Kraften (femte året)

Du har åter lyckats skriva ett bra kapitel, som förgyller min grå vardag. Ja, nu har Miriam fått veta att Harry och Cho har bråkat. Skönt att du kan förstå min ilska mot henne. Hon blev väldigt osympatisk, som du skriver. Men det var så i boken. I fyran var hon helt okej, i början av femman var hon också snäll (med tanke på att hon försvarade Harry när Filch anklagade honom för att ha beställt stinkbomber), men längre fram blev jag mest irriterad. Okej, hon är ledsen över Cedrics död, det har jag inte sagt att hon inte får vara, men hon hade inte behövt bli arg för att Harry inte ville tänka på det.

Och nu känns det som jag är ute och cyklar, men det var så jag uppfattade det hela. Ja, ja, nog om det. Vi vet ju att paddan har ett ess i ärmen, men att Harry lyckades fatta det i tid.

Det är kul att ge dig tips, och så länge du vill ha det, kommer jag fortsätta hjälpa dig, det vet du.
Apropå förslag om förbättring, här kommer mera!

“Du är tömd på kraft”, var det första han konstaterat då jag anlänt till kontoret. “Som alltid när du inte fått den vila du så väl behöver.”

Jag tror du kan ta bort orden med röd text. Läsarna förstår nog vad Snape menar.

“Du är tömd på kraft”, var det första han konstaterat då jag anlänt till kontoret. “Som alltid när du inte fått den vila du behöver.”

Jag såg tillbaka ner på högen av rötter på skärbrädan. Det låg som en tyngd över mig - och en alltmer förtärande, hopplös längtan att nå bakom det där outgrundliga mörkret i hans ögon. Att få veta vad han innerst inne tänkte kring de vansinniga ryktena och framförallt, vad han trodde om framtiden för oss två. Om han någonsin skulle låta mig komma närmare än vad jag nu var. Men det hade blivit svårare än någonsin att fråga, mer komplicerat att sätta ord på saker och ting. Tystnaden bredde ut sig mellan oss.

Precis som föregående förslag tror jag du kan ta bort ordet. Vi som läser förstår att hon ser ner på högen.

Jag såg tillbaka på högen av rötter på skärbrädan. Det låg som en tyngd över mig - och en alltmer förtärande, hopplös längtan att nå bakom det där outgrundliga mörkret i hans ögon. Att få veta vad han innerst inne tänkte kring de vansinniga ryktena och framförallt, vad han trodde om framtiden för oss två. Om han någonsin skulle låta mig komma närmare än vad jag nu var. Men det hade blivit svårare än någonsin att fråga, mer komplicerat att sätta ord på saker och ting. Tystnaden bredde ut sig mellan oss.

Det slog mig, att vi tidigare alltid brukat le tillsammans åt just nämnda faktum angående sanningselixiret.

Men nu var det ingen av oss som ens drog på munnen.

Meningen låter lite konstig när jag läser den högt. Kolla hur jag hade skrivit. Du kan kanske slopa ett eller några ord

Det slog mig att vi alltid brukade le tillsammans när sanningselixiret nämndes.

Men nu var det ingen av oss som drog på munnen.

Oh, slutet blev nästan som en cliffhanger. Det kommer bli väldigt speciellt.
Dock tycker jag det är synd att Miriam inte konfronterar Snape angående minnena Harry såg (Alltså de med föräldrarna som bråkade, flugorna som sköts ner, etc.) Men det är klart, hon vill väl vänta tills han känner för att berätta det.
Angående du vet vad! Bara två kapitel kvar! Stubinen tänds!



Snart! Bara söndagen och sedan...huuuu! Jag både längtar och gruvar mig!

Oouu vilket bra kapitel! Längtar till nästa!♥

så bra!!!!!!!!!!!!!!!

