Prinsen (sjätte året)
Forum > Fanfiction > Prinsen (sjätte året)
Användare | Inlägg |
---|---|
Avis Fortunae
Elev |
Trezzan
Spoiler: Tryck här för att visa! SweeneyTodd Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! boknörd_ Mintygirl89 och Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Elzyii Spoiler: Tryck här för att visa! Nepflite Spoiler: Tryck här för att visa! Kapitel 58 - Klippa För första gången red vi på samma våg av smärta, den allomfattande svallvågen efter dådet. Oavsett orsakerna till det som skett var det så uppenbart att det beredde Severus stort lidande. Själv sveptes jag fullkomligt med av insikten att jag älskade honom lika mycket trots det han hade gjort. Det gjorde mig medskyldig, och drog in mig i mörkret, även om jag aldrig hade kunnat - eller kanske snarare vågat - begå en liknande handling. Tiden hade stannat och allt bestod av svart tyg och tårar. När vi till slut kunde tala med varandra var orden endast en bekräftelse. “Du sa att allt skedde med Dumbledores samtycke.” “Och det gjorde det också. Albus var svårt sjuk och hade inte lång tid kvar. Han avkrävde mig löftet att göra slut på hans liv när tillfället kom, för att fullständigt vinna herrens tillit… och det var fullkomligt vidrigt att behöva göra det… men absolut ingen får veta, Miriam. Du kan inte andas om detta till någon - inte ens korpen där borta, även om hon nog har sina aningar.” “Så alla ska tro ont om dig nu, Severus? Alla som började se hur du verkligen är…” Trots att han så många gånger nämnt att det skulle hända, stod jag ändå inte ut med tanken. Min kind vilade mot hans bröst och jag kysste och smekte oupphörligt den stora handen mellan mina båda. Han höll mig varligt och mumlade till svar: “Mig ska du inte oroa dig för, Miriam. För min del är det fullt tillräckligt att endast du vet. Även om jag gärna hade gjort den vetskapen mer diffus. Den är farlig att härbärgera - och nu när ditt ärr är känt för Mörkrets herre har du blivit ett hett byte för honom. Något jag till varje pris velat undvika.” “Det enda som bekymrar mig är att jag blir en ännu värre belastning för er nu. Rädslan för honom har faktiskt minskat”, konstaterade jag och blev förvånad över min egen insikt. “Rösten jag hörde i mitt huvud gick att mota bort, speciellt när Jessica hade talat om för mig vem den tillhörde.” “Ja, han fruktar ett inre som ditt.” Severus smekte mig ömt över håret och tillade efter en stund: “Vad sa han till dig?” “Han utgav sig för att vara en kraft från älvorna. Att jag var speciell och måste uträtta något av värde, strida mot en mörk kvinna med isblå ögon och ett kors om halsen. I vanliga fall hade jag varit misstänksam mot en sådan påverkan, men på sista tiden… har jag varit närmast besatt av att äntligen få uträtta något praktiskt. Som ni andra magiker.” “Och sådan besatthet känner han av”, sa Severus och tog mitt huvud mellan sina händer. “Jag märkte också din oro; den var som en feber. Tror du fortfarande att det är lika betydelsefullt att till varje pris göra något praktiskt?” “Inte om det får mig att förlora fokus på det som verkligen är av vikt. Som du sa en gång, Severus - att det praktiska inte har något egenvärde på grund av sin konkreta natur. Men jag lyssnade inte.” “Du dömer alltid dig själv hårt, min skatt.” Han tryckte försiktigt sina fortfarande tårvåta läppar mot min panna. “Om du har lyckats mota bort herrens närvaro ur ditt sinne, är det sannerligen något praktiskt.” Jag log svagt åt hans ord och han fortsatte: “Jag tror inte att herren har eller har haft vetskap om exakt var du befinner dig eller med vem. Möjligen har han kunnat känna korpens närvaro.” “Det stämmer med min upplevelse”, medgav jag. “Och om han fruktar kärlek, Severus … då är han långt härifrån just nu.” Han drog mig nära igen, höll mig hårt och viskade: “Min skatt… Mörkrets herre har aldrig haft en aning om det som är mellan oss. Han ser det inte ens som en möjlighet.” “Tack och lov för det… så att han inte utsätter dig för något.” Det var det enda jag kunde bry mig om. Jag såg upp från hans famn och smekte honom över den sträva kinden, där tårarna torkat och bildat oregelbundna mönster. Han hade förändrats så mycket, eller snarare utvecklats, under de här åren. Många forna fiender hade blivit vänner. Till och med de man minst av allt hade förväntat sig. Men denna tanke fick smärtan att slå ut på nytt. “Harry”, viskade jag, med blicken på kvasten som låg intill oss på klippan och påminde mig om hans älskade Åskvigg. Tårarna bröt åter fram och gjorde kvasten suddig i mitt synfält tills en ännu värre insikt slog mig: “Neville.