hänt? – Vad är det som alla kommer få veta och som hon vill ska nå honom från henne först. Har hon gjort något dumt i den bemärkelsen att hon klumpigt råkat avslöja något? – Fast det känns långt ifrån den vi lärt känna genom denna berättelsen. Ah, hjärtat bultar hårt i bröstet nu, och jag skriver mest för att jag inte vågar se ner och veta vad som har hänt ifall det är något mycket jobbigt och ledsamt…

“Inte ett ord förrän du är varm och torr.”

Alltid så omtänksam och fin ♥
Blir alltid så varm om hjärtat vid de där små omtänksamheterna och gesterna. Detaljer utgör mycket, nästan allt.

“Så nu står vi snart där, i offentlighetens ljus, och har pekat ut ett antal personer som Dödsätare,

Jag insåg nyss varför Miriam var så upprörd… vet inte om jag ska skratta eller gråta, för jag hade glömt att de nyss varit och pratat med Rita Skeeter. Ibland är jag bra korkad, jagar upp mig själv i en berättelse fast jag redan visste… Oavsett hoppas jag att Miriam blir sparad omnämning.

“Om det inte varit för dig”, sa han sakta, “hade varken glädje eller kärlek existerat i mitt liv. Åtminstone inte gentemot mig.”

Awww, nu bölar jag. Kärlek är banne mig det vackraste som finns, fiktiv som riktig. Precis sådär. Kärlek är aldrig en tung börda, utan något som gör andra bördor enklare att bära. Jag tror att Snape känner det, att det liksom är ett hopp – ett ljus att klamra sig fast vid i det där mörkret.

“Jag skulle kunna gömma dig”, viskade han med ens.
På ett sätt är det en briljant idé men skulle hon vara ensam mycket då under perioder? – Avskild från resten utav världen, eller kanske gömma henne ihop med Sirius? – Snape hade ju inte nödvändigtvis behövt stöta ihop med honom där om de verkligen inte ville. Det är ju ett stort hus…

Du är alldeles för full av liv, Miriam … och jag vill inte se det slockna i dina ögon … det får väl bli någon råd.”

Vilken oehört fin beskrivning utav en människa… ’full av liv’. Något positivt, som sprudlar och tar över varje rum och vrå… precis som Miriam gjort hos honom. Det där hoppet som lever i dess ögon och aldrig slocknar.

att väggarnas tunga stenblock blev skådeplats för våra silhuetters kärleksrörelser,

Jag blir så varm utav denna beskrivning. För jag tänker ofta när jag går omkring i byggnader på deras väggar, vad de väggarna upplevt i sina dagar. Både vad gäller sorg och kärlek. Vilka tvister, och kärleksspel som har utspelats innanför, och vilka hemligheter bara de väggarna känner till. Väggar kan nästan utstråla en känsla ibland, av vemod, men också av kärlek. Väggar är långt mer fascinerande än vad vi ger de upphov till.

Kapitel 44 Tårar

Tanten kommer att smälla av totalt

Ah, detta gav upphov till ett gott skratt! ’Tanten’.

Ni är verkligen sanna Gryffindors.”

Det är lite ’sorgligt’ när Neville säger ni, för det känns verkligen som att han aldrig ser sig själv som en ’sann’ Gryffindor. Att han alltid känner sig lite malplacerad. Ja, framtill slutet då.

när jag sa att jag skulle gå och träffa dig, Hermione, så blev allt lite konstigt …

Det blir så komiskt när någon tror att det skulle vara något mellan Harry och Hermione som enligt mig alltid känts mer som syskon… det märks att Cho inte riktigt känner Harry ordentligt än…

Hermione såg några sekunder ut som om hon bad högre makter om hjälp,

Alltså, skrattar så jag har ont i magen. Ser hela scenen framför mig hur Hermione överdrivet blickar upp mot skyn och ber om hjälp. Det påminner om en scen i en fars jag såg för många år sedan.

“Hur då?”undrade Harry med uppriktig förvåning. “Hur skulle jag kunna ta med henne till puben, utan att tala om det för henne?”
“Du kunde också på något sätt ha inflikat att du inte tycker att jag ser speciellt bra ut.”

Älskar när tjejerna kommer med tips till Harry över hur han ska hantera andra tjejer. Han kan behöva det så mycket som flyger över huvudet på honom… haha!

Harry såg från mig till Hermione som om vi varit av en främmande art, allra minst - eller som om vi kunnat ett speciellt språk och han behövde hjälp med översättning.

I en enda mening har du lyckats sätta i ord i hur de flesta män ser kvinnor. Helt genialt! Haha!

“Det brukar inte tjejer göra”, sa Hermione. “Det känns lite väl … rakt på, kanske.”

Hur klockrent är inte detta? – Hur många gånger har man inte själv suttit ett par tjejer och så är det världens ’plan’ och kringgående för att skicka ett simpelt meddelande, haha!

“Jag vill ju att hon ska vara glad med mig”, sa han. Så lyste han upp och såg mot Ginny

Bara jag som tycker att det är lite roligt att Harry aldrig verkar helt glad med Cho men när Ginny kommer in så ’lyser’ han upp…

Quidditch hade en enda mening för mig: att tända lite pojkaktigt liv i Harrys ögon och få honom att tänka på annat än faror och ansvar.

Det är precis som under de verkliga krigen. Där små saker, roliga saker får soldater och inblandade att glömma faran för en sekund. Under andra världskriget var humor det enda som höll en del människor kvar i sina sinnesfulla bruk.

Kapitel 45 Hållhake

med piskande klackar.

En beskrivning av fotsteg jag aldrig hört, men hur bra passar den inte in på Umbridge. Jag ser och hör verkligen rappen mot stengolvet när hon ilsket spatserar ut därifrån. Mer hatisk än förut.


Harry Potter och Miriam Silver talar äntligen ut: Sanningen om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn och natten vi såg honom återvända

Aj då! Svårt att tala sig ur den situationen för Miriam. Om ändå hennes namn inte skrivits med… Umbridge kommer inte vara nådig.

Häftigt lutade jag mig fram över bordet och grep tag i hans ärrade hand: “Du har ju fått men för livet av det! Hon borde anmälas!”

Miriams omsorg för ungdomarna är något att verkligen beundra. Hur hon som ändå i det offentliga kan hålla tillbaka, blir passionerad med omtänksamhet för att få visshet att något ont inte ska befara dem igen.

Med ert utseende måste ni vara ett hett byte för vilken kidnappare som helst

Det känns väldigt perverst att uttrycka sig så. Som att det vore en komplimang och något roligt att bli kidnappad. Vem som än skrivit det måste ha en för lite av något.

Elever som ertappas med innehav av tidningen Hört och sett kommer att relegeras.

Hur sjukt egentligen? – Att kunna relegeras för att ha en tidning i sin ägo. En tidning som vilken annan. Att kontrollera vad människor läser och ser, det där är en farlig väg. Propaganda kan vrida huvudet på många människor. Vilket vi har erfarit i historien.

“Jag hade precis mitt veckomöte med den förtjusande miss Umbridge och hon var inte på sitt mest charmanta humör, som du förstår.”

Jag kan nästan höra ironin i hans ton, och den är helt underbar.

Han lyssnade med ett tilltagande uttryck av avsmak och skakade lätt på huvudet.

När Snape som är varse om och säkert utstått sin beskärda del av mörk magi tycker att en metod är rent avskyvärd vet man att det är riktigt illa. I förhållande till vad han har sett.

“Kan detta kanske få henne avsatt?”
“Tyvärr har hennes makt rotat sig väldigt djupt här och ministeriet håller henne om ryggen”, sa han dystert.

Usch, detta ger mig riktigt ont i hjärtat. Man tror aldrig att sådant som Umbridge gör och kommer undan med ska fungera i verkliga livet, men jag har erfarit att det är precis så i vissa lägen. Förhoppningsvis med samma lyckosamma utgång som det blev i slutet för Umbridge.


“Hon tänker göra vad hon kan för att få en hållhake på dig”, sa han utan omsvep, “och hon har redan börjat göra efterforskningar.
Detta är såå sjukt, för det är som att du i denna fiktiva värld beskriver exakt det som pågått i en arbetssituation jag varit i nu i våras…
Oavsett blir det illa om Umbridge tar reda på tillräckligt mycket för att kunna göra sig av med Miriam. Bara Snape då skyddar henne.

