Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Vakterna följde drottningens order och backad undan från hetären, som då föll ner till golvet igen. Octavia kröp ihop och la armarna omkring sig själv, kunde känna hur det värkte efter deras hårda grepp. Hon ryggade tillbaka när Cleo böjde sig. Väntade sig att få en utskällning – men istället kom en ursäkt. Det fick flickan att stelna till.
"Jag.. Jag vill inte leva för andras behag..", erkände hon tyst med en skakig röst, torkade tårarna och svalde hårt. "... men jag behöver en förmögenhet för att bli fri". Hon tittade ner i golvet framför sig, vågade inte riktigt möta Cleos blick då hon började känna skam för sitt utagerande.

"Verkar som att ni haft fullt upp i natt. Och under morgonen för den delen", sa Leonidas fräckt när konungen steg in i rummet. Han släppte däremot inte blicken från kartan, utan fortsatte med sitt planerade. Tog ett steg tillbaka när han kände sig klar för att få en överblick.

Cleo nickade lite och drog flickan intill sig i en hård kram. Hon funderade en lång stund och rynkade lite på pannan, hade inte riktigt pengarna för att kunna köpa Octavias frihet.
"Det enda jag kan göra för att hjälpa dig är att ge dig ett jobb för mig men självklart så är det bara en principsak. Du får röra dig fritt och göra allt du vill utan någon som stoppar dig för jag kan inte ge dig den förmögenhet du behöver." Cleo ville verkligen hjälpa henne på något sätt.

Philip rynkade på pannan och kollade på Leonidas, förstod inte hur det angick honom egentligen men nickade lite.
"Hörde det samma om dig och Octavia, är ni sams igen?" frågade han och gick fram till kartan. Han ogillade starkt kommentaren så han tänkte inte låta miniatyrerna stå som de gjorde utan ändrade på dem lite då att det passade kungens egna behov mer.

Octavia tittade nu storögt på drottningen. Öppnade munnen för att säga någonting, men fann inte orden. Erbjudandet var bättre än hon någonsin kunnat hoppas. Hon bet sig själv i läppen för att inte börja gråta igen. Den här gången av lycka.
"Tack... min drottning....", sa hon till slut och la försiktigt armarna om Cleo. Begravde ansiktet mot hennes axel, även om det var opassande i vakternas ögon. Men hon skämdes så. Över allt hon hade gjort mot Cleopatra. Allt hon sagt.

Leonidas kunde inte låta bli att dra på munnen då han hörde hur obekväm brodern var över frågan. Men trots att han gjorde allt i sin makt för att tränga undan känslan, så störde han sig fortfarande på tanken av dem tillsammans, och hur lycklig Cleopatra sett ut att vara då han stötte på dem i korridoren tillsammans.
"Du lämnade mig igår. Så jag gjorde det bästa av situationen", svarade prinsen kallt, samtidigt hon han följde hur Philip flyttade miniatyrerna. "Men jag har skickat hem flickan. Hon bör redan vara påväg".

Cleo andades ut då skulden lättade när hon märkte att Octavia var glad igen. Hon skrattade lågt till och skakade lite på huvudet, kände sig inte alls som någons drottning.
"Cleo, bara Cleo. Inga titlar." sade hon och drog sig undan efter en stund. Hon tog hennes händer och reste sig upp. "Kom så ska vi se till att du får en sängkammare." sade hon och log svagt.

"Jag sa att jag skulle titta till min hustru." sade Philip kort innan han nickade lite. Nöjd över att Octavia var på väg ifrån Cleo och han själv. Han ville inte ha några distraktioner när allt äntligen såg bra ut mellan Cleo och honom. Han visste inte riktigt hur han skulle ta Leonidas ton, det kändes fortfarande som att det fanns vissa känslor för hans hustru som Philip inte riktigt uppskattade.

