Prs tippest & JustAFriend

"Förlåt...förlåt...förlåt...förlåt...", Elliot fortsatte mumla skamset, fortfarande med händerna framför ögonen. När Sebastian tog bort den ena handen tvingades han dock möta den andres blick. Han skämdes obeskrivligt mycket. Han var så fånig. Patetiskt. Usch. Varför hade inte Sebastian bara sprungit iväg? Flytt från monstret. Monstret Elliot.
En liten nickning fick svara på frågan, han var rätt så säker på att rösten skulle ha brustit om han försökte använda den.
Skulle inte kroppen möjligtvis kunna samarbeta med Elliot lite då och då? Det skulle underlätta något otroligt.

Seb reste sig upp och la sin arm kring Elliot. Som att det lilla stödet han erbjöd skulle gottgöra allt. Patetiskt, Seb. Så sjukt obeskrivligt jävla patetiskt. Han lämnade biblioteket och stannade sedan upp i korridoren utanför. Han tittade på Elliot, försökte återigen möta hans blick. De gröna ögonen såg på något vis plågade ut. Fan Seb, om du bara hade lyssnat på honom först... Om du inte skulle tro att du visste bättre. Fan Seb. Du är så jävla dum. Värdelös.
"Hur mår du?" frågade han och behöll armen kring honom. "På riktigt nu."

Det kändes definitivt bättre med Sebastians arm runt sig. Först när de stannade till ute i den förövrigt folktomma korridoren, vågade de gröna ögonen möta de djupa, mörka. De såg ångerfulla och bekymrade ut. Elliot uppskattade det inte. Ännu en gång misstänkte Elliot att Sebastian på något sätt vänt på det som om det var hans fel. Det var det ju inte. Allt var Elliots fel. Elliots och Elliots dumma kropp. Om den inte hade varit så ful från första början så hade den ju sluppit det här. Det var självklart totalt ologiskt att tänka så men logik och ätstördhet är inte alltid vänner.
"Har mått bättre", svarade han tyst.

Vad skulle han göra? Hade han förstört resten av Elliots dag? Helg? Fan, Seb. Bete dig. Tro inte att du känner Elliot bättre än vad han känner sig själv. Om han sa att han inte var hungrig så var det så. Även fast det lät som en lögn. Även fast du var säker på att det var en lögn. Du är inte en psykolog eller vem det nu är som kan sånt där om... Ätstörningar. Ätstörningar? Det kändes så sjukt att ens föreställa sig att killen framför honom hade en ätstörning. Men det kunde väl inte vara något annat? Okej Seb, det är inte din ensak. Låt Elliot berätta själv om han vill. Rota inte. Låt honom vara.
”Förlåt”, upprepade han sig själv från tidigare. ”Jag skulle lyssnat på dig. Det var dumt.” Han drog osäkert sin lediga hand genom sitt hår och tittade ner på golvet i ett par långa sekunder.

"Be inte om ursäkt, det är okej", han log försäkrande. Han hade redan lugnat ner sig. Inte helt, men nästan. Det var ju omöjligt för Sebastian att veta. Elliot trodde nog inte själv att han kunde reagera så. Det bara blev. Det var något med hela situationen som gjorde att han gjorde som han gjorde.
Elliot höll ögonen på Sebastian medan han stirrade ner i golvet. Försiktigt lyfte han upp den andres haka. Lät de gröna ögonen förloras in i de mörka. Efter några sekunder drog han in den yngre i en kram.
"Jag är ledsen att jag är såhär men hur som helst så är inget av det ditt fel", sa han tyst med hakan vilandes på Sebastians axel. Gud vad han inte förtjänade någon som Sebastian. Någon så perfekt.

Seb nickade till svar, även fast han ville protestera. Det var inte okej, inte alls, och han skulle definitivt be om ursäkt. Men han tvingade sig själv att lyssna på Elliot. Vågade knappt ignorera det han sagt. Inte igen, aldrig igen. (Han skulle definitivt råka ignorera Elliots ord fler gånger.) (För många gånger.)
Han blev tvungen att möta Elliots gröna ögon. De gröna, alldeles perfekta ögonen. Det var som att en konstnär spenderat flera år för att hitta de perfekta tonerna, få till de perfekta färgskiftningarna, för att skapa Elliots ögon. Seb tyckte synd om de som aldrig fått möjligheten att titta Elliot så djupt i ögonen; tyckte synd om de som inte insåg vilket mästerverk Elliot var. Å andra sidan var han nog glad att det var så, för han ville ha Elliot för sig själv. Hur desperat och själviskt det nu än lät.
”Det är inte ditt fel heller”, svarade han och höll ena armen runt Elliot och lät den andra vila på hans axel samtidigt som han försiktigt pillade i det vilda, kastanjebruna håret. Hur många timmar hade konstnären lagt ner för att forma de perfekta lockarna? Hur många dagar? Veckor? Månader? År?