“ “Jag är tacksam att ha hunnit göra något för dem”, sa Severus lågt. “Kanske speciellt Longbottom. Det blev ändå en viss insats och pojken kommer att kunna fortsätta sitt arbete. Han ger sig inte och det gör inte Potter heller. Men det hade varit bra för honom att få ha dig i närheten.” “Harry har väldigt lojala vänner. Jag tror uppriktigt sagt att du överskattar min betydelse för honom”, sa jag allvarligt. “Även om ärren ger oss en viss samhörighet. Men han har ett så stort mod i sig själv. Han kommer alltid att göra det rätta, det som krävs av honom…” Jag tystnade när Severus ögon på nytt fylldes med tårar. “Det kommer att krävas. Den stackars pojken”, sa han tyst. “Lilys son.” “Ja, älskade”, viskade jag. “Hon hade tyckt om allt du gjort för honom i år.” “Och ändå kan jag inte…” Han avbröt sig och höll mig hårdare, begravde ansiktet i mitt hår. “Min klippa”, mumlade han. “Jag tycker om att du är här. Det är egoistiskt av mig; du hade varit säkrare på en annan plats, men…” “Jag skulle inte vilja vara någon annanstans än hos dig”, avbröt jag och tryckte mig ännu närmare i den redan hårda omfamningen. “Jag är inte rädd.” Och det var faktiskt sant. Just nu var rädsla inte den dominerande känslan. Trots att själva Voldemort nyligen gjort intrång i mitt sinne, trots att han kände till ärret och min framtid därmed blivit mer osäker än någonsin. Det var som att det inte fanns något förutom här och nu. Doften av mörk, varm klädnad, våt av dimma och tårar. Severus famn var alltid hemma. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 13 sep, 2020 00:00
Detta inlägg ändrades senast 2024-02- 4 kl. 00:39
|
Nepflite
Elev |
Gud sådant vackert avsnitt.
Miriams och Snapes kärlek till varandra är så stark. Och Severus säger åt henne att inte oroa sig för honom.... Säger han som oroar sig för henne. Men oavsett om där är i varandras famn....närhet eller på var sin sida om allt så är de alltid med varandra. I sina hjärtan. Bara för att jag inte vill disskutera vissa saker så betyder det inte att jag vill att ni inte skriver alls till mig. 13 sep, 2020 00:08 |
Trezzan
Elev |
Det finns ju så mycket jag vill säga och poängtera och berätta om detta kapitel. Men just nu kan jag inte säga annat än att jag älskar det. Längre utläggningar kommer! ♥
Något jag dock tänkte på som jag inte får glömma av var en av de sista meningarna "min framtid därmed blivit ett osäkert kort" Alltså... Kort... Känns så objektivt. Som att hon inte ser alltför stort på sin framtid. Kanske dessutom för att hon är en del av kriget. En del av osäkerheten. För att det är ett skydd för henne att se så... obrytt på det? Men om det inte är meningen att hon ska vara apatisk inför denna känsla hade jag skrivit. "min framtid därmed blivit osäker." MEN! Om det inte känns bra så kör på hur du vill göra! Kram ♥ 13 sep, 2020 03:17 |
Mintygirl89
Elev |
Så makalöst bra avsnitt! Känslorna rörs upp för dem båda. Ett tag trodde jag att hon skulle vägra prata med Snape, i alla fall till en början, men det är ju bra att hon vill rensa tankarna, eller vad man ska säga. De har i alla fall varandra, och det är huvudsaken. Angående Eugene och stugan har vi som sagt ugglat, och vi får se hur det går med det. Ändringen från föregående kapitel blev bra, för som du skriver, behöver det inte bli något värre.
Några tips: Trots att han så många gånger nämnt att det skulle hända stod jag ändå inte ut med tanken. Ett komma-tecken mellan de röda orden skulle passa, så meningen inte blir lång. Trots att han så många gånger nämnt att det skulle hända, stod jag ändå inte ut med tanken. Den blev suddig i mitt synfält tills en ännu värre insikt slog mig: Egentligen är det inget fel på meningen, men jag skulle nästan vilja ha en förklaring varför synfältet blir suddigt för henne. Det kanske inte behöver vara övertydligt, utan lagom, så att några saker står mellan raderna? Om du går tillbaka till kapitel 25-1967, där vi får veta hur hans morbror är, så var vi överens om att det var bra att lägga in känslor på slutet, när Snape får höra att Tobias förbjuder honom att träffa morbrodern, men att det inte förstärks jättemycket. Hoppas du förstår något av mitt svammel! “Det stämmer med min upplevelse”, höll jag med. Ändra den röda meningen, så det låter lite bättre när man läser texten högt. “Det stämmer med min upplevelse”, medgav jag. Egentligen är det en smaksak, men jag skulle vilja dela upp texten i ett stycke, så man som läsare får en andningspaus. Se