~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Hyddan i Öst:
Erik skrockade lite lätt.
"Nah, en del har rött, en del har ljusbrunt, en del har vitt och en del har blont. Vissa har en blandning av rött och blont. Men blont är väl den vanligaste färgen antar jag. Har inte riktigt tänkt på det innan." Erik log vid Aryas något plötsliga fråga. Det var lite roligt att hon frågade just det just då, fast på ett bra sätt.
"Ni då? Har alla mörkt hår i Söder?" Han ställde frågan med låg röst. Han ville inte förstöra lugnet som omslöt dem just då.

Erik - Hyddan i Öst:
Arya släppte Eriks hår och tog hans han igen. Hon funderade lite på vad han sagt och på frågan han ställt till henne.
”Det beror på vad man jämför med.” sade hon, ”i Söder är mitt hår medelljust, de finns de som har mörkare, svart hår, och de finns de som har ljusare bruna nyanser. Men jämför man med färgerna i Norr så har alla mörkt. Förutom en del äldre, som får vitt eller grått när åldern kommer.”
Arya tittade på sitt mörka hår bredvid Eriks. Hennes såg nästan svart ut vid hans ljusa.

Erik - Hyddan i Öst:
Han nickade lite kort, såg att hon tittade på skillnaden mellan deras hår och han kunde inte riktigt hindra sin egna hand som gled upp och greppade hennes lite försiktigt.
"Skillnader är vackert." sade han lugnt och log. Det var ett annorlunda leende för hans del. Inte det vanliga leendet utan mer ett leende av uppmuntran, värme och kanske även en gnutta glädje - över vad visste Erik inte riktigt men den fanns där ändå. Förmodligen för att han fick chansen att vila i en lugn stund med hans älskade Arya. Trots allt som pågick runt omkring och det totala kaos hans liv hade blivit så kunde han faktiskt inte vara lyckligare i just den stunden. Hon fanns där vid hans sida och mer kunde han inte begära just då.

Arya - Hyddan i Öst
”Skillnader är vackert.”
Arya tittade på Erik. Hans leende var lite annorlunda än vad hon sett tidigare, lite svårare att tolka och förstå sig på. Men hon tyckte om det. Alltid när Erik log blev hon glad. Hon log lite grann tillbaka.
”Mm.” svarade hon med ögonen på deras hår, sedan flyttade hon sin blick till hans ansikte istället. Leendet på hennes läppar blev större och hon lade huvudet på sned. Erik hade helt rätt, skillnader var verkligen vackert. Hon och Erik var så olika som två människor kunde bli och i hennes egen åsikt kunde det vara något av det bästa med deras relation. Hur de kompletterade varandra var näst intill magiskt.

Erik - Hyddan i Öst:
Erik nickade och gav Aryas hand en kyss. När hans läppar lämnade hennes hand reste han på sig.
"Jag ska hämta Freja och Wilheim." sade han och gav hennes hand en sista kram innan han lämnade hyddan på jakt efter sina vänner. Det tog inte lång stund att finna dem. Det var bara att följa den jublande skaran av människor. I mitten av cirkeln stod de, Wilheim och Freja, i en öppen kyss. Erik kunde inte annat än stanna upp. Synen framför honom var hjärtvärmande. Freja hade alltid sagt att hon aldrig skulle finna någon, aldrig skulle binda sig till en annan människa på det sättet. Hon var ju general och lojalitet mot regenterna kom först. Erik hade väl alltid vetat att det var något Freja bara sade, att hon innerst inne ville finna någon. längtade efter någon. Och nu hade hon funnit denna någon i Wilheim Nordman. Genom de underliga omständigheter som de befann sig i, hur deras liv hade utvecklats, det hade lett till två nya starka band.