“Hon är övertygad om att jag är på hennes sida. Något vi definitivt kan utnyttja till vår fördel, Miriam.”

Ibland är det bra att ha en riktigt bra dubbelspion på sin sida

Det glittrade till i hans ögon:
“Hon bad mig hålla ett öga på dig. Något jag naturligtvis mer än gärna gör.”

Aww, Tänk om Umbridge visste vilken tjänst hon gör Snape. Dessutom ger det de fler tillfällen att ses… Umbridge kanske har en hemlig karriär i match-making


Kapitel 46 Tjänstgöring

Folk stirrade fullkomligt ogenerat i korridorerna, smög ihop sina huvuden och viskade bakom skolböckernas pärmar.

Usch, vilken fullkomligt obehaglig känsla att gå igenom korridorer och känna ogenerade blickar bränna i nacken. Man hade ju velat sjunka igenom jorden. Inte konstigt att Miriam önskade en osynlighetsmantel just då…

med sin grå blick

Jag tycker det är så intressant med Malfoys ögon. För ibland känns det som om de är blå, när han är verkligt intresserad och lugn. Men som att de blir gråa när han är likgiltig, osäker, och rädd. Det är förstås bara en interpretation och jag vet väl att han inte har två ögonfärger men tanken finns ändå där hos mig.

“Inget ont som inte för något gott med sig … eller vad säger du, min skatt?”

Jag hade skrattat ihjäl mig om Umbridge fick reda på vad hon egentligen gav upphov till när hon ’tvingar’ Miriam att tjänstgöra hos Snape. Hon skulle bara veta vad de har för sig bakom stängda dörrar .

Bakom honom återspeglades stearinljusen flämtande i raderna av burkar och flaskor.

Älskade denna beskrivning ♥

Jag kommer aldrig att förneka vad hon betyder för dig.”

Det där om något är storsint. Att Miriam tillåter honom att fortfarande ha känslor för någon annan, kanske för att hon vet att det inte förminskar känslorna han känner för henne, tvärtom kanske det gör de starkare. Hur osjälviskt av Miriam är det inte att yttra de där orden, lyfta en börda av skuld som kanske legat och tyngt hans axlar. Lyfta en liten vikt mellan dem.

“Jag vill inte ha något annat. Eller någon annan.”

Om Snape lämnar deras relation där för hennes säkerhet blir jag ledsen på honom. För kärlek övervinner allt och kärleken är inte feg. Det kan vara svårt att leva under påtryckningar utifrån och med hot, men en enda extra dag med kärlek är bättre en två extra utan den.

började jag uppriktigt tvivla på att Severus någonsin skulle inse denna sanning om sig själv.

O herre min je, nu har han fått till och med Miriam att mista lite hopp. Om han skadar hennes person oavsiktligt, som avsiktligt så kommer jag hitta ett sätt att hoppa in i den fiktiva världen och ge honom en läxa han sent kommer glömma…

Kapitel 47 Skvaller

Som om inget hänt.

Tänk vilken ångest, vilken börda att gå runt dagen efter som om ingenting hade hänt. Som att inte det där kärleksfulla och kärleksonda hade haft sin stund mellan de. Värst av allt, att ingen förstår därför att ingen vet. Ingen kan veta vad ont hon bär på emellanåt. Ingen kan veta att bara deras offentliga beröring är en påminnelse om något som förmodligen aldrig kommer bli verklighet för dem.

Det kan göra väldigt ont att hålla av någon som inte tror sig vara värd att älskas.

Det måste onekligen vara frustrerande att känna att vad man än tar sig till förstår inte den andra hur fantastisk den är och hur älskad den är.

Skolgården var kall och blåsig, nästan som om vinden ville driva en tillbaka.

Vinden kanske inte har någon känsla för fara, och vill driva henne raka vägen tillbaka till en viss person…

“Ja, Miriam, det vore trevligt med lite tjejsällskap”, sa Hermione.
Det kan bli väldigt spännande och se Miriam och Hermione smyga iväg under osynlighetsmanteln utan killarna. Framförallt för att de förmodligen inte alls kommer bli det minsta påkomna som killarna hade blivit på ett eller annat sätt…

… Hitåt, Kaspar och Max!”

Det låter så gulligt att saxarna har namn, och av någon anledning ser jag de som taxar… kanske för att det rimmar på saxar…? Mitt huvud är inte det klaraste för tillfället, haha!

Som en vildkatt - livsfarliga Bellatrix Lestranges hemlige älskare talar ut ...

Kan vi bara prata om idioten (ursäkta) som måste skrivit det här? – Hon har suttit i Azkaban i 14 år men har minsann haft tid med en hemlig älskare? – Älskar dock hur det fångar den där essensen av skvallerblaskor. Där de skrivs fullkomligt otrovärdiga artiklar… Haha!

Gå ner tjugo kilo med Fudge - den berömda bantnings-kolan.

Stackars min mage som kommer ha träningsvärk imorgon! Haha, klockrent!


Jag hade precis förstått varför Cho var sur på mig.

Kan tänka att de antingen har hittat på något om Miriam och Harry eller ännu värre att något skulle ha varit mellan henne och Cedric innan han gick bort…

Kapitel 48 - Rykten

“Jag kan kasta den på elden om du vill”, erbjöd sig Harry tjänstvilligt

Ibland är Harry bara så otroligt söt och nästan oskyldig. Som att ett bränt ex av en tidning som säljer i flera hundra kopior skulle stoppa spridningen av det. Men tanken är ju trots allt det som räknas. Tack och lov

“Så ni vågar störa vår romantiska stund?” sa jag ironiskt. “Vi skulle just utbyta ringar här i eldskenet.” Harry skrattade till.

Det är ju ändå tur att Miriam har lite humor, annars hade det varit kört för häxorna på häxornas värld. Framförallt hade det varit slut på Fred och George som ville retas lite.

“Men vid Merlins kalsonger!” Jag kastade en av de röda kuddarna mot dem och de flydde hastigt fältet.

Fred och George kanske inte klarat sig helt från Miriam ännu om de fortsätter tetas. Haha!

Det fanns något nytt i min unge väns ögon och med ens såg jag vad det var: medlidande.

Undrar vad det här kommer att ha för utgång för deras träning framöver. Om Harry kan förstå att Snape faktiskt inte är ond utan verkligen vill hjälpa honom med problemet. För trots att Miriam försäkrar honom måste det där sista steget födas ur Harrys egna initiativ.


Professor Trelawney, en mager kvinna med stora glasögon och otaliga sjalar lite planlöst lindade runt sin darrande kropp, satt storgråtande på en av två väldiga koffertar mitt i den stora hallen.

Denna scenen berör mig alltid. Både i den faktiska boken men också i filmen. För Umbridge berövar inte bara stackars Trelawney hennes jobb, men också hennes hem, hennes enda familj och det enda hon egentligen känner till. Med några få ord. Med en liten knyckning och sen måste hon packa upp sitt liv och lämna den plats som hon lämnat sin själ och hjärta i. Det är ett ögonblick där Umbridge kalla och hänsynslösa själ lyser igenom med full vigör. Det är helt enkelt fullkomligt vidrigt gjort.

Skulle han någonsin låta mig veta sin historia?

Min förhoppning är att Miriam ska få del utav Snapes historia någon gång i denna fanfictions gång, men bara när han är redo att fullkomligt ge sig till henne och förstår hur älskad han är utav henne. För du kan inte älska din nästa om du inte också älskar dig själv.

Helt fantastiska kapitel. Behöver jag säga mer? – Jag vet inte hur jag i ord ska uttrycka mig. Men det jag känner är varmt och ömt. Jag älskar denna historia och jag vill ständigt veta mer. Det finns så många trådar, sköra trådar som jag vill följa och dyka djupare in i berättelsen. Därför är det väl knappast någon överraskning att jag knappt kan bärga mig för fortsättningen… GAH!!! ♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89 ♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


Kapitel 49 - Problem

Mars, som varit gråmulen och fylld av regnmoln tyngda som av återhållna tårar, gick över i april där regnet oavbrutet strilade ner, endast avbrutet av de kraftiga vindbyarna. Trots att våren närmade sig, var det som om allt blev mörkare i takt med det nyckfulla vädret som ständigt lät sina hotfulla skyar komma vältrande över skogen och Svartsjön.
“Firenze förutspår en stor strid inom de närmaste åren”, berättade pojkarna som numera tog spådomslektionerna på betydligt större allvar än tidigare. Jag hade fortsatt att öppet umgås med dem trots de envisa ryktena om mig och Harry, skvallret som tycktes mig så obefogat att det borde falla på sin egen orimlighet. Visst var det sant att jag höll av honom - jag skulle till och med drista mig att säga såsom den yngre bror jag aldrig haft - men absolut inte på något romantiskt sätt, och jag var helt övertygad om att detta var ömsesidigt. Vilket väl ändå på något sätt borde synas på oss. Icke desto mindre viskades det fortfarande.