mitt exempel. “Han utgav sig för att vara en kraft från älvorna. Att jag var speciell och måste uträtta något av värde, strida mot en mörk kvinna med isblå ögon och ett kors om halsen. I vanliga fall hade jag varit misstänksam mot en sådan påverkan, men på sista tiden… har jag varit närmast besatt av att äntligen få uträtta något praktiskt. Som ni andra magiker.” “Och sådan besatthet känner han av”, sa Severus och tog mitt huvud mellan sina händer. “Jag märkte också din oro; den var som en feber. Tror du fortfarande att det är lika betydelsefullt att till varje pris göra något praktiskt?” “Inte om det får mig att förlora fokus på det som verkligen är av vikt. Som du sa en gång, Severus - att det praktiska inte har något egenvärde på grund av sin konkreta natur. Men jag lyssnade inte.” “Du dömer alltid dig själv hårt, min skatt.” Han tryckte försiktigt sina fortfarande tårvåta läppar mot min panna. “Om du har lyckats mota bort herrens närvaro ur ditt sinne, är det sannerligen något praktiskt.” Jag log svagt åt hans ord och han fortsatte: “Jag tror inte att herren har eller har haft vetskap om exakt var du befinner dig eller med vem. Möjligen har han kunnat känna korpens närvaro.” “Det stämmer med min upplevelse”, höll jag med. “Och om han fruktar kärlek, Severus … då är han långt härifrån just nu.” Han drog mig nära igen, höll mig hårt och viskade: “Min skatt… Mörkrets herre har aldrig haft en aning om det som är mellan oss. Han ser det inte ens som en möjlighet.” “Tack och lov för det… så att han inte utsätter dig för något.” Det var det enda jag kunde bry mig om. Jag såg upp från hans famn och smekte honom över den sträva kinden, där tårarna torkat och bildat oregelbundna mönster. Han hade förändrats så mycket, eller snarare utvecklats, under de här åren. Många forna fiender hade blivit vänner. Till och med de man minst av allt hade förväntat sig. Men denna tanke fick smärtan att slå ut på nytt. Som sagt, det är en smaksak, så du bestämmer själv. Åh, det ska bli så spännande att läsa nästa söndag! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 13 sep, 2020 11:16 |
96hpevanescence
Elev |
Ja hejhej, nu är jag här igen ♥ Ursäkta min kortare frånvaro, men jag har i alla fall nöjet att nu få läsa de tre kapitlen jag missat!
Kapitel 55 Jag älskar hur du bygger upp det här kapitlet och hur tydlig röst Severus har genom kapitlet! hur Nymphadora fortfarande ser på henne Jag hade inte glömt detta, men det har legat långt bak i bakhuvudet och nu brast mitt hjärta lite för Tonks igen </3 Men tänker det satans anhanget skada henne, får det ske över Severus döda kropp. De får inte ta Miriam också. Det finns gränser för vad en människa kan uthärda. Med alla års samlade styrka, snabbhet och precisa skicklighet skjuter ljuset ut från hans trollstav och träffar rakt på sitt mål. Alltså omggggg!!!!!! I love him och hans försvarsinstinkt, men han kanske handlade lite väl hastigt nu :O Får väl läsa vidare för att ta reda på det! Kapitel 56 Åh, älskar eldiga och rättvisa Miriam som blir lite arg ♥ De två Dödsätarna höll ett ordentligt avstånd och betraktande avvaktande varandra. Det kändes säkrast att hålla sig mellan dem. Severus hade Jessicas trollstav i säkert förvar och hon såg ganska bister ut, men samtidigt resignerad och om igen slog det mig att det fanns en oändlig trötthet långt inne i hennes ögon. Älskar denna beskrivningen och hur fin uppfattningsförmåga hon har! Ögonblicket därpå höll vi varandra hårdare än någonsin. Kapitel 57 och ååååååh ♥ detta var nog det bästa av dessa tre. Älskar hur de ÄNTLIGEN får prata och öppna upp sig för varandra ♥ “Och sådan besatthet känner han av”, sa Severus och tog mitt huvud mellan sina händer. “Jag märkte också din oro; den var som en feber. Tror du fortfarande att det är lika betydelsefullt att till varje pris göra något praktiskt?” Det här är så bra och så smart, för det är exakt så jag tänker att Voldemort fungerar också! I LOVE IT. Och jag äääälskar feberjämförelsen, kanske för att jag känner igen mig i den när jag blir besatt/orolig över något… Severus famn var alltid hemma. Och det här är så fint också ♥ Jättefint sätt att sluta på och som vanligt får mig att längta efter mer! Du är så duktig och jag älskar att läsa det du skriver, så för guds skull, fortsätt! Kram på dig ♥ 14 sep, 2020 21:49 |
SweeneyTodd
Elev |
What time is it? Fanfiction time. Äntligen har jag efter en hektisk vecka lite tid över att sätta mig ner och njuta av detta fanfic!! Är så spänd på att se vart du tar oss denna gång.
