Konsten att ta sig ut ur garderoben - Scorbus

WELCOME TO THE WORLD OLIVER SCORPIUS DRACO MALFOY-JAG MENAR POTTER! Ett så himla vackert kapitel! *får ett par glädjetårar* Så-å-å vackert!

Men så bra jag är. Skulle ta framm mitt kollegieblock där jag skrivit en kladd av alla kapitel och när jag då ska börja skriva. Shit, det var fel block. Men men

Btw, den här månaden är det närcon och då ska jag cosplaya Delphi och ser jag några Slytherins som liknar Albus och Scorpius ska jag bli deras wingman
__________________________________________

Kapitel 66 - Albus

Klockan var efter midnatt då det redan var sent nog när Oliver föddes. Albus höll honom mot axeln i försök att få honom att sova. Det fanns ingen bättre känsla än att ha sin egna lilla levande varelse lutad mot sig. De söta små andetagen. Lukten av bakhuvudet. Albus gav sin son en mjuk kyss på sidan av hans huvud.

"Sover han?" hördes en viskning.
Det var Scorpius som stod vid dörröppningen.
"Jag tror det", viskade Albus. "Vågar jag lägga honom i sängen, eller kommer han börja skrika tror du?"
"Prova."
Albus tittade tveksamt på Oliver och vågade knappt röra sig. Sen gick han försiktigt mot spjälsängen, som enligt Draco tidigare hade tillhört Scorpius, och testade lägga ner honom. Till Albus förvåning vaknade han inte.
"Jag tror han har ärvt sin sömn från sin far", sa Scorpius och lade armarna om Albus, som just hade placerat Elliott bredvid Oliver.
"Tänk att du har sovit här en gång i tiden", sa han tyst. "Med samma lilla Elefant."
Scorpius kysste hans kind som svar.
"Kom så går vi och lägger oss", viskade han. "Jag kan ta hand om honom ifall han vaknar så får du sova igen."
"Tack, Scorpius."

Det var inte någon fridfull natt. Tre gånger hördes det skrik från barnkammaren, vilket var tur att de var tre som kunde turas om att ta hand om det. Morgonen efter var Albus helt slut, så han passade på att sova så länge han kunde innan Oliver vaknade.

Några få dagar senare var det dags att fara tillbaka till Hogwarts igen. Trots att Albus bara skulle vara borta över en natt första veckan hade han inte kunnat föreställa sig känslan av att lämna sin son.
"Det kommer gå bra. Vi ses ju imorgon", sa Max när de befann sig på King's Cross.
Albus kramade om henne innan han hukade ner sig mot barnbilstolen som Oliver låg i.
"Lovar du att vara snäll mot mamma nu?" kuttrade han, innan han lyfte upp honom i famnen för en kram. "Pappa kommer sakna dig massor. Men vi ses snart igen, gubben."
Oliver gav ett litet läte i respons innan Albus räckte över honom till Max.

De klev ombord på tåget och satte sig i en ledig kupé. Albus kunde sa Max, genom fönstret, hålla i Olivers handled som om han vinkade. Han log och vinkade tillbaka.
"Jag saknar honom redan", sa han när tåget började rulla.
Scorpius lade sin hand på hans.
"Ni träffas imorgon igen", sa han uppmuntrande. "Han kommer nog bli extra glad att få se dig då."
Kupédörren gleds upp och där stod Rose med ett leende.
"Får ta och gratulera", sa hon.
"Tack", muttrade Albus.
"Han har separationsångest", sa Scorpius i förklaring till hans attityd.
Rose nickade förståeligt och satte sig mittemot pojkarna.
"Hur känns det att vara styvfar då, Scorpius?"
"Avundsjuk över att du inte blev styvmor?" sa Albus innan Scorpius hann svara.
"Men lägg ner", suckade Rose. "Får jag inte vara glad för din skull?"
Det blev en tystnad innan Rose övergick till ett helt annat ämne.
"Ni vill inte gissa vad som hände mig innan sommarlovet", sa hon med ett flin.
"Har du förlovat dig med en tandpetare?" skämtade Albus, baserat på ett gammalt internskämt.
"Polly Chapman bjöd ut mig", sa Rose.
Albus tittade på henne i chock.
"Den Polly Chapman?!"
"Vad sa du?" sa Scorpius nyfiket.
"Jag sa att hon får försöka lite bättre nästa gång. Så lättfångad är inte jag."
"Men ändå", sa Albus. "Av alla hon kan få så frågar hon dig, och du nekar? Det här är för bra."
"Jag vill vara säker på att hon inte frågar mig bara för att jag är lesbisk", förklarade Rose. "Jag vill ju inte vara en sista utväg bara för att de andra tjejerna troligtvis är hetero."
"Men om hon gillar dig på riktigt borde du satsa på henne", sa Scorpius.
"Vi får väl se", sa Rose generat.
___________________________________________

