~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Hyddan i Öst:
Han kunde inte riktigt greppa det hela, att Arya hade gett med sig efter Frejas uttalande och faktiskt gått med på att bli helad av dem. Något lättade inom honom i samma stund hon hade yttrat ordet 'okej'. Frejas hand hade lättat från hans axel och han hade rätat på sig men befann sig fortfarande på knä framför Arya.
"Tack." sade han och rösten mullrade ut orden med värme.
"Då sätter vi igång, vi kan inte stå här hela dagen." sade Freja bakom honom och genast satte sig Freja och Wilheim på varsin sida om Erik. Han greppade Aryas händer i sina medan Wilheim och Freja placerade en hand var uppå Eriks händer. Han tittade på Arya och kunde inte hindra det korta leendet som för en sekund fanns på hans läppar, ett uppmuntrande leende. Men han hann inte säga något innan Freja talade,
"Då sätter vi igång." sade hon och de tre satte igång att yttra gamla, uråldriga ord för att frammana den blå magin som fanns inom dem.

Arya - Hyddan i Öst
Arya såg först inte på Erik då han yttrade sitt ”tack”. Hon skämdes för mycket. Både över att ha sårat honom, vilket kändes fruktansvärt, men också för att hon gett med sig så lätt efter att Freja halvt skällt ut henne. Det var inte likt Arya tyckte hon själv, det kändes väldigt konstigt att bara släppa något på det viset. Men samtidigt var det ändå värt det. Det viktigaste för henne var att Erik mådde bra och inte skulle behöva oroa sig för henne.

Inte förens Erik tog hennes händer mötte hon hans blick. Han log lite hastigt mot henne, men Arya kunde inte besvara leendet. Istället tog hon ett djupt andetag samtidigt som Letoyanerna började frammana sina krafter.

Arya 36 år
Två år hade gått sedan Arya förenats med Leela. Inte en enda gång sedan dess hade någon försökt attackera henne eller ens vågat slänga ur sig minsta förolämpning. Så lång tid hade aldrig förut gått mellan två överfall. För första gången i sitt liv började Arya känna sig allt mer säker. I Leelas sällskap vågade hon röra sig mer och mer fritt i, runt och utanför palatset. De båda deltog allt mer i offentliga tillställningar och fester och Arya vågade till och med lämnas lite mer ensam under dessa. I och med detta började hon allt mer få upp ögonen för vad som hände på palatset, vilka människor som kom dit på besök, vilka som arbetade där och vilka relationer folk hade till varandra och till kungahuset. Hon började få allt lättare att se vilka människor som föraktade henne och vilka som inte gjorde det i samma utsträckning. Framför allt lade hon märke till att de flesta som hade en spänd relation till kungen oftast var de som också kastade henne onda eller hotfulla blickar. Men något som Arya också upptäckte var att ytterst få av de som bara var på besök i palatset visste vem hon var. Säkerligen hade de hört om drottningens systerdotter, den hatade enstöringen till prinsessa. Men nästan ingen förstod vem hon faktiskt var om hon inte stod nära drottningen och presenterades som prinsessan av Söder. Till och med då tycktes de flesta förvånas vid åsynen av henne. Varför kunde inte Arya helt förstå, men hon hade börjat misstänka att det hade med hennes ökända rykte att göra…

Att ingen kände igen henne visades för Arya på flera olika sätt, men det som överraskade henne allra mest var hur ofta folk försökte stöta på henne, eller frågade om hon ville dansa. Aldrig förr hade hon blivit uppbjuden eller uppvaktad av någon tidigare. Men sedan hon började delta i palatsets festligheter blev hon sällan lämnad ifred. Minst tre män per fest brukade komma upp och på något vis försöka flirta med henne eller fråga om hon ville dansa. I början hade Arya blivit mycket förvånad och misstänksam mot alla som kom fram till henne, men efter att Leela hjärtligt skrattat åt hennes bestämda avvisningar under några fester började hon så smått förstå att männen faktiskt var ärliga och inte hade en aning om vem hon var. Trots detta fortsatte hon att avvisa alla som kom fram, möjligtvis något mindre oförskämt än tidigare. Istället för att skratta skakade Leela då bara på huvudet åt Arya och försökte envist övertyga henne om att det inte var farligt att dansa med attraktiva unga män utan enbart kul. Men Arya vägrade att hålla med och fortsatte att nobba alla som kom fram till henne.

Något mer Arya lade märke till av att gå på fester var hur oerhört populär Leela var. Visst hade Arya tänkt på att hennes livvakt var mycket vacker och oerhört skicklig som krigare, men hon hade aldrig kunnat ana hur inflytelserik hon var på palatset och antagligen utanför också. Under varje fest svärmade det konstant av män och kvinnor runt Leela, många av dem var vänner eller bekanta till henne, men en del var också totala främlingar. Om inte Leela viftade bort dem kunde de bli väldigt påflugna. Alla visade stor respekt för den unga kaptenen, men ofta hände det att folk bara kom fram för att presentera sig utan något vettigt att säga, vilket åtminstone Arya fann väldigt irriterande. Men Leela skötte det alltid snyggt och lyckades på ett trevligt sätt bli av med dem lika fort som de kommit. Hon tycktes van vid att vara i uppmärksamhetens centrum. Men alla var inte riktigt lika vänligt inställda till Aryas livvakt. Många, särskilt kvinnor som kommit dit med sina partners, gav ofta Leela onda ögon eller uppträdde passivt aggressivt mot henne. Arya misstänkte att de hade att göra med alla längtande blickar som följde efter Leela var hon än gick. Hennes slående skönhet drog till sig ännu fler uppvaktande män än Arya. Kvinnorna som ogillade Leela var nästan alltid gifta eller i någon form av relation, rädda för att den undersköna kaptenen skulle stjäla deras män ifrån dem. Arya kunde inte annat än att förstå deras oro, Leela var verkligen vacker och även de gifta männen suktade märkbart efter henne.

Arya hade allt mer börjat tycka om förändringarna som skett i hennes liv. Trots att hon fortfarande var misstänksam mot alla runt omkring sig började hon mer och mer trivas med att faktiskt komma ut ur sina kammare och se folk lite oftare. Att för första gången i sitt liv äntligen kunna dansa fritt ibland och tillsammans med andra människor var underbart. Trots att hon fortfarande inte hade jättemånga vänner kändes inte längre hennes liv lika ensamt. Men en kväll då Leela och Arya åter var tillsammans på en tillställning, lite finare än vanligt, i en av palatsets balsalar förändrades något drastiskt.