Pojkarnas största oro just nu gällde annars Hagrid, som betett sig mer eller mindre gåtfullt alltsedan sin återkomst till Hogwarts. Hans vänliga, skäggiga ansikte såg numera alldeles vilt ut med stora sår och blånader överallt, men det gick inte att få ur honom varifrån de kom. Helt klart var i alla fall att han höll på med något borta i skogen. Firenze hade på sin första lektion talat med Harry om att be Hagrid “ge upp försöket.” Att det vår store vän höll på med ändå inte skulle fungera. Firenze kunde själv inte framföra varningen, eftersom hans hjord bannlyst honom då han börjat arbeta för människor.

Hagrid lyssnade dock inte på några som helst varningar, inte ens då Harry uttryckte sin oro för det Umbridge kunde göra.
“De finns saker å ting som e viktigare än å behålla ett jobb”, sa han bara, och nu verkade det dessvärre inte bättre än att han snart kunde få uppleva realiteten av detta uttalande. Umbridge var med på alla hans lektioner och skrivskivan var varje gång så välfylld av hennes nitiska piktur, att man kunde undra hur hon överhuvudtaget hunnit plita ner allt.

Samtidigt närmade sig GET-proven, den grundläggande examen som eleverna genomgick i slutet av sitt femte år. Jag märkte av en ökad känsla av stress i latinklassen och att mitt ämne inte alltid prioriterades, eftersom det var en extra tillvalskurs. Speciellt Hannah Abbott hade sett förtvivlad ut och en dag, då hon var frånvarande, fick jag veta att hon var hos madam Pomfrey och fick en lugnande brygd. Även Cho fick allt mindre gjort och hon var fortsatt väldigt reserverad mot mig.

Allt var med andra ord något av en utmaning på alla fronter och varje latinlektion väntade jag med hjärtat i halsgropen på att få se Umbridge på plats med sin skrivskiva, men det hände aldrig. Någonting gjorde Severus för att manipulera henne, frågan var bara vad. Som alltid höll han, på sitt smygande sätt, ett öga på mig och flera gånger blev jag kallad till tjänstgöring på hans kontor. Vi utnyttjade dessa tillfällen till att göra mer av essensen eller att bara finnas och arbeta i varandras närhet. Ett allvar började dock sänka sig över vår samvaro, som om något stod stilla. Jag grubblade över om jag någonsin skulle få veta mer om honom och hans bakgrund, och om han skulle anse sig värd att låta mig älska honom fullt ut, medan han i sin tur uttryckte en fortsatt oro över de risker jag utsatte mig för genom bland annat DA-gruppen - som, till råga på allt, leddes av Harry. Deras relation hade tyvärr, från att ett tag ha varit nästan neutral, under detta år blivit mer ansträngd än jag någonsin upplevt den. Det var tydligt att de alltför små framstegen inom ocklumeneringen gjorde Severus både frustrerad och orolig. Lika uppenbart var det att Harry, trots alla goda råd, inte litade på sin lärare.

Stundtals hade jag funderat på att avstå från DA-gruppen för att åtminstone eliminera ett av orosmomenten för Severus. Samtidigt kändes det helt nödvändigt för mig med regelbunden träning av kraften tillsammans med andra. När det gällde praktiska, fysiska prestationer hade jag ingenting gratis, såsom jag hade när det gällde teoretiska studier. Regelbunden färdighetsträning och repetition var det enda sättet för mig att någorlunda behärska kraften, på ett sätt som gjorde att den faktiskt gick att använda. Ibland tänkte jag på vilka svårigheter jag till sist kunde ha fått i mugglarvärlden med att helt försöka dölja min förmåga.

Nu kunde jag dock använda den och åtnjöt till och med en viss respekt för hur jag behärskade de olika föremålen i DA-rummet, speciellt de större och tyngre. Nästan lojt roade jag mig med att långsamt låta det massiva bordet glida över golvet, så att de andra medlemmarnas patronusar kunde hoppa över det som ett hinder. De få som för närvarande kunde framkalla de silverskimrande varelserna, vill säga.

Hermione var förstås en av de första som lyckats. Hennes silverutter hoppade, gång på gång, glatt lekande över bordet och såg ut att stormtrivas. Även Anthonys patronus var en av de mest starka och lysande, fastän han såg mer sorgset drömmande ut än någonsin: hans älva flög med lätthet genom luften.
“De är så vackra”, sa jag fascinerat.
“De är till för beskydd, inte skönhet”, sa Harry nyktert. “Vi skulle behöva en boggart, för att skapa en mer verklig situation. När man blir skrämd är det mycket svårare att få fram dem.”
Knappt hade han sagt det, förrän vi fick syn på en välbekant liten varelse, som darrande av skräck var på väg mot oss genom rummet. De stora öronen slokade och han höll hårt om sin lilla kropp, medan han vaggade fram och tillbaka.
“Dobby?” utbrast Harry och sjönk ner på knä mitt emot alfen, som såg förtvivlat på honom. Det hade blivit dödstyst i rummet och alla betraktade dem.
“H-harry Potter! Jag har kommit för att varna … alferna får egentligen inte säga något …” Han avbröt sig och rusade plötsligt rakt mot väggen, men studsade tillbaka på grund av de åtta hemstickade hattar han bar på huvudet. Harry sprang fram och tog resolut tag i honom, för att han inte skulle skada sig ännu mer. Tydligen var alferna bundna av någon sorts kraft, så att de inte skulle kunna avslöja saker. Det måste vara något ytterst viktigt han ville … fruktan och fasa steg i mig och speglades i de andras blickar.
“H-hon, Harry Potter …”
“Umbridge?” frågade Harry genast.
“Ja! Hon! På väg …”
“Hit?”
Dobby nickade svagt.
Harry vände sig blixtsnabbt mot de andra.
“Spring!” vrålade han och rummet var med ens ett enda kaos av DA-medlemmar som flydde för sina liv, men jag stannade instinktivt kvar bredvid Harry och Dobby.
“Gå ner till de andra alferna i köket”, befallde Harry honom. “Jag förbjuder dig att göra dig själv illa, eller att tala om för någon att du varnade oss!” Sedan vände han sig om och tog ett fast tag i min hand, och som de sista medlemmarna lämnade vi rummet.



Vi kunde fortfarande se några medlemmar på avstånd, i varsin ände av korridoren. Måtte de ha vett att sprida ut sig, tänkte jag och sökte med blicken efter Ron och Hermione, men de syntes inte till. Förhoppningsvis skulle de klara sig undan. Jag ville inte tänka på mrs Weasleys min om Ron blev relegerad, eller - ännu värre - Hermiones förtvivlan om hon skulle falla på målsnöret, precis innan GET-proven.

Harry drog mig med sig framåt, åt ett av hållen.
“Försök att andas som vanligt”, viskade han och spanade runt omkring sig, medan han ökade på stegen utan att springa. “Det finns en toalett här i närheten, vi får försöka ta oss dit och …”
I samma stund slogs vi omkull som om vi hade snubblat över ett rep, och i nästa sekund låg vi på golvet. Jag skrek till av smärta och i en röra av armar och ben vände vi oss uppåt för att se vad som angripit oss.
“Krokbensförhäxning”, förtydligade Malfoy som gled fram bakom en stor ful vas. Hans ena mungipa drogs uppåt i ett snett hånleende då han pekade på oss med trollstaven och såg ner på våra händer, som fortfarande krampaktigt höll fast i varandra.
“Här har vi det berömda kärleksparet.” Hans smala ansikte lyste av triumf, när han slängde en hastig blick åt de effektiva steg av klackar, som närmade sig bakom honom. “Men er äckliga lilla lärare-elev-grej är ändå inget mot alla andra lagar ni har brutit mot.”