♥♥♥Viloss♥♥♥

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


Kapitel 52 - Gräns

Severus ställde sig med ryggen mot oss och flyttade som vanligt över vissa av sina tankar till Dumbledores minnessåll. Så släppte han ner den sista silvervita tråden i stenskålen och vände sig mot Harry.
“Då så”, sa han. “Har du övat?”
“Ja”, sa Harry med föga övertygande stämma och stirrade envist i golvet. Jag suckade omärkligt.
“Ja, det ska vi väl snart få reda på, eller hur?” sa Severus stilla. “Fram med trollstaven, Potter.”

Då for dörren till kontoret plötsligt upp med en smäll och Malfoy kom inrusande.
“Professor Snape!” ropade han, men hejdade sig och tittade förvånat på oss.
“Ingen fara, Draco, vad står på?” undrade Severus lugnt, som om min och Harrys närvaro här var fullkomligt naturlig.
“Professor Umbridge behöver er hjälp, sir”, sa Malfoy. “De har hittat Montague nerstoppad i en toalett på fjärde våningen, helt förvirrad.”
“Jag förstår”, sa Severus hastigt och vände sig till oss: “Vi får fortsätta imorgon kväll. Kom med mig, Draco.” Han svepte ut genom dörren utan att vänta på svar. Draco slängde en svårtydd blick på mig och Harry, som om han mätte oss med blicken. Det glödde svagt i hans grå ögon. Så gjorde han helt om och skyndade efter Severus.

Lite rådvilla stod vi kvar och såg på varandra.
“Vem är Montague?” undrade jag.
“Kaptenen för Slytherins quidditchlag, så Snape lär bli kvar hos honom ett bra tag för att se till att han är okej. Montague försvann samma dag som Umbridge blev rektor” - Harry sänkte rösten och såg mot den öppna dörren - “oss emellan, när han försökte dra av poäng för Fred och George och de knuffade in honom i ett borttrollningsskåp. Du vet, hon hittade på något system med en elevpatrull som har befogenhet att dra av poäng för andra elever …”
“Aha, som någon sorts lakejer för henne?”
“Just precis. Slytherinelever såklart. De kallas Inkvisitorspatrullen. Malfoy drog av en massa poäng för mig och de andra igår också”, suckade han.
“Vad trist”, sa jag deltagande. “Nå, nu får du i alla fall lite mer tid att öva, Harry.” Han ryckte på axlarna och jag spände ögonen i honom: “Har du övat?”
Han svarade inte och jag suckade uppgivet:
“Ärligt talat, Harry, vad är vitsen med det här om du innerst inne inte vill?”
“Jag vill visst”, sa Harry buttert, “men jag litar inte på honom. Titta bara på det där minnessållet! Alldeles fullt av tankar som han döljer för mig, ifall jag skulle bryta igenom hans försvar.”
Vi såg båda på det silvervita, virvlande innehållet i skålen. Det slog mig hur vackert det var. Mystiskt och hemlighetsfullt, som Severus själv. Vagt kunde jag känna en längtan slå rot inuti, men tog mig omedelbart samman:
“Har du tänkt på att professorn förmodligen döljer detta på grund av att det kan vara farligt att veta? Som ordensmedlem kan han sitta på sekretessbelagd information.”
“Om Mysterieavdelningen, kanske”, mumlade Harry. “Det där de inte vill att jag ska veta … och ingen berättar någonsin något för mig …” Hans blick var som nitad på stenskålen.
“Ingenting kommer att fungera om du inte litar på professorn.” Jag visste inte för vilken gång i ordningen jag sa det. Vi hade sakta närmat oss skålen, som om ljuset från den omärkligt dragit oss dit.
“Jag skulle bra gärna vilja veta vad han döljer för mig”, sa Harry bistert. “Hur vet vi egentligen att han är på vår sida, Miriam?”
“Det är klart att han är på vår sida! Han har aldrig gett mig anledning att inte …” Jag avbröt mig, kände att jag nu var ute på en tunn is, men Harry tycktes ändå inte lyssna ordentligt. Han hade stuckit ut trollstaven och petade på den virvlande substansen.
“Harry, nej!”
Jag drog honom i den andra armen. Framför oss hade ytan blivit alldeles klar och visade en solbelyst gräsmatta, fläckvis skuggad av vajande trädgrenar.
“Jag vill veta vad det är han döljer”, sa Harry sammanbitet. “Då kanske jag skulle kunna lita på honom!” Vi tittade på varandra och jag såg en vild djärvhet i hans ögon: “Jag är säker på att han har en massa mörka hemligheter här, som han döljer för Dumbledore också! Affärer med Dödsätare och annat skumt!”
“Det har han visst inte!” utropade jag frustrerat, fortfarande med ett fast grepp om hans vänstra arm. “Jag lovar dig att vi skulle kunna dyka rakt ner här utan att hitta något klandervärt alls!”
“Jaså, det lovar du?” utbrast Harry med glödande ögon, belyst underifrån av det glittrande solljuset från Severus hemliga tankar.