Kapitel 57 - Klippa Oavsett orsakerna till det som skett var det så uppenbart att det beredde Severus stort lidande. Usch bara tanken på att genomgå något sådant får mig att rysa. Ibland tänker man ju hur man hade känt om man råkat köra ihjäl någon – jag får ångest och vill inte ens utforska den tanken vidare. För trots att hans intention inte är menad ond, och att det är planerat måste det vara oerhört traumatiserande och smärtsamt. Det gjorde mig medskyldig, Kanske inte medskyldig men skulden väger säkert tungt på hennes axlar för att hon är medveten om den handling som begåtts men trots den älskar honom än. Men Miriam kan väl knappast vara en bov i spelet – hon hade ingen aning om den plan som fanns mellan Dumbledore och Snape. Min kind vilade mot hans bröst och jag kysste och smekte oupphörligt den stora handen mellan mina båda. Alltså mitt hjärta! Ömhetsbetygelser får det att svälla och mellan dessa två ♥ Trösten hos varandra i sorgen… “Det enda som bekymrar mig är att jag blir en ännu värre belastning för er nu. Rädslan för honom har faktiskt minskat”, konstaterade jag och blev förvånad över min egen insikt. Rädslan måste minskat avsevärt när hon förstod att hon kunde koppla bort hans kontroll över hennes tankar. Förstod att mörkret inte kan rota sig i hennes inre. Förmodligen för att hennes hjärta är alldeles för fullt av kärlek. Som sagts otaliga gånger – Amor vincit omnia. Undrar dock om det kommer att ha någon betydelse för framtiden. För ibland kan man bli för modig när något blivit mindre ’farligt’ i ens ögon. Hoppas inte hon gör något dumdristigt i närheten av honom i ett modigt ögonblick… “Om du har lyckats mota bort herrens närvaro ur ditt sinne, är det sannerligen något praktiskt.” Det är ändå rätt enastående det hon lyckats att göra – med tanke på att Voldemort är en av de skickligare trollkarlarna när det kommer till att läsa andras inre. Det är inte många som lyckas stå emot honom. Men Miriam lyckades. Ibland undrar jag om inte kraften hon fick av ärret är överflödig och om inte den verkliga kraften ligger i hennes goda natur, i hennes inre och all den kärlek hon verkar genomstrålas av och utstråla. Den genomsyrar allt hon gör och allt hon beslutar sig för. Miriam verkar andas kärlek. När jag tänker på Miriam och allt vad hon står för, drar jag detta till minnes; Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. “Och om han fruktar kärlek, Severus … då är han långt härifrån just nu.” Åh, Ah, my heart! På riktigt. Hur fint är inte det? Kärlek är seriöst det bästa som hänt mänskligheten sen det andades liv på jorden. “Även om ärren ger oss en viss samhörighet. Men han har ett så stort mod i sig själv. Han kommer alltid att göra det rätta, det som krävs av honom…” När jag läser detta får det mig att tänka på ett citat av Shakespeare: ”Some are born great, some achieve greatness and others have greatness thrust upon them.” Tycker att det sammanfattar fint alla de både Harry, Neville och Miriam men även Snape. “Jag skulle inte vilja vara någon annanstans än hos dig”, avbröt jag och tryckte mig ännu närmare i den redan hårda omfamningen. “Jag är inte rädd.” Jag älskar det här. För kärlek är värt smärtan. Jag förstår Miriam – hellre en dag mindre men i total lycka – kärlek, än att leva utan varandra olyckliga. För vad är livet värt utan kärlek? Varför välja att vara olycklig? Även om det innebär en större risk att stanna i lyckan? Om något så är väl kärlek det man bör lägga all sin insats? För även om spelet går förlorat har man lämnat det lyckosalig och fridfullt. Severus famn var alltid hemma. Home is where the heart is! Alltså finns det något mysigare än när någon är hemma. När någon doftar hemma och bara närvaron gör en lugn och fridfull. Tror inte det. Mer kärlek åt folket! Make love great again! Om det är något denna storyn får mig att inse är att vi behöver mer kärlek i världen. Framförallt behöver vi bli bättre på att säga att vi älskar människorna i vår närhet. Ibland tror jag att vi glömmer att det finns olika typer av kärlek. Man kan älska sin familj, sin partner, sitt husdjur men också sina vänner, lärare, förebilder – men det är inte nödvändigtvis samma kärlek. Kort sagt – vi borde säga att vi älskar varandra mer. Skulle precis skriva att jag längtar efter att få läsa fortsättningen men inser att det är lördag och att jag inte kommer behöva vänta så länge på att få läsa resten – å ena sidan är det ändock sant – jag längtar verkligen att få läsa fortsättningen! 19 sep, 2020 21:43 |
Avis Fortunae
Elev |
Så var det då dags för det sista kapitlet. Ert stöd har betytt allt!
