Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Trots Rowans sömnsvårigheter kom morgondagen alldeles för fort, och han var oändligt mycket mer nervös än vad han ville visa när de till sist stod och väntade på Acrias prinspar. I samma mötesrum som de träffat Adriana kvällen innan. Rowan stod och velade emellan ånger och beslutsamhet. Ena stunden ville han ställa in allting, ville bara skicka hem dem igen och strunta i allt vad Acria hette. Men så ville han ha tillbaka sin syster, och för det så måste han klara det här. Om inte annat, hur skulle han heller komma över det här ifall han inte konfronterade sina demoner? Det kändes som om det här var något som måste ske. Han behövde bara stålsätta sig inför det, vara redo inför det. Dessutom var det här betydligt mer säker mark, här skulle inte Philip ha någonting att komma med. Det var Rowan som var i överläget här.
Till sist knackade det också på dörren och Philip drog ett sista djupt andetag för att samla sig det sista.
"Kom in."

Adriana var nervös. Inte för sin egen skull, men för att hon inte var säker på ifall hennes make skulle klara av att bete sig där inne. Hon litade oftast på honom, men inte i just detta sammanhanget om hon skulle vara ärlig. Han hade lite väl lätt för att brusa upp, och att ha honom och Rowan i samma rum var egentligen som lagt för trubbel. Ärligt talat var hon lite orolig för Finnigan också, som lämnats själv med tjänaren, men hon intalade sig att barnet var i säkra händer. De var ju inte direkt populära här i Eimport, och många skulle säkert kunna se det som en hämnd att försöka komma åt deras son. Men hon hade inte råd att tänka för mycket på det nu, hon behövde hålla sig sansad för det här mötet. Trots allt skulle det lägga framtiden för deras länder ifall Vrales kung och Acrias framtida kung skulle kunna komma överens.
"Snälla. Försök behärska dig där inne nu." Bad hon Philip där de gick efter tjänaren in i slottet, tillbaka emot den sal de varit i dagen innan. Lät tjänaren knacka på dörren och vänta på svaret.

Sienna hade fått en stund till att vila efter födseln, något hon först inte trott hon skulle klara av. Hon var så otroligt glad och lycklig att sinnet kändes alldeles för piggt för att somna, men kroppen var utmattad efter födseln och hon däckade nästan med en gång som hon fått chansen. Hon visste inte heller riktigt hur länge hon sovit, men sakta men säkert började hon vakna till liv igen samtidigt som hon hörde väsen utanför rummet. Hon förstod genast vad det måste vara - deras föräldrar måste ha hört nyheten, vilket fick henne att le. Deras barn kunde inte ha fått bättre mor-och farföräldrar, för de var sannerligen engagerade i barnens äktenskap vilket hon älskade dem för.

Thessa mådde bättre morgonen därpå. Sömnen hade gjort en del. Det var bara om hon lät sig fastna i tankarna om Adriana, Philip, allt som varit, som hon skulle bli orolig igen. Så därför lät hon det vara. Nu skulle de ha mötet. Inget var bestämt eller sagt än. Hon ville inte ta ut något i förskott. Dessutom var det annat som tog hennes uppmärksamhet. Ayden. Den tid hon fick ha honom i sina armar skulle hon bara ha ögon för det lilla barnet. Och sedan Rowan. Thessa var med honom. Hon skulle vara hans stöd. Det hopade sig för mötet. Det var nära nu.
Det var okej att vara nervös. Det var ju trots allt Philip och Adriana.. från Acria. Acria som förklarat krig mot Vrale. Det fanns fortfarande saker därifrån att processa och bearbeta. För så mycket förstörelse det varit. För så många. Det fanns nog ingen som skulle komma undan däriifrån med både psyke och fysik helt i behåll efter ett sådant slag. Men det var också Adriana, eller Ina som Rowan kallat henne. Rowans syster.
Thessa mindes Adrianas berättelse med sorg. Det hade varit fruktansvärt det svärföräldrarna hade utsatt henne för. Det var viktigt att Rowan och Adriana skulle få den här chansen, att bygga upp relationen igen. Det hade Thessa verkligen ingenting med att göra. Men hon var glad för Rowans skull. Att han fick se sin familj i livet igen. Att han återfått sin familj igen. Inte som skuggan av ett minne, när Thessa frammanat själen av deras far för en stund. Det här var mycket bättre.
Thessa kände försiktigt med fingrarna i Rowans hand. Ville bara visa att hon fanns vid hans sida. Sneglade lite åt hans håll för att sedan blicka framåt igen. Hon drog lika försiktigt tillbaka handen när hon hörde knackningen. Nu fanns det ingen återvändo. De var här.