De decimeterhöga klackarna var framme och stannade bredvid honom.

Aldrig hade jag sett henne se så nöjd ut.

Så bra!!!

Åhh, känslan av att så fort man jobbat klart kunna krypa ner och njuta av lite läsning är helt fenomenalt fantastisk!
Som alltid är jag egentligen lite för exalterad för att skriva något vidare, och jag har kommit till den insikt att det kanske inte gör något. Impulsen av känslan och tanken kanske till och med kan värderas som något av en värdefull kommentar, mest för att det är precis det som ordet lockat fram i mitt hjärta i just den sekunden. Ingen efter konstruerat, studerat och noga utvalt. Det bara är. Vilket är ett gott tecken på god läsning. För om det du läser är bra, behöver det inte mycket eftertanke, det bara är känsla, och lockar de ut ur dig. Du behöver inte forcera den, eller djupet i texten. Det finns där utan extra tillsatser…
Med det sagt hoppar jag rätt in i denna underbara värld!

Kapitel 49 - Problem

En mars, som varit gråmulen och fylld av regnmoln tyngda som av återhållna tårar

Älskar denna beskrivning. Som att världen håller på sina känslor, trycker ner gråten tills det inte går längre och det brister. Himlen öppnar sig och regnet öser ner. Känslan av vemod, bävan och längtan efter ljusare tider. Som att det inte riktigt kan bestämma sig, som att det finns en rädsla i längtan efter våren. Som att allt äger känslor.

Trots att våren närmade sig, var det som om allt blev mörkare i takt med det nyckfulla vädret som ständigt lät sina hotfulla skyar komma vältrande över skogen och Svartsjön.

Ännu en bra skildring. För det känns som att det inte bara förklarar den rådande vädersituationen utan också den faktiska situationen de befinner sig i. Det krig som stundar, och all den spänning som byggs upp runt om. Som en kruttunna som bara behöver en gnista för att explodera. Mörkare tider väntar, och ovissheten om slutet på det mörker som stundar.

“Firenze förutspår en stor strid inom de närmaste åren”,

Jag gillar hur det här egentligen bara sägs lite i förbifarten, fast att denna profetia stämmer. Vi vet ju att det stundar en slutstrid inom loppet av ca 2 år. Det är lite roligt hur du lyckas väva in småsaker som för karaktärerna just då kanske bara är en petitess, men som vi vet betyder mycket mer än så.

Jag hade fortsatt att öppet umgås med dem trots de envisa ryktena om mig och Harry, skvallret som tycktes mig så obefogat att det borde falla på sin egen orimlighet.

Miriams beslut att inte sky deras sällskap tror jag är ganska klokt. Om hon plötsligt sagt upp vänskapen efter ryktesspridningen vinner ryktet. För egen del skulle det elda på mer att de försöker dölja något. Älskar också hur man nästan kan höra frustrationen i det där sista, att det hela är fruktansvärt orimligt.

Icke desto mindre viskades det fortfarande.

Ibland tror jag att människor söker drama. De vill fylla vardagen med lite intressant kuriosa, lite intressant skvaller som går att diskutera och ses från flera olika synvinklar. Mest intressant så klart när det gäller någon som är omtalad och som man gärna vill ge en törn. En törn som sänker den andra lite för att få en själv att höjas något i andras tanke. Det egna egot ligger till grund för sådant där skvaller som egentligen inte har en grund att stå på. Man vill förhöja sig själv genom att förminska andra, vilket egentligen är ganska o-smickrande och ger en bitter smak i munnen till sist.

Helt klart var i alla fall att han höll på med något borta i skogen.

Hagrid har sannerligen ett hjärta av guld. Trots att det förmodligen är den sämsta tiden att gömma något ’farligt’ på skolans mark gör han det även om det innebär en mycket stor risk för honom själv. Hagrid sätter den position och plats han älskar så djupt på spel för att hjälpa sin halvbror… ♥3

Firenze kunde själv inte framföra varningen, eftersom hans hjord bannlyst honom då han börjat arbeta för människor.

Egentligen är detta väldigt intressant och lite ’komiskt’ för visst skyr kentaurer trollkarlar för att trollkarlar inte vill behandla de med tillräcklig respekt och vise versa. Men när de gör det blir Firenze bannlyst från sin hjord? – Då är de ju lika illa kålsupare. ’Rasismen’ existerar liksom på båda sidor och ingen vill godta en full upprättelse… hänger du med på vad jag menar? – För i ärlighetens namn gör jag knappt det. Men visst hade det varit skönt om hans hjord bara accepterat hans kontakt med trollkarlarna och vise versa. För när man kan bygga broar, varför då inte göra det? – Kärlek är långt bättre än missunnsamhet och hat. Gammalt måste inte bära i alla tider om det nya räcker åt fler.

“De finns saker å ting som e viktigare än å behålla ett jobb”, sa han

PREACH Hagrid!!! – Familj, vänner och kärlek är långt viktigare än att behålla ett jobb. Även om det underlättar att ha ett. Fler borde tänka som Hagrid ibland. Om fler var villiga att offra lite av sitt överflöd kunde världen bli en bättre och mer kärleksfull plats.

madam Pomfrey och fick en lugnande brygd.

Hujedamej! Stackars henne! Ingen ska behöva känna sig så stressad och orolig över prov att de måste ta lugnande. Det händer ju förstås hela tiden även i det verkliga livet. Men det är något fundamentalt fel med ett skolväsen som leder elever till utbrändhet och stresspåslag så tidigt. Förstås är det här Hogwarts och hon kanske bara var en av 100. Men ah, här i livet hade vi behövt mer resurser för att rädda elever från det mörkret…

Någonting gjorde Severus för att manipulera henne, frågan var bara vad.

Det hade varit väldigt intressant att få veta vad han egentligen säger eller gör med Umbridge för att lyckas styra hennes nyfikna, påträngande och elaka väsen ifrån Miriam… Om det är rent skicklig karisma eller om han använder någon form av brygd eller besvärjelse… Oavsett är det mäkta imponerande att Snape lyckats hålla den paddan borta från Miriam så länge.

Ett allvar började dock sänka sig över vår samvaro, som om något stod stilla.

Jag undrar om det är för att de känner att det börjar närma sig -mörkret. Som att de inte riktigt vågar gå fram, i fall att allt tar slut. Man tvekar inför den händelse att sorgen ska bli större tänker jag. Man är rädd för vad det brustna hjärtat ska känna när dagen kommer. Samtidigt grubblar hjärnan på lösningar, och hjärtat fortsätter slå endast på grund av ett barnsligt hopp om att det plötsligt ska bli bra bara sådär. Nå, nu är det kanske inte precis så, och det är klart att det ska bli de två. Ibland är det dock än så att det inte är de jordiska kropparna som får förenas utan själarna som får lov att återförenas i all i evighet… Den sanna kärleken håller i all evigheters evighet. Den är starkare än livet och starkare än döden. Den bara finns där djupt rotad inne i själens innersta rum.

Jag grubblade över om jag någonsin skulle få veta mer om honom och hans bakgrund, och om han skulle anse sig värd att låta mig älska honom fullt ut,

Självfallet en annan anledning till att det kan finnas en sorts spänning mellan de två. Miriam kanske är lite avvaktade för att Snape inte ger sig fullt ut, och hon vill inte ’tvinga’ det ur hans hjärta. För kärlek är tålmodig och ska aldrig tvingas ur någon av någon, inte ens den högste. Snape är kanske rädd för vad det skulle innebära om han gav sig fullt ut. Gav hela sitt hjärta till henne med alla dess problem och upplevelser både goda och de av ondo… Det ligger något nervöst, och ängsligt över det där i mina ögon…

Ibland tänkte jag på vilka svårigheter jag till sist kunde ha fått i mugglarvärlden med att helt försöka dölja min förmåga.

Kanske tur att Miriam fått lov att ge utrymme för sin kraft på Hogwarts. Vi vet ju vad som kan hända med trollkarlar och häxor som försöker dölja och försumma sina krafter… Lite intressant dock att veta vad som hade hänt med Miriam även om det inte är något jag önskar henne.



De stora öronen slokade och han höll hårt om sin lilla kropp, medan han vaggade fram och tillbaka.

