Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan var ändå förvånad över hur mycket Philip sansade sig efter Adrianas ord. Bevisad över att han faktiskt brydde sig om sin fru åtminstone. Vilket kanske förbättrade Rowans syn på honom ett uns - men den synen på honom var fortfarande allt annat än bra. Men hans tystnad underlättade åtminstone resten av mötet, som gick över förväntan än så länge. Förutom Philips lilla utbrott då förstås, men Rowan tvingade sig att försöka tala lugnt till svar.
"Ni kan inte förvänta er min hjälp utan något i gengäld. Därav alliansen och att ni får gå med på en del av mina krav ifall ni vill ha hjälp." deklarerade han, tänkte då bestämt inte ge dem något helt gratis efter vad de gjort mot Vrale. Men han kunde också passa på att ta den här chansen, när de behövde hjälp, till att dra det till Vrales fördel.
"Så då får ni helt enkelt lägga till det till era krav för morgondagens möte." tillade han nästan samtidigt som tjänaren kom in och Rowan påmindes fort om gårdagens dramatik med att Siennas födsel satt igång. Något han helt glömt av, pinsamt nog.
"Om ni ursäktar mig så har jag andra saker att ta tag i." Han reste sig upp ifrån bordet för att gå bort emot tjänaren, för nu kändes det viktigare än allt annat att få reda på hur det gått för dem. Väl framme vid det rum tjänaren visat honom till klev han in, orolig vid det här laget. Tänk om det hänt något? Men då hade han väl kanske inte kommit hit? Visserligen var han här själv, men så vore det väl inte konstigt ifall Sienna behövde vila upp sig efter födseln oavsett hur det gått.
"Erland! Hur har det gått?" frågade han omedelbart. Han var på ett vis glad att få något annat att tänka på med en gång, något att distrahera tankarna med - för det kändes inte som om han tänkte helt klart efter det här mötet.

"Tack." Adriana följde sin brors exempel och reste sig upp ifrån bordet, tog sin makes arm för att dra med sig också honom därifrån och tillbaka ut till vagnen. Visserligen i något bättre sinnesstämning nu, men ändå ilsken. Vad hade Philip tänkt med egentligen? Hon blev galen på att han aldrig kunde bete sig. Kanske också att hon aldrig vågade lita på honom fullt ut då hon tog med honom på sådant. Han var helt enkelt alldeles för oberäknelig och instinktiv. Vad var det med män och att inte ha någon självkontroll?
"Vad tänkte du med?" kunde hon inte låta bli att brista ut då de kommit ut till vagnen igen.

Philip verkade desto mer irriterad över att Rowan inte verkade ta honom på allvar. Inte i hans ögon iallafall. Lägga till det till deras krav? Löjligt! Rowan hade ju själv fått veta vad Adriana gått igenom, hans egen syster. Varför kunde han inte bara släppa på sina dåraktiga plikter, som ändå inte gjorde någon nytta, och se att Acria behövde hans hjälp? Det var oerhört svårt för Philip att få ihop det. Och innan han ens skulle ha chansen att sätta ihop pusselbitarna stördes de av tjänaren som kikat in där. Och på så sätt också satt punkt för mötet. Fortsättning imorgon. Herrejävlar. Ett till möte i det här förbaskade slottet och riket, i landet, med en dåre som kung. Vad hade Philip gått med på egentligen?
Adriana ryckte honom dels därifrån, men också tillbaka till verkligheten. ”Sluta.”, fräste han, lite för snabbt när han drog tillbaka sin arm ur hennes grepp. Såg lika irriterat på sin hustru. Men slogs då av dåligt samvete. För det hade ju varit för henne han blivit arg. Philip tvingade sig att samla sig en aning så att han inte skulle säga något han senare skulle ångra.
”Du hör ju! Han är ju helt hopplös! Den där- den där fånen, nej vet du vad..!” Han skakade ogillande på huvudet och knöt nävarna. ”Är du beredd på att gå med på hans krav? Vill du att han ska få bestämma över oss? Han är en översittare- det är vad han är! Jag litar inte på honom ett skvatt!” Philip fnös då han ryckte i handtaget till vagnen för att öppna dörren.