Åsikter kring Rose och Polly-shippet? Tyckte det var en kul idé då i Cursed Child i en alternate reality vill Polly bli Scorpius baldejt, något han skryter lite om sen, och i slutet nobbar Rose honom, and I mean, han gillade ju egentligen Albus hela tiden meanwhile Rose alltid var lesbisk liksom Polly som verkar vara den typen alla killar vill ha

Oh and btw. Min signatur bevisar Scorpius känslor för Albus och han har en ond plan att han vill döda Delphi men hur ska han kunna det när han inte ens vågar döda en myra?

Jag älskar att Albus och Max som var ett par kan typ komma över det som hänt dem och starta om på nytt som vänner och hur Scorpius ger support till båda två! Hoppas det blir Max och Rose istället för Polly. Gillar inte henne.
Men jättebra kapitel! x)

Spännande! Jag är ny bevakare
Eller ny & ny, men varit oaktiv ett tag.

Har precis sträckläst hela, och WOW, du gjorde mig inte besviken den saken är säker! Jag har aldrig varit redigt intresserad av att läsa 3e generationen, tycker sällan att de får någon riktig personlighet. Men WOW igen, du överraskar mig verkligen!
Jag är ju hopplöst kär i Draco, men han son är väl helt okej också antar jag

Jag älskar ff:n som är lite "bad", och den här var riktigt, riktigt bra. Välskriven, spännande, dramatisk.. Allt vad jag vill ha av en ff:n helt enkelt.

"Scorpius klev på tåget och höll utkik efter sin bäste vän Albus, medan han försökte hitta en tom kupé. "Här borta, Scorpius!" hördes en röst. Det var Albus som stod vid öppningen av en kupé och vinkade. Scorpius log och sprang genast fram till honom, slängde sina armar runt halsen och kramade honom hårt. "Okej", skrattade Albus. "Det räcker nu, du kväver mig." Scorpius släppte taget och skrattade han också. "Det är så himla kul att se dig igen! Hur är det? Har du haft en bra sommar?" frågade Scorpius. "Du skulle bara veta", sa Albus. "Vi går in och sätter oss så kan jag berätta." De gick in i kupén och satte sig mittemot varandra. "Okej, så veckan efter du åkte hem", började Albus. Scorpius hade varit hemma hos Albus under de två första veckorna av lovet så han förstod precis när han menade. "Kommer du ihåg Max? Max Copperfield?" Scorpius nickade. Han hade aldrig träffat henne men Albus berättade i våras att han hade haft kvarsittning ihop med en tjej han blev förtjust i. Max var en blivande sjätteårselev från Gryffindor. Så mycket visste Scorpius än så länge. "Hon skrev till mig", fortsatte Albus och tittade ner för att dölja sitt generade ansiktsuttryck. "Sen dess har vi brevväxlat hela sommaren. Och nu vill hon börja ses mer i skolan." Det blev en kort paus. Scorpius var glad för sin väns skull men något kändes inte rätt. "Vet du?" sa Albus och tittade upp. "Jag tror hon gillar mig." "Var det därför du inte svarade på vissa brev från mig?" sa Scorpius. "Förlåt för det. Du vet, jag läste dem och jag ville svara, men du vet. Det blev lite mycket." Scorpius visste inte hur han skulle ta det. Han var glad att Albus hade träffat någon, men själv kände han sig lite bortprioriterad. "Jag förstår", sa Scorpius och nickade.

Bara den här inledningen på första kapitlet är underbar! Du lyckas med något jag aldrig lyckades med. Du kan få till en bra och spännande början utan att ha för mycket beskrivningar. Man kastas in i handlingen direkt, och det gör att läsningen blir intressant från första stund!

Max är en väldigt spännande karaktär! Jag gillar henne skarpt och vill gärna se MER av henne! Såå gulligt att Albus fick fjärilar i magen i början där, dog lite. Föreställer mig att hon är supersnygg!



...Fast han ska helst vara med Scorpi såklart. Dog lite när Albus kom upp full i sovsalen, och att de brukar sova tillsammans. Och då ska vi inte tala om kapitlet innan, med Albus och Max... GJORDE dem det??! Jag bara måste få VETA MER NU NU NU NU!!! Hatar verkligen cliffhangers.... so.... Kapitel...?