De båda vännerna stod tillsammans vid balsalens ena långsida och småpratade med varandra medan danspar gled förbi framför dem. Aryas moster och morbror satt tillsammans på varsin tron på en mindre estrad i salens ena kortsida. Kronprinsen stod med en ny kvinna på armen omgiven av andra män, vänner till honom, och skrattade hjärtligt åt något Arya inte kunde höra. Det var sällan hela kungafamiljen deltog på ett och samma event. För det mesta brukade endast en eller två av dem dyka upp, även om festen hölls i kungliga palatset.
”Min dam, ni ser ut att höra hemma på dansgolvet.” två män hade samtidigt kommit fram till Leela och Arya och bjudit upp varsin av dem till att dansa. Arya suckade surmulet åt den som höll ut en hand mot henne.
”Nej, det gör jag inte.” svarade hon utan att så mycket som titta på mannen eller hans hand.
Leela skrattade vi hennes sida.
”Ash, det gör du visst, ge det en chans i varje fall!” hon hade synat mannen som bjudit upp henne lite snabbt och sedan bestämt sig för att han var attraktiv nog för hennes smak. Arya fnös åt sin väninna som redan hade sin hand i danspartnerns och påväg ut på dansgolvet. Men då hon kommit en liten bit vände hon snabbt på huvudet mot mannen som bjudit ut Arya och ropade med ett leende på läpparna till honom:
”Ge inte upp!” och sedan var hon borta bland resten av paren på dansgolvet.
Arya suckade och drack en klunk ur sin bägare hon höll i handen. Mannen som bjudit ut henne stod fortfarande kvar men hade inte längre sin hand utsträckt mot henne.
”Det är ingen idé, jag tänker inte dansa.” sade Arya surmulet, fortfarande utan att så mycket som titta på mannen. Men han stod kvar bredvid henne, lutade sig mot en pelare och iakttog henne i tystnad. Efter en liten stund började Arya känna sig obekväm utav det, hon vände sitt ansikte mot mannen med rynkad panna.
”Vad glor du på?” frågade hon irriterat och blängde på honom.
Han sade först ingenting, stod bara lutad mot pelaren och glodde på henne. Men det var något i hans blick som gav Arya kalla kårar. Nog för att mannen definitivt hade utseendet för sig, definierade muskler som syntes under hans festklädnad, ett symmetriskt ansikte och välvårdat skägg och mustasch, men i hans ansiktsuttryck speglades något helt annat än vad som gladde ögat. Han såg mycket fundersam ut, på ett negativt sätt. Som om han kände igen Arya från något han starkt ogillade.
”Vem är du?” frågade han mörkt med rynkad panna och vass ton.
Aryas hjärta började genast pumpa hastigt i hennes bröst. Mannen kände utan tvekan igen henne. Han visste antagligen vem hon var och han var inte någon av dem som tyckte om henne vidare mycket. Arya svalde.
”Det har du inte med att göra.” sade hon kallt och lät sin stenmask falla framför ansiktet igen för att inte rädslan skulle synas utåt, ”och jag måste be dig att gå härifrån. Nu.”
Mannen slutade luta sig mot pelaren och sträckte på sig medan han började gå emot henne. Han var storvuxen, lång och kraftigt byggd. Arya backade ett par steg då han kom närmare henne. Det här såg inte bra ut.
”Gå härifrån.” försökte Arya trycka på igen med sin kalla röst men mannen brydde sig inte, ”jag beordrar dig att gå härifrån.”
Mannen stannade upp. Frågan i hans blick var borta och nu syntes bara mörker.
”Så det är alltså du. Demonprinsessan.” hans röst var skrämmande mörk, ”jag tyckte att jag kände igen dig.”
Arya fick plötsligt svårare att andas, men gjorde sitt bästa för att dölja det.
”Gå härifrån.” morrade hon bestämt ut mot mannen, ”eller så kommer jag att se till att du blir eskorterad ut från den här festen.”
Mannen log ett mörkt leende som skrämde Arya ännu mer.
”Vidriga oäkting.” sade han, ”du ska inte tro att du har någon form av makt i det här kungariket, du kan mörda hur många människor du vill och manipulera kungen och drottningen hur mycket som helst men du kommer aldrig att ha någon lojalitet från folket och någon gång kommer du att betala för allt du gjort.”
Han vände för ett ögonblick sitt ansikte bort från Arya och tycktes kalla till sig någon genom att nicka med huvudet. Arya stod fastfrusen i golvet och stirrade på mannen framför sig. Ingen runt omkring tycktes märka av vad som hände. Leela var fortfarande borttappad på dansgolvet och Arya kunde känna hur paniken var påväg att bubbla upp samtidigt som mannen vände sig mot henne igen. Men nu sade han inget mer utan gick bara mot henne i en hastigare takt än tidigare. Arya backade, men var inte tillräckligt snabb. Den ondsinte mannen var framme vid henne innan hon hann göra något. Arya öppnade munnen för att säga något men inget ljud hann komma ur hennes mun innan mannen givit henne ett så hårt slag i sidan av ansiktet att hon föll omkull på golvet. Arya stönade när hennes kropp träffade marken. Hon kunde känna den välbekanta smaken av blod i munnen och käken smärtade illa. Men hon hann inte så mycket som resa sig innan mannen gripit tag om sjalen hon bar på överkroppen och slet upp henne från golvet med den. Nu hade han även fått sällskap av två andra män, en utav dem var den som bjudit upp Leela till att dansa. Men Leela syntes inte till någonstans. Var hade hon tagit vägen? Männen slog alla Arya över hela hennes kropp med knutna nävar. Hon försökte sitt bästa för att skrika men det var svårt då luften hela tiden slogs ur hennes lungor. Nu hade folk runt omkring dock börjat märka av vad som hände. Musiken hade stannat upp och folk såg förskräckt på det som hände. Men ingen gjorde något. Ingen runt omkring lyfte så mycket som ett finger för att stoppa männen och rädda Arya. Mannen som först attackerat Arya använde nu sjalen till att vira om hennes hals och dra åt. Hårt. Arya hostade och kraxade hest efter luft men lyckades inte dra ner det till sina lungor. Stjärnor tindrade framför hennes ögon och när som helst skulle luften går ur henne för gott.

Då äntligen, kom Leela. Blodtörsten i hennes ögon kombinerat med skönheten hon var fick henne att se ut som en dödsgudinna när hon flög över människor fram till Arya och hennes förövare. I sina händer höll hon två glänsande sablar, var hon fått dem ifrån hade Arya ingen aning om, men det spelade ingen roll just i den situationen. Det ljusrosa tyget i hennes klänning och tillhörande tyger bredde majestätiskt ut sig på golvet då hon graciöst landade framför männen som överfallit hennes vän.

Leela 32 år
Vännerna till den första mannen tycktes för ett ögonblick ha förfrusit vid åsynen av den vackra, hämndlystna unga kvinnan framför dem. Men Leela gav blanka skiten i hur chockade de tycktes bli av att se henne. Så snart hon landat kastade hon sig över männen och det tog inte mer än några sekunder innan de två närmsta låg blodiga i en hög på marken. Leela hade på nolltid knäckt ett högt antal ben i deras kroppar och krossat deras skallar i det hårda golvet. Mannen som varit påväg att strypa prinsessan hade släppt sitt grepp om henne och sjalen och höll på att kasta sig ut ur balsalen. Men Leela tänkte inte låta hon komma undan så lätt. Utan att tveka spurtade hon efter mannen som anfallit Ashiwarya. Men istället för attackera honom bakifrån använde hon sig av de höga draperierna som hängde vid varje fönster i salen. När Leela började närma sig mannen kastade hon sig upp i närmsta draperi och svingade sig framför honom så att hela han snoddes in i tyget. Därefter använde hon en av sina sablar till att skära av tyget så att det släppte från taket, samtidigt som hon sköt ifrån med fötterna på närmsta pelare. Detta ledde till att Leela, med förövaren under sig och fast i draperiet, flög ut på vad som tidigare varit dansgolv men som nu var helt tomt och landade mitt i salen framför kungen och drottningen av Söders estrad. Kungaparet hade rest sig från sina troner och kungen var just påväg att kliva ner från estraden då Leela landade med sitt offer några meter framför honom. Kungen stannade upp samtidigt som Leela slet bort draperiet från mannen under sig och slog honom hårt i ansiktet ett antal gånger med knutna nävar. Mannens ansikte var blodigt och sönderslaget när Leela reste sig upp från golvet. Med ett hårt grepp om mannens halvlånga hår vände hon på honom så att hans mage trycktes mot golvet och hans nacke drogs smärtsamt bakåt. Hon tryckte sitt ena knä i hans svank och placerade en av sina sablars vassa egg mot hans blottade strupe. Sedan såg hon upp på kungen som stod stilla med blixtrande ögon framför henne.