Flämtande stirrade vi på varandra.
Så såg vi ner mot det lysande gröna gräset.
Vi dök samtidigt.

Oh, så bra kapitel! Nu har Snape gått iväg och lämnat minnessållet så Harry och Miriam kikar ner i det! Jag kan knappt andas, när både du och jag vet vad som väntar!

Oj, Harry säger emot Miriam! Synd att hennes försök inte lyckas. Nå, jag längtar till nästa kapitel.

Då smäller det!

Undrar vad som händer nu...vad lommer Severus att tänka om Miriam...att hom förråt honom...eller kommer han att acceptera hennes ursäk.
Bara han inte gör nåt han ångrar igen

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Nepflite♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


Nu har jag skrivit färdigt alla 70 kapitel i Kraften och det lustiga är att det blev färdigt precis i skiftet juni/juli, där handlingen också slutar. Under juli kommer vi att befinna oss på resa genom Europa. Förmodligen fungerar internet finfint, liksom under förra resan för ett år sedan, men för säkerhets skull lägger jag ut kapitel 53 innan vi ger oss av.

Kapitel 53 - Åskådare

Det var sig likt inuti minnessållet. Jag kände genast igen platsen under bokträdet vid sjön. Även pojkarna, som satt i det stora trädets skugga med högar av skolböcker utspridda på gräset, var välbekanta. Det var Quirinus och Frank, som slängt av sig klädnaderna i värmen och nu satt med uppkavlade ärmar på tröjorna och pratade lågt med varandra. Ett av Quirinus minnen måste alltså ha glömts kvar i sållet!

Jag såg mig osäkert omkring. Dumbledore hade bett mig att hålla Quirinus minnen hemliga, och nu hade jag och Harry hamnat i ett av dem. Min hand höll fortfarande ett stadigt tag om hans vänstra arm, som om han med sin trollstav utgjorde en fast punkt här inne.
“Harry”, sa jag försiktigt, “detta var ett misstag av oss från början, det är inte ens professorns minnen - vi måste försöka ta oss ut! Hur kommer man härifrån?”
“Jag vet inte riktigt …” Han såg sig tvekande omkring. “Jag antar att man …”
“AAAJJ!” Vi hajade till vid ett högt skrik från Quirinus. Han hade plötsligt flugit rakt in i trädet.
“Vilken perfekt formel!” hördes en skrovlig målbrottsröst och jag såg två smala skuggor falla över alla böckerna på marken. När vi vände oss om såg vi två pojkar, några år äldre än Quirinus och Frank, komma emot dem med trollstavarna redo.

Båda pojkarna var smala och hade långt hår, men annars var de mycket olika. Den ene var mycket ljus medan den andre hade hår svart som natten - och plötsligt kände jag igen scenen. Detta måste vara det som hänt Quirinus innan han blev liggande på marken med smutsig tröja. Då hade ju en ljus och en mörk pojke varit på väg upp mot slottet.