Erland hade lämnat Sienna i goda händer med deras familj. De skulle väl stanna där ett tag. Förhoppningsvis skulle Erland hinna tillbaka dit för att ta adjö av de. Eller behöva rädda Sienna från dem. Han visste ju att hans egen far var en handfull.
Han var på glatt humör, väldigt stolt och hade svårt att sluta le. Bilden av Sienna med deras döttrar spelades i huvudet på honom hela vägen han gick till slottet. Det var en sådan märklig känsla. Erland. Förälder. De var föräldrar nu. Erland var far. Han hade inte kunnat vara lyckligare.
Det kom som givet att vilja berätta för Rowan. Att få dela den glada nyheten. Det skulle Rowan nog också uppskatta eftersom vännen varit med om Siennas tidigare förlossning och visste hur snett det kunde gå. Erland var inte förvånad om Rowan oroade sig för Sienna och deras barn.
Kungen av Vrale hade nog så mycket med alla uppgifter och plikter med vad det innebar att vara kung och styra ett rike. Det var riktigt rörande att han också hade plats för att tänka på sin vän och hans familj. Dessutom passade det så bra. De behövde att få glädjas en stund. Det var så allvarsamt så mycket omkring.
Med en aning ivriga kliv steg han in i slottet och sökte reda på en tjänare som kunde meddela kungen att Erland var där. Erland följde med och blev meddelad att vänta på Rowan i ett av allrummen. Han log stort när han föreställde sig Rowans min när han skulle få berätta. Erland var så glad.
Sedan öppnades dörren tillslut igen och Rowan hade visat sig i dörröppningen. Erland kunde inte hålla undan ett skratt. ”Rowan! Jag har blivit far. Till två döttrar. Sienna.. hon var helt otrolig.” Han skrattade och skakade på huvudet. Han såg efter Rowans reaktion och tvekade då. Vad hade hänt innan Erland kommit dit? ”Jag tänkte att det skulle göra dig gott att veta det.”, sa han sedan mer lugnare och granskade vännen. Funderade på ifall det var något annat där som de skulle behöva yttra. ”Jag fick ett meddelande av Algir, dvärglorden.”, sa han efter några sekunder. Det kanske var bättre att fokusera på arbetet ändå? Det kunde ju vara dyrbar tid Rowan slösade på Erland. ”Han meddelar att han är glad att höra att du är vid livet. Det var ju.. ja, alltså han var ju där.”, sa Erland och ångrade sig genast. Det var ju det här han inte hade velat prata om. ”Vrale är alltid välkomna till Bel Baduhr. Och skulle vi någonsin behöva deras hjälp igen så kommer dvärgarna.” Erland log snett. Han gillade verkligen inte känslorna orden framkallade. Fort fick han styra uppmärksamheten på annat håll. Sienna… barnen.. Det kändes bättre när han föreställde sig deras ansikten.

Adriana var rejält ilsken vid det här laget, men beslöt sig för att vänta med att svara tills de båda hade satt sig ner inne i vagnen. Denne arrogante man som skulle kallas hennes make, och vad hon kunde bli frustrerad på honom vid såna här tillfällen. Att han aldrig kunde bete sig eller förstå sig på andras perspektiv, det var för henne totalt oförståeligt.
"Den där fånen har åtminstone använt fler hjärnceller idag än vad du gjort! Självklart är jag beredd på att gå med på hans krav. Vi attackerade för i helvete hans land, du torterade honom och nu kommer vi och ber honom om hjälp. Det är väl klart att vi måste gå med på lite krav ifrån honom, vi ska vara glada att vi ens är välkomna här och inte blivit gripna så fort vi satte vår fot här. Tänk på det istället för din förbaskade stolthet, så kanske det kan gå att börja lita på att du beter dig." fräste hon tillbaka, inte så lite förbaskad på att han betedde sig på det vis han gjort. Rowans beteende förstod hon, men inte hennes makes. Det var inte försvarbart att bete sig som ett barn utan självkontroll.

Rowan försökte koncentrera sig på Erlands ord, fästa all uppmärksamhet på honom. Tvinga sig att ignorera allting annat, alla tankar snurrandes igenom huvudet. Trots att det kändes omöjligt, så gick det åtminstone nästan.
"Grattis! Tänka sig, två små döttrar." Han riktade ett leende emot honom, ett som kändes så gott som äkta. Han önskade att han kunde glädjas mer åt vännen och hans föräldraglädje, och han var också glad för dem. Men han hade svårt att koncentrera tankarna på det. Något som blev allt svårare då han tog upp Bel Baduhr också.
"Vi får hälsa samma sak tillbaka ifall Bel Baduhr någonsin skulle hamna i trubbel." Nickade han till svar åt Erland, insåg att han vandrade fram och tillbaka i rummet utan att ha märkt det förrän nu. Han suckade och försökte tvinga sig till att stå still även om det var svårt.
"Du skulle bara veta vilka dagar jag haft.. Acrias prinspar har varit här för att försöka få hjälp." sade han, knöt nävarna om och om igen i hopp om att distrahera tankarna lite. Tankarna som inte riktigt verkade lyda honom, dem bara spelade fritt och fick paniken att växa allt mer inombords. Som ett glas som fylldes, och han var den som desperat försökte sätta locket på för att hindra det ifrån att rinna över. Något som just nu kändes som en omöjlig uppgift.