Philip hade verkligen inte gillat att bo i värdshuset. Men det var väl inte värdshuset i sig. Det var Eimport. Det var Vrale. Allting påminde om Rowan. Rowan, Rowan, Rowan! Vad var det så märkvärdigt med honom? Han var ju ingenting. Det hade ju Philip sett och helt klart bevisat. Varför såg inte alla andra det bara?
Så mycket som han vantrivdes där fick det att gå ut över humöret och sömnen. Det hjälpte lite att Philip hade sällskap av deras minsta son Finnigan. Han var oskyldig i det hela. Han var snäll och söt. Men när han skrek och grät ville inte Philip hålla honom, utan räckte över barnet till tjänaren att ta itu med barnet. Trösta kunde han inte. Det fanns inte. Det var något outtalat som hindrade honom från att göra det.
Det var inte mycket energi att samla där och kände sig verkligen inte på humör när det var dags att bege sig till slottet för att se det där.. fanskapet.
Philip svor tyst och undvek att säga för mycket. Att se på Adriana för mycket. Orkade inte med att hon skulle förklara för honom hur han skulle bete sig. Vad som skulle hända. Som om han inte var att lita på. Philip visste väl vad han gjorde? Han gjorde väl ingen förnär?
I tankarna kunde Adriana dock inte komma åt Philip. Så där tröstade han sig med att fantisera om olika sätt att krossa Rowan och mindes med ett litet leende tillbaka på den tid då han haft makten över den där fåntratten till kung.
Philip svarade inte Adriana. Bara borstade bort något osynligt från sina kläder och harklade sig. Undvek fortfarande att se på henne. Ville bara få det här överstökat.

”Ah, du ser, Anselm. Hon har sin farfars ögon. Ja, precis som mina!”, utbrast Brynjolf förtjust när han såg bilden av sig själv speglas i det lilla barnet. ”Far, säg inte så..”, suckade Erland och skakade på huvudet för Brynjolfs beteende. Nog för att han gillade sin far, men han var definitivt inte lika söt som Erland och Siennas döttrar.
När föräldrarna kommit över för att se de små liven hade Erland välkomnat de och tagit emot dem. Var stolt över att få visa upp deras barn. Brynjolf hade varit så uppspelt att han inte först fått fram något ord. Utan bara utbrast i glädjetjut och sträckte sig efter en av tvillingarna för att ta henne i sin famn. ”Försiktigt, far. Mor, kan du..?” Erland såg på Freya som förstod sin sons oro och försäkrade honom om att hon skulle ha ett öga på hans far.
För när alla var där, hade samlats, ville Erland också att Sienna skulle få komma dit. Hon som varit huvudpersonen i det här. Hon som tagit barnen till världen.
Han hade varit noga med att de inte skulle föra för mycket liv, låta för mycket, när hans hustru fortfarande samlade kraft och vilade. Men det hade gått en stund. Så han beslöt sig för att se efter hur hon hade det.
”Sienna?”, sa han försiktigt, inte för högt, ifall hon sov, när han öppnat dörren lika försiktigt och kikat in i rummet. Han klev in och stängde varsamt om sig för att smyga fram till sängen. ”Älskling. Vi har besök. Mor, far och dina föräldrar med.” Erland sjönk ner på sängkanten och iakttog hennes ansikte. Så mycket som han älskade henne. Trodde inte att det var möjligt att kunna älska någon så mycket. Men nu när tvillingarna var här, så älskade han henne desto mer. ”Är du vaken? Vill du säga hej?” Han kände försiktigt på hennes panna och såg forskande på henne. Ifall hon hade ont, eller var trött. Ville Sienna vila så skulle hon såklart få det. ”Du behöver inte om du inte orkar. De behöver inte stanna så länge till.”, sa han då och tystnade. Ville försäkra sig om att hon var okej.