Octavia reste sig sakta när Cleopatra tog hennes händer. Den här gången klarade benen att hålla henne uppe, och hon började sakta röra sig framåt med skakiga ben. För första gången förstod hon varför både Philip och Leonidas fattat tycke om flickan. Det var inte bara skönheten som förtrollat dem. Cleos hjärta var av den renaste sorten.
"Förlåt mig, min drott... Cleo. För allt jag sagt. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka det"

Leonidas tittade för första gången upp mot sin vän, för att snabbt därefter se ner mot kartan igen. Flyttade sedan miniatyren som skulle föreställa Philips skepp så att det faktiskt hamnade närmare hans eget.
"Så att jag kan hålla ett öga på dig, broder ", sade han.

Cleo la armen om henne, mest ifall att hon skulle tappa balansen. Hon rynkade lite på pannan åt ursäkten och smekte hennes rygg.
"Be inte om ursäkt, det du gjorde är förståeligt." sade hon och kollade på några tjänare. "Gör ordning en sängkammare till Octavia och meddela oss sedan när det är klart. Vi är min kammare." sade hon innan hon öppnade dörren till sitt egna rum. "Är du trött? Du kan sova en stund om du vill." log Cleo.

"Vi håller varsitt öga på varann." sade han kort och satte sig ner på en av stolarna. "Har du ännu känslor för min hustru?" frågade han och spände sina käkar.

Octavia nickade försiktigt som svar. Sanningen var att hon var utmattad efter allt som hänt under de senaste timmarna. Hon följde snällt med till drottningens sängkammare, men stannade till när de väl stod det inne, ensamma.
"Han älskar dig verkligen. Även om han försöker förneka det", sa hon tyst, trots att hon visste hur fel det var av henne att ens tala om Cleopatras och Leonidas relation till varandra.

Leonidas stannade upp i det han gjorde. Tog in det Philip just sagt och tvingades därefter ta ett djupare andetag.
"Det har jag inte..", svarade han kort, men ville inte riktigt se upp på sin bror ifall blicken skulle säga annorlunda. Istället behöll han ögonen på kartan, och försökte hålla sig upptagen.

Cleo rynkade lite på pannan och kollade på flickan en stund, ville så gärna ha en vän och hoppades innerligt att Octavia skulle vara någon hon kunde lita på.
"Jag tror faktiskt inte det. Jag tror han älskar tanken av mig men inte mig som min egna person." sade hon tyst och öppnade dörrarna ut till balkongen då hennes rum var allt för kvavt och varmt. Hon log svagt och satte sig sedan på sängen.

Philip drog handen över ansiktet och suckade lågt, visste inte hur han skulle säga det då det inte riktigt fanns ett bra sätt att säga det.
"Om jag dör, se till att Cleo mår bra. Gift dig med henne och hjälp henne med barnet eller inte, välj själv, se bara till att hon har det bra. Lovar du mig det?" frågade han och kollade på sin broder.

Octavia stod kvar på samma plats, men följde Cleopatra med blicken då hon gick för att öppna balkongdörren. Kunde känna den svala brisen som tog sig in i rummet. "Och du då? Var ligger ditt hjärta?", frågade hon till slut, men bet sig sedan löst i läppen. Hoppades att på att hon inte hade gått för långt den här gången. Det sista hon ville var att göra drottningen upprörd igen, men samtidigt var hon för nyfiken för att inte ställa frågan.

Plötsligt slog Leonidas en kraftfull näve i bordet, vilket fick flera av miniatyrerna att välta. Allt han hade byggt upp låg nu i en enda stor röra. "Våga aldrig säga om det där!", röt han ifrån ilsket, och spände sen blicken i sin bror. "Jag dör hellre själv än att låta dig falla. Och om du gör det Philip, så följer jag dig till dödsriket".

Cleo svalde hårt och tittade ut en stund innan hon vände blicken mot flickan igen. Hon förstod att hon var nyfiken men Cleo hade ingen aning om vad hon skulle svara på frågan.
”Jag vet inte.” Sade hon tyst, visste att hennes hjärta egentligen låg hos Leonidas men han hade betett sig underligt så hon började tvivla på hans känslor för henne.

”Leonidas, jag menar allvar. Om något skulle hända mig då tar du hand om min fru och barn som om de vore dina egna.” Röt Philip och la sin hand på hans kind innan han omfamnade honom. ”Självfallet ska vi hoppas på det bästa men jag säger bara ifall att.” Sade han kort.