”Ers majestät.” sade Leela, bara något andfådd, ”den här mannen överföll och försökte mörda prinsessan Ashiwarya, vad vill ni att jag ska göra med honom?”
Kungen stod först tyst, utan att visa någon annan känsla en blixtrande ilska. På vad exakt gick inte att avgöra. Ashiwarya hade på något sätt tagit sig eller blivit för upp på estraden till sin moster bakom kungen. Trots att Leela enbart hade sin blick fäst på kungen kunde hon i sitt periferiseende se hur prinsessan klarat sig relativt väl från attacken. Hennes näsa och läpp blödde och hon hade en hel del blåmärken, men bortsett från det och att hon nästan kvävts till döds tycktes hon vara oskadd. Dock var det som männen gjort mot henne fortfarande oförlåtligt enligt Leela.
”Avrätta honom här och nu.” kungens röst mullrade genom salen, ”han har begått högförräderi mot kronan och förtjänar inget annat än dödsstraff. Skär halsen av honom.”
Leela nickade mot sin kung och var precis påväg att följa ordern då en annan, välbekant, röst ljöd genom salen.
”Leela behöver inget vapen för att döda den här mannen. Låt henne slita av hans huvud med sina händer istället ers höghet.”
Leelas ögon spärrades upp och hon vände hastigt sitt huvud mot sin Mästare då han klev ur folkskaran ut på det tomma dansgolvet. Men Rohan mötte inte hennes blick utan hade enbart sina ögon på kungen. Kungen mötte hans blick men stod tyst kvar på samma ställe utan att svara sin ämbetsman. Men, som alltid visade den hårda blicken han hade mer än vad ord gjorde. Han beordrade Rohan med sina bara ögon att förklara sitt förslag. Vilket Rohan självklart gjorde.
”Det skulle vara väldigt avskräckande, ers majestät, för att inte tala om underhållande.”
Leela rös omärkbart. Hon visste att våld och blod ofta ansågs som underhållning för rika, högkastliga människor i Söder, hennes far hade tyckt om det, men trots hennes skickligheter i strid var det sällan underhållande för den som uträttade det. Tyvärr tycktes kungen nappa på Rohans idé. Han vände sig mot Leela igen och nickade.
”Visa vad du kan.” sade han och hans mörka röst var hård som sten.
Leela förflyttade sin blick till prinsessan, som trots den kalla stenmasken hon bar, inte kunde dölja skräcken i sina ögon när hon nästan omärkbart skakade på sitt huvud mot Leela. Snälla, gör det inte. Leela såg smärtsamt ett par sekunder på sin vän. Förlåt. Sedan gick hon in i psykopatläge.

Hon slängde sabeln bakom sig och ljudet ekade genom den knäpptysta salen då vapnet träffade marken. Sedan släppte hon utan förvarning mannens huvud så att det hårt slog i marken. Han gav upp ett stön men tycktes för utmattade för att ta sig upp. Dock ville Leela inte ta några risker. Hon använde ett av sina egna tyger till att stenhårt binda ihop mannens händer bakom hans rygg och sedan krossade hon hans ben för att han inte skulle kunna resa på sig. Hans smärtsamma läten hade kunnat få vem som helst sluta upp där och då. Men Leela kunde varken känna eller höra något i situationen. Hennes ansiktsuttryck hade blivit helt blankt så snart hon accepterat sin order från kungen. Hon hade stängt av alla sina känslor och tills hon avslutat sin uppgift var hon knappt människa överhuvudtaget. Det hade tagit år för henne att lära sig den förmågan, men det var något som Rohan hade tränat henne hårt i redan från dag ett. ”Du ska kunna se dem i ögonen och ändå slita ut livet från deras kropp.” hade han sagt en gång för tio år sedan och tvingat henne att skjuta en fånge i magen och se på när hon i plågor avled. Nu stod Mästaren vid sidan av och såg på medan hon grep om mannens huvud med sina båda händer. Hon tryckte in sina fingrar i hans ögonhålor för att få bättre grepp samtidigt som hon pressade sin fot mot hans rygg och började därefter slita uppåt. Det tog inte lång tid innan huvudet lossade från kroppen och Leelas ljusrosa klänning färgades mörkröd från mannens blod. Men de fruktansvärda vrålet som kommit från mannen lyckades ändå skaka hela balsalen och nästan alla människor därinne. När Leela såg upp på kungen med sitt offers huvud i händerna rörde han inte en min. Rohan stod med ett mycket nöjt leende vid hennes sida och prinsessan, trots att hon fortfarande lyckats hålla stenmasken uppe, såg ut att vara påväg att kräkas. Leela svalde.
”Ers majestät.” var allt hon sade och bugade sig inför sin kung.

Erik - Hyddan i Öst:
Det tog inte lång stund att hela Arya, de tre Letoyanerna tillsammans bildade ett kraftfullt band av magi och inom bara en kort stund hade de fått Arya att läka på utsidan, även om det inte fullt rådde bot på de skador hon hade fått. Som de inristade orden - de var gjorde av någon med så starka känslor att de helt enkelt inte rådde bot på det. Endast tidens kulle kunna läka de såren, men ärren skulle förmodligen alltid finnas kvar. Det gjorde ont i Erik att se det, men, Arya fanns hos honom och det var det viktigaste.

Freja och Wilheim tystnade bredvid honom och då gjorde även Erik det. De släppte sina grepp om Arya men Erik kunde inte riktigt släppa taget utan att första stryka Aryas hud lite med sin tumme. Han var tacksam över att de hade tagit sig över ännu ett hinder. Det fanns förmodligen många kvar men detta hindret hade de klarat.
"Tack för hjälpen." sade han till Freja och Wilheim då de reste sig upp. De båda nickade och ställde sig sedan bredvid varandra. Erik vände sitt fokus till Arya,
"Känns det bättre?" frågade han stillsamt.

Arya - Hyddan i Öst
För första gången gjorde det lite ont att helas av Den Blå Magin. De brutna revbenen hade smärtat något och gett ifrån sig lite knakande ljud när de drogs tillbaka på rätt plats framför Aryas lungor. Handen som Priyanka genomborrat med sin dolk och näsan som Ranveer krossats gjorde även dem något ont. Ben tycktes svårare, eller åtminstone smärtsammare, att hela. Men Arya sade ingenting om det.

Då Letoyanerna släppte taget om Aryas händer var hon inte helt återställd, men betydligt bättre och piggare än tidigare. Hon förde försiktigt en hand till sitt ansikte och kände överallt där hur hennes sår försvunnit. Förutom näsan, som fortfarande ömmade en del. Hon testade även att använda sin tidigare mest skadade hand, den hade blivit mycket bättre men det värsta såret värkte fortfarande ganska illa. Men, hon kunde använda den samt att den andra handen var helt återställd. På låret som fått en dolk rakt igenom sig syntes inte ett spår av någon tidigare skada samt att de flesta sår hon haft på armar, mage, bröst och hals helt hade försvunnit. De enda mindre djupa skärsår som inte återställts var orden på hennes armar. De var fortfarande lika djupa, blodiga och smärtande som innan. Försiktigt drog Arya Leelas mantel om sin överkropp igen så att inte de blodiga orden syntes. Hon ville inte se dem, eller att någon annan skulle göra det heller.

”Känns det bättre?”
Arya mötte Eriks blick och nickade.
”Tack.” sade hon och vände sig till både honom, Freja och Wilheim som rest sig upp. Trots att hon inte egentligen hade velat bli helad var hon tacksam för deras hjälp. Hon var också tvungen att medge för sig själv att allt kändes mycket lättare och mindre smärtsamt utan alla sår och skador.