OMG SÅG PRECIS ATT DET KOMMIT ETT NYTT KAPITEL! NU är kvällen räddad! *LÄSER*

Elzyii Aww tack blir helt rörd! ♥
Du som ändå är the fanfiction queen of mugglis

Du är för go du!!! Du är nog DUBBEL QUUEN isf!! Jag lääängtar så efter fortsättningen, är riktigt riktigt nyfiken på vad som komma skall! Så...ett litet kapitel kan man väl inom de närmsta dagara? ;*

Hehe. Sitter och tittar på Goblet of Fire och började såklart tänka på Cursed Child och kom på att jag har en ff att uppdatera. Tänkte försöka rusha igenom slutet framöver och uppdatera så fort jag har möjlighet för sen när denna är klar har jag lite andra planer som jag avslöjar efter kapitlet
_____________________________________________

Kapitel 67 - Scorpius

När de kom fram till Hogwarts gick Albus direkt mot uppehållsrummet då han inte kände för att vara med på festen. Scorpius å andra sidan gick dit för att få se sorteringsceremonin.

Efter det gick han raka vägen till Albus för att få spendera kvällen med honom. Han gick in i sovsalen och fann honom sittande i sin säng med ett foto i handen som han log åt. Scorpius satte sig bredvid och lade armen om honom. Det var en rörlig bild på Oliver han höll i.
"Ni ses snart igen", sa Scorpius.
Albus nickade och lade ifrån sig bilden.
"Du Scorpius?"
"Ja?"
"Du vet i våras? När jag var på st mungos. Innan jag vaknade. Jag... jag vet inte om det var en dröm eller om det var på riktigt. Det sägs att det var äkta, men inte rent fysiskt."
"Hur menar du?" sa Scorpius förvirrat.
"Jag träffade de döda", förklarade Albus. "Farmor och farfar. Pappas gudfar och Teddys pappa. Din mamma var också där."
"Såg du min mamma?"
Albus nickade.
"Vi tog en promenad och pratade. Sen visade hon en plats där man kan se hur de levande har det. Hon berättade att hon ofta kommer dit och vakar över dig. Hon saknar dig massor."
Scorpius tittade ner. Var det verkligen sant?
"Tror du hon ser mig just nu?" frågade han.
"Kanske det."
Scorpius log och tittade upp i taket, som om hans mamma kunde höra honom.
"Mamma... om du hör mig. Om du ser mig. Jag vill att du ska veta att jag har det bra. Jag är glad att du fick träffa Albus tillslut. Jag hade aldrig klarat mig utan honom. Jag saknar dig. Hoppas vi ses snart."
Scorpius tittade på Albus som log.
"Jag kan tänka mig att hon ler mot dig just nu", sa han.
Scorpius reste sig upp och började gräva i sin väska. Efter att ha fiskat upp sin skrivbok satte han sig bredvid Albus igen.
"Jag fick den här av henne i trettonårspresent", förklarade han. "Min sista födelsedag som hon fick vara med om. Därför kände jag att jag ville använda den till något riktigt speciellt. Efter att hon gick bort så... Det kändes så tomt. Jag saknade mer än någonsin dessa dagar vi bara satt och pratade. Så... jag började använda den här som en dagbok. Bara att varje sida är som ett personligt brev till henne. Även om hon aldrig kommer läsa den så är det ändå nånting."
Albus började bläddra lite i boken. Sen tittade han på Scorpius.
"Jag tror inte hon behöver läsa. Hon har nog redan sett allt du varit med om", sa han och gav tillbaka boken.
"Tror du verkligen det?"
Albus nickade.
"Det är fint sagt av dig", sa Scorpius och kramade om honom. "Vet hon om hur lycklig jag är över att ha dig?"
"Det är jag säker på. Hon bad mig stanna vid liv för din skull. För min familj."
Scorpius tittade sin pojkvän djupt i ögonen, lät en tår falla längs kinden, och kysste honom mjukt.
___________________________________________

Er okej så en sak som är säker som vissa kanske vet. Jag håller på med en bokserie. Eller alltså, jag är bara på första boken men en serie ska det bli! Ingen ff alltså utan från grund och botten en berättelse skriven av mig! Vill inte spoila för mycket men tänk er i samma stil som Harry Potter. Fantasy, ett barn som är annorlunda. You name it. Och sen kaaaanske om jag har möjligheten att det kommer en till fanfiction. Dock inte om Scorbus, men Scorbus kommer vara med

Superbra skrivet som alltid. Gillar tanken på att det finns ett ställe där de, som lämnat oss, kan se ner på oss och veta hur vi har det. ♥

Dina nya projekt blir säkert minst lika bra som det här.