Erik skrockade lite för sig själv och spatserade fram till skaran av människor som då höll på att skingras och gick raka vägen fram till Freja och Wilheim som då hade släppt greppet om varandra och stod flåsande och svettiga stilla.
"Jaha, här står man och kysser varandra mitt bland allt folk. Jaja, så kan man ju också göra." sade Erik och log brett. Wilheim log tillbaka mot honom men Freja drog dolken och på två steg var hon framme vid honom.
"Sa du något?" frågade hon och där fanns en hint av lekfullhet i hennes röst. Erik höll upp sina händer,
"Sa absolut inget, skulle jag inte drömma om." Wilheim skrattade, det gjorde även Erik och Freja.
"Nå, vad vill du?" frågade hon sedan och gömde dolken igen. Erik stelnade till lite.
"Jag vill ha er hjälp. Arya behöver läka." sade han bara, men de alla visste vad han menade och han var själv för svag för att kunde hela henne ensam.
"Vi kommer." sade Wilheim och lade en hand på Frejas axel medan han med den andra pekade med öppen näve mot hyddan Erik hade kommit ifrån. Han nickade tacksamt och de gick tillsammans tillbaka till hyddan och in till Arya.

Arya - Hyddan i Öst
Arya suckade lätt. Hyddan kändes väldigt tom efter att Erik lämnat den. Fel, rättade hon sig, det mesta känns tomt när Erik inte finns där. Hon låg stilla i tystnad en liten stund efter att prinsen gått. Hon tänkte igenom allt som hänt det senaste dygnet. Hennes drömmar, Eriks utbrott och sorg, Priyanka och Leela. När hennes tankar började kretsa kring den sistnämnda söderländska generalen blev Arya också något orolig. Vilket förvånade henne, aldrig förr hade hon känt sig orolig för Leela. Helt enkelt för att det aldrig behövts. Leela hade alltid varit en klippa, hon kunde lösa vilken kris som helst och hantera alla problem som kom i hennes väg. Men situationen som uppstått var annorlunda än allt som väninnan tidigare varit tvungen att lösa. Familjeproblem visste Arya om att den andra kvinnan nästan alltid haft, men nu hade saker verkligen spårat ur. Det skulle inte bli lätt för Leela att rädda sin syster om kungen och drottningen fick reda på vad hon gjort mot Arya, det skulle till och med bli svårt för Leela att trassla ut sig själv. Arya visste att Leela älskade Priyanka, mycket, särskilt då hon var det enda av Leelas fyra syskon som fortfarande var kvar i livet. Om Priyanka dog skulle Leela stå helt ensam med sin svaga mor att ta hand om och tyvärr hade antagligen inte Mallika Nayar så mycket tid kvar i livet hon heller. Arya suckade igen. Trots allt som Priyanka gjort mot henne, önskade Arya för Leelas skull att kvinnan skulle klara sig oskadd genom allt. Enbart för Leelas skull.

Hon kunde höra ljud utanför hyddan. Det lät som om Erik var tillbaka med Freja och Wilheim. Med stor möda och smärtande kropp lyckades Arya precis ta sig upp i sittande ställning igen innan skynket för öppningen drogs åt sidan och Letoyanerna kom in.

Erik - Hyddan i Öst:
De alla tre hade klivit in i hyddan, Arya satt upp med vad som såg ut som en del möda. Men hon var sittande åtminstone vilket var betryggande för Eriks del. Han gick fram till henne, kysste hennes panna lite hastigt och strök hennes kind. Han var förberedd på en kamp - Arya var inte den som lät andra hjälpa henne. Inte ens när hon behövde det och hjälpen kom kravlöst.
"Arya," sade han och hukade sig, "vi vill att du låter oss ge lite av vår kraft till dig." sade han stillsamt. Orden hade han klurat på medan han inte var i hyddan. Att undvika ord som hjälp, hjälpa eller stötta kändes viktigt. Freja och Wilheim hade kommit närmre dem båda medan Erik pratade. Hjärtat slog liteextra hårt i hans bröstkorg. Mer för att det just i den stunden var så himla påtagligt hur nära han hade varit att förlora henne och hur hårt åtgången Arya var. "Snälla," avslutade han med.

Arya - Hyddan i Öst
Arya log mot Erik då han kom in. Leendet blev bredare när han kysste hennes panna och strök hennes kind, men slocknade direkt då han talade om sin vilja att hela henne.
”Nej.” sade hon mycket bestämt och med ett surmulet uttryck i ansiktet, ”Ni ska inte hela mig. Jag mår bra, såren kommer att läka med tiden och då är det mycket bättre om ni behåller era krafter.”
Hon såg först bara på Erik men i slutet av sin medning vände hon sig även mot Wilheim och Freja.