Även de äldre pojkarna hade kavlat upp ärmarna på tröjan i värmen och man såg hur musklerna i underarmarna spändes, när de riktade trollstavarna mot Quirinus och Frank. Speciellt den mörke var väldigt mager och tröjan tycktes både sliten och flera nummer för liten åt honom. Något han dock inte verkade det minsta besvärad av. Ett illvilligt leende lekte på läpparna, när han betraktade Quirinus med kolsvarta ögon. Det var något med dem som gjorde mig underlig till mods.
“Låt honom vara!” utropade den lojale Frank.
“Lägg dig inte i!” bet den blonde pojken av.
Den mörke hukade sig ner på marken framför Quirinus, långsamt och med väl avvägda rörelser. Återigen fick jag den där underliga känslan. Det gick inte att ta ögonen ifrån honom. Hans ansikte var blekt med insjunkna, nästan håliga kinder och näsan var stor, som om den undernärda kroppen inte hunnit växa ifatt den. Det långa håret var ovårdat och rörde sig lätt i vinden. Men det var ögonen som drog all uppmärksamhet till sig. De var som bottenlösa svarta hål, lysande av illvilja och något som kändes närbesläktat med hunger.
“Försök inte ställa dig in hos professor Snigelhorn, din klantskalle!” väste han till Quirinus. “Nu vet jag i alla fall vem du är! Det var din syster som var prefekt och satte dit mig när jag hade börjat här! Hon var precis som du är nu, en mallgroda!”
Quirinus stora, vackra ögon var förskräckta och han såg nästan illamående ut av skräck, vilket jag mycket väl kunde förstå. Den mörka kraften som strålade ut från den magre pojken påverkade hela omgivningen, så att själva solljuset verkade mattas.
“Jag försöker inte ställa mig in!” fräste Quirinus fram, tappert kämpade för att hålla modet uppe. “Och … och min syster är ingen mallgroda!”
Pojken svarade inte, men höll fast Quirinus med blicken, reste sig och snärtade raskt till med trollstaven. En ljusblixt flög ut från den och träffade Quirinus som plötsligt hängde upp och ner i luften. Jag skrek till men hade inget annat val än att höra hans vettskrämda rop: “Nej! Nej! Hjälp! Sätt ner mig!”
Frank rusade fram för att hjälpa Quirinus, men den blonde pojken lade krokben för honom så att han störtade till marken. Quirinus plågoande kunde obehindrat fortsätta med sin vidriga trollformel och han tycktes bara bli uppeggad av de förtvivlade ropen. Han höjde staven i luften så att Quirinus lyftes ännu högre från marken och det glittrade till i pojkens svarta ögon, då han såg effekten. Exalterat höjde han staven så högt hans magra kropp förmådde sträcka sig, så att den urvuxna tröjan gled upp och blottade en bit av hans bleka hud. Den hade flera mörka ärr över sig.

Jag stirrade på de långa skårorna.
De märken mina läppar kände intill minsta detalj.
Skråmorna vars historia ännu låg i dunkel.



“Miriam! Vid Merlin, lugna dig! Det går inte att komma härifrån, snälla, försök ta dig samman, det är nog slut snart …”
Jag insåg att skriken kom från mig själv och att den som höll om mig var Harry. Ett lätt slag på kinden fick mig medveten om hans ögon som sökte mina.
“Försök hålla ut, Miriam, scenen har ändrats nu, det är andra människor där … Jag håller dig i handen, jag är bredvid dig, okej?”
“Det var han, Harry! Åh, det var han …”
“Ja, vid Merlin att det var … Jag kände igen honom direkt … Titta, där är han igen, men nu är han äldre!”
Harry pekade mot en skygg tonårspojke som satt i skuggan av några buskar inte långt från bokträdet. Nu kunde jag vagt känna igen honom i de manliga drag ansiktet började få. Han såg ut att vara ungefär sexton år, i Harrys ålder. Det var lugnt på platsen och han tycktes vara djupt inne i sin läsning. Min andning började lugna sig efter chocken och smärtan då jag förstått vem han var och vad han varit i stånd till att göra. Nu syntes tack och lov ingen Quirinus till i närheten och Severus ansikte hade ett helt annat uttryck, där han satt liksom gömd i skuggan, som om han inte ville bli störd i sina tankar. Det kunde inte hjälpas - jag ville springa fram till honom, fråga hur han kunnat göra så mot Quirinus, få honom att förklara, be om förlåtelse, vad som helst - men jag ville i vilket fall veta, ville komma bakom den där sårade, skadeskjutna fasaden. De där ärren som jag visste fanns på hans kropp, men förmodligen ännu starkare etsade i hans själ.