Tycker det är så fruktansvärt att trots att Dobby bara blivit bra behandlad utav de ligger fortfarande de gamla vanorna från Malfoys kvar hos honom. Han bävar och fruktar att ålägga det han har att säga för rädslan att bli straffad… Helt sjukt hur man kan förstöra någon på det viset att den förväntar sig våld och ser med tacksamhet på allt som inte är det.

“Men er äckliga lilla lärare-elev-grej är ändå inget mot alla andra lagar ni har brutit mot.”

Ja, det är i alla fall inget emot alla de regler och lagar som UMBRIDGE har brutit mot… suck. Varför är det alltför ofta så? – Att människor med onda avsikter kommer undan lättare och med mindre förlorat än de som har goda intentioner?

De decimeterhöga klackarna var framme och stannade bredvid honom.
En under att hon fortfarande är så kort när hon bär en decimeter höga klackar… HAHA!

Ännu en gång har du skrivit ett helt magiskt kapitel! – Är du säker på att du inte har ett uns magi i dig?
Helt underbart att få avnjuta efter en lång arbetsdag, jag längtar som alltid redan efter fortsättningen, den känslan ökar för varje kapitel. Jag måste få veta vad som kommer hända, vad framtiden håller för de två! Tack för att du ger mig lite undanflykt i vardagen! ♥

Superbra kapitel! Åh, nej! Nu har de blivit upptäckta! Umbridge och Malfoy kan köra upp sina trollstavar någonstans där solen inte skiner! De är elaka, så man blir mörkrädd. Vi får se hur det går sedan. Tror det kommer att bli enormt jobbigt när de får veta hur kärringen fick reda på klubben. Undrar om Miriam kan be Snape om hjälp.

Hm... jag tror jag var otydlig när det gäller du vet vad, och det ber jag om ursäkt för. Jag vet att det är kapitel 53. Jag menar bara att jag räknar på fingrarna hur många avsnitt det är kvar tills vi kommer fram till det. Jag vet att det kommer att motsvara mina förväntningar.


Då lär Miriam bli chockad!

Tips som vanligt:


En mars, som varit gråmulen och fylld av regnmoln tyngda som av återhållna tårar, gick över i en april där regnet

Jag tror du kan ta bort de röda orden. Det ser/låter bättre.

Mars, som varit gråmulen och fylld av regnmoln tyngda som av återhållna tårar, gick över i april där regnet


Hagrid lyssnade dock inte på några som helst varningar, inte ens då Harry uttryckte sin oro för det Umbridge hade makten att göra.

Jag skulle vilja ändra texten, så det låter bättre.

Hagrid lyssnade dock inte på några som helst varningar, inte ens då Harry uttryckte sin oro för det Umbridge kunde göra.

Speciellt Hannah Abbott började se betänkligt darrig ut och en dag, då hon var frånvarande, fick jag veta att hon var hos madam Pomfrey och fick en lugnande brygd. Även Cho fick allt mindre gjort och hon var fortsatt väldigt reserverad mot mig.

Kolla hur jag hade skrivit, så det låter bättre när man läser texten högt.

Hannah Abbott hade sett förtvivlad ut och en dag, då hon var frånvarande, fick jag veta att hon var hos madam Pomfrey och fick en lugnande brygd. Även Cho fick allt mindre gjort och hon var fortfarande väldigt reserverad mot mig.



“Spring!” vrålade han och rummet var med ens ett enda kaos av flyende DA-medlemmar, men jag stannade instinktivt kvar bredvid Harry och Dobby.

Om du ser det röda ordet: Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt.


“Spring!” vrålade han och rummet var med ens ett enda kaos av DA-medlemmar som flydde för sina liv, men jag stannade instinktivt kvar bredvid Harry och Dobby.

I samma stund låg vi båda platt på golvet, slagna omkull som om vi snubblat över ett rep. Jag skrek till av smärta och i en röra av armar och ben vände vi oss uppåt för att se vad som angripit oss.


Meningen låter väldigt skum i mina öron när jag läser texten högt. Kolla hur jag skulle ha skrivit.

I samma stund slogs vi omkull som om vi hade snubblat över ett rep, och i nästa sekund låg vi på golvet. Jag skrek till av smärta och i en röra av armar och ben vände vi oss uppåt för att se vad som angripit oss.

“Kärleksparet, minsann.”

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt så det låter bättre.

“Här har vi det berömda kärleksparet.”

I övrigt gillar jag kapitlet och man undrar som sagt hur det ska gå! Det får vi se i morgon.

Superbra kapitel!!❤️❤️❤️

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89 ♥♥♥

Kapitel 50 - Bekännelse

“Utmärkt, Draco! Femtio poäng till Slytherin!”
Umbridges exalterade leende gick verkligen från öra till öra, där hon stod bredvid sin vapendragare från det gröna elevhemmet. Lätt flåsande såg hon från Harry till mig, som om vi varit två ovanligt stora godbitar. Vi hade släppt varandras händer men höll oss fortfarande tillsammans. Den där känslan, att Harry var en trygghet mitt i det mest fasansfulla, kom över mig igen.
“Ta hand om Potter, Draco, och hjälp mig att ta med honom till kontoret. Och ni, lilla fröken, förstår nog att det är bäst för er själv om ni frivilligt följer med dit.”
Jodå, det förstod jag nog. Hela kroppen darrade. Nu hade det hänt, det som Severus fruktat. Severus … Åh, hur skulle han bara reagera på detta? Exakt vad skulle det här komma att innebära för honom?
“Parkinson!” ropade Umbridge glättigt mot ena änden av korridoren, där flickan med den snipiga minen, hon som brukade vara i närheten av Malfoy, skymtade. “Kila vidare och se om du kan fånga in några av de andra … ta dem som verkar andfådda, börja med flickornas toalett!”
Snart befann vi oss på väg mot rektorns kontor i en sorglig liten procession, Umbridge och Draco triumferande, Harry tyst trotsig och jag darrande. Efter något som kändes som en evighet var vi framme vid stenfiguren, som hoppade åt sidan vid lösenordet, och stod slutligen vid ekporten. Vad skulle vänta bakom den? Vilka ansikten skulle vi bli tvungna att möta? Hade fler åkt fast?