Arya 36 år
Arya skakade där hon satt på sängen i sitt gemak. Det som hänt under kvällen var svårt att greppa för henne. Inte bara hade hon attackerats igen för första gången på två år, utan hon hade även sett Leela i ett helt annat ljus än någonsin tidigare. Hennes vänliga, oblyga men för det mesta vänliga vän hade helt förvandlats till en annan person då hon räddat Arya undan männens överfall. Hur Leelas ansiktsuttryck hade blivit alldeles kallt när hon slitit av mannen hans huvud hade skrämt Arya, mycket. Visst hade hon vetat om att Leela var en skicklig krigare och det hade hänt många gånger förut att folk som överfallit Arya blivit avrättade på plats, men aldrig hade det gått till på ett så grovt sätt som nu och aldrig hade hon trott att Leela var kapabel till att göra så fruktansvärda saker utan att tveka. Arya rös. Hon hade skyndat sig upp och stängt in sig i sitt gemak så snart hon kunnat efter händelsen på festen. Hon hade totalvägrat att ens tjafsa med sin moster om att ta emot hjälp från en helare, trots att revbenen smärtade och läppen krossats. Hon hade kastat sig ut ur balsalen så fort som möjligt utan att se sig om. Trots en del smärta hade hon inte haft några problem med att röra sig. Hon hade flugit genom palatset med ansiktet kallt som is och inte förens hon var ensam igen tillät hon sig att släppa masken och ge uttryck för rädslan och chocken hon kände. Arya grät inte, det hade hon inte gjort på många år, men hon mådde illa och skakade kraftigt där hon satt. Hon hackade tänder och stirrade rakt ut i luften, helt inne i sitt eget huvud.

Plötsligt, inte jättelångt efter att Arya kommit tillbaka till sitt gemak slogs dubbeldörrarna dit in upp igen. Leela, fortfarande klädd i sin blodiga festklädnad och med sablarna blänkande i sidan, kastade sig fram mot Arya på sängen som genast flög upp därifrån och hastigt backade bort.
”Håll dig borta!” ropade Arya hest och sträckte ut en hand som i försvar, ”försvinn härifrån!”
Leela stannade upp några meter framför Arya och såg smärtsamt på sin vän.
”Ash,…” sade hon och oron i rösten var påtaglig, ”snälla…”
”Håll dig borta!” skrek Arya ut, ”vad vill du mig!?”
Leelas panna var rynkad och hon såg med sorg på Arya framför sig.
”Jag vill inget annat än att du är oskadd.” sade hon, ”jag skulle aldrig skada dig.”
”OCH HUR TROR DU ATT JAG SKA KUNNA LITA PÅ DET!?” Aryas bröst hävde sig, hon såg bara blodet på Leelas kläder och i sitt inre hur hon slet av mannens huvud gång på gång.
”Jag gjorde det för din skull.” Leelas ögon tårades under tiden hon talade, ”han förtjänade inget bättre, han var värd all smärta han kände och jag ångrar ingenting! Vad han gjorde mot dig förtjänar de värsta av straff, jag skulle göra allt i världen för att-”
”HUR SKA JAG KUNNA LITA PÅ DIG!?” Arya vrålade ut sin ord, ”Hur kan du förvänta dig att jag ska kunna lita på något du säger när du förvandlas till någon helt annan på mindre än två sekunder! Hur kan du förvänta dig att jag ska ta stöd från dig när du sliter huvudet av folk! HUR!?”
Leela svarade inte utan stod bara och såg på Arya vilket gjorde henne ännu mer upprörd.
”HUR KAN DU BARA STÅ DÄR SOM OM INGENTING HÄNT, UTAN ÅNGER ELLER NÅGON FORM AV SKULD NÄR DU SLITIT HUVUDET AV NÅGON!? HUR KAN DU-”
”DU VISSTE VEM JAG VAR NÄR JAG UTSÅGS TILL DIN LIVVAKT!” Leelas röst var hård och arg men också tydligt sårad, ”Du visste vad jag gjort tidigare och du visste vad jag var kapabel till!”
Hon tog flera steg fram mot Arya som backade tills hon stötte i väggen bakom sig.
”Du vet vem jag är!” fortsatte Leela, ”du vet mer än de flesta vem jag är och bara för att du plötsligt får se en ny sida av mig betyder det inte att jag förvandlats till någon annan! Det betyder inte att jag ljugit för dig, eller bedragit dig eller, eller, eller…”
”Jag vet inte alls vem du är.” Aryas röst var nu mer mörk än något annat, ”du är någon helt annan än den jag kände en gång.”
Leela skakade på sitt huvud och tog flera steg fram tills det bara var någon meter mellan dem. Arya tryckte sig mot väggen och hennes andetag blev allt häftigare.
”Det vet du visst.” Leela skakade lätt, ”jag är precis den samma som jag alltid varit men du vill inte se det för du vägrar att lita på mig. Du vägrar att låta någon komma dig nära eller släppa in någon och du tror att alla andra är likadana och vill dig illa. Men vet du vad? Det stämmer inte, det finns människor som vill dig väl och de finns de som skulle göra allt i världen för din skull och det finns människor som släpper in andra.”
Arya skakade på sitt huvud.
”Lögnare.” sade hon och hennes röst lät allt mer skrämd nu, ”du har aldrig släppt in mig, du har aldrig talat om dig själv, du bara pressar mig till det och försöker få det att se ut som om jag är helt försluten medan du själv ska föreställa lika öppen som havet.”
Leela var stilla. Smärta och ilska speglades i hennes tårade ögon. Arya svalde. Hade hon sagt för mycket nu? Hade hon gått för långt och retat upp den andra kvinnan farligt mycket? Samtidigt som tankarna for genom Aryas huvud så fnös Leela och vände sig om. Hon tog några steg bort från Arya som spänt stod kvar vid väggen och stirrade på hennes rygg. Det var tyst en liten stund. Ingen av dem sade något. Men till sist ljöd Leelas röst igen.
”Min far var hustrumisshandlare.” Arya frös till is vid Leelas ord, det här var hon inte överhuvudtaget beredd på, ”alltid när jag var liten och han var hemma var jag rädd för honom. Han var våldsam och argsint, han slog både mor, mig och mina syskon för minsta lilla. Priyanka och Joseph var de enda han var snäll mot, bara sin förstfödda och sin äldsta dotter var lika honom och värdiga människor i hans ögon. Priyanka försökte hjälpa mig, hon lugnade honom när han blev upprörd och höll om mig när vi kunde höra mor skrika. Men Joseph gjorde ingenting. Han såg alltid åt ett annat håll eller gick iväg någonstans. Båda dem två hatade kungen och drottningen efter att de tog hand om dig, för andra saker också antar jag. De hatade allt och alla som inte var värdiga eller betedde sig rätt i deras ögon. Det vill säga, oäktingar, fattiga, låg- och mellankastliga människor, Letoyaner, Osianer, kvinnor, allt. Jag var alltid rädd för dem båda och jag hatade dem. Jag känner inte en gnutta sorg för att de dog och jag kommer aldrig att kunna förlåta det de gjorde mot mor och dig.”
Leela vände sig om mot Arya. Tårar rann nerför hennes kinder och hennes ögon var alldeles röda.
”Jag gick med i armén och började träna stridskonst för att beskydda. Inte för att jag ville skada någon eller hatar Letoyaner och Osianer. Jag ville bli en krigare som slåss för de som inte kan, för de som behöver beskydd och för det som verkligen är rätt. Jag vill krossa de som förtrycker och hatar, utan nåd eller medlidande, för de förtjänar inget sådant. Jag skiter i vad folk tycker om det, men allt jag någonsin velat är att göra denna världen till en bättre plats oavsett vad det kostar. Kärlek är så mycket starkare än hat och jag kommer alltid att kämpa för det. Även om det innebär att jag måste slita huvudet av folk.”
Arya stod frusen vid väggen och stirrade på Leelas ansikte. Hon visste inte vad hon tänkte eller kände. Det Leela just hade berättat var otroligt gripande och annorlunda allt Arya någonsin hört tidigare. Det var både fruktansvärt och vackert på samma gång.
Leela vände sig om halvt igen.
”Förlåt mig Ashiwarya för att ha pressat dig. Jag har aldrig velat något annat än ditt bästa.”
Sedan gick hon bort till Aryas säng och satte sig bortvänd på dess kant. Arya stod kvar vid väggen och såg hur Leelas vanligtvis stolta hållning sjönk ihop.