Adriana var mycket mer orolig än vad hon tänkte erkänna. Hon visste hur mycket hennes make hatade att vara här, och hur gärna hon än ville att han skulle släppa just det så var hon ändå glad att han gjorde det för hennes skull. Att han gick med på att träffa någon han avskydde så mycket för sin fru. Men hon önskade att han talade mer om det än vad han gjorde, förmedlade vad han tyckte och tänkte. Inte lät henne gissa ifall han tänkte bete sig eller inte, för hon hade ingen aning om ifall han skulle kunna behärska sig därinne eller ej. Men å andra sidan så var han sin egen individ och skulle främst skämma ut sig själv - även om det i sin tur skulle drabba Adriana också.
Hon klev till sist nervöst in i rummet där Rowan och Thessa väntade, men försökte hålla upp en mer självsäker min än vad hon egentligen var.
"Ers högheter." hälsade hon med ett leende, och välkomnades med att Rowan log svagt emot henne där de stod bara med någon enstaka meter ifrån varandra.

"Ina." hälsade Rowan, funderade en sista sekund på det innan han klev fram för att krama om sin syster, fortfarande ignorerandes Philip. Det var uttänkt sedan innan, även kramen något men den ville han verkligen ge henne. Ville få krama om någon ur sin familj igen. Det var en snabb och enkel kram, men ack så symbolisk innan han till sist vände sig emot Philip. Sade först ingenting utan granskade honom ogillande. Han hade funderat fram och tillbaka i oändlighet över vad han skulle säga, kommit fram till ingenting - delvis för att han visste hur mycket det skulle reta mannen. Kanske till och med håna honom, och Rowan hade sannerligen ingenting emot att han kände sig hånad. Men liksom kramen med Adriana var hans nästa drag också det betydligt mer intuitivt då han knöt näven och gav honom ett välriktat slag över ena käken. Han betedde sig allt annat än kungligt just nu, det var han väl medveten om - men han hade inte kunnat låta bli, och ärligt talat hade väl han om någon lite rätt till det just nu.

"Men hon har sannerligen min dotters näsa!" Log Anselm glatt, obeskrivligt stolt över de lilla barnbarnen. Cateline hade hunnit före honom med att ta upp en av dem i sin famn, och nu kunde han knappt skilja blicken därifrån. Dem var så otroligt söta, och att det var deras barnbarn! Ofattbara tanke.
Sienna log då hon hörde Erland komma in. Hennes älskade make, hennes allt. Han skulle bli en helt fantastisk pappa, det var hon fullt säker på.
"Hej. Jag hörde det, dem är inte blyga dem där två." log hon mjukt emot honom och drog sig upp så hon istället satt på sängkanten.
"Jag kommer ut, jag vill allt också träffa dem." nickade hon, hon var trött och sliten, men ändå glad. Då tycktes inte det andra längre spela någon större roll, då kändes allting överkomligt. "Om jag klarade av att klämma ut de där båda ska jag nog klara av våra föräldrar." Retades hon lätt samtidigt som hon lade armen om honom, både för att vara nära och i hopp om att få stötta sig lite på honom. "Jag älskar dig." Tillade hon mjukt.

Thessas puls ökade när prinsparet klev in i rummet. Hon svalde och nickade till svar när Adriana hade hälsat på de. Thessa ville inte att de rusande känslorna i henne skulle synas utanpå och därför var hon något stel när hon iakttog de. För det var inte lätt.
Det triggade att se Adriana där igen, men Thessa kunde ändå övertala sig själv om att det inte var någon fara med henne. Det hade ju varit så tydligt att Adriana önskade fred mellan länderna. Och det blev ännu bättre då Rowan klev fram för att omfamna sin syster. Det var bra. Bara bekräftade vad som sagts innan. Förtydligade det. De skulle bli vänner.
Men det var åsynen av Philip som fick Thessa att bli torr i halsen av nervositet. Oro. För hon visste ju att det var han som hade misshandlat Rowan. Och nu stod han där. I deras hem. I deras sal. Thessa såg mot Rowan för att se efter hans reaktion.
Hon lyckades inte hålla god min då Rowan träffade med knytnäven över Philips ansikte. Thessa ryckte till, men stod bestämt kvar. Det där stod mellan Rowan och Philip. Efter all skada Philip hade gjort så var väl det, det minsta han förtjänade.