Umbridge gick triumferande i förväg in och lämnade för några sekunder oss tre utanför, antagligen för att få en maximal överraskningseffekt. Harry hade börjat vrida sig som en orm i Dracos grepp:
“Ärligt talat, Malfoy! Vart skulle jag fly någonstans? Vid Merlin, bort med tassarna, är du kär i mig eller?”
Draco släppte honom genast med förvridet ansiktsuttryck och rodnande kinder. Han hade samma besvikna min som i våras, när jag inte hade accepterat de mutor han erbjöd.
“Kom in bara!” kvittrade Umbridge och i detsamma befann vi oss inför i en hel folksamling på kontoret.
Där satt Dumbledore, lika mild som alltid, med en spänd McGonagall bredvid sig, samt trolldomsministern Fudge, med ett lystet uttryck i ansiktet, Shacklebolt och en okänd trollkarl på varsin sida om dörren som vakter, samt Percy Weasley, nitiskt beredd att anteckna. Jag sökte med blicken efter Severus, men han fanns inte där, och det var svårt att veta hur jag skulle känna inför det. Däremot var det en lättnad att inte upptäcka fler DA-medlemmar därinne.
“Våra unga vänner här var på flykt, men pojken Malfoy fångade dem”, spann Umbridge med en förtjust blick på Fudge. “Nu har vi sannerligen något att berätta för Lucius! Du kan gå nu, Draco, och berätta för dina vänner om poängen!”
Draco kastade ännu en glödande blick på Harry, gjorde helt om och skyndade hastigt ut från kontoret.
“Det må jag säga”, sa Fudge långsamt och lät blicken vandra mellan mig och Harry. “Ni två … igen.” Så spände han blicken i Harry: “Nå, ni vet väl varför ni är här?”
Jag skulle just öppna munnen när Harry kort sa: “Nej, ingen aning.”
“Så ni har inte brutit mot några skolregler? Eller förordningar från ministeriet?”
Nu såg han på mig och hans blick var förintande. Det var egentligen helt mot min natur att ljuga i en situation som denna, men om min vän gjorde det, var det ändå ingen tvekan för mig:
“Nej”, hörde jag min darrande röst säga.
“Så den olagliga organisation vi upptäckt är en nyhet för er?”
Fudge såg ut som om han kunnat sluka mig levande, men jag nickade bara stumt. Tänderna skallrade i munnen på mig och min inre röst viskade hela tiden: Severus. Förlåt mig, Severus.
“Åh, vi kommer att få veta mer när jag hämtar vår rapportör”, sa Umbridge med fullständigt bibehållen triumf och svassade ut ur rummet, för att kort därpå återvända med en elev, som höll klädnaden uppdragen framför ansiktet. Både Harry och jag hajade till: Det var Chos bästa väninna, hon som brukade vara närmast henne i skocken av flickor.
“Så, lilla Marietta, berätta nu för herr ministern detsamma som du lät mig veta”, sa hon uppfordrande. “Du har varit mycket modig och din mamma på ministeriet kommer att bli stolt över dig. Hon har ju hjälpt oss så bra med att övervaka kommunikationen i brasorna här på skolan”, tillade hon vänd mot Fudge.
Marietta tog långsamt händerna från ansiktet och samtliga i rummet ryggade instinktivt tillbaka. Det var täckt av blemmor som tillsammans bildade ordet “skvallerbytta.” När hon märkte vår reaktion slog hon klädnaden för ansiktet igen och förblev tyst.
“Har vi ingen motförtrollning?” utbrast Fudge otåligt. “Så att hon vågar tala?”
“Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon”, erkände Umbridge irriterat och Harry och jag utbytte en blick. Hermiones förhäxningar var inte att leka med.
“Nå, då ska jag tala om för er den information som flickan försåg mig med”, fortsatte Umbridge. “Mr Malfoy hade sedan en tid snappat upp, eller anat, att det kunde finnas en olaglig grupp elever på skolan, men vi hade inga egentliga bevis. Idag kom i alla fall gossen till mig och sa att jag nog snart kunde förvänta mig ett vittnesmål.”
Malfoy måste alltså ha uppfattat något - förmodligen i latingruppen - och sedan utpressat Marietta på något sätt. Hon var ju i en extra känslig position med sina mamma på ministeriet och jag kunde föreställa mig hur hotfull Malfoy kunde vara.
“Hon kom till mig strax efter middagen idag och berättade att det skulle vara ett möte på sjunde våningen”, fortsatte Umbridge. “Tyvärr trädde sedan den här förhäxningen i kraft och sedan blev hon för upprörd att berätta något mer … Men nu vågar du väl, lilla vän, med alla oss vuxna här? Berätta vad syftet med mötet var och vilka som var där?”
Men Marietta skakade bara stelt på huvudet, till synes förstummad av skräck.
“Nå, jag kan ändå fortsätta!” fortsatte Umbridge beslutsamt. “I oktober sände jag ministeriet en rapport om att Potter träffat ett ansenligt antal elever på puben Svinhuvudet i Hogsmeade. En pålitlig rapportör var på plats vid tillfället. Han hörde klart och tydligt att syftet med mötet var att gå med i ett olagligt sällskap där man skulle få lära sig de förtrollningar och förbannelser som ministeriet funnit olämpliga för minderåriga elever …”
“Där kommer du nog att upptäcka att du har fel, Dolores”, sa Dumbledore med orubbat lugn. “Vad jag förstår, var ju en sådan grupp vid det tillfället inte alls olaglig. Ministerieförordningen om förbud mot elevsammanslutningar trädde ju i kraft två dagar efteråt?” Han såg milt frågande på ministern och överinkvisitorn. “Har vi några bevis för att det verkligen hölls några möten efter det?”
Umbridges min var obetalbar.
“Nå, min flicka”, återtog Fudge beslutsamt vänd mot Marietta. “Du behöver bara nicka eller skaka på huvudet. De där utslagen kan inte bli värre … jag menar”, rättade han sig hastigt, “de kommer inte att bli värre, lilla vän. Har mötena hållits regelbundet under det senaste halvåret?”
Marietta stirrade framför sig med tom blick - och sedan, till allas förvåning, skakade hon mekaniskt på huvudet.
“Förstod du frågan?” insköt Umbridge genast. “Visst har du gått på de här mötena?
Ny huvudskakning.

Umbridge ansiktsfärg steg betydligt. Ett tag såg det ut som om hon skulle skaka den stumma stackars flickan framför sig. Som uppsvälld av återhållen ilska såg hon sig om i rummet, sökande efter någon eller något att ta ut sin ilska på - och hon fann snart nog sitt offer.

Hennes vredgade blick stannade på mig.

“Jag har information om den här unga fröken också”, sa hon, medan instinkten att fly rusade genom hela mitt system. Hjärtat pumpade snabbare än jag någonsin känt det göra. Merlin, oh, Merlin, vad skulle nu komma fram?
“Medan Marietta samlar sig lite, så kan vi ta in en annan elev som druckit te med mig några gånger den senaste tiden”, sa Umbridge och hennes röst var plötsligt silkeslen igen. Hon såg sig triumferande runt om i rummet. “Vill någon ha vänligheten att hämta hit miss Chang?”

När Cho tassade in på kontoret en stund senare, märkligt liten och skör utan sin vanliga flock av väninnor, var det absolut värsta faktiskt att se Harrys ansiktsuttryck. Han såg ut som fallen från skyarna och stirrade på Cho med stora, besvikna ögon.
“Miss Chang”, sa Umbridge med en röst som hon försökte få att låta moderlig, “berätta för oss varför du inte känner dig trygg med miss Silver som lärare.”
Cho såg sig skyggt om på alla vuxna och till sist på mig och Harry, varvid hennes ögon mörknade avsevärt. Så började hon tala - tyst men mycket tydligt och utan minsta tvekan.
“Hon kan inte göra det alla de andra lärarna kan. De använder alltid sina trollstavar, men miss Silver har inte ens någon. Hon har själv sagt till oss att hon inte använder stav. Tänk om något skulle hända? Hur skulle hon kunna ansvara för vår säkerhet?”
“Ingen trollstav?” Fudge rynkade pannan och såg nästan uppgivet mot Dumbledore. “Har ni, till råga på allt, anställt en ynk ... eller vad är det frågan om?”
“Jag försäkrar”, sa Dumbledore lika lugnt som innan, “att miss Silver har det som krävs för att ansvara för er under den lektion, tid och plats som detta gäller.”
“Det besvarar inte min fråga”, brummade ministern. “Är kvinnan ifråga en ynk?”
“Svaret på den frågan är i så fall nej, herr minister”, svarade Dumbledore. “Miss Silvers magi är fördelad på ett annat sätt än hos den genomsnittliga häxan, men hon är mer än kapabel både att bedriva undervisning och ansvara för eleverna. Hon är en mycket omtyckt lärare.”
“Lite för omtyckt”, sa Cho plötsligt, tyst men beslutsamt. “Det går rykten om henne. Jag tycker att det är obehagligt. Till och med i tidningen står det att hon … har ihop det med elever på skolan.” Hon såg trotsigt på mig och Harry.
“Det är ju inte bra, Dumbledore, att det går sådana rykten. Sådant måste utredas. Och”, drog sig Fudge plötsligt till minnes, “på tal om annorlunda fördelad magi, så betedde sig väl just den här miss Silver väldigt impulsivt och oansvarigt vid trekampen i juni? Brände ner flera avgränsningar, om jag inte minns fel …”
Han vände sig mot Umbridge, där han nog räknade med starkare gehör, och sa uppfordrande:
“Vid Merlin, den här fröken får ni hålla ögonen på. Avstängning från undervisning tillsvidare samt utredning.”
“Naturligtvis, herr minister”, sa Dumbledore i en ton som gjorde att jag förstod, att det nog ändå inte var något att frukta vid en sådan utredning, om det var Dumbledore som stod för den. Speciellt inte när det visade sig att anklagelserna grundade sig på det som stod i Häxornas värld.