Det var visst Elliots fel. Allt var Elliots fel. Det gick liksom inte att undgå vilken dålig människa han var. Eller tja, Sebastian verkade ju ha missat det detaljen av oklar anledning men han skulle väl säkert öppna upp ögonen snart och se alla Elliots brister. Känna samma illamående när han tittade på Elliot som Elliot gjorde när han såg på sig själv i spegeln. Inse hur kass den äldre var. Allt annat än en förebild.
Han svarade inte. Det var bäst att hålla tyst så att Sebastian inte behövde veta att Elliot inte höll med. Han var ju trots allt världens sämsta på lögner.

Inget svar. Inte för att Seb hade förväntat sig ett svar egentligen, men ett par ord skulle vara lugnande. Han fortsatte att pilla med håret; fortsatte att känna av spänsten i varenda liten lock. Blev mer och mer kär i Elliots hår för varje sekund han spenderade med att pilla med det. Han blev mer och kär i Elliot. Helheten av Elliot.
Kramen, hur underbar och varm och bra den var så blev Seb tillslut tvungen att dra sig undan. Inte för att han oroade sig för att någon skulle se dem eller för att han skulle börja svettas något enormt på axeln så att Elliot skulle bli äcklad, men för att hans mobil började ringa. Varför hade han ljudet på? Om han inte hade haft ljudet på så skulle han bara kunna ignorera det och aldrig någonsin släppa taget om Elliot. Men nu drog han tillbaka sina armar och fiskade upp mobilen ur fickan.
Brandon.
Han lät bli att svara och stängde av ljudet innan han tittade på Elliot igen.
”Jag, öh, jag borde nog cykla hem”, sa han och tittade på Elliot. Var han okej nu? Seb var inte ett rövhål som lämnade honom?

"Okej", Elliot mötte Sebastians blick. Ångesten hade krupit sig på igen under kramen. Trots att Sebastians närhet var något av den bästa Elliot visste. Han undrade vem det var som ringt. Gjorde Sebastian alltid så? Lät bli att svara? Skulle han göra likadant om det var Elliots namn som dök upp på displayen? Troligtvis.
"Jag borde nog också gå", fortsatte han. De nedstämda tankarna hopade sig inom honom. Axeln värkte. Sebastian hade visserligen lagt sin arm om honom men det var inte hårt. Och på rätt sida. Annars hade han nästan glömt bort det. Bara nästan, för det sved som bara den. Men han var ju van vid smärta.

Han nickade. Okej. Förmodligen gick de in till biblioteket tillsammans för att samla sina grejer. Dock ingen handhållning nu, då Seb höll i mobilen med båda händerna och skrev ihop ett hastigt textmeddelande till Brandon.
’Kan inte prata nu. Åker hem typ snart.’
När han väl hade tryckt på skicka-knappen så var de redan inne i biblioteket. Stämningen där inne kändes helt annorlunda. Skulle biblioteket bli som bildsalen? Hemsk att vistas i? Inte för att Seb gillade att spendera så mycket tid i biblioteket, men han ville inte att fler rum i skolan skulle bli associerade med dåliga saker. Eller dåligs och dåliga, de involverade i och för sig Elliot, vilket alltid var bra, men det hade hänt mindre bra grejer. Seb tyckte inte längre om att sitta i bildsalen. Kanske hade läraren märkt av det och slutat lämna ett fönster öppet. Han hoppades att hon inte hade gjort det, för någon gång ville han kanske återvända. Om hans föräldrar skulle bli jobbiga igen. Eller om Brandon trängde sig på allt för mycket.
Han stängde igen sin ryggsäck och slängde den över axeln.
”Du kan snapa mig om du vill prata, träffas eller typ vad som helst”, sa han och tittade på Elliot. ”Om du vill typ.”