Philip fnös när han slog sig ner i vagnen. Blickade ut när den äntligen sattes i rullning. Han var lättad över att få lämna slottet och Rowan. Det var nog att de faktiskt var i hans rike. I hans land.
”Du lurade mig!”, utbrast Philip. ”Du sa aldrig om något om någon allians med Vrale! Vi skulle få över honom på vår sida. Se nu, nu är vi hoptrasslade i det där…Pfft!” Han skakade på huvudet och vände bort blicken igen till öppningen i vagnen för att se ut över gatan de passerade.
Philip teg när han tänkte på Adrianas ord. Förbannat också. Adriana hade ju rätt. Och Rowan med. Egentligen. Men det var oerhört jobbigt att erkänna detta. Det fanns väl något i att Acria skulle behöva visa sig tillförlitliga för att få kungen av Vrale med sig på sin sida. Men Philip hatade det verkligen. Acria skulle ju ha vunnit! Och de skulle verkligen ha gjort det, om inte för att Rowans egen syster, Philips hustru, hade befriat Rowan. Philip var arg för det. För han hade fått smaka på vinsten. Han hade haft övertaget och makten. Men nu..
Philip funderade på hur han kunde vända det till hans fördel igen. ”Rowan borde låta någon av oss få vara med i hans råd.”, sa han sedan med en mycket lugnare stämma när han funderade på vad det skulle innebära. På ett vis ändå ha lite makt i Vrale. Eller i alla fall inflytande. Tanken var inte den bästa, men det fick honom att nöja sig en aning.

Erland ångrade sig desto mer när han hörde hur Rowan ändå valde att tala om arbetet. Det hade ju varit för den glädjande nyheten han hade kommit dit. Det hade varit fint att se Rowans reaktion då Erland berättade. Men snabbt hade Rowan verkat gått tillbaka till sina bekymmer. Erland såg oroligt på vännen. ”Ja, jag ska skriva det till honom..”, svarade han och följde Rowan med blicken när han gick genom rummet fram och tillbaka. Tystnade då han nästan kunde ana en förklaring. Rowan verkade så slukad av tankarna.
När han tillslut hade tagit till orda igen såg Erland desto mer bekymrat på vännen. Det var nog att han hade haft det svårt efter kriget. Men att han nu skulle ha de efter sig som en svans? Fanns det inte utrymme för vila, en chans att samla sig? Dum fråga. Rowan skulle alltid vara upptagen med att vara kungen av Vrale. Men Erland kunde inte låta bli att tycka synd om honom.
”Din syster, prinsessan Adriana?” Erland drog sig till minnes. Det var ju hon som hjälpt till att befria Rowan. Så det kanske fanns något hopp där. Men Philip. ”Prins Philip?” Erland vände bort blicken. För han hade slagits av bilden av Rowan där på bordet framför de överlevande soldaterna. När de skulle rädda honom, plåstra om honom. Det hade varit fruktansvärt. En bild som Erland inte helt hade kunnat släppa. Det var nog hemskt när han sett sin bästa vän fallit till marken, i tron att han varit förlorad.
”Vad tänker du göra? Säg vad du vill, Rowan, men Philip förtjänar ingenting till.”, fick han ur sig i en väsning. Lekte med tanken att själv lära Philip en läxa för all skada han orsakat.