Trezzan Spoiler: Tryck här för att visa! Nepflite Spoiler: Tryck här för att visa! Mintygirl89 Spoiler: Tryck här för att visa! 96hpevanescence Spoiler: Tryck här för att visa! boknörd_ 96hpevanescence Mintygirl89 Trezzan SweeneyTodd Ett extra tack för plussen! Jag gillar dem, hihi! SweeneyTodd Spoiler: Tryck här för att visa! Om det är något denna storyn får mig att inse är att vi behöver mer kärlek i världen. Framförallt behöver vi bli bättre på att säga att vi älskar människorna i vår närhet. Ibland tror jag att vi glömmer att det finns olika typer av kärlek. Man kan älska sin familj, sin partner, sitt husdjur men också sina vänner, lärare, förebilder – men det är inte nödvändigtvis samma kärlek. Kort sagt – vi borde säga att vi älskar varandra mer. (SweeneyTodd 200919) Kapitel 59 - Vägskäl Det grå ljuset föll in och träffade de hundratals bokryggarna i hyllorna som täckte stugans väggar. De hade omedelbart fått mig att känna mig hemma i det lilla torpet, som i sin inredning påminde en del om Severus våning. Eugene verkade inte vara hemma, men Jessica hade hittat många tecken på att stället var bebott, och efter att ha omgivit det med lämpliga förtrollningar hade vi till sist vågat gömma oss där för några timmars vila. “Det är av största vikt att kunna tänka klart när vi planerar vårt nästa drag”, hade Jessica sagt innan hon drog sig tillbaka i ett av de små rummen och slängde en högdragen blick över axeln: “Nåde er två om ni är högljudda.” Både Severus och jag hade förmodligen tappat hakan över uttalandet av denna, i den stunden, orimliga tanke om det inte varit för att den enorma tröttheten slutligen tog ut sin rätt. Och trots omständigheterna var det ändå en lycka att leta fram några prasslande lakan och mjuka filtar för att sedan krypa ihop tätt intill honom i den smala sängen - kanske, tänkte jag, den han legat i under sin barndoms somrar - och somna till naturens ljud utanför stugväggen. Det hade dock snart blivit som att sova på ett skepp i storm. Aldrig hade hans rörelser varit mer oroliga, han hade kastat sig hit och dit i vånda och till slut hade jag fått väcka honom. Då klamrade han sig fast och höll mig hårt tryckt mot sig under resten av sömnen. Jag försökte ligga alldeles stilla för att vi skulle få någon form av ro. För mig var det tillräckligt med hans närvaro för att känna lugn i sinnet. Och tack vare korpen var vi, mot alla odds, fortfarande tillsammans. När jag vaknade efter några timmar stod han redan klädd och såg ut över sjön genom det lilla fönstret. Det hade en flortunn gardin som silade in nästan allt dagsljus i rummet och kom de fyllda bokhyllorna bakom honom att framträda tydligt. Mestadels titlar i läkekonst, precis som i hans eget hem. Men den trolldomskonsten var inte det han skulle få glädjen att ägna sig åt den närmaste tiden. Med de mörka skuggorna tecknade i ansiktets skarpa linjer var han en sinnebild av sorg. Jag gled snabbt upp ur sängen och smög in i hans famn, kysste mjukt den sträva kinden och viskade: “Du är inte ensam, Severus.” Han höll mig försiktigt med en uppgiven smärta målad i varje drag och svarade entonigt: “Jag är en mördare, Miriam.” “Det är du inte”, flämtade jag mot hans kind. “ Du kan inte döma dig själv på det sättet. Det där var inget mord. Ni utförde det tillsammans...” “Jag har gjort andra saker tidigare i livet. Bevittnat och varit en aktiv del av grymheter du inte kan föreställa dig. Fråga korpen där inne...min skuld är evig och utan slut.” “Då hade hon inte fört mig till dig. Och Dumbledore hade inte lagt sitt liv i dina händer.” Jag lade mina armar runt hans hals och vi såg ut över den grå sjön, medan jag tänkte på Dumbledore och hans noggrant uttänkta planer för framtiden. Hur han alltid, i alla sammanhang, hade talat om kärlek som den starkaste magin. Efter en stund frågade jag: “Sörjer du honom?” Severus suckade och följde med blicken en skogsfågel, stor som en fenix, när den lyfte sina väldiga vingar över sjön och försvann mot molnen. Så nickade han svagt: “Det också.” Jag tänkte att han måste ha många olika känslor gentemot Dumbledore. De hade en komplicerad relation, nära på många sätt, men sannolikt också fylld av krav och skulder. Och när det gällde Severus band till Jessica började jag ana en lång och smärtsam historia. En diskret knackning hördes och vi vände oss samtidigt mot dörren när korpen dök upp. Det fanns ingen färg i rummet, ingen varm nyans som kunde fästa i henne. Bara det grå ljuset och de svarta skuggorna. Hon såg på mig och log svagt: “Jag brukade faktiskt föredra rött.” Jag hajade till, men det faktum att hon uppenbarligen hade läst mig fick stå tillbaka. Vi tre var tvungna att gå vidare. Det skulle säkerligen inte gå att gömma sig länge på samma plats och frågan var hur Severus egentligen kände inför Eugenes eventuella återkomst till hemmet. Det var uppenbart att han bar på en viss bävan för att på nytt möta sin morbror, men samtidigt var han tillräckligt trygg på platsen för att använda den som skydd. Tyst följde jag med ut i det lilla köket. “Mycket kommer att bero på hur stark du är.” Jessicas isblå ögon fixerade mig över bordsskivan medan hon med beslutsam min läppjade på teet i den kantstötta muggen. “Herren har oundvikligen fått upp intresset för dig och som jag ser det, innebär det att vi står vid ett vägskäl och har tre egentliga alternativ.” Severus ögon var uppmärksamt, nästan affärsmässigt, fästa på henne men hans hand kramade min under bordet och fick hjärtat att slå extra slag. “För det första”, fortsatte Jessica, “måste