Kapitel 68 - Albus

Det var tufft, men trots allt hade Albus klarat sig igenom en hel skoldag. Deras sista lektion, som var trolldryckskonst, hade precis slutat och professor Predington hade bett Albus att stanna kvar en liten stund.
"Nå? Har det blivit någon bebis än?" frågade hon med ett leende.
Albus log tillbaka.
"Han heter Oliver", berättade han. "Han verkar ha ärvt mina sovrutiner, och sitt morgonhumör från Max."
"Oliver. Det låter fint."
"Jag har en fråga till dig professorn. Skulle du kunna tänka dig bli hans gudmor?"
"Vill du... att jag ska bli hans gudmor?"
"Om du vill det?"
Predington log.
"Det kan jag mer än gärna vara", sa hon.
"Du kanske vill svänga förbi hos oss i helgen och träffa honom?"
"Vi får väl se."

Senare var det äntligen dags att fara tillbaka till herrgården. Albus och Scorpius förberedde sig innan de klev in i den öppna spisen på rektorns kontor. Först reste Albus och efter honom kom Scorpius.
"Heeej!" hälsade Max glatt och kramade om båda två.
"Var är Oliver?" var det första Albus kunde tänka på.
"Han sover", sa Max. "Men jag tror han vaknar snart."
"Albus. Scorpius", hälsade Draco när han kom in. "Här. Jag kan ta hand om era väskor."
"Åh. Tack", sa pojkarna i kör.
"Kom", sa Max och drog dem med sig mot Olivers rum.

De väntade vid dörröppningen medan Max smög in för att titta till ungen.
"Men hej", kuttrade hon. "Är du vaken? Kom så ska du få se vem som är här."
Hon lyfte upp Oliver och gick mot Albus.
"Men hej, gubben", sa han, och i respons gav Oliver ett leende. "Åh, såg ni? Han har lärt sig le!"
"Ska du komma till pappa?" kuttrade Max innan hon räckte över Oliver till Albus.
"Blev du glad när jag kom hem?" kuttrade han och kysste sin son på pannan när han tog emot honom. "Pappa är glad att se dig också. Ja det är jag."

Under lördagen fick de besök av Albus familj under middagen. självklart började varenda en av dem gulla med Oliver och ville hålla honom. Vid middagsbordet hade Lily honom i knät.
"Du vet att jag och farbror James slog vad om du skulle bli en pojke eller flicka, och jag vann", informerade hon.
"Tyst med dig", muttrade James.
"Men han är lika glad för det", fortsatte Lily och ignorerade James.
"Du vet, Albus, det är så overkligt att han är din", sa James.
"Inte lika overkligt som att kalla dig farbror", sa Albus.
"Hur tror ni det känns för oss då?" sa Ginny. "Alldeles nyss var ni tre små pluppar och nu har vi fått barnbarn."
"Ja men du, Ginny, ser ändå ut som om du vore hans faster", sa Draco. "Till skillnad från den där gubbstrutten du kallar make."
"Inte nu igen, Draco", muttrade Harry medan barnen satt och skrattade.

Efter en stund började Oliver gnälla.
"Tror lillen behöver sova", sa Albus och reste sig upp.
Han tog Oliver i sin famn och gick upp mot hans och Scorpius rum. Han vaggade honom i sina armar medan han nynnade på en gammal vaggvisa innan Oliver somnade.
Han satte sig i sängen, med Oliver kvar i armarna innan dörren långsamt gled upp. Det var hans pappa som stack in huvudet.
"Kan jag komma in?" viskade han.
Albus nickade och vinkade in honom.
"Han sover som en blomma under vintern. Måste ha ärvt det från mig."
"Säg inte det", sa Harry med ett skratt. "Varannan halvtimme vaknade mamma och jag av att du ville ha mat. Ibland var det James som kom in och höll för sina öron."
Albus flinade och tittade på Oliver.
"Visst är han fin?"
"Ta vara på tiden medan han är sådär liten. Innan du vet ordet av det är han som du."
Albus skakade på huvudet.
"Det går jag inte med på", sa han. "Han ska alltid vara liten."
Harry skrattade.
"Jag undrar dock vem han har ärvt sina ögon ifrån", sa Albus. "De är typ grågröna."
"Definitivt dina", sa Harry. "Det tog ett par veckor innan den klargröna nyansen lös upp på dig."
Albus tittade med ett leende på sin son och kysste hans huvud.

Nästa dag kom professor Predington på besök för att få hälsa på sin gudson. Och på kvällen skulle Albus och Scorpius tillbaka till Hogwarts igen.
__________________________________________

Jag kan ju ändå relatera till Harry och Ginny eftersom jag ser både Albus och Scorbus som mina söner (eller ja svärson till Albus)

Jättebra, som alltid! Du fångar verkligen den här mysiga stämningen som uppstår när det har kommit en ny liten i familjen. Och hur relationerna förändras - plötsligt är någon "farbror" till exempel