Adriana slog sig ner i vagnen och riktade blicken mot sin make. Denne envise man.
”Ja, det gjorde jag. Hade jag inte gjort det kunde du lika gärna glömma att få hjälp med dina föräldrar.” Fnös hon och suckade djupt. Försökte ta några djupa andetag och inte bli alltför ilsken, ville inte göra alltför mycket av en scen även om de var tillbaka i den slutna vagnen. Så istället riktade hon blicken ut genom fönstret, njöt av Eimports vyer medans de började rulla tillbaka emot värdshuset. Då hon väl tog till orda igen var rösten betydligt lugnare igen.
”Annars hade du aldrig följt med. Men vi behöver ha med dig också för att få honom på våran sida, vi behöver göra en och annan uppoffring för den sakens skull.” Fortsatte hon, numera lugnt och tystnade igen av hans förslag. Vilket egentligen inte var så tokigt alls - kanske fanns det hopp om honom ändå. Även om hon älskade sin make otroligt mycket, så hade hon ärligt talat haft sina funderingar på hur han skulle bli som en kung. Det skulle bli ett spännande nytt kapitel i deras liv när det var dags, om han skulle klara av att växa in i den rollen.
”Det är ingen tokig idé. Men jag vet inte riktigt vem det skulle vara.” Det var egentligen på inget vis negativt sagt, utan endast yttrat som en fundering, dels för sig själv men kanske också som en fråga till honom.

Rowan nöjde sig med att nicka som bekräftelse på Erlands ord om dvärgarna. Med dåligt samvete, han borde fråga så mycket mer och gratta honom så mycket mer om barnen han precis fått - men av någon anledning kunde han inte. Han klarade inte av att distrahera tankarna så långt bort, för det innebar att han tappade greppet om locket. Och locket måste på.
”Ja, ja båda två.” Svarade han honom, försökte sätta sig ner vid ett skrivbord i hopp om att lugna ner sig lite. Kanske kroppen skulle lugna sig lite ifall den fick vila? Det verkade dock inte hjälpa mycket alls och det dröjde bara ett par sekunder innan han återigen reste sig och började vandra fram och tillbaka.
”Det spelar ingen roll vad jag vill göra med den där idioten! En allians vore det bästa för folket.” I samma stund som det lämnade hans mun insåg han att det låtit alltför ilsket emot Erland, men han kände att han började tappa greppet nu. Klarade inte av att hålla sig lugn längre.
”Förlåt. Förlåt, men jag klarar snart inte av det längre. Gå runt dem och låtsas som om allt skulle vara bra igen.” Det var mer som en viskning, en rentav skrämd viskning. För paniken växte explosionsartat vid det här laget, och på något vis kände han sig fastlåst i sin egen kropp. Avdomnad ifrån att styra musklerna. Istället kunde han bara maktlöst känna hur andningen blev snabbare och mer ytlig, ihop med att händerna började darra allt mer.

Philip teg återigen. Han var less att tjafsa. Less att bråka. Det hade varit nog mycket dramatiskt inne i slottet. Och nu skulle Adriana skälla på honom. Dumt nog, så var ändå instinkten att fräsa något tillbaka till henne, något i stil med att han nog skulle kunna klara av att störta sina föräldrar på egen hand. Men det tjänade ingenting till längre. Philip hade inte orken.
Han hade fortfarande ont efter Rowans slag. Det pulserade en smärta och strålade till käken. Och det var tröttsamt att behöva förklara och försvara sig själv. Till några som absolut inte ville höra på.
Det högg i honom av sorg när han tänkte på hur illa det varit för Adriana. För någonstans, trots sina utbrott, så ville Philip bara väl. Han skulle vilja se sin hustru lycklig. Glad. Men hon gjorde det bara så förbaskat svårt för honom. Någon gräns fanns det väl? Det var väl inte bara han själv som behövde offra sig?
Philip sneglade på Adriana. Övervägde vad han kunde göra för få dem båda på bättre humör. Han tog till handling och flyttade sig över så att han satt bredvid henne. Log till och med när hon berättade att det inte var någon tokig idé. ”Du, såklart.”, svarade han och tog hennes hand. Lät genast lugnare och log litet. Kunde inte le bredare då det smärtade i ansiktet ännu. ”Du skulle nog kunna banka lite vett i din bror.”, sa han skämtsamt då och tog hennes hand. ”Låt oss inte bråka nu. Jag är trött. Vi behöver samla oss om vi ska få ner våra krav.” Han lutade sig närmare henne och kysste hennes kind. ”Dessutom så gör du ett mycket mer strålande jobb att leda ett folk. Jag har nog sett vad du är kapabel till.” Philip andades ut ett skratt och släppte hennes hand. ”Vi är framme nu. Ska bli bra med lite mat, även om det inte är så gott som hemma.” Vagnen stannade och Philip öppnade dörren för att kliva ut. ”Kom, Adriana.”