jag som vi tidigare nämnt övertyga herren om att du lyckades fly, och den historien måste vara så trovärdig att han inte…ifrågasätter den.” Hon och Severus växlade en blick i något som nästan var samförstånd. “Och sedan gömmer vi dig på ett säkert sätt. Det andra alternativet är att övertyga herren om att du inte innebär någon risk för honom, och jag kan säga redan nu att det kan bli…synnerligen problematiskt.” “Och det tredje alternativet?” Severus ögon var skarpa och han hade inte rört sitt te. “Det är, som du säkert redan har räknat ut, Snape, en övergång till vår sida”, sa Jessica enkelt. “Och även den kan bli svår att få trovärdig inför herren. Han brukar kräva starka prov på lojalitet, som du vet…” Jag lyssnade inte längre. Frågan var redan avgjord. Varför hade vi ens den här diskussionen? Det fanns bara ett alternativ som möjligtvis skulle fungera, och det innebar att vara tillbaka på ruta ett som en belastning för dem som egentligen behövde ägna sig åt viktiga uppdrag. Detta var mitt öde i livet: att vara gömd, vaktad och fullständigt oanvändbar. Håglöst följde jag med blicken det oregelbundna mönstret av sprickor i brädväggen medan Severus och Jessica som en självklarhet gått direkt tillbaka på alternativ ett. Vaga fragment av någon sorts kryptisk kontakt med Fenixorden genom Sirius nådde mitt medvetande. Det var hemskt att de skulle behöva lägga tid på det här, bara för att hålla mig vid liv. Vad skulle det livet ens ha för mening? Tillvaron, såsom den tett sig under de här åren, passerade förbi min inre blick. Hur jag, i mitt första försök att göra en verklig insats, tilldragit mig ärret som förändrade allt. Tillståndet som följt, under olika former av beskydd. I början hade det varit spännande. Jag hade inte vetat så mycket om vuxenvärlden, eftersom mina gäststudier på Hogwarts följt direkt på gymnasiet. Det hade förmodligen varit en av orsakerna som gjort det lättare att anpassa sig. Severus hade i början inte lämnat min sida utan till och med tagit mig med till de sofistikerade, renblodiga miljöerna i Malfoy Manor. Under utseendemässig förklädnad naturligtvis. Naturligtvis. Kanske behövde detta inte vara ett vägskäl i ordets verkliga bemärkelse. Av tre alternativ behöver man kanske inte alltid välja ett. Jessica drog upp den svarta huvan över ansiktet som nästan tycktes försvinna in i den. Det var frestande att fråga om hon hade ätit tillräckligt av den enkla måltid vi försett oss med i Eugenes kök. Varför var hon så utmärglad och insjunken? Hur såg det liv ut som hade den inverkan på henne? “Då lämnar jag er båda åt era…aktiviteter.” Hon slängde en spefull blick på Severus, som inte rörde en min och betraktade henne allvarligt: “Var nu försiktig, Raven.” Jag svalde och letade febrilt, men utan framgång, efter de rätta orden. Till sist viskade jag helt enkelt fram: “Tack för allt, Jessica.” Hon ryckte på de tunna axlarna och såg ut över sjön, men vände plötsligt de genomträngande blå ögonen mot mig. “Som sagt, allt kommer att bero på hur stark du är”, upprepade hon och höll fast min blick. “Tyvärr är jag inte så stark”, mumlade jag och försökte undkomma det skarpa skärskådandet, men hon fortsatte obevekligt: “Vi har alla våra demoner, men då måste man minnas de kraftfulla ögonblicken. Glöm inte att du räddade...flickan...från varulven.” Jag slog ner blicken och mindes händelsen med Elli och Fenrir. Det låg väl något i det Jessica sa. “Ett sinne utan magiska murar är naturligtvis extremt sårbart, men det borde inte vara omöjligt, om du tror på din styrka”, sa hon eftersinnande. “Då gäller det att känna igen den röst som inte i grunden är ens egen. Och att börja tro på sig själv.” Jag undrade om hon gjorde det. Varifrån hon fick sin styrka när hon, utan tvekan och med total precision, vände sin graciösa kropp på stället och försvann, endast efterlämnande en korpsvart rök mot himlen. “Hon har rätt”, hördes Severus milda stämma bredvid mig. “Du kommer att klara det, Miriam. Din inre styrka är intakt.” Det var förvånande att han, som ägde så uppenbart mycket kraft och mod, såg något sådant i mig, när jag själv kände en sådan bräcklighet. “Rädslan är min största fiende”, sa jag och tänkte på Quirinus. Han hade varit både stark och god, men det hade inte hjälpt honom när Voldemort gjorde intrång i hans sinne. “Den är allas vår fiende att bekämpa”, instämde Severus. “Du är inte ensam om det, min skatt. Men jag kommer att finnas där för dig.” Jag tryckte hans hand i den glädje som trots allt fanns där. Så länge vi visste var vi hade varandra kunde mörkret inte segra. “Oavsett vad är din inre kärna densamma.” Han tryckte min hand tillbaka och återtog: ”Och det är den jag alltid kommer att se.” Detta var det sista kapitlet i Prinsen. Tack alla ni som läst och/eller uppmärksammat den: Trezzan Nepflite PansyMalfoyParkinson SweeneyTodd Viloss catradora Jupiter Elzyii 96hpevanescence Ginerva2003 Pride Potter boknörd_ Mintygirl89 Leoney Pixelow Refren Nordanhym Georgetown En uppföljare är påbörjad, vilken även den är i samma universum som Att Skapa Ett Liv av Trezzan och Skam av Elzyii. I viss mån även Quirrells första år på Hogwarts av Mintygirl89, med skillnaden att det i den inte finns kärlek mellan Snape och Lily. Hoppas ni vill läsa uppföljaren till Prinsen! Det skulle betyda allt för mig. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 20 sep, 2020 00:00
Detta inlägg ändrades senast 2024-02- 4 kl. 00:44
|
Leoney
Elev |
åååh avis! förlåt att jag inte har följt hela vägen till slutet men jag har verkligen inte haft tid!