Men det här var ett minne och jag kunde inte nå Severus. Allt som fanns att göra var att hålla hårt i Harrys trubbiga pojkhand och se sig omkring. Det fanns en anledning till att denna scen hölls dold; de som fanns i omgivningen måste vara nyckelpersoner.

Både jag och Harry hajade till av positivt igenkännande när vi såg en bekant figur en bit bort, sittande under trädet med sina vänner. Det var James, nu ännu mer slående lik sin femtonårige son. Harry drog upphetsat i mig för att komma närmare dem.

Det var fyra pojkar som satt tillsammans. Förutom James var det den vackre, mörke pojken som brukade finnas i hans närhet och nu uttråkat såg sig om på eleverna, vilka frisläppta myllrade över gräsmattorna. Där fanns också en pojke med allvarligt ansikte som satt och läste, samt en ivrig liten kille med råttfärgat hår. Han tycktes alldeles absorberad av allt vad James tog sig för.

James satt och lekte med en gyllene kvick, den snabbaste bollen i quidditch, som uppenbarligen sett likadan ut för tjugo år sedan. Han lät den sväva längre och längre ifrån sig för att sedan blixtsnabbt fånga den. Pojken med råttfärgat hår klappade exalterat i händerna och jag drog lite svagt på munnen, trots allt det svåra vi precis bevittnat. Iver och livsglädje strålade ut från James, som rufsade sig i håret precis som sin son och ideligen tittade mot några flickor vid vattenbrynet. Jag sneglade på Harry men märkte till min förvåning att han betraktade sin far med stigande skepsis och enbart såg lättad ut när den vackre pojken plötsligt sa:
“Stoppa undan den där kvicken nu, va, innan Slingersvans kissar på sig av upphetsning.”
Slingersvans - så var det, naturligtvis. Genom Harry visste jag att Peter Pettigrew, som han egentligen hette, hade varit vän med James innan den mörka tiden kom.
“Jag är uttråkad”, sa den vackre pojken, kastade med det mörka håret och smög upp en cigarett ur klädnaden, medan han slängde en blick uppåt slottet. “Önskar det var fullmåne.”
Den allvarlige pojken grimaserade bakom bokpärmen.
“Om du är uttråkad får du gärna förhöra mig inför nästa prov. Här …” Men de andras uppmärksamhet hade plötsligt helt ändrat riktning. De hade upptäckt Severus, som var i färd med att resa sig och lämna skuggan vid buskarna.
“Det här kan nog liva upp dig, Tramptass”, sa James lågt.
“Toppen”, instämde den så kallade Tramptass och fimpade cigaretten som krossades under hans hårda skospets, medan han fixerade blicken på Severus. “Snorgärsen.”
Med ens mindes jag öknamnet som uttalats i köket på Grimmaldiplan och i nästa ögonblick kände jag igen Tramptass. Det var Sirius. Han och James hade samtidigt rest sig från marken och gick långsamt fram mot Severus.
“Läget, Snorgärsen?” sa James med hög röst. Jag såg besviket på honom och en snabb blick på Harry fick mig att förstå att inte heller han var road.

Severus reagerade direkt, som om han väntat på en attack. Han släppte sin väska, grep efter trollstaven men hann inte få fram den förrän James skrek:
"Expelliarmus!”
Severus trollstav flög högt upp i luften och landade långt bakom honom. Sirius pekade gapskrattande på honom med sin stav och skrek:
“Impedimenta!” Severus slogs omkull och blev liggande orörlig på marken utan att kunna nå sin trollstav. Jag gav ifrån mig ett jämrande läte och kramade Harrys hand. Runtom oss hade elever börjat dra sig närmare för att titta på. Slingersvans fnissade, men den allvarlige pojken hade däremot förskansat sig bakom sin bok och tycktes inte vilja ha del i det som nu skedde. En del av åskådarna såg skrämda ut, men många var också roade och skrattade åt scenen. Varför ingrep inte någon? Här fanns betydligt fler åskådare än när Quirinus blivit utsatt. Jag ville kasta mig in i det hela och hindra det. Merlin, åh Merlin, fanns det ingen vettig människa i närheten?