Leela 32 år
Hon satt framåtlutad med ansiktet i händerna och gjorde sitt bästa för att tårarna skulle sluta rinna. Men det gick inte. Kvällen hade totalt spårat ur och det hon berättat för Ashiwarya var tungt och hårt. Minnena från barndomen hade hon länge försökt trycka undan. Att öppna upp sig så mycket som hon gjort och visa sig så sårbar var svårt, men nödvändigt om det vann prinsessans tillit igen. Ashiwarya var arg på henne för det hon gjort mot mannen på festen, rädd för vad Leela var kapabel till och det var fullt förståeligt om hon inte längre litade på sin livvakt. Men för Leela kändes det som att hon lyckats rasera allt som hon så hårt jobbat för att bygga upp de senaste två åren. Ash var skadad, arg och rädd för henne och det gjorde ont inom Leela. Allt kändes bara hemskt.

Leela var helt inne i sina tunga tankar då en varm hand försiktigt lades på hennes rygg och Ashiwarya satte sig vid hennes sida. Leela såg förvånat upp på prinsessan vid sin sida. Den andra flickans ögon var också tårade, även om hon inte grät och hennes ansikte var mjukt då hon såg på livvakten.
”Litar du på mig?” frågade Leela och lyckades nätt och jämnt hålla rösten stadig.
Ash svarade inte. Hon lyfte försiktigt sin hand och förde den till Leelas kind, torkade bort hennes tårarna och drog sedan försiktigt in henne i sin famn. Prinsessan var ovan vid den typen av handlingar, det märkte Leela, men det kändes ändå som en gudagåva just i den stunden. Hon lutade sin panna mot Ashiwaryas axel och slöt ögonen en liten stund. Ash strök henne över det långa håret.

”Jag litar på dig Leela.” sade prinsessan efter lång tystnad, ”men jag tycker inte om våld.”
Leela reste sig ur Ashiwaryas famn.
”Om du litar på mig, lita då på att jag aldrig skulle skada dig, Ashiwarya, men jag kommer att skada de som vill dig illa.”
Prinsessan suckade och såg ner på sina händer. Leela greppade då en av dem och fångade Ashs blick då hon såg upp.
”Snälla.”
Ashiwarya suckade igen.
”Okej.”

~Tidshopp - Efter att Erik, Freja och Wilheim helat Arya...~

Dagarna passerade långsamt och inte helt smärtfritt. Arya läkte allt mer för var dag som gick medan Erik försökte att spendera all sin tid med henne. Han hade saknat deras stunder tillsammans, ja ibland saknade han till och med de hårda tiderna då de var på flykt mot Öst. Då hade det enbart varit de två. Arya kände ibland samma sak - men ingen av dem yttrade det. Freja och Wilheim försvann emellanåt och då kunde de vandra runt och vara helt för sig själva. Nästan. Det verkade nästan alltid finnas en Osian i närheten. De båda förstod inte riktigt varför de inte kunde få bli lämnade ensamma emellanåt, även om de hade sina aningar. Osianernas ledare må ha känt Erik i tidigare år men Arya som kom från folket Osianerna låg i strid med blev allt mindre välkommen. Det var egentligen underligt att det blev värre med tiden. Men så var det.

Osianer hade långt minne och deras sår gick ofta djupt. Färska som uråldriga. Erik ville ta upp ämnet med Ameenia men tillfället hade inte uppenbarat sig och Arya var inte vidare glad i tanken att sitta ner med ledaren och prata igenom allt. Det var inte riktigt hennes grej. Erik förstod det och oavsett så hade det inte uppenbarat sig något lämpligt tillfälle att diskutera det hela med ledaren för folket de var gäst hos. Om än ett par ofrivilligt mottagna gäster. Fast inte Erik, Freja eller Wilheim. Särskilt Freja var populär. Hon var liten i jämförelse med Osianerna men kunde gå emot tvås tycken i en träningsmatch och vinna. Det var rätt otroligt egentligen. Men oavsett så hade det gjort henne omtyckt och populär. Det tog fokus från Arya också när de alla fyra var tillsammans - vilket var en fördel.

Sju dagar efter att Arya blivit helad, en solig morgon, satt de alla fyra runt den stora lägerelden i bosättningens mitten och åt frukost ihop med ett fåtal Osianer. Mestadels barn och någon enstaka äldre kvinna. Det var en lugn morgon, under natten hade starka vindar dragit genom öst och ett kortvarigt men överflödande skyfall hade besökt dem, så nu var många av Osianerna ute i skogen för att se så att den mådde bra och att vinden inte orsakade några större skador. Bosättningen låg tyst och stilla. Men det skulle snart ändras...



Erik - Byn i Öst:
Morgonen var lugn, han njöt av frukosten bestående av en lätt buljong, en stark svart bryggd som gav en energi våg och en hel del frukter.
"Vad kallade ni det här?" frågade han den äldre damens som att närmst honom, hon vände sin blick mot honom och lerkoppen han höll upp.
"Gáfe." sade kvinnan med lätt darrande röst från ålderdom. Erik nickade och log,
"Gáfe, det är gott." kvinnan nickade tillbaka med ett lätt leende och sedan räckte hon över en påse med svarta bönor.
"Mala, koka vatten, sila vatten genom malda bönor." sade hon på knagglig Bayriska. Erik tackade med en djup huvudböjning och tog emot tygpåsen med sin fria näve. När vi reser vidare sedan så kan detta vara riktigt gott att dricka på morgonen, kanske kan plantera bönorna när vi bosätter oss... Tanken fick honom att le, tanken av att få bosätta sig med Arya och odla deras egna trädgård. Han längtade innerligt efter det. Även om han just i den stunden mest var glad över att Arya var frisk och på fötter igen. Han sneglade mot henne där hon satt mellan honom och Wilheim och såg väldigt väldigt liten ut - inte oskyldig eller hjälplös på något sätt utan bara fysiskt liten. Erik kan inte hindra att han skrockar lite över att hon ser så gullig ut.

Arya - Byn i Öst
En del tid hade passerat sedan Arya helats av Letoyanerna. Hon kände sig mycket bättre nu. Handen som fått en dolk igenom sig var lättare att hantera, näsan ömmade inte lika mycket och även orden på hennes armar hade börjat läka. Även om hon ännu inte var helt bra fungerade hon i vart fall nästan som vanligt.

Hon satt mitt emellan Erik och Wilheim och åt frukost sju dagar efter att hon helats. I handen höll hon ett glas kallt vatten och en frukt. Drycken som Erik samtalade med en äldre kvinna om fanns även i Söder, men på Garudierna hade den motsatt effekt till vad övriga Bayrios upplevde. Gáfe, som Osianerna kallade den, brukade drickas på kvällen i Söder eftersom Garudierna ofta blev mer trötta än något annat av den. På Arya hade det knappt någon effekt, hennes krafter var för starka, men det kändes ändå konstigt att dricka en kvällsdryck på morgonen. Därför, till skillnad från de andra, höll hon sig till vatten under alla frukostar.

Så plötsligt kunde hon höra Erik skrocka lätt bredvid sig. Arya sänkte glaset hon haft vid munnen och vände ansiktet mot honom.
”Vad är det?” frågade hon med huvudet lite på sned, ögonbrynen lätt höjda och ett leende på läpparna.

Arya 38 år
Några år hade gått sedan det första överfallet. Arya och Leela förblev vänner trots att Arya skakats av det som Leela gjort under festen. Men, på något vis hade händelsen och grälet de haft efteråt ändå fört de båda vännerna närmare varandra. Arya hade fått större förståelse för vem Leela faktiskt var och varför hennes moster och morbror valt just henne till att bli Aryas livvakt. Hon hade även fått större insyn i väninnans familj och relationer och de båda började mer och mer att släppa in varandra i sina liv. Arya kunde dock fortfarande inte öppna upp sig helt på samma vis som Leela gjort.