Philip sträckte på sig när de klev in i rummet. Han tänkte inte vara rädd eller orolig. Tänkte inte låta Rowan få honom att känna sig som något mindre än kungen av Vrale själv.
Han tvekade för ett ögonblicks sekund när Adriana hälsade på kungaparet. Philip fick tygla sig för att inte fnysa. Det var löjligt.
Men så gjorde han en liten rörelse när nickade åt deras håll. Fast skulle inte tilltala de. Adriana fick sköta snacket. Det gjorde Philip ingenting. Det gick väl fortare att komma härifrån om han inte sa något.
Däremot gillade Philip inte att Rowan kramade om Adriana. Även om Philips hustru säkert såg det som ett välkomnande. Rowan försökte väl med vad som helst för att få över sin syster på sin sida. Philip ville protestera, men just då vände sig Rowan åt hans håll.
Philip såg skeptiskt på kungen och rynkade pannan. Men så såg han hur Rowan knöt näven. Och innan Philip insåg vad som höll på att hända drämde Rowan till honom så att Philip skrek högt och tappade huvudet bak. Tog sig för ansiktet. ”Vad håller du på med? Du är tokig!”
Trots smärtan som bultade över käken brusade han upp av ilska och riktade ett slag mot Rowan. Philip kunde inte låta Rowan komma undan med det. ”Aaaaaah!”

Erland log lyckligt då han förstod att Sienna var okej. Hon var där. Med honom.
Snabbt lade han armen om henne då hon satte sig upp. Ville hjälpa henne. ”Okej. Jag hjälper dig.” Han tog hennes hand och såg mot henne. Dröjde sig kvar med blicken. Ville bara sitta där ett litet tag. Om än så bara för ett ögonblick. ”Jag vet ingen annan som är starkare än dig. Jag älskar dig.” Erland kysste henne. ”Kom då.” Han tog hennes hand och hjälpte henne upp på fötterna. ”Såja.”
Hörde hur hans egen far skrattade utanför rummet. Hoppas bara att det inte skrämde de små liven.

Rowan böjde undan huvudet utav kraften ifrån slaget, och var precis påväg att fräsa något tillbaka som svar åt honom men hindrade sig i sista sekund. Han vägrade ge den där jäveln minsta lilla att glädjas åt. Det var nog att han redan nog gett Rowan en blåtira. Nej, istället nöjde han sig med att drämma till honom hårt med andra handen då han rätade upp sig igen innan han såg på mannen med ett kallt, glädjelöst leende.
”Kanske skulle du ha satsat på hela handen istället.” Passiv aggressivitet var verkligen inte något typiskt drag för Rowan men den här situationen var också annorlunda. Han hade väl all rätt att vara ilsken gentemot mannen med tanke på vilka ärr han hade gett honom både fysiskt och psykiskt. Ärr han aldrig skulle kunna bli av med helt och hållet. Helst av allt skulle han ha gripit honom. Han hade också velat sätta ett pris på hans huvud efter kriget, men blivit övertalad om att det inte vore så smart att göra det på Acrias blivande kung. Han hade otroligt svårt att se Philip som en kung, tyckte synd om Acria - men hans syster däremot trodde han skulle passa perfekt som drottning. Kanske hon skulle kunna hålla honom i kontroll, för trots allt så hade hon ju fått hit honom antagligen mot hans vilja. Rowan försökte tvinga sig att lugna ner sig lite, försöka bete sig lite mer som en kung. Försöka att inte se det som en så personlig sammandragning utan mer professionell, i hopp om att kunna behandla det lite bättre då.

”Philip!” Fräste Adriana ilsket, tog ett tag om hans arm i hopp om att det skulle påminna honom lite om att bete sig. Här hade hon bett honom bete sig och så går han och slåss... förbaskade man! Men hon hade förstått att det var kört i samma stund som Rowan knutit näven. Även om Rowan haft all rätt till det så kände hon också till hur kort stubin hennes make hade. Förhoppningsvis skulle allting inte vara förstört riktigt ännu åtminstone.
”Ursäkta min man, han vet uppenbarligen inte hur man beter dig.” Sade hon bitskt, rejält ilsken gentemot honom men var fast besluten att hon inte fick visa det mer än så.
”Vad tror ni om att slå sig ner och talas vid lite mer civiliserat istället?” Föreslog hon, hoppades att männen skulle kunna samla sig tillräckligt för att klara av det.