Severus kämpade svärande för att ta sig upp, men förtrollningen verkade fortfarande på honom och hans besvärjelser hade absolut ingen effekt.
“Vad använder du för språk egentligen? Det finns flickor i närheten!” sa James kallt. “Renskrubba!” Genast täcktes Severus mun av tvållödder, han kämpade för att få luft, höll på att kvävas … Jag grät med ett krampaktigt grepp om Harrys hand och bad alla högre makter om att det skulle ta slut.
“Låt honom vara ifred!”
Äntligen någon som gjorde slut på eländet. Det var en av flickorna som varit vid vattenbrynet. Hon hade långt, tjockt hår som lyste eldrött i solen och hennes gröna ögon såg ogillande på James, som genast rufsade sig i håret med sin lediga hand.
“Det är min mamma”, viskade Harry bredvid mig. “Lily. Jag känner igen henne.” Jag såg nyfiket på flickan. Hon var så vacker och framförallt var det hennes handlingar som lyste upp omgivningen. Hon verkade vara den enda på platsen som agerade på ett sunt sätt.
“Vad vill du, Evans?” undrade James och försökte låta mogen.
“Låt Severus vara”, sa Lily. “Vad har han gjort er?”
“Tja, det är mer det faktum att han existerar, om du förstår vad jag menar…”, sa James och såg utmanande på henne. Vagt kände jag igen uttrycket … Elviras mobbare hade sagt något liknande - innan Severus gett dem tillbaka de orden med råge, tillsammans med poängavdrag och straffkommendering…
“Okej, okej”, sa James nu och lyfte avvärjande händerna. “Jag låter gamle Snorgärsen vara om du vill gå ut med mig, Evans.”
“Jag skulle hellre gå ut med jättebläckfisken”, sa Lily tvärt och jag jublade inombords. Hon var verkligen beundransvärd.

I detsamma flög en ljusstråle mot James och fläkte upp ett fult blödande sår på hans kind. Det var Severus som kommit på fötter och fått tag på sin trollstav. James reagerade blixtsnabbt och plötsligt var det nu Severus som hängde uppochner i luften med klädnaden som föll ner över öronen och avslöjade många av de hemska ärren och brännsåren på den magra kroppen. Tårarna började strömma över mina kinder och jag bad högt, med min hand inflätad i Harrys: “Hejda dem, Lily, gör vad som helst, de kommer att lyssna på dig, hejda dem!”
Och Lily gjorde verkligen något. Som om hon hört min bön drog hon fram sin egen trollstav och sa bestämt till James:
“Släpp ner honom!”
“Visst”, sa James nonchalant och knyckte trollstaven uppåt, så att Severus landade hårt på marken. Jag kved till, men James såg bara kallt på sitt offer och sa:
“Tur för dig att Evans var här, Snorgärsen.”
Severus såg på dem båda nerifrån sin position på marken - skadskjuten och hånad. Det hördes fortfarande spridda skratt och speglosor från eleverna omkring oss.
“Jag behöver ingen hjälp från äckliga små smutsskallar som hon!”
Jag stirrade på Severus, oförmögen att tro att han just slängt ur sig något sådant mot sin hjälpare. Visst måste han känna sig hjälplöst förnedrad, men ändå … Längre hann jag inte tänka förrän Lily kyligt svarade:
“Fint, jag ska inte besvära dig i fortsättningen, Snorgärsen.”
“Be Evans om ursäkt!” passade James på att vråla.
“Lägg av”, sa Lily och vände sig ilsket mot honom. “Du är lika vidrig som han. Ska visa dig på styva linan hela tiden bara för att du kan. Varför ger du dig på någon överhuvudtaget? Du får mig att må illa.”
Hon vände på klacken och började gå därifrån.
“EVANS!” vrålade James desperat. “Vad vet du om vad Snorgärsen har gjort då? Han brukade ge sig på yngre elever, fråga din kompis Quirinus bara!” Då Lily ignorerade honom fullständigt och fortsatte gå, riktade han i vredesmod staven mot Severus igen, så att han åter hängde i luften.
“Nu är du inte så kaxig, va?” ylade James upp mot honom, medan han vilt slängde blickar efter Lily. “Nu när du kämpar mot några i din egen ålder, Snorgärsen!” Han såg en sista gång på Lily som inte ens vände sig om och nu var långt därifrån. Besvikelsen i James ögon omvandlades till glödande illvilja när han ropade till åskådarna:
“Vem vill se mig dra av brallorna på Snorgärsen?”
“Nej, neeej, NEEEJ! För helvete!” Jag skrek på svenska i vild förtvivlan och hade ingen som helst ordning på mina känslor längre. Det var som om allt var en enda hopplös kamp mot ondskan, som tycktes flytta runt hur den ville och ta människor i besittning. Först hade jag sett den i ögonen på den jag älskade mest av allt på jorden. Nu var den hos pojken jag livligt beundrat för att han kommit till Quirinus försvar och snart skulle den hänsynslöst åter riktas mot den jag älskade mest, som redan bar ärr av den över hela kroppen. Som en evig, ond cirkel av hämnd och utsatthet. Det var absolut outhärdligt. Vi måste härifrån, kunde ingen bara hjälpa oss bort från tortyren …