Men, händelsen på festen hade inte bara lett till bra saker. Rohan hade haft helt fel i sin teori om att avrättningen på mannen som överföll Arya skulle vara avskräckande på något sätt. Tvärtom tycktes det snarare ha motsatt effekt. Allt oftare sedan händelsen utsattes Arya för attacker, misshandel och mordförsök. Så snart Leela inte var inom synhåll var det alltid någon som kastade sig över henne eller på något sätt försökte skada henne. Som tur var var Leela sällan långt borta och lyckades alltid rädda Arya innan hon fick några allvarligare skador. Men att överfallen blivit allt fler igen var fortfarande något som Arya knappt stod ut med. De två åren hon fått ett uppehåll från all misshandel hade faktiskt gett henne hopp om att kanske kunna bli lämnad ifred för gott. Slippa allt våld runt omkring sig, både den som hon själv utsattes för och den som hennes angripare bestraffades med. För i ärlighetens namn kändes bestraffningarna värre än brotten. För Arya hade de flesta attacker blivit allt mindre hemska. Självklart var det långt ifrån trevligt att få ett knytnävsslag i ansiktet eller en pinne i ryggen eller liknande, men det värsta med att bli överfallen var oftast efteråt, när hon tvingades se på med en känslokall mask hur förövarna avrättades. Om det var Leela som hade ihjäl dem på plats gick det oftast blodigt och brutalt till. För att vara någon som sade sig slåss för goda ting hade den unga kvinnan ytterst lite gränser när det kom till våld. Leela tycktes göra precis det första som for genom hennes huvud så snart hon blev förbannad på Aryas överfallare. Det kunde vara allt från att totalt krossa vartenda ben i kroppen på dem till att hugga dem flertalet gånger med sina sablar. Avrättningen kunde också gå till på lugnare, mindre brutala vis, men för det mesta mådde Arya illa efter att ha sett på när det skett. De få gånger som Arya anfölls i närheten av kungen eller drottningen, eller öppet bland folk, brukade de flesta avrättningarna ske offentligt genom halshuggning eller hängning några dagar senare. Oavsett hur förövarna dog var Arya i vilket fall som helst tvungen att se på det, vilket hon hatade. Vid vissa tillfällen tyckte hon till och med synd om de dömda. Trots allt så hade nästan alla för sig att hon var en ond demon…

”… för högförräderi.”
Arya kunde nästan hela utropet utantill, bara förövarnas namn ändrades när någon attackerat henne. Den här gången var det en ensam ung man, eller snarare en pojke, från den mellankastliga samhällsklassen som hoppat på henne. Han hade kommit bakifrån när hon och Leela gått över en palatsgård två dagar tidigare. Den unge mannen skulle kommit med en leverans av spannmål till palatset när han fått syn på Arya och känt igen henne som demonprinsessan - hon som var den största orsaken till allt lidande i kungariket. Han hade hoppat på henne och fällt henne till marken men inte hunnit mer än så innan Leela slitit loss honom från Arya, krossat hans näsa och släpat med honom inför kungen som dömt honom till döden utan att så mycket som blinka. Arya hade gjort allt hon kunde för att få pojken benådad, men både kungen och drottningen vägrade att gå med på det. Hade den unge mannen attackerat henne så hade han begått högförräderi och det fanns det ingen nåd för. Men Arya höll inte med dem. Hon var ju inte ens skadad, mer än ett litet skrapsår i pannan efter fallet, det pojken gjort hade lika gärna kunnat vara en olyckshändelse. Men, nu hade det inte varit det och regenterna tänkte inte diskutera domen med sin fosterdotter. Arya hade i ilska stormat iväg från sin moster och morbror när hon till slut, efter en lång stund av tjafs, för ovanlighetens skull gett upp diskussionen. Leela hade försökt lugna ner henne lite senare i hennes gemak utan större framgång. Arya var nämligen inte bara arg på sina fosterföräldrar längre. Hon var arg och trött på det mesta. Varför var hennes liv tvunget att se ut som det gjorde? Varför lyssnade ingen på henne? Varför undvek och hatade folk henne var hon än gick? Varför fanns det ingen som verkligen älskade henne? Trots att hon sällan var lämnad helt för sig själv längre kände sig Arya mer ensam än någonsin.

Efter hängningen av den unge mannen som attackerat Arya två dagar tidigare hade någonting inom henne till sist gett upp. När hon såg pojkens livlösa kropp hängandes från repet och hörde hans moders gråt någonstans bland folkskaran runt omkring brast någonting inom henne. Hon var så trött och less och arg för allt mörkt runt omkring sig. Var hon än gick så spred sig bara hat och sorg. Hon kunde förstå förövarna, det kom verkligen bara elände och lidande från henne. Arya hade inte klarat av att vara kvar länge på platsen. Stenmasken hon som vanligt bar höll på att falla bort och hennes tunga, förbittrade och sorgsna känslor var påväg att spricka fram. Hon hade en sorgsen rynka i pannan då hon diskret drog sin mörkgröna sjal om huvudet så att bara ögonen syntes och försvann från platsen. Leela hade sett henne gå och var påväg att följa efter men tappade ganska snabbt bort den lilla maskerade unga kvinnan bland tjänare och andra människor.

Leela 34 år
Hon hade letat ett tag men inte lyckats finna prinsessan någonstans bland folket kring avrättningsplatsen. Därför, hade hon begett sig till Ashiwaryas gemak eftersom det var den mest troliga platsen hon kunde befinna sig på. Medan hon gick tänkte Leela på hur Ash betett sig den senaste tiden. Ända sedan överfallet två år tidigare av mannen som Leela slitit huvudet av hade en upptrappningen av attacker skett samtidigt som prinsessans humör kraftigt sjunkit. Trots att Ashiwarya var mycket duktig på att dölja sina känslor hade Leela tydligt märkt av en förändring hos henne. Hon åt mindre än tidigare, musiken hon spelade var nästan alltid dyster och hon var i allmänhet allt mer bitter. Prinsessan själv hade aldrig sagt något om det och var gång Leela försökte närma sig ämnet hade hon ilsket bortförklarat det med vad som helst. Dålig sömn, vädret, månatlig blödning, allt som inte hade något att göra med någonting. Leela suckade. Någonting var fel.