Sienna tog tacksamt emot hans hjälp då hon sakta tog sig upp på benen och gick ut emot rummet bredvid. Hon hade kvar en molande värk efter födseln, vilket väl var ganska normalt, men glädjen barnen skänkte henne var den bästa smärtlindringen man kunde önska. Dem och Erland. Hon förstod fortfarande inte vilken tur hon hade som fått denne fantastiska man till just sin make. Han var helt enkelt underbar på alla sätt och vis.
”Tack.” Sade hon leendes, lutade huvudet emot honom bara för någon sekund innan de gick in i rummet. Ville bara känna hans närhet lite.
Det var en härlig syn hon ställdes inför med deras föräldrar engagerat gullandes med barnen, och Anselm sken upp stort då han fick syn på sin dotter som fortfarande stöttade sig lite på Erland.
”Mitt barn! Mår du bra? Dem är fantastiska!” Utbrast han lyckligt och Sienna kunde inte låta bli att skratta lite lätt åt han.
”Jag mår allt bra far, bara trött. Visst är dem.” Log hon lyckligt.

Thessa ryckte till ännu en gång då Rowan slog Philip igen. Philip fick absolut vad han förtjänade. Men det var hemskt att se. Det var redan så mycket skada som fanns omkring, lämnat spår efter kriget. Hur länge skulle de hålla på innan det gick att ha ett vuxet samtal mellan de?
Thessa sneglade mot vakterna, funderade på om någon av de kunde förse prinsen med en näsduk. Philips näsa var täckt i blod efter slaget. Rowan hade verkligen fått till en fullträff. Men så ändrade hon sig. Rowan visste vad han gjorde och Thessa litade fullt på sin man. Skulle han vilja att Philip blev omhändertagen så skulle han nog själv se till att det kom någon som skulle göra det.
Adrianas ord fick Thessa att slappna av en aning. Glad över att någon av de tänkte nyktert, kunde se förbi känslorna och spänningen. Hon ville nicka och hålla med prinsessan, men återigen teg hon. Det var Rowan som skulle få tala för det.

Philip var inte beredd på att Rowan skulle vara så snabb. I sitt försök att drämma till kungen, hade Rowan gjort ett nytt försök att slå till Philip. Och han lyckades.
Den här gången hörde han hur det knastrade när Rowans näve träffade hans ansikte. Det var näsan som fick den största smällen. ”Aaaaah..!”, kved han och stapplade på stället samtidigt som han tog sig för ansiktet.
När han ojat sig i flera sekunder av den bultande smärtan, såg han på sina händer bara för att upptäcka blod på sina fingrar. Han ville skrika något tillbaka till Rowan i ett utbrott. Handen? Handen spelade väl för fan ingen roll? Philip skulle sett till att Rowan hade haft det mycket värre när han haft chansen! Philip var arg över att han missat chansen.
”Du var inte ens värd det!”, fick han tillslut ur sig och spottade blod efter slaget, när de runnit i munnen på honom.
”Aldrig! Inte med den där!”, svarade han ilsket på Adrians förslag mellan jämmer och stön. Tog sig för ansiktet igen.

Erland kramade om Sienna med armen runt om hennes axlar när han ledde de ut till de andra. Han log varmt då han fick se Siennas reaktion på de andra där. Familjen samlad. Det var en underbar känsla. Han vände blicken till de andra och upptäckte sin mor med ett av barnen i sin famn. ”Gisella och Sunnifa.”, förklarade han. ”Det är deras namn.” Han pausade och iakttog då Freya hälsade lyckligt på det lilla barnet i sin famn. Brynjolf tätt intill och kikade över sin hustrus axel på barnet. ”Sienna..!”, sa han tillslut och gick fram till henne. ”De är fantastiska. Verkligen. Grattis. Ni ska givetvis få någon present, men inte riktigt än. Jag är inte klar med den.” Erland såg förvånat på sin far. ”Du behöver in..-”. ”Äh, lägg av, pojk! Såklart ni ska ha något för de här solstrålarna. Låt din gamle far få hjälpa till!” Han skrattade och klappade Erland över axeln och kramade om Siennas hand i sina. Sedan gick han tillbaka till Freya.
Erland såg på Sienna igen. ”Jag vill berätta för Rowan också. Jag vet, det är tidigt. Men jag vill att han ska veta att vi har två döttrar.”, sa han sedan. Visste att hans vän hade det fullt upp, men något behövde de väl få distrahera sig med i dessa allvarliga tider