Erland såg lika bekymrad ut när Rowan bekräftade- ja, det var prinsparet av Acria. Det var så besvärligt att Rowan fått sin syster tillbaka, men som bara halvt, för hon hade med sig den där idioten. Aldrig att han skulle tro att någon från Rowans familj velat vara med något sådant kräk. Men å andra sidan så kände han heller inte Adriana och hennes relation med Philip. Det var ingen idé att grubbla över det. Dessutom hade han uppmärksamheten på annat håll.
När han följde Rowan med blicken. Hur han verkade otålig, visste inte helt vad han skulle ta sig till. Erland försökte komma på något att säga till honom som kanske skulle få honom att lugna sig. Det var nästan en lättnad att Rowan var arg på Philip. Det kändes bättre än att se sin vän bekymrad. Men så i ett ögonblick var han tillbaka i det oroliga beteendet. Vad var det Rowan inte sa eller delade med sig av? Vad var det han tänkte på?
Erland tog ett steg fram när Rowan uttryckt sin brist på ork. Erland förstod. Kanske inte helt. Han anade. För Erland kände också så. Det var så mycket han inte orkade. Tack och lov att han hade Sienna. Att han hade barnen. Sin familj. Men Rowan.. ”Jag kan bara ana vad du känner, Rowan. Du gör ett fantastiskt jobb. Att du ens..” Erland tvekade först, men gick sedan fram för att möta hans blick. Märkte att han verkade vara på någon slags bristningsgräns som de darrande händer och tvära andetag skvallrade om.
Försiktigt lade han en hand om hans ena handled. ”Det var hemskt det som hände. Men det hjälper inte att förneka det. Jag vet det nu. Och du om någon, Rowan, har ingen skyldighet eller plikt att låtsas som något annat.” Erland pausade. ”Det var ett helvete prinsen av Acria utsatte dig och ditt folk för. Det är klart att du blir upprörd. Det är väl klart..”, sa han och kände hur flimret av minnena susade genom huvudet. ”..Vem som helst skulle ha blivit det. Rowan.. lyssna.. Du måste ge dig chansen att bli hel igen. Och jag menar inte genom att använda din magi för det yttre, men för att det förflutna inte ska ta över dig.”

Philips närmanden fick henne att le, fick henne att också luta sig emot honom. Ville vara nära, ville känna hans kropp emot sin. Han var magiskt duktig på att styra hennes humör, och hon kunde inte låta bli att undra ifall han själv ens visste om det. Men lika fort som han kunde lyckas få henne fly förbannad kunde han också få henne som nyförälskad i honom också.
”Jag? Du menar att jag skulle klara av att lämna dig helt på egen hand?” Log hon, med en svagt retsam ton men mest allvar på rösten. Det skulle innebära många fler och mer täta resor hit, och hon var inte alldeles för sugen på att vara ifrån honom eller barnen så länge. Men hans ord värmde verkligen, att han hade den tron om henne. Att han faktiskt erkände att hon kunde vara en bra ledare, något hon haft som något slags mål länge. Något som hållit henne flytande all den här tiden - koncentrerat sig på att bli en god mamma och förhoppningsvis en dag även en bra drottning för Acria.
"Tack." log hon emot honom, tacksam för allt på något vis. Allt han gjorde för henne. Hon klev ut ur vagnen efter honom och tog hans hand i sin, flätade ihop deras fingrar.
"Jag älskar dig. Vad som än händer är du alltid ljuset i min tunnel." hon insåg ju mer år hon tillbringade med honom hur hennes kärlek till honom bara växte och växte.

Rowan hade svårt att hålla kvar fokuset på Erlands ord, det var som om försöka slå sig igenom en osynlig mur som isolerade honom ifrån resten av omvärlden. Det var som om han försökte lyssna på honom genom en tjock vägg eller något liknande, som om hans röst bara var avlägsen. Han såg till sist upp på Erland med en kanske lite svårbeskriven blick - jagad, skrämd. Kanske hade han rätt i att han flydde ifrån något. Men han kunde inte hjälpa det, för det kändes fullkomligt omöjligt att kunna röra det mer. Gre upp det, det var alldeles för jobbigt. Nej, han måste försöka knuffa in det i ett hörn. Åtminstone för nu, måste försöka bara ta sig igenom den här stunden. Måste lugna ner andningen, få händerna att sluta darra så dramatiskt, yrseln att lugna sig. Måste kunna tänka först. Men det var omöjligt, istället kändes det bara som att det eskalerade allt mer och mer.
"Jag kan inte, förstår du inte det?" orden var nästan bara en viskning, men det kändes som om det var det enda han klarade av för tillfället. Han svor tyst till åt sig själv då han kände tårarna välla upp, vad fan var det med honom egentligen? Varför kändes det så förbaskat hopplöst att stoppa allt det här ifrån ingenstans?