När hon kom fram till dubbeldörrarna in till prinsessans gemak slog hon inte upp dem så som hon brukade göra. Istället öppnade hon en av dem lite försiktigt och steg tyst in och stängde den bakom sig. Ashiwarya satt i ett av sina enorma fönster med knäna uppdragna till hakan och tittade ut på den mörkgrå himlen utanför. Det regnade lätt. Det var regnperiod så när natten kom skulle det ösa ner, men än så länge var det bara små skurar. Ash rörde sig inte när Leela kom in, sade ingenting heller. Hon satt bara stilla i fönstret och fortsatte att se ut på regnet.
”Ash.” sade Leela lite försiktigt samtidigt som hon tog några steg närmare prinsessan, ”hur är det?”
Prinsessan svarade inte och rörde sig inte ur fläcken. Hade det inte varit för andetagen Leela kunde se skulle man nästan kunnat tro att hon var död. Leela gick närmare.
”Ashiwarya…”
Nu stod hon bara en meter från prinsessan som fortfarande inte rörde på sig eller sade något. En oro började på allvar bubbla upp inom Leela.
”Ashiwarya, snälla, prata med mig.”
Då, vände prinsessan äntligen sitt ansikte mot Leela och mötte hennes blick. Livvakten kunde inte dölja hur chockad hon blev av att se Ashiwaryas kinder glänsande av tårar. Hon öppnade sin mun men bara luft kom ut. Istället talade prinsessan med en så sorgsen röst att det gjorde ont inom Leela.
”Alla hatar mig.” sade hon och smärtan i hennes röst var olidlig.
Leela kunde inte svara henne. Hon var så tagen att hon bara stod stilla med öppen mun och stirrade på prinsessan. En ny tår föll från Ashiwaryas ögon och hon sänkte blicken från Leela, men såg inte tillbaka på fönstret.
”Alla vill se mig död.” sade hon, ”det bästa vore kanske om jag bara försvann…”
Hennes röst var svävande, som om hon inte helt var där. Hon försökte uppenbarligen inte ens dölja vilken fruktansvärd smärta hon var i mentalt. Smärta, underbyggd av en hel livstids sorg och lidande. Det gick riktigt att höra vilket oerhört svårt liv hon hade haft. Leela kunde känna hur hon smått börjat skaka och satte sig ner i fönstret bredvid Ashiwarya som såg åt ett annat håll.
”Ash.” sade hon, ”vad du än tänker, sluta. Nu genast.”
Prinsessan rörde sig inte och svarade inte.
”Det finns ingen som hatar dig.” fortsatte Leela, ”de hatar något som inte finns. De hatar inte dig. De vet inte ens vem du är.”
Ashiwarya föblev stilla och svarade fortfarande inte. Leela kunde känna tårarna bränna bakom ögonlocken, men vägrade låta dem komma fram. Ash behövde inte någon som grät för henne. Ash behövde Leela.
”Ash.”
Leela satte sig närmare och tog Ashiwaryas ansikte i båda sina händer. När deras ögon möttes igen var prinsessans ansikte upplyst av ljuset från fönstret. För ett ögonblick slogs Leela av hur otroligt vacker Ashiwarya var.
”Ash, lyssna på mig. Jag vill aldrig se dig död, jag vill se dig levande, glad, lycklig… ” Ashs ögon var allt annat än det hon precis sagt, ”du får aldrig försvinna från mig, lyssna, du är fantastisk, du är klok, vacker, så vänlig-…”
Ashiwarya såg fortfarande sorgsen och olycklig ut, som om hon verkligen tappat livslusten. Leela blev allt mer desperat och skulle precis öppna munnen igen för att fortsätta när prinsessan, nästan som i en viskning, sade:
”Varför bryr du dig?”
Leela stannade upp och bara tittade på Ashiwarya med hennes ansikte i sina händer. Ja, varför brydde hon sig egentligen?
”För att jag, jag…”
Hon såg på prinsessan. Hennes vackra ansikte, de djupa brun-gröna ögonen, lena hyn och fylliga läpparna. Så vacker...
”För att jag-” men längre hann hon inte innan hon avbrutit sig själv och tryckt sina läppar mot Ashiwaryas.

Erik - Byn i Öst:

Erik ryckte på axlarna,
"Du är bra fantastisk." sade han och böjde sig ner lite lätt för att lägga en mjuk, snabb kyss på Aryas panna. Han ville göra mer än så egentligen men de befann sig på en offentlig plats. Så han log och drack sedan lite mer av den svarta drycken.
"Tänkte, tänkte på hur det kan bli. Sen. Om ett tag..." viskade han sedan i hennes öra, så lågt att ingen annan kunde höra annat än mullrande viskningar då hans röst var så grov, "när vi inte flyr mer. När vi funnit vårt hem." fortsatte han och en behaglig känsla blommade i hans bröstkorg. Det var varmt och fluffigt på ett otroligt omaskulint sätt. Men så var det med det. Erik kunde inte hjälpa hur han kände, inte kunde han hindra det heller. Så var det med nästan allt som hörde till 'känslor' och 'Arya' i ett och samma. Det hade varit så sedan de möttes, även om det var betydligt mer påtagligt nu än vad det hade varit då.

Arya - Byn i Öst
Arya log utan att visa tänderna. Det bubblade lätt inom henne vid tanken på att slå rot tillsammans med Erik någonstans. Om det faktiskt skulle bli av var dock inte lika roande att tänka på. Sedan händelsen i skogen och med tanke på att Osianerna blev allt mer negativt inställada till henne hade Aryas hopp om en lugn framtid tillsammans med Erik blivit allt svagare. Därför kunde hon samtidigt inte hindra sig själv från att sucka lätt efter att Erik viskat i hennes öra. Men, hon talade inte om något av sina bittra tankar för sin älskade. Istället lutade hon sig mot honom och sträckte på sig så att hon nådde upp att viska i hans öra;
”Du är mitt hem.”
Sedan gav hon honom en snabb kyss på kinden innan hon drog sig tillbaka igen.

Arya 38 år
Arya spärrade upp ögonen, Leelas var slutna. Hennes ansikte var i den andra kvinnans händer och deras läppar pressades mot varandra. Arya var frusen i chock. Tidigare hade hon varit fast i mörka, tunga tankar men nu hade hon ryckts loss från dem, rakt in i någonting hon aldrig upplevt förut. Inom henne bubblade mängder av känslor och tankar runt. Chock, värme, förvåning och en märklig form av glädje var bara några. Varför kände hon så mycket helt plötsligt? Tidigare hade hon varit helt tom och tyngd men nu fylldes hon av varme och bubblande. Allt detta var helt nytt för Arya och hon kunde knappt förstå det.

Leela höll kvar henne i sitt grepp en liten stund innan hon drog sig tillbaka igen. När hon öppnade sina ögon stirrade Arya på henne med öppen mun och ögon stora som tefat. Hon hade aldrig blivit kysst förut. Aldrig hade hon varit så nära eller så intim med en annan människa. Leela såg på henne med en blick som var svårtolkad. Det fanns både sorg och glädje i den, men också något som liknade en blandning av tillfredsställelse och längtan. Arya visste inte vad hon gjorde eller vilka känslor hennes eget ansikte speglade. Hon kunde inte röra sig samtidigt som det bubblade inom henne av någon märklig form av energi.

”Hah-…” Arya var osäker på om hon försökte säga något eller bara gav märkliga ljud ifrån sig. Leela gav henne ett litet leende och sänkte sin blick, men inte särskilt länge. Då deras ögon möttes igen sprakade något till inom Arya och hon nästan flög på Leela. Nu var det hennes tur att trycka sina läppar mot den andra unga kvinnans som förvånat spärrade upp ögonen. Men, Leela tycktes ha lättare att samla sig igen. Efter några sekunder slappnade hon av och lindade sina armar om Arya. En om hennes midja och en hand vid hennes kind. Arya hade båda sina armar om Leelas hals men flyttade snart en till hennes hår och lät fingrarna leta sig genom hennes mjuka lockar…

Leela 34 år
Ashiwarya var inte hennes första. Leela hade varit med flera män och kvinnor innan henne. Även under tiden hon varit prinsessans livvakt till och med. Men, endast en gång tidigare hade hon haft så starka känslor för den andra parten. Ashiwarya var i hennes ögon fantastisk. Trots allt hon tvingats utstå och alla motgångar i hennes liv stod hon fast vid sig själv och visade inte så mycket som ett uns av smärta. Det fanns en styrka inom prinsessan som Leela var både dragen till och knäsvag för. Dessutom hade hon aldrig tidigare mött någon så godhjärtad och skarpsint som den andra kvinnan. Ashiwarya var beundransvärd, mindre gick inte att säga.