Umbridge verkade dock tillfälligt nöjd med utvecklingen, kastade en hopplös blick på den tomt stirrade Marietta och slängde fram nästa trumfkort.
“Det här borde ändå övertyga er en gång för alla”, sa hon i slutgiltig ton. “När vi nådde fram till rummet på sjunde våningen, sprang Parkinson in och hämtade den här listan. Här finns alla namn vi behöver - rummet försåg oss med bevis.”
Inför våra förfärade ögon halade hon fram Hermiones magiska kontrakt och räckte det till trolldomsministern, som läste det med lysande ögon.
“Ser man på”, viskade han. “Se vad de kallar sig. Dumbledores armé.”
Dumbledore sträckte resolut fram handen, tog pergamentet från Fudge och ögnade igenom det med rynkad panna. Så lyste ett djupt leende upp hans ansikte:
“Jag ser att spelet är förlorat”, sa han milt. “Dumbledores armé, Cornelius, inte Potters. Vi skulle ha det första mötet ikväll, men det var uppenbarligen ett misstag att be Marietta Edgecombe att delta - och miss Silver finns, som ni säkert ser, inte ens med på listan.”
Fudge stirrade på Dumbledore.
“Då är det alltså sant? Du har alltså sammansvurit dig mot mig? Du tänkte rekrytera elever?”
“Det tänkte jag”, sa Dumbledore stillsamt.
Fudge såg oerhört upphetsad ut.
“Weasley, du har väl antecknat allt?” försäkrade han sig, vänd mot den nitiske Percy. “Sannerligen, jag kom hit för att relegera Potter men istället kommer Dumbledore att anhållas … “
“NEJ!” ropade jag och Harry samtidigt och stirrade på rektorn i förfäran, för det hade gått upp för oss vad han tänkte göra. Lugnt men mycket skarpt såg han tillbaka på oss och plötsligt kände jag hur någonting inuti munnen liksom frös. Det var omöjligt att få fram ett ljud. Han tänkte inte låta oss hindra detta.
“Du ska nu eskorteras till ministeriet och därefter Azkaban för att invänta rättegång”, sa Fudge myndigt och såg mycket nöjd ut.
“Åh”, sa Dumbledore lite ursäktande, “tyvärr kan jag inte göra er det lilla nöjet att … hur är det man säger nu igen … följa med godvilligt ...ledsen att göra dig besviken, Cornelius.”
“Åhå”, skrockade Fudge, “du tänker ta dig an Dawlish, Shacklebolt, Dolores och mig ensam?”
“Jag vill helst inte göra er illa”, sa Dumbledore uppriktigt beklagande.
“Nog med struntprat!” röt Fudge. “Ta fast honom!”
Och sedan hann ingen säga eller göra något mer, för en silverblixt flammade upp och for runt hela rummet som darrade likt vid en jordbävning. Någon tvingade ner oss på golvet och vagt uppfattade jag hur flera silhuetter föll i ett moln av damm. När det skingrades såg jag en högrest figur luta sig ner över oss:
“Är ni oskadda?” hördes Dumbledores röst.
“Ja!” sa McGonagall och såg sig hastigt om på mig, Harry, Marietta och Cho. Det kändes fortfarande fruset i munnen och ingen av de andra ungdomarna verkade heller kunna tala. På golvet låg Fudge, Umbridge, Shacklebolt och Dawlish orörliga.
“Jag blev tvungen att förhäxa Kingsley, för att inte väcka misstankar”, sa Dumbledore hastigt. “Tacka honom från mig, Minerva, för att han modifierade Mariettas minne medan de andra tittade åt andra hållet. De kommer snart att vakna och ni måste uppföra er som om det inte gick någon tid emellan. Fudge kommer snart att önska att han aldrig hade kopplat bort mig från skolan!”
“Vart ska du ta vägen, Albus?” viskade McGonagall.
“Oroa er inte för det”, sa Dumbledore. “Harry … lyssna på mig nu. Det viktigaste av allt just nu är att du lär dig ocklumenering. Gör allt som professor Snape säger åt dig och öva speciellt på det innan du somnar … tids nog kommer du att förstå …”
Dawlish började röra på sig och Dumbledore sa ännu en gång till Harry:
“Stäng till din hjärna. Lova mig det.”
Så såg han sig om i rummet och hans trogna fenixfågel - den som gråtit läkande tårar över Harrys och mina skador i juni - sänkte sig genast ner över honom. Han grabbade tag i dess långa, gyllene stjärt och så var de båda borta.

Åh, Gud! Jag svimmade nästan! Så bra var kapitlet! ♥
Hahahaha! Jag gillar när Harry frågar Malfoy om han är kär i honom! Det är bra med lite humor mitt i eländet. Särskilt som Malfoy blir offret! Hehehehehehe! Men jag blir så fly för... ja du vet när Cho vänder sig mot Miriam som hon gör! Lyckades Harry inte prata förstånd med henne?! När jag läste vad Cho sa, tänkte jag: "Cho, gör alla en stor tjänst. Hoppa i sjön!" Ja, herregud! Nå, nu har Dumbledore tagit på sig skulden för att rädda Harry och Miriam ur soppan. Hur det ska gå får vi se.

Vi är på väg till du vet vad! Iiiihhhhh! Jag kan knappt bärga mig! Det kommer bli så spännande. Speciellt som hon har fått smakprov på du vet vem! (Ej Voldemort! )

“Kom in bara!” flöjtade Umbridge och i detsamma befann vi oss inför i en hel folksamling på kontoret.

Ordet låter skumt. Kolla hur jag skulle ha skrivit.

“Kom in bara!” kvitttrade Umbridge och i detsamma befann vi oss inför i en hel folksamling på kontoret.


“Något att meddela Lucius, sannerligen. Du kan gå nu, Draco, och berätta för dina vänner om poängen!”

Jag skulle slopa det röda ordet, eller skriva på ett annat sätt. Det låter nämligen skumt när jag läser texten högt.
Se hur jag har skrivit, och välj ett av alternativen:

“Något att meddela Lucius. Du kan gå nu, Draco, och berätta för dina vänner om poängen!”

"Nu har vi sannerligen något att berätta för Lucius!"


När Cho omsider tassade in på kontoret, märkligt liten och skör utan sin vanliga omgivande flock av väninnor, var det absolut värsta faktiskt att se Harrys ansiktsuttryck. Han såg ut som fallen från skyarna och stirrade på Cho med stora, besvikna ögon.

Jag skulle nog ta bort de ord så det både ser och låter bättre. Se mitt exempel



När Cho tassade in på kontoret en stund senare, märkligt liten och skör utan sin vanliga flock av väninnor, var det absolut värsta faktiskt att se Harrys ansiktsuttryck. Han såg ut som fallen från skyarna och stirrade på Cho med stora, besvikna ögon.


Nu ska vi se hur det går med Cho och Snape.

Så bra!!!

♥♥♥Mintygirl89 ♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


Kapitel 51 - Tystnad

Redan innan jag sett de stora anslagen, som satts upp i hela skolan under natten, kom jag ihåg att något avgörande hänt. Själva luften bar budskap om en grundläggande förändring. Sömndrucken försökte jag avgöra vad det var som väckt mig och hasade mig upp från sängen, där jag slocknat med kläderna på.

Severus, var som alltid min första tanke. Det hade känts för riskabelt att söka upp honom precis efter de dramatiska händelserna, men naturligtvis skulle vi snarast behöva tala med varandra. När jag nu såg två brev inskjutna under min dörr, väcktes en svag förhoppning. Nästan snubblande tog jag mig dit, sjönk ner på golvet och öppnade det översta. Ut föll dessvärre ett välbekant rosa pergament.

PÅ ORDER AV TROLLDOMSMINISTERIET

I VÄNTAN PÅ UTREDNING ÄR ER UNDERVISNING TILLSVIDARE INSTÄLLD PÅ GRUND AV BRISTANDE MAGISK KOMPETENS.

UNDERTECKNAT:
Cornelius Oswald Fudge, Trolldomsminister
Dolores Jane Umbridge, Rektor

Det var naturligtvis inget annat att vänta. På något sätt måste jag komma åt att tala med Severus, den ende som skulle kunna ge mig information om vad det nya styret kunde tänkas innebära. Den ende som hade en fot i båda lägren.

Ett ostört samtal med Severus var ju dock inte något alldeles självklart företag och det bästa vore om det fanns en anledning som tålde offentligheten. Hans dagar brukade vara fyllda av lektioner varvat med arbete på kontoret, en klassisk arbetsdag för lärare. Bävande öppnade jag det andra brevet som även det lyste rosa mot mig: Tjänstgöring trolldryckskontoret 10.00. Trots situationen kunde jag inte låta bli att le; Severus dubbla roll spelade oss väl i händerna just nu.