I detsamma slet någon faktiskt hårdhänt i oss båda och vi lyftes upp i luften genom ett iskallt mörker. Just i det ögonblicket var jag bara tacksam att komma därifrån. När våra fötter slog i stengolvet på kontoret kändes det, för en sekund, som en befrielse. Tårarna strömmade nerför kinderna och min hand var fortfarande hårt sammanflätad med Harrys.

Den fullvuxne Severus stod framför oss, med fasa och förakt målat i varje ansiktsdrag. Jag hade aldrig någonsin tidigare i verkligheten sett honom med det uttrycket i ansiktet. Det var illviljan som lyst ur ögonen då han sett på Quirinus, men parad med känslan hos den som blivit utsatt för ett bottenlöst svek, som om han inte ville tro det han såg och distanserade sig från det. Han hade dragit sig flera meter bort från oss, som om vi var besmittade.

En spänd tystnad rådde i det lilla bergrummet.

“Se bara på er båda”, sa Severus till sist, mycket långsamt och med alldeles iskall röst. “Där står ni och håller varandra i handen … som två förälskade tonåringar.” Han drog smärtsamt efter andan, men när han fortsatte var det med kylig ironi: “Men vänta nu … Det är väl det ni är. Ni lever fint upp till ryktet om er. Nå … det kanske är bäst så.”
Jag öppnade munnen och tog desperat ett steg mot honom, men frös till av skräck när han drog sig ännu en bit från oss med handen avvärjande lyft.
“Våga aldrig komma nära mig”, sa han med darrande röst. “Ni gick med berått mod rakt in i det jag avsiktligt dolde för er. Jag vill aldrig mer se någon av er här i mitt rum igen. Ni båda…” Han fastnade åter med ögonen på våra händer, som i det frusna tillståndet blivit kvar i varandra.
“Försvinn härifrån”, sa han skoningslöst. “Jag varnar er. Ni har det bättre med mig på långt avstånd.”

Som du ser på bilden, blev jag alldeles mållös när jag läste delen om Quirinus! Roligt att även James nämnde honom i slutet! Bra, du fick fram Miriams känslor angående Snape och Quirinus på rätt sätt!

När vi kommer till slutet av kapitlet: Aj, aj, aj! Nu blev det trubbel, speciellt som Miriam och Harry höll varandra i händerna. Hur ska detta gå?! Ja, vi får se, när du kommer tillbaka från resan! Hoppas ni får det trevligt, du och familjen.

Ja, som sagt, Miriam fick se vem som attackerade Quirinus i kapitlet "Minnen", så hon är kanske förvirrad just nu, om än väldigt chockad. Undrar om Snape berättar något mer om Quirinus?
Vi får se hur det går.