”Tror du inte att jag skulle klara av att vara på egen hand?”, svarade Philip lika retsamt tillbaka och log då han kände Adrianas fingrar om sin hand. Besvarade hennes grepp genom att krama om hennes hand med sin egen.
Philip kände sig själv tillräckligt väl för att veta att han skulle försvåra en potentiell allians med Vrale ifall han fanns med i Rowans råd. Det skulle ta tid innan Philip helt kunde acceptera Rowan som kungen av Vrale. Och Rowan verkade heller inte så förtjust i Philip. Det var bättre att ta avstånd. Och Adriana, som Rowans syster och Philips hustru, var den perfekta länken mellan de. Philip kunde skicka med sina egna funderingar för Vrale genom Adriana. Han skulle inte behöva träffa honom. Men framförallt så visste han att Adriana skulle fatta rätt beslut för båda rikenas vinningar. Hon hade flertalet gånger imponerat på Philip med sitt ledarskap. Bara alla förberedelser för striden mellan Vrale och Acria- Adriana hade tagit täten och Philip hade följt efter. Philip och Adriana kompletterade varandra på ett bra sätt så. De var ett lag.
Han log bredare när han hörde hennes kärleksförklaring, men fick täcka leendet med sin fria hand när det smärtade. Han sänkte handen strax därpå för att luta sig över och kyssa henne. Lät sin fria hand hålla ömt om hennes nacke. ”Jag älskar dig.” Han log åt hennes värmande ord. Han ville säga något tillbaka. Förklara hur mycket hon betydde för honom. Men istället så kramade han om hennes hand igen och ledde henne in i värdshuset. Det var ingen idé att dröja där utanför. Philip ville till sitt, få samla sig och vila. Äta något. Det var svårt när så många såg åt deras håll. Han visste att de inte var omtyckta där. Men i sitt rum inne i värdshuset fick de i alla fall vara ifred. Något han längtade till. ”Gå upp till Finnigan. Jag fixar mat åt oss.” Philip såg åt Adriana och kysste hennes hand. Var glad över att de var överens igen. Kanske om han hade ork senare så skulle Philip visa sin uppskattning för det.

Erlands bekymrande blick blev en mer av rädsla när han såg sin vän tappa fattningen. Ändå lyckades han samla sig. Förstod att det skulle vara bättre ifall han inte rycktes med i det, även om det var svårt.
Rowan var den enda som närmast kunde förstå vad Erland också hade varit med om. Sienna ville han inte oroa med dessa tankar. Han var rädd över hur han själv skulle famla i mardrömmarna om han lät sig undersöka det.
”Rowan!”, försökte Erland och tog en stadigare tag om kungens handled för att försöka väcka honom ur tankarna. Men det var förgäves. ”Kom. Sätt dig.” Erland försökte med det mer varsamma alternativet. Han ledde honom till samma stol som Rowan suttit på tidigare. Sedan sjönk Erland ner till golvet för att sätta sig på huk och se upp mot Rowans ansikte. ”Låt inte mardrömmarna få dig. Var större än så, Rowan. Jag vet att du klarar det.” Vid det här laget kämpade Erland själv att hålla sig oberörd. Att finnas till där för Rowan. För nu rusade alla minnen från striden och fyllde honom med rädsla. Men han hade lärt sig att distansera sig. Inte identifiera sig med känslorna. På så sätt skulle de inte få övertaget om honom.
Han pausade och såg granskande på sin vän. ”Jag hämtar Thessa. Hon kan hjälpa dig. Ni kan hjälpa varandra.”, föreslog han eftertänksamt. Sanningen var ju att Thessas psyke också fått sig en smäll under tiden Acria gått i krig med Vrale. Erland skulle inte veta vad exakt hon gått igenom. Det var nog hemskt att hon behövt föda utan sin make, men sedan att hon fått beskedet att Rowan var förlorad och sedan se honom komma tillbaka till livet igen- det skulle väl förmodligen få vem som helst att bryta ihop.
Erland reste sig upp. ”Rowan.”, sa han efter några sekunder hade passerat. ”Du är okej. Det är flera här som bryr sig väldigt mycket om dig.” Han lade en hand om Rowans axel för att försöka möta hans blick igen. ”Vänta här. Jag ska be någon hämta Thessa.” Han visste bättre än att lämna Rowan helt ensam i det här skicket. Sedan vände han sig om och gick mot dörren för att kalla på en tjänare som kunde hämta drottningen.
Tjänaren försvann snabbt iväg efter Erlands order. Erland vände sig till Rowan och gick tillbaka till honom igen. Det skulle inte dröja länge förrän dörren öppnades på nytt och Thessa syntes i dörröppningen. Hon såg förvånad ut då hon inte visste vad det handlade om. Men så fick hon syn på Erland och Rowan. ”Rowan!” Hon skyndade sig fram till honom. ”Hur är det fatt?” Hon såg ju att det inte stod helt rätt till. Vände blicken till Erland för svar.
Erland backade ett steg och såg på dem båda. ”Trösta honom, Thessa. Han har det inte lätt.” Thessa såg orolig ut och vände sig till Rowan igen. Sjönk ner till golvet för att se upp på honom. ”Jag är här, Rowan. Säg något.”, bad hon i en viskning och kramade hans hand i sina. Försökte se efter ifall han hade ont. Hon höjde en hand och strök bort hårslingor som fallit i hans ansikte. Ville krama och hålla honom nära. Ta bort det onda. Men med risk för att det kanske skulle störa eller skrämma honom tyglade hon sig och kramade istället om hans hand i sina igen. ”Låt mig ta hand om dig.”, sa hon efter några sekunder och svalde hårt för att ta bort sin egen gråt. Det smärtade att se sin älskade i sådant skick. ”Jag hjälper dig.”