Tyst arbetade vi bredvid varandra, jag med ingredienser och han med någon enklare brygd. Essensen var inte ens att tänka på idag.
“Du är tömd på kraft”, var det första han konstaterat då jag anlänt till kontoret. “Som alltid när du inte fått den vila du behöver.”
“Har vi inte värre saker än så att oroa oss över?” tyckte jag.
“Vi har fortfarande fördel av hennes tro på mig”, sa han nu dämpat, medan han fortfor att syssla med brygden. “Bland annat leder detta till att hon för närvarande inte är intresserad av att försöka avlägsna dig härifrån. Jag har som en av mina huvuduppgifter just nu att spionera på dig, eftersom hon känner till att du … står Potter nära.” Han gav mig en svårtolkad blick ur ögonvrån.
Jag såg tillbaka på högen av rötter på skärbrädan. Det låg som en tyngd över mig - och en alltmer förtärande, hopplös längtan att nå bakom det där outgrundliga mörkret i hans ögon. Att få veta vad han innerst inne tänkte kring de vansinniga ryktena och framförallt, vad han trodde om framtiden för oss två. Om han någonsin skulle låta mig komma närmare än vad jag nu var. Men det hade blivit svårare än någonsin att fråga, mer komplicerat att sätta ord på saker och ting. Tystnaden bredde ut sig mellan oss.

Så kom jag att tänka på lektionerna i ocklumenering - det viktigaste av allt just nu enligt Dumbledore och hans sista ord innan han gav sig iväg. Det kändes något lättare att formulera en fråga kring det ämnet:
“Vet Umbridge om din skicklighet i legilimering?”
“Som tur är gör hon inte det, annars kunde hon mycket väl ha bett mig utföra det på både dig och Potter för att få information. Nu kommer hon nog att försöka på egen hand med veritaserum, men det jag gett henne har ju inte alls den … effekt hon önskar.”

Det slog mig att vi alltid brukade le tillsammans när sanningselixiret nämndes.

Men nu var det ingen av oss som drog på munnen.



Det var nästan en lättnad när det så småningom var dags att bryta upp för lunch.
“Vi kan följas åt till stora salen. Det är bara gynnsamt om hon ser oss tillsammans just nu”, sa Severus kort medan han plockade ihop det sista från arbetspasset. Dämpade och allvarliga lämnade vi kontoret. Ju högre upp vi kom i slottet, och ju närmare stora salen, desto tätare lyste anslagen på väggarna. Bytet av rektor kunde verkligen inte gå någon förbi.

När vi var på väg uppför den sista trappan mot entréhallen, gav Severus mig en snabb blick:
“Om vi inte ses förrän imorgon kväll - tänk över varje steg du tar. Hennes ögon är på dig.”
Och precis då.
Ett fullständigt bedövande dån som fick hela marken att skaka.



Med ett tigersprång var Severus uppe i entréhallen med trollstaven beredd. När jag skakande av chocken kom vacklande efter så fort jag kunde, mötte mig en syn av fullständigt kaos.

Enorma magiska fyrverkerier exploderade hejvilt runt om i hallen. De tycktes komma från någon sorts låda på golvet i mitten, fann sina vägar upp under valven men även ner i korridorerna och ut på slottsområdet. Gigantiska drakar av eld, färgglada solar och rasslande gnistregn tävlade med varandra om uppmärksamheten och lyste upp elevernas häpna men förtjusta ansikten.

Någon som däremot var måttligt förtjust var den nya rektorn, som kom springande så fort hennes knubbiga ben bar, för att få ett snabbt slut på oredan.
“Filch! Snape! Hjälp mig att släcka dem!”
Filch, som av någon anledning inte bar trollstav, drog fram en kvast ur ett skåp och började daska mot ett av de pyrotekniska underverken. Snart stod huvudet på kvasten i brand. Dolda i ett hörn bakom en gobeläng skymtade jag plötsligt Harry tillsammans med tvillingarna Weasley, alla tre nära att krevera av skratt. Oroligt såg jag på Severus, som dock var helt fokuserad på fyrverkerierna. Han skickade besvärjelser mot dem, men det verkade bara få dem att antingen explodera eller fördubblas. Även jag försökte använda kraften, men den studsade bara mot dem.
“Jag tillkallar förstärkning!” ropade Severus mot Umbridge, samtidigt som han drog mig med sig genom entréhallen och bort mot tornrummet. Vi lämnade det värsta kaoset bakom oss, även om de gnistrande skapelserna nu var på väg även genom korridorerna. Precis innan vi nådde min dörr dök en av dem plötsligt upp alldeles nära mig. Ögonblickligen fixerade Severus sina ögon på den, medan han ljudlöst rörde läpparna, och den försvann genast i tomma intet.
“Stanna i ditt rum tills det lugnat sig”, uppmanade han och stängde dörren om mig utan att vänta på svar.



Kvällen därpå var jag nästan en halvtimme för tidig till ocklumeneringslektionen, äntligen med en ursäkt för att ha fått lämna mitt rum. Ett och annat fyrverkeri snurrade fortfarande omkring på slottsområdet.

När jag tog i dörren till trolldryckskontoret för att skjuta upp den var det dock omöjligt. Förvånat tog jag i lite mer, bara för att upptäcka att den var stenhårt förseglad. Långsamt började en sorg sprida sig i mig. Alltid tidigare hade jag utan vidare kunnat gå in i både våningen och på kontoret. Det måste såklart finnas något skäl, intalade jag mig, till denna nya gräns. Snart skulle allt förklaras. Stelt sjönk jag ner på huk mot stenväggen, där det inte fanns något att sitta på förutom det kalla stengolvet. Där blev jag sittande, tomt stirrande framför mig, tills steg närmade sig - men det var inte de taktfasta, myndiga stegen, åtföljda av mantelns svischande ljud. Dessa steg var oregelbundna och den som närmade sig flämtade upprört.
Harry.
“Är du redan här?” Han hajade till när han fick syn på mig. “Jag trodde jag var tidig!”
“Vi är båda tidiga”, sa jag entonigt och ryckte på axlarna, men så blev jag medveten om hans upprörda uppsyn: “Har det hänt något?”
“Vi grälade”, sa Harry kort. “Jag och Cho.”
“Åh.” Jag såg beklagande upp på honom.
“Hon sa att Marietta egentligen är en rar person som gjorde ett misstag när hon skvallrade om DA”, sa Harry bittert. “Som om det inte var … det var faktiskt ett förräderi mot hela gruppen.”
Jag nickade sorgset men tänkte att ingenting någonsin är enkelt. Harry fortsatte:
“Då sa jag rent ut till henne att hon också är en förrädare som hängde ut dig sådär inför Umbridge och Fudge.” Han såg beslutsamt på mig.
“Men nej, åh, Harry … det hade inte varit nödvändigt!” utbrast jag.
“Du är faktiskt min vän och jag fattar inte hur hon kunde behandla dig på det viset”, vidhöll Harry. “Eller hur hon kan tro på de där dumheterna i tidningen.”
“Hon tycker om dig”, sa jag enkelt. “När man är väldigt … förälskad i någon …alltså, man kan bli väldigt känslig och få mycket tankar.” Jag betraktade den förseglade ingången framför oss. När jag såg tillbaka på Harry satt han och stirrade generat i golvet. Det var nog bäst att byta ämne, så jag frågade istället hur det gått med Umbridge under hennes första dygn som rektor.
“Jodå”, sa Harry. “Hon bjöd mig på te på sitt kontor och försökte få ur mig var Dumbledore och Sirius är. Jag kan svära på att det var något i teet, så jag bara låtsades dricka … sedan exploderade de första fyrverkerierna och efter det har hon haft fullt upp med att försöka få ordning på hela skolan. De andra lärarna verkar inte hjälpa henne direkt.” Han flinade lite.
“Helt rätt”, viskade jag uppmuntrande. “Hur känns det inför lektionen?”
“Inget vidare. Jag har haft en ny dröm om Mysterieavdelningen nu, där jag kom väldigt mycket längre in genom rummen … men om Snape upptäcker det blir det inte kul.”
Just som jag försökte komma på något klokt att svara, hördes de välbekanta stegen och sekunden därefter uppenbarade sig Severus.
“Ni är tidiga”, konstaterade han kort och såg ner på oss, när vi lite klumpigt reste oss från golvet. Jag kunde inte ta ögonen från hans händer när han, pricksäkert och elegant som alltid, bröt förseglingen som hållit oss utanför.