Lite förslag:


Jag såg migrådvillomkring. Dumbledore hade bett mig att hålla Quirinus minnen hemliga och nu hade jag dykt med Harry rakt in i ett av dem

Egentligen är det inget fel på ordet "rådvill", men jag undrar om inte "osäkert" eller "hjälplöst" passar lite bättre språkmässigt. Alltså i den "moderna tiden" om man säger så. Sedan skulle jag vilja sätta ett komma-tecken och ändra slutet så det låter lite bättre. (Välj ett av orden i grön text som du tycker passar!)


Jag såg mig osäkert/hjälplöst omkring. Dumbledore hade bett mig att hålla Quirinus minnen hemliga, och nu hade jag och Harry hamnat i ett av dem.

Illvilligt leende såg han på Quirinus med kolsvarta ögon.

Jag skulle vilja ändra texten så det låter bättre när man läser den högt.

Ett illvilligt leende lekte på läpparna, när han betraktade Quirinus med kolsvarta ögon.

“Försök inte ställa dig in hos professor Snigelhorn, din klantskalle!” väste han till Quirinus.
“Nu vet jag i alla fall vem du är! Det var din syster som var prefekt och satte dit mig när jag hade börjat här! Hon var precis som du är nu, en mallgroda!”

Om du ser den röda delen: I och med att det är en och samma person som säger det, kan du flytta upp den andra dialogen. Om det blev så när du postade kapitlet, blundar jag för det förstås!

“Försök inte ställa dig in hos professor Snigelhorn, din klantskalle!” väste han till Quirinus. “Nu vet jag i alla fall vem du är! Det var din syster som var prefekt och satte dit mig när jag hade börjat här! Hon var precis som du är nu, en mallgroda!”


Den allvarlige mulnade betydligt bakom bokpärmen.

Lägg till ett ord och byt ut ett annat, så låter/ser det bättre ut.

Den allvarlige pojken grimaserade bakom bokpärmen.


Framför oss stod den fullvuxne Severus

Byt plats på några ord, så det låter bättre.


Den fullvuxne Severus stod framför oss



Några sekunder var allt dödstyst i det lilla bergrummet.

Jag skulle skriva det på ett annat sätt, så det låter bättre.

En spänd tystnad rådde i det lilla bergrummet.

“Våga inte komma nära mig mera”, sa han med bruten röst.

Jag tror läsarna förstår att de inte ska komma nära honom, om du tar bort det röda ordet. Det låter bättre i mina öron. Se hur jag har skrivit. Se även det här med rösten.

“Våga aldrig komma nära mig”, sa han med en röst som darrade av ilska.

“Ut med er härifrån”, sa han skoningslöst.

Det finns två olika sätt som man kan skriva texten, så det låter bättre. (Jag tänker att man kan ta bort härifrån, för man förstår att han inte vill att de ska vara kvar.) Läs mina alternativ och och välj ett av dem.

“Ut med er”, sa han skoningslöst.

“Försvinn härifrån”, sa han skoningslöst.

Oj, Miriam svor på svenska! Det ska bli kul att läsa vidare!

Sppiler från våra ugglor:



En grej till som jag glömde tipsa om:

Frank rusade fram för att hjälpa, men den blonde pojken lade krokben för honom så att han störtade till marken.

Om du ser den röda delen. Vem vill han hjälpa? Mobbarna? Quirinus? Det kan vara bra för läsarna om det står vem som behöver honom just i denna stund. (Du och jag vet mycket väl vem! )

Frank rusade fram för att hjälpa Quirinus, men den blonde pojken lade krokben för honom så att han störtade till marken.

så bra!!!

Kanonbra skrivet. Längtar som alltid efter en fortsättning!!!
Du har magi i dina ord. Och du är nog den enda som får mig att tycka om Snape, inte ens självaste JK lyckades med det!

Jag tycker att du ALLTID slutar när det är som MEST spännande, och det är lite jobbigt! Bra för min otålighet dock XD Du ger mig sådan inspiration ♥ Hoppas verkligen du får en bra resa.