Rowan funderade i en halv sekund över att protestera då Erland tänkte leda bort honom, men följde till sist med honom och satte sig ner vid skrivbordet igen. Kanske var det bäst, kanske var det inte lika stor chans att benen skulle ge vika då. Han försökte tvinga sig att lyssna till vännens ord, lägga all sin koncentration på dem istället för alla tankar men det kändes som ett hopplöst uppdrag. Dem ville bara ta över hela tiden, hotade att hålla honom i ett fast grepp i det här nästan upplösningstillståndet han var i. Men han kunde ändå höra Thessas namn nämnas och förstod trots alla tankar snabbt vad det var det gällde.
”Nej, inte Thessa. Hon kan inte se mig såhär.” Det kändes otroligt viktigt i situationen - hon hade haft alldeles tillräckligt redan, och hon var så lycklig med lilla Ayden. Han gjorde vad som helst för att fortsätta se henne så lycklig framöver, och det gör skulle väcka hennes oro för sin make. Vilket inte fick hända, han skulle säkert ta sig igenom det här på ett eller annat sätt - men inte på bekostnad av henne. Hon måste få fortsätta vara lika lycklig som hon varit det sista med sonen. Men han förstod också att det knappast skulle spela någon som helst roll vad han sade - det spelade ingen roll att han var kung, för Erland var hans vän. Han visste att vännen alltid skulle ha deras bästa i åtanke hur mycket Rowan än protesterade, och på ett vis så älskade väl Rowan honom för det också. Det var väl på ett vis det man hade vänner till.
Tankarna ljusnade dock något när hans älskade fru dök upp i rummet. Gjort var gjort, hon var här nu och det hjälpte inte att säga något emot det. Det fick bara omfamnas som det var, även om han hatade att hon skulle behöva se honom sån här. Försökte allt vad han kunde att försöka hålla händerna ifrån att fortsätta darra då hon tog dem, men anade att det istället bara innebar att han var spänd som en stålfjäder. Han suckade djupt, vad tjänade det ens till att låtsas? Ändå kunde han inte låta bli. Dölja in i det sista hur illa det var i hopp om att kunna sopa det under mattan senare.
”Åh, Thessa.” Orden var inte mer än en viskning, i brist på andra ord. Han fann inga passande nog. Vad skulle han säga? Berätta alla dem där synerna som plågade honom så fort han slöt ögonen, den nästan inbrända smärtan och ansiktet för det som inte ens höll sig till fantasierna längre utan kommit för att plåga honom även i verkligheten? Nej, det skulle göra det ännu svårare att dölja vidden av hans smärta för Thessa. Istället drog han henne intill sig i en kram, sökte hennes närhet i hopp om att det skulle vara det enda som skulle kunna lugna ner honom vid det här laget. Bara hennes doft kunde göra underverk.