De låg mitt emot varandra på Ashiwaryas stora säng utan att säga något. Leelas kakaobruna ögon var fästa på prinsessans ljusbrun-gröna. Hon var så fantastiskt vacker. Ögonen, de långa mörka håret, de fylliga läpparna och hennes gyllene hud som var några nyanser mörkare än Leelas - allt med henne var underskönt. Försiktigt, försiktigt, som för att inte skrämma iväg henne, sträckte Leela fram en hand och placerade den vid prinsessans kind. Hon strök med tummen över den lena hyn och log svagt. Egentligen ville hon röra mer än så, men hon visste att Ash inte var redo för det ännu. Prinsessan släppte ut en spänd suck, hon var nervös, det märktes, men hon sade inget om det.
”Du svarade aldrig på min fråga.” sade hon plötsligt och Leelas leende blev ännu större.
”Jo, det gjorde jag. Redan innan du ställde den.” Ashiwarya öppnade munnen för att säga något men stängde den igen och tycktes minnas vad Leela sagt innan kyssen. De båda var tysta en liten stund igen. Leela, fortfarande med handen vid prinsessans kind.
”Säg det igen.” orden kom bara som en svag viskning, men Leela hade inga problem att höra den vackra rösten. Hon log igen och drog sig närmare Ash utan att släppa hennes kind.
”Säg vad igen?” sade hon dämpat med ett leende, trots att hon mycket väl visste vad prinsessan menade. Ashiwaryas andetag var skälvande, Leela kunde höra dem nu då de låg så nära varandra.
”Säg vad igen?” upprepade hon, denna gången i en viskning.
”Varför bryr du dig?”
Leela log bredare och lät sin tumme glida ner från prinsessans kind till hennes läpp och försiktigt stryka den en gång innan hon svarade.
”För att du är fantastisk.” sade hon och kysste Ashs panna, ”för att du är så stark, vänlig, klok…”
Hon placerade en ny kyss på prinsessans panna.
”…vacker och… så fantastisk…”
Därefter möttes deras läppar igen och den här gången hade de båda slutna ögon.

Erik - Byn i Öst:
Erik sneglade på Arya. Fundersam och faktiskt lite smått sårad. Visst, det var vackert sagt av Arya men han kan inte hjälpa att känna det som om hon håller något undan från honom. Låter bli att berätta något eller något åt det hållet åtminstone. Litar hon inte på honom än? Erik suckade lite lätt. Han ville fråga vad som stod på men samtidigt så ville han inte göra det - rädd för att något var fel. Det gnagde i honom ett tag medan han drack den mörka drycken. Samtalen runt omkring honom liksom flöt omkring i luften men han lyssnade inte riktigt. Då och då sneglade han på Arya vid sin sida, vad är det du döljer för mig? Tanken kom utan att han kunde hindra den och sedan stannande den kvar innanför pannbenet. Gnagande, trevande, petande och pockande.

Människorna runt omkring började försvinna efter ett tag. På väg mot dagens arbeten och sysselsättningar. Det tog inte lång tid innan de fyra utomstående människorna var de enda kvar. Ja, den gamla kvinnan som påtade i brasan också såklart. Förmodligen var hon för gammal för att kunna arbeta. Erik lade hakan i handflatan, armbågen stödde han på knät. En suck undkom honom. En nätt sådan. Freja och Wilheim talar bredvid om stridstaktiker, stridsplanering och kavalleri attacker. Utbyter erfarenheter och kunskaper. Bråkade skämtsamt om huruvida det var bäst att vara offensiv eller defensiv. Men Erik lyssnade inte riktigt.

"Arya," sade han plötsligt med lågmäld röst, "döljer du något från mig? Är det, är detta, något du inte vill längre?" mumlade han lågmält och hjärtat satt i halsgropen, pulsen dundrade i öronen, det var svårt att andas. Magen knep och lillfingret darrade lite lätt. Tanken på att Arya kanske inte längre vill kämpa för deras kärlek. Tanken att Arya kanske saknade sitt hem. Tanken att Arya kanske faktiskt inte tänkt bosätta sig med honom på någon geografiskt stillastående plats. Det klöste i honom. Mungiporna gled nedåt.
"Arya... Är jag inte, inte..." han harklade sig och svalde förbi en klump i halsen, "Arya, ditt namn och mitt namn, vi var från början skilda på alla sätt som går. Men våra namn, Arya och Erik, våra namn hör ihop. Du och jag Arya, älskade..." Orden föll ur hans mun i kvävda andetag, rösten låg för att ingen av de andra skulle höra. Bara Arya.

Arya - Byn i Öst
Antalet människor på samlingsplatsen hade börjat minska och ganska snart satt enbart Arya, Erik, Freja, Wilheim och den äldre kvinnan som Erik tidigare samtalat med kvar. Arya kände sig mycket mer avslappnad så snart osianerna börjat försvinna från platsen. Fortfarande kunde hon inte helt luta sig tillbaka mot Eriks axel som hon hade velat men allt kändes ändå lättare med färre folk runtomkring sig. Arya njöt av lugnet och den sänkta ljudnivån som lagt sig överplatsen. Stora folksamlingar och höga ljud (som inte var musik) hade aldrig varit något Arya tyckte om. Hon föredrog färre människor och behaglig tystnad eller lagom ljudlig musik framför allt annat.

Men, samtidigt kändes något med tystnaden fel just för tillfället. Freja och Wilheim pratade obekymrat på om stridstaktiker och andra miltärrelaterade saker som Arya knappt förstod hälften av, men Erik och Arya hade suttit helt tysta utan att säga ett ord till varandra efter att Arya viskat i Eriks öra. Det var konstigt, även om Arya var ganska tystlåten av sig så brukade Erik alltid ha något att säga eller samtala om. Men också han hade suttit helt tyst sedan Arya kysst honom på kinden.

”Arya, döljer du något från mig?”
Eriks lågmälda men raka fråga kom så plötsligt och oväntat att Arya satte det sista av sitt vatten i halsen. Hon hostade lätt ett par gånger innan hon med rynkad panna och ofrivilligt förskräckt min vände sig om mot Erik.
”V-va?” lyckades hon lite halvkvävt få ur sig samtidigt som en ny lätt hostning trängde sig fram ur strupen. Eriks fråga hade kommit som en smäll rakt i ansiktet hon inte var beredd på. Arya visste inte vad hon skulle svara honom. Hon hade tidigare antagit att han förstått att det fanns saker hon inte talat om för honom om sitt förflutna, men så länge han inte sagt något om det hade Arya inte heller gjort det. Hon hade lite desperat hoppats på att han skulle låta det hela vara. Men den lilla önskan hon haft totalt krossades när realismen kom ikapp. Självklart skulle Erik inte bara gå med på att inte veta ett skvatt om Aryas rädslor eller gamla demoner som kom spökande från hennes förflutna. Särskilt inte efter allt det som hänt en vecka tidigare. Arya svalde ner en ny hostning hon kunde känna var påväg genom strupen samtidigt som Erik fortsatte. Denna gången fick hans ord henne att skämmas.

"Arya... Är jag inte, inte..." Erik harklade sig vilket gjorde Arya ännu mer nervös, "Arya, ditt namn och mitt namn, vi var från början skilda på alla sätt som går. Men våra namn, Arya och Erik, våra namn hör ihop. Du och jag Arya, älskade..."
Arya sänkte långsamt sitt huvud i skam. Det var inte det att hon inte höll med Erik, eller att hon inte älskade honom. Problemet var just att hon älskade honom och ändå undanhållit honom så mycket. Det fanns så mycket som hon inte talat om för Erik, både för att hon var rädd att förlora honom men också för att vissa saker bara aldrig sagts. Men nu var det så uppenbart att han visste så lite om henne, att hon dålt så mycket av sig själv för honom som hon egentligen ville dela allt med. Arya skämdes något otroligt, just nu främst för att hon aldrig talat om sitt riktiga födelsenman för Erik.

Hon hade suttit tyst en liten stund med huvudet sänkt efter att Erik tystnat. Oförmögen att se på sin älskade eller svara honom på grund av skam. Men till slut, med en tung suck, såg hon upp på honom igen och hon kunde inte hindra sina ögon från att visa den ångerfulla smärtan hon kände inom sig.
”Jag heter inte Arya.”