Egentligen borde väl Rowan låta vakterna ge honom en näsduk eller något, men ärligt talat så förtjänade han inte det. Tvärtom fann Rowan det nästan tillfredsställande hur mannen gnällde så mycket bara över två slag. Men själv hade han klagat på att Rowan inte klagat tillräckligt över allt Philip utsatt honom för.
Men hur svårt det än var måste han stänga dörren dit just nu, kämpa allt han var värd för att stänga den dörren. De måste stå här och konversera som kungligheter, inget annat. Han måste försöka hålla det så för att inte tappa greppet. Måste hålla sig fast.
”Din fru har rätt. Vi borde skärpa oss om vi ska komma fram till något vettigt idag.” Hur ogärna han än ville erkänna det så hade Adriana rätt. Men lusten att fortsätta slåss var stark, det fick han säga.
Till sist vann han dock över den och slog sig ner vid ett av borden, nickade åt en av vakterna att det gick bra att ge honom en näsduk. Han hade valt ut vakterna noggrant inför dagen. Det vore dumdristigt att träffa dem ensam, men det var också mycket känsliga saker som kunde yppas här. Det gällde att vara försiktig.

Adrianas ögon blixtrade genast till av Phiiips ord. Normalt sett brukade hon kunna hålla god min vid såna här tillfällen, men det gick inte här. Han behövde en spark i röven helt enkelt och hon kunde inte hålla tyst om det.
”Philip! Du vet att du förtjänade det där.” Fräste hon ilsket åt honom, nästan häpet över hur illa han ens betedde sig. Tog ett djupt andetag för att tala lugnare igen, men i en fortsatt iskall ton.
”Antingen sätter du dig ner nu, eller så åker du hem utan mig eller barnen. Bara att välja.” Själv satte hon sig ner, bad en tyst bön att han inte skulle vara galen nog att faktiskt gå. Inte när han redan gått så långt. Men också, i såna fall skulle han ha valt sin stolthet över sin fru. Och det vore bättre att veta om redan nu.

Sienna blev på allt godare humör av den härliga stämning som var här, det var så roligt att se den lilla familjen ihop. Se alla så lyckliga.
”Gå dit du, dem borde få veta nu. Vi klarar oss allt här.” Log hon emot honom, gav honom en lätt puss på kinden. Vännerna borde få veta så snart som möjligt att allt gått långt över förväntan, dem förtjänade det så mycket som dem hjälpt till. De båda hade ju till och med vart med på Siennas första förlossning.

Philip svor, spottade och fräste. Försökte att torka sig om ansiktet med tröjärmen och baksidan av sina händer. Hatade att han var i underläge. Att allting han gjorde var fel. Allting han sa var fel. Men mest av allt hatade han Rowan.
Så när Philip hörde Rowan tala till honom, förklara för honom hur det skulle gå till framöver grimaserade prinsen igen. Inte utan smärtan på grund av slagen, men av Rowans försök att komma överens med honom.
Philip fortsatte att svära tyst och muttra ohörbara saker när en av vakterna räckte över en näsduk till honom. Förmodligen på Rowans order, men det hade inte Philip lagt märke till eftersom han ännu funderade över något sätt att komma ur den här situationen. Blandat med vilka sätt han kunde hämnas på Rowan. Philip hade ju inte gjort något. Varför var de så upprörda?
Han tog ändå emot näsduken utan att säga något och torkade sig om näsan. Sedan hörde han sin hustru ta till orda och Philip såg upp mot henne. Blev mer irriterad för att hon var irriterad. Adriana om någon borde väl veta var han stod? Han försökte hitta något ord att svara henne, men så sa hon något som fick honom att tystna. Han tappade totalt talförmågan och glömde med ens allt hat emot kungen av Vrale.
Adriana. Barnen. Lämna honom? Nej, det var inte sant! Hon kunde väl inte mena allvar?
Men Philip såg ju att det var så. I hennes blick. Hörde det i hennes röst.
En bit i honom gick sönder. För Adriana och barnen var allt han höll kärt. Utan de skulle Philip inte vara mycket till.
”Jag..”, började han i en viskning och sänkte blicken i skam. Han tystnade och gick långsamt efter för att också slå sig ner vid bordet. ”Okej. Jag lyssnar.”