Det gällde att vara stark för honom. Thessa såg ju att Rowan var illa däran. Och Erland verkade också orolig över kungen. Det skulle inte hjälpa någon av dem om Thessa också skulle ge med sig för sina känslor. Fast det var fel tänk. För det var ändå kärleken som tog över. När hon samlade sig. När hon förstod att något var tvunget att hända. För att hjälpa honom.
”Det är okej.”, sa hon när han drog henne till sig och genast lade hon armarna om honom. ”Jag älskar dig, Rowan.” Några sekunder passerade medan hon vilade sig mot honom. Kände hur spänd han var. Om det var rädsla eller sorg visste hon inte. Det spelade ingen roll. När han valt att släppa känslorna, tankarna, så skulle han också ge plats för att bli hel igen. Det var bara bra att han kände. Även om det smärtade. ”Jag hjälper dig.”, sa hon igen i en viskning och kysste hans hårbotten.
Försiktigt tog sig Thessa lös från hans famn, men behöll händerna om hans armar. Såg granskande på honom. Försökte se efter ifall han fortfarande var där med dem, vid medvetande.
Hon rätade på sig och såg på Erland. ”Hjälp mig att ta med honom till kammaren. Du får se efter att korridoren är fri. Vi ska inte dra till oss onödig uppmärksamhet.”
Erland svalde och kastade orolig blick på Rowan. Ville helst att vännen skulle ha kommit med förslaget. För han ville verkligen inte göra honom mer upprörd och gå emot hans vilja. Men samtidigt så var det Thessa. Hon ville också Rowans bästa. Så därför nickade han och gick lugnt före för att se till att vakter, tjänare eller andra som vistades utanför lämnade korridorerna fria. De utanför tyckte att det var märkligt och Erland såg att de ville ha en förklaring. Men ingen protesterade, utan gick lite tveksamt från sina poster för att lämna hallen fri.
”Sådär.”, sa Erland när han kom tillbaka och gick lika lugnt fram till Thessa och Rowan igen.
Thessa strök ömt med handen över Rowans kind. ”Jag har dig. Kom.” Hon vände blicken mot Erland när han dök upp i rummet igen. ”Hjälp mig, Erland. Ta hans arm. Jag tar den andra.” Thessa såg mot Rowan igen. Sedan lyfte hon försiktigt hans arm och placerade den över sina axlar. Erland gjorde detsamma på andra sidan om honom.
Under tystnad gick drottningen av Vrale och kaptenen av den kungliga armén iväg med Rowan. ”Det går bra.”, sa Thessa lugnt och log litet för att snegla åt Erland och Rowans håll när de svängde av från korridoren.
”Vi lägger honom i sängen.”, sa hon och Erland nickade.
Så varsamt och så försiktigt de kunde lade de ner honom i bädden så att huvudet hans vilade emot kudden. ”Sådär.”, sa Thessa och sjönk ner på sängkanten för att igen röra vid Rowans ansikte. ”Du klarade det fint.”, sa hon då och log när hon såg hans blick.
Erland backade. Rowan var i trygga händer nu. Det var dags att ge sig av. ”Jag meddelar att de kan återgå till sina poster nu. Är det något mer du vill ha hjälp med, Thessa? Rowan..?” Erland tvekade. Det kanske inte var läge att tala till kungen just nu.
Thessa såg upp på Erland. Nästan förvånad. Då hon för ett ögonblick glömt vännen bara för att hon hade ögonen för Rowan. ”Åh.”, började hon och skrattade kort. Skakade på huvudet. ”Nejdå, vi klarar oss. Tack för hjälpen, Erland.” Hon log större då. Glad över att ha en sådan fin vän. Men så kom hon på- Sienna! Barnet! Thessa skämdes och skakade på huvudet igen åt sin dumdristighet. ”Erland, hur gick det? Hur är det med Sienna?”
Erland drog på ena mungipan i ett leende när han tänkte tillbaka på Sienna och barnen. ”Jag är far. Till två döttrar. Sienna mår också bra. Sienna.. Hon gör mig till den lyckligaste personen i riket.”
Thessa gav ifrån sig ett skratt igen. Glad för vännens skull. ”Gratulerar. Hälsa henne.”
”Det ska jag.” Sedan bugade han lite tafatt. Hann precis se Thessa rikta all sin uppmärksamhet till sin make igen, innan Erland försvann ut från rummet och lämnade kungaparet kvar i deras kammare.
”Du är trygg här, Rowan.”, sa Thessa lågt och tog hans hand i sin.