In the dark PRS Vidomina & Medi

Isabelle såg upp och rodnade.
"Får jag verkligen vara med?" Isabelle tog sig upp och gick mot en klänning hon fått och log stort.
"Ja jag ska se till det. Tack Sir Rio." Hon log och tog klänningen för att byta om.
Alice såg upp på Rion och log.
"Tack Du räddade mig där." Hon log och smekte hans hand och slöt ögonen.
"Jag känner mig för fin för denna bal. Jag kan inte ens ryska. Vad ska jag göra?" Hon såg sorgset upp och började gå ner för traporna.
"Buffé? Är det inte lite för..."

Rion såg en aning förvånad ut av hennes ord med log bara så hon sökte sig till honom. "Sluta oroa dig, du ser fin ut.", sa Rion och släppte sedan taget om hennes arm för att placera en hand på hennes rygg.
I slutet av trappstegen stod Leo och väntade på de. Han hade knäppt händerna bakom ryggen och bet sig i läppen. Han var tydligt nervös. "Leo, min vän..", sa Rion och släppte Alice igen för att krama om Leo. Deras blickar möttes och Leo verkade lugn igen. Glad över att se sin vän. "Okej, då går vi in.", sa Rion och nickade åt salongen. Leo nickade och log mot Alice. "Så vacker du är, Alice. Kul att se dig på fötter igen. Vilan måste ha gjort dig gott.", sa Leo och log. Han följde sedan efter Rion in.

Inne i salongen var det varmt. Leo var chockerad över hur mycket folk det faktiskt var, måste vara närmare hundra stycken i den gigantiska salongen. Alla var fint klädda, skrattade, minglade till ljudet av stråkarna och pianot. Vackert, tyckte Leo. Han såg sig om och lade märke till ett enormt bord placerat längst ena väggen, proppad med mat. När de klivit in i salongen blev de genast erbjudna ett glas bubbel av någon som verkade som en tjänare. Leo nickade och plockade ett glas från brickan. "Alice, vill du ha?", sa Leo och plockade ett till henne utan att vänta på svar.
När de var inne i salen såg han sig om. Leo kände inte igen någon. Några hade placerat sig vid den öppna spisen, i samtal och skratt. För en tiondels sekund mindes han den natt han och Rion blev förvandlade till vampyrer. Leo skakade på huvudet för att se sig om. Var var Ivan någonstans?

"Mina gäster! Mina vänner!", ekade en röst över vimlet av folk. Det var Ivan. Han hade ställt sig vid den lilla orkestern som genast sluta spela till hans ord. Ivan var klädd i brunt med en ljus skjorta under. "Så glad över att vi alla har samlats under detta tak.". Han pausade och svepte med blicken runt. "Ikväll, mina vänner, ska vi fira och glädjas i varandras sällskap, njuta av av livet, njuta av kärleken. Jag vill tacka er alla som kommit hit och låt oss roa oss i kvällens tider. Tack!"
han bugade och gick sedan för att lämna orkestern till att börja spela och sedan slå sällskap med några gäster som direkt efter Ivans tal sökt upp honom för att byta några ord med honom.

"..Jag gissar att vi hittade honom nu.", sa Leo till Rion och kvävde ett skratt medan de båda iakttog honom.

Isabelle hade gjort en vacker men lätt uppsättning och smet nu ner och såg på Ron, Leo och log tacksamt. När Ivan hade börjat tala kände hon sig rörd och såg sedan bort. Skulle han tycka detta var acceptabelt? Kanske inte. Men hon log och såg sig om. Visst kännde hon av vampyrera och hon längtade efter Ivans sällskap.

Alice log tacksamt mot Leo och skrattade svagt.
"Oh jag måste slutga se ner. Ja kan inte se annars." Hon skrattade och tog hans hand.
"Du sydde min fot så jag ska tacka dig." Hon log och såg sedan mot Ivan.
"Gillar han visa hur mycket pengar han har?"

Leo och Rion nickade åt Isabelle då hon gick förbi de mot salongen och in i vimlet av folk. "Rion, jag tror det är fler vampyrer här.", sa Leo och Rion nickade. "Javisst, vem vet, vi kanske har fler syskon här?". Leo verkade inte road av skämtet. "Förlåt, Leo. Men, Isabelle nämnde Léon? Eller hette han så? Undrar vem det är?", sa Rion och ryckte på axlarna. Leo nickade och tänkte efter. Han var också nyfiken då han förstod att han på något sätt kände Ivan. Men hur?
Ivan hade sökt sig till folket och dragit på sin charm. Han verkade säga rätt saker så att folk skrattade, lyssnade noga och kom med bra svar till frågor. Ett socialt geni, tänkte Rion och kände igen hans spel mycket väl. Ibland kunde spelet kännas som verklighet. Han ögnade minglet och tyckte sig att de flesta ändå tyckte om Ivan. Det fick Rion och tänka till, hade han varit för hård om Ivan? Sin skapare? Rion drog efter andan och såg på Alice. "Kom, du pratade om mat, låt mig hjälpa dig till buffén.", sa Rion och erbjöd sin hand. Leo nickade och log påklistrat. Leo skulle vandra i minglet. Han ville ha ögonen på Ivan också.