Adriana andades lättat ut då han faktiskt lyssnade på henne och satte sig ner intill henne. Blev nästan rentav förvånad av hur skamsen han faktiskt verkade, vågade hon hoppas på att det kanske förmått honom att förstå ett och annat? Förstå hur viktigt det här mötet var, inte bara på ett personligt plan för henne men för deras länders framtid. Det skulle lägga hela grunden för deras framtida relation länderna sinsemellan, lägga grunden för deras folks framtid.
"Vi vill ha fred igen. Visserligen är det vad vi har just nu, men en stel och väldigt ömtålig sådan. Om vi kan komma överens, så kommer det gynna våra båda länder, kanske främst vårt folk, mångt mycket mer." Började Adriana och gjorde en liten paus i jakt på de rätta orden. "Acria har gjort alldeles för mycket gentemot er för att någon gång kunna bli förlåtet fullt ut, jag vet det. Men jag hoppas på att vi ändå kan samsas som fränder för vårt folks skull." Bad hon hoppfullt, lämnade över ordet till Rowan som dröjde något med sitt svar. Han visste redan vad han skulle svara, men funderade på vilket som skulle vara det bästa ordvalet.
"En allians är vad du föreslår. Jag håller med dig, det vore det bästa för våra land, och vårat folk - men det måste också vara en allians med tydliga regler. Vi kan inte och kommer inte lita på er helt med en gång." svarade han till sist.
"Såklart." nickade Adriana till svar.
"Men vi behöver nog båda fundera på vilka krav vi vill ha med. Vad tror ni om ännu ett möte imorgon för att sätta upp hur vi vill ha alliansen?" föreslog han och möttes med en tacksam nickning ifrån Adriana.

Philip teg. Han hörde inte vad Adriana eller Rowan sa. Och såg inte heller deras reaktion eftersom han sänkt blicken. Tittade tomt på sina händer som vilade i hans knä.
Det enda som spelades i hans huvud var tanken av Adriana och barnen.
När hon kommit in i hans liv och Philip förstod med ens att hon skulle vara en del av hans framtid. Han kände ingen som henne. Adriana hade lockat fram något hos honom som han själv inte visste att han var kapabel till att uppleva. Philip älskade ingen annan så mycket som han älskade sin hustru. Barnen, jovisst, men det var annat. Adriana var hans klippa. Hans andra hälft. Och så hade hon välsignat deras liv med deras barn. Acrias framtid var säkrad.
Han mindes visionen hon visat honom. Hur fruktansvärt Philips egna föräldrar behandlat hans älskade. Tanken fick honom att må illa och brusa upp igen. För han ville så gärna hämnas. Ville att de skulle få betala, hårt, för vad de hade gjort. Det var då han såg upp igen. Tillbaka i sin bubblande irritation. ”Fred? Allians? Du skulle ju hjälpa oss! Förstår du inte vilka tyranner som styr Acria?!”, spottade han ur sig. Syftade på hans egna föräldrar och missade totalt att han själv, i Vrales ögon, var en tyrann. Philip såg upprört på Rowan igen.

Det knackade på dörren. Dörren öppnades och en tjänare kikade in. ”Ers högheter.”, sa mannen och bugade sig för dem. ”Kapten Erland är här. Han säger att han har något han vill prata med dig om.”, förklarade mannen och såg på Rowan.
Thessa flämtade. Deras barn! Under tiden de haft mötet hade hon glömt bort allt annat runt omkring. För det här var så laddat. Så viktigt. Ömtåligt och känsligt. En tanke att Sienna kanske var med Erland fick henne att resa sig upp. ”Vänta. Är Sienna med honom?”
”Nej, ers höghet. Bara kapten Erland.” Thessa satte sig ner igen bredvid Rowan. ”Tack.”, sa hon och såg lite bekymrad ut. Bara det inte hade hänt något, bara det inte hade gått dåligt för deras vänner..! Hon såg lite oroat på Rowan, men fick samla sig snabbt. Mötet var ännu inte avslutat.