någon gång - om det blir om en vecka eller om ett år - kommer jag läsa klart denna underbara story och även uppföljaren Amicis 20 sep, 2020 00:01 |
Nepflite
Elev |
Jätte fint sista kaptitel som alltid och kommer självklart att läsa fortsättningen.
Glöm inte att tagga mig bara. Bara för att jag inte vill disskutera vissa saker så betyder det inte att jag vill att ni inte skriver alls till mig. 20 sep, 2020 00:07 |
SweeneyTodd
Elev |
What? Twice in one day… eller tekniskt sätt är det en ny dag… med nya möjligheter. Ska egentligen upp tidigt imorgon för att jag har ett sångjobb men - I have sorted out my priorities. Ett svagt ögonblick tänkte jag ha väntat med att läsa tills lite senare idag men sen såg jag att detta var sista (SISTA!?) kapitlet på Prinsen och kunde inte bärga mig en sekund till. Hur ska detta gå? Hur ska detta sluta!? Jag har så många frågor och det finns bara ett sätt att få svar… read on.
Det grå ljuset föll in och träffade de hundratals bokryggarna i hyllorna som täckte stugans väggar. Gillar denna öppningslinje. Med tanke på i vilken sinnesstämning som jag lämnades med från förra kapitlet känns just valet av ’grått’ genomtänkt. Den dystra verklighet som slagit rot och som letar sig in även i skyddade miljöer. Samtidigt som ljuset skänker hopp. Böckerna som ljuset faller på får mig att tänka på alla möjligheter som gömmer sig där i. Alla möjliga olika slut. Alla möjliga vägar som de kan ta. Jag blir lite smått melankolisk – för att jag vet att det här är det sista kapitlet. Grått. Ja, det är sannerligen grått. som i sin inredning påminde en del om Severus våning. Det finns något som jag bara tycker är så gulligt med det här. Det känns inte som att liknelsen mellan de två är någon slump utan som om Severus återskapat en del av det i sin våning. För att torpet var den enda plats han verkligen kände sig hemma på. En plats med lyckliga minnen och kärlek – en känsla han velat ta med sig och återskapa. En länk mellan han och hans morbror som nästan talar om en relation närmre den en far & en son än vad han kunde ha med sin egen far. Eugene befann sig inte hemma, men Jessica hade hittat många tecken på att stället var bebott, Det gör mig löjligt lycklig tanken av att Eugene fortfarande lever. Hade förmodligen inte kunnat hålla tillbaka tårarna om de hade förstått att han var död när de väl gick in i torpet. Jag är en sucker för kärlek och relationer (Jag kan inte ens läsa hela utvandrar serien av Vilhelm Moberg för att jag gråter sönder när Kristina dör… och vi ska inte ens tala om scenen i Titanic när det gamla paret lägger sig bredvid varandra och bara ’jahopp nu dör vi tillsammans älskling’ gråter bara av tanken)… Thank you for not doing that to me! “Nåde er två om ni är högljudda.” Trodde hon menade så ingen skulle höra att de var där… (pinsamt om det var det hon menade…) men HAHA alltså. Förstår henne ändå. Även om kärlek är fantastiskt och härligt kan den också vara en prövning för den som ligger i rummet bredvid. Man kan vara glad för någon utan att behöva få bilder och ljud inetsat i huvudet. Stackars Korpen. Fast samtidigt. HA. Tycker kanske mest synd om Miriam och Snape som i detta läget måste ha känt sig så oerhört generade och obekväma (Kanske finnes där någon form av inte glädje, men ah, jag vet inte, men att någon vet om deras relation och kan liksom på skämt/allvar prata om det utan vidare). för att sedan krypa ihop tätt intill honom och somna till naturens ljud utanför stugväggen. [/] This. Detta är allt jag vill ha. Älskar dessa små stunder mellan Miriam och Snape. Det där lilla som ändå betyder så mycket. Tryggheten, värmen – känslan av att höra hemma hos varandra. Hjärtan som slår i takt och bara den där känslan av att inte vara ensam – ha någon så nära intill. [i] Det hade dock snart blivit som att sova på ett skepp i storm. Okej… I did not see that coming. Å ena sidan måste vi ibland härda stormar med varandra. Det är inte konstigt att sömnen blir orolig när man tvingats begå ett sådant fruktansvärt brott som han fick. Förhoppningsvis kan han dock känna ett lugn i stormen av att ha Miriam intill sig – kärleksfull och öm. Och tack vare korpen var vi, mot alla odds, fortfarande tillsammans. Om hon nu gjort shady saker förut är hon förlåten enbart för det här. Att hon trotsade de onda krafterna för