Hon log och började gå med Rion innan hon hörde en röst.
"Bambina!" Hon vände sig om och såg en lång smal man slingra sig fram till dem. Han var solbränd men ändå blek på något sätt. Hans hår var mörbrunt och vågit uppsatt till en hästsvans. De bruna ögonen gnistrade. Kläderna var fläckfritt vita och var med guld.
Han stegade fram och höjde handen och slog inte riktigt till henne men satte ner haden lite hårt på hennes huvud.
"Vad sa jag till dig?" Sa han med en brytning men leendet var kvaar.
Alice hade känn igen mannen och hjärtat slog fortare. Skulle hon bli glad eller rädd? Men hon hann inte gömma sig.
"Léon.." Mumlade hon och kved till av slaget och såg bort.
"De kastade ut mig. Du kom inte till varken vårfesten eller höstfesten. Pengarna var slut och de ville inte riskera att ha mig kvar." Hon vände bort blicken.

Rion stannade upp när han hörde rösten som tilltalade Alice. Han upptäckte den lätt solbrände mannen och kikade på Alice. Det var tydligt att de var bekanta, och fick det bekräftat när han satt sin hand över hennes hjässa. "Ursäkta, jag tror inte vi har träffats. Rion.". Rion sträckte sin hand åt Léon. Han såg på Léon och verkade en aning fundersam. Det var otroligt mycket information han delade med sig av på korta sekunder. "Alice, känner du honom?", sa Rion som kände sig skyldig att se efter Alice, ville skydda henne från alla otrevligheter.

"Léon." Han log och såg på Alice.
"jag sa att jag skulle hämta dig." Han såg sedan sig om.
"Du är inte säker här du vet det."
Alice nickade bara och tryckte sig mot Rion.
"Jag känner honom. Det här är Léon, mannen som har räddat mit liv genom att säga tll om mitt blod." Hon såg upp på dem och svalde.

Rion greppade tag om Léons hand. Han skakade den och släppte sedan taget. "Hämta dig?". Rion tittade oförstående på Alice och sedan på Léon igen. "Jag kan försäkra dig om att hon är i säkert förvar.", sa Rion. Han kikade efter Leo med såg honom inte i vimlet. "Så du vet om hennes blod, vad det har för verkan?", sa Rion, mer som en fråga. Han kikade på Alice. Rion ville försäkra sig om att Alice var i trygg i Léons sällskap. "Du nämnde en vår- och höstfest- vad menade du med att de inte ville riskera att ha dig kvar? Vilka är de?", frågade Rion Léon och kollade åt Alices håll för att sedan se på Léon igen. Rion visste inte vad han hade honom.

Léon kliade sig på den släta hakan och log mjukt mot dem och nickade.
"Nog vet jag om henne. Jag är från en speciell packt i Italien. Vi är skapad för att hålla henne säker. " Han log och såg sedan bort.
"Men under hennes uppvxt fick vi tydliga regler att inte störa henne. Hon skulle leva normalt, hos sin familj och sedan följa med oss till Itaalien." Han log mjukt och smekte henne över kinden.
"De som körde ut henne var hennes by. Varje vår och höst gav jag en summa pengar till byn för att de skulle hålla henne säker. Men jag kom inte på ett år så de sparkade ut henne." Léon suckade.
"Det var så att jag kom med häst och vagn än till fots."
Alice såg ner och tårarna ville rinna och hon vred bort ansiktet.
"Tryckt förvar? Rion du skrek åt mig, drog mig i håret och nu." Hon pekade på Ivan.
"Jag verkar vara hans, stoppa honom bara."

"..Det låter som att ni känner varandra väl, att ni går långt bak i tiden.", sa Rion och lät eftertänksam. Han sneglade åt Alices håll. Han försökte processa tankarna att Alice hade ett öga på sig under en längre tid från hennes uppväxt. Att hon var övervakad, kanske skyddad. Av bland andra- Léon. Rion beslöt sig för att lita på mannen som presenterat sig som Léon. Han verkade vilja väl med Alice. Däremot kände han en sorg över att hennes by inte velat med henne att göra, att till och med kört iväg henne. Det gjorde Rion upprörd.
Han visste inte hur kan skulle hantera sina känslor, när Alice påminde honom om den tid då de kidnappat henne, tagit henne som sin. Han hade inte varit sig själv- men hur skulle han förkla det? Hur skulle hon kunna lita på honom? Rion sänkte blicken och sökte efter ord. "Förlåt, Alice. Jag vill inte göra dig illa. Men..", han höjde blicken och såg efter Ivan. "..Jag tror Ivan vill dig illa, det är bäst att du håller dig borta.". Rion nickade åt sin egna kommentar som om han övertygat sig själv. Var hade Leo tagit vägen? Han ville inte vara själv med den här Léon. "Låt oss njuta av kvällen, okej?"