Erik - Hyddan i Öst:
Erik suckade djupt, han ville inte bråka om detta. Inte om något så viktigt som Aryas hälsa. Varför var hon så envis? Varför kunde hon inte bara inse att det fanns folk som ville hjälpa till bara för att? Utan krav eller förpliktelser.
"Arya, snälla..." hans röst var stram och mullrade fram, "jag vill inte vänta på det." Erik försökte uttrycka sin oro så gott han kunde, försökte få henne att förstå att det handlade om mer än nuet. Vad som helst kunde hända när som helst. Om inget annat kom från vad de nyligen fått utstå så borde det åtminstone vara klart. Men han hann inte prata vidare fören en bekant hand låg på hans axel.


Freja - Hyddan i Öst:
Freja lade sin hand på Eriks axel. När Arya hade sagt nej hade hon sett Eriks axel sjunka, om än så smått att förmodligen ingen annan som inte känt honom i flera år och sett flertalet av hans sidor skulle märka. Arya betydde allt för Erik - det var så oumbärligt tydligt för henne.
"Arya," hon såg på kvinnan med mörk hår. Hon var utmärglad, hennes hud hade ingen lyster och att hon var i smärtor var uppenbart, "gör inte så." fortsatte hon och något blossade upp inom Freja. Nog för att hon brydde sig om Arya men det hon verkligen brydde sig om just då var det faktum att Arya sårade och oroade Erik. Hennes bästa, närmsta vän. Det närmsta hon hade till en bror - en familj. Nej, det var inte acceptabelt. Hur självisk fick man vara egentligen?
"Du sårar Erik, ser du inte att han är dödsorolig för dig?" Hennes röst var kall och hård, samtidigt kramade hon Eriks axel med sin hand. Han hade ryckt till vid hennes hårda ord men hon fortsatte prata utan att någon annan fick en chans att yttra sig.
"Ser du inte att han är orolig för dig? Att han är rädd och sårad? Ser du inte att han försöker hjälpa dig på alla sätt han kan?!" Freja stod halvt framåt lutad. Hon var faktiskt en ganska skrämmande syn. Hennes kalla ögon, den vita hyn och de pumpade musklerna som syntes genom den tighta skjortan hon bar. Än värre blev hennes blick då hon faktiskt på riktigt började bli arg på Arya för hennes uppenbara avsaknad av sympati för Erik. Mannen hon sagt sig älska.


Erik - Hyddan i Öst:
Erik hade försökt resa sig upp när Freja talade, men hennes krampaktiga grepp om hans axel hade hindrat honom tillfälligt. tillräckligt länge för att förstå att Freja försökte sitt bästa med att visa sitt stöd för honom och få Arya att gå med på att bli helad. Men det var inte ett sätt som han egentligen ville att någon skulle prata till Arya på. Men han var trots det tvungen att påminna sig själv om Aryas bästa och det faktum att Freja var ganska mjuk just då i jämförelse med hur hon hade varit innan Erik lämnade Norr. Han hann ändå inte säga något medan Freja talade. Hennes röst var isande skarp och tog allt utrymme i ljud och energi.

Arya - Hyddan i Öst
Arya stirrade på Freja då denna talade. Hennes ord var kalla och hårda och hennes kroppshållning hotfull. Hon skrämde Arya, mycket, även om hon vägrade att visa det utåt. Men, hennes ord träffade också söderländskan rakt i hjärtat. De gav henne dåligt samvete och fick henne att känna sig oerhört självisk. Oavsätt hur mycket Arya var emot att bli helad av Letoyanerna, ville hon ännu mindre såra Erik. Hon förflyttade sin blick till Erik men kunde inte se på honom mer än ett par sekunder utan att skämmas och känna sig oerhört egoistisk. Därför sänkte hon sitt huvud i skam och suckade tungt. Efter en liten stund av tystnad sade hon till slut, utan att lyfta huvudet och med en mycket skamsen ton:
”Okej.”