att Miriam och Snape skulle få vara tillsammans – eller ja, det var kanske inte därför hon gjorde det men pish posh – hon ordnade det. Fråga korpen där inne...min skuld är evig och utan slut. Ångesten som Snape känner är förmodligen större än vad jag själv någonsin känt. Jag kan inte låta bli när jag läser det där ’min skuld är evig och utan slut’ att tänka på, och ännu en gång jag ber om ursäkt för att mina studier skadat mig så, Luthers uttalande om människans synd i förhållande till dess rättfärdighet. Snape mördade Dumbledore för att han var tvungen. Det var rättfärdigat. Men han är ändå inte utan skuld – Det vill säga; ’Simul iustus et peccator’ – på samma gång rättfärdigad och syndare. Vilket kan verka som ett enkelt koncept med det är i själva verket ganska komplicerat – precis som Snape och hans uppdrag. Skulden må vara evig men förlåtelsen är större än den – rättfärdigheten vinner i slutändan – so there you go, Snape is a good man. Hon såg på mig och log svagt: “Jag brukade faktiskt föredra rött.” För att det var Gryffindors färger? Eller för att kärlekens färg är röd…? Hm… Jag lyssnade inte längre. Frågan var redan avgjord. Varför hade vi ens den här diskussionen? Kanske för att det ska bli lättare att acceptera ödet. Det är lättare att acceptera ett öde som man själv varit tvungen att välja. Ett val är ändå ett val. Jag misstänker att Miriams val är det första. Det andra verkar för svårt för de att genomföra och det tredje, med tanke på Miriams stora hjärta och den varma inneboende kärlek hon bär, omöjligt. Detta var mitt öde i livet: att vara gömd, vaktad och fullständigt oanvändbar. Fick en ingivelse att jag skulle välkomna Miriam till kvinnans historia… men det kändes onödigt politiskt och inte riktigt sant. Kvinnans historia är bara okänd och glömd. Hoppas verkligen att de hittar ett alternativ inom den radien som fungerar – som är värt det. För det måste ju tas i beräkning. Om det är värt att vara instängd, undangömd mot att leva i det öppna medveten om att varje dag kan vara den sista. Ibland är inte det ’säkra’ alternativet det bästa. Jag tänker ta en av mina kyrktanter som exempel. Hon är 94 år, gammal lärarinna och definitivt i riskgruppen för Corona, men hon kommer ändå. Hon försökte krama en av oss medan vi försökte förklara för henne att vi inte borde och så suckade hon och sa: ”Jaja, det där viruset. Jag kan likaväl dö av en hjärtinfarkt imorgon som det där. Tycker ni då att jag borde spendera den sista tiden i mitt liv långt borta från alla jag älskar? Kom hit nu. Såvida ni inte är rädda att jag smittar.” Hon fick en kram efter mycket övertalande – detta var veckor sen och hon lever fortfarande - The point: Säkra alternativ är inte alltid värt det man ger upp. Av tre alternativ behöver man kanske inte alltid välja ett. Miriam är rätt på det. Välj buffé istället – livets buffé där man kan mixa och matcha och skräddarsy det precis så det passar en själv! Hakuna matata eller något. “Då gäller det att känna igen den röst som inte i grunden är ens egen. Och att börja tro på sig själv.” Raven är min nya livscoach. Period. “Rädslan är min största fiende”, sa jag Är det inte underligt att det är just så… och på något sätt bor ju bara rädslan inom varje individ. Så tekniskt sätt är vår största fiende oss själva. Vilket gör den mycket svårare att besegra. Utomstående kan man bekämpa och distansiera sig ifrån – det är svårare med det egna jaget. Herre min Je… att detta redan är slut!? Jag förstår det knappt själv. Är det verkligen… 2 år sen (!?) jag läste länken för första gången? Det är helt sinnessjukt. Tiden går för fort. Men jag är glad att du har hållit andan uppe och fortsatt skriva – det har varit, det är en fantastisk resa att få vara med på. Denna fanfictionserie har sett mig igenom många berg och dalar. Den har varit en riktig klippa för mig ibland att klamra sig fast emot. En värld som man kan fly till och uppslukas av när livet tar emot. Helt underbart att du har skrivit såhär långt! Vilken karaktärsutveckling, vilken story! Jag riktigt längtar till uppföljaren – om det kommer en sådan. Ursäkta min franska, men fy f*n var bra du är! Tack. Tack så mycket för all tid och energi du lägger ner på att väcka liv i dessa karaktärerna. Fortsätt så! ♥ 20 sep, 2020 00:56 |
Du får inte svara på den här tråden.