Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Octavia nickade bara förstående som svar. Ville inte trampa drottningen på tårna. Istället ställde hon sig och tog in rummet. Gick så småningom fram till det vackra sminkbordet som stod längst en vägg och mötte där sin egen blick genom spegelglaset.
"Jag är verkligen en kopia av dig.."', sa hon tyst. Octavia drog ut den största lådan och plockade fram en sax. Och i nästa stund föll hennes mörka lockar till golvet. Kvinnor skulle ha långt hår, så enkelt var det, men så länge Octavia var en skugga av drottningen skulle hon aldrig kunna lämna sitt förflutna bakom sig..
Till slut stannade hon upp för att se resultatet, och log då nöjt över sin nya, axellånga, frisyr.

"Du har mitt ord. Jag kommer att vaka över din familj", svarade Leonidas till slut. Hur mycket det än tog emot. Men avstod från att säga någonting om att äkta Cleopatra eller behandla barnet som hans eget. "Men på ett villkor...". Han tog ett steg tillbaka och la handen mot broderns axel. "Om det någonsin skulle stå mellan dig och mig. Vill jag att du låter mig ta fallet". Philip var kung och ansvarade för ett helt rike . Han var också gift, väntade barn och hade en ljus framtid framför sig. Leonidas däremot, var fortfarande en ogift prins, och som han behandlades av sin far var han inte ens säker på om han någonsin skulle få överta tronen. Det skulle inte överraska honom ifall Heros övervägde att skaffa en ny son för att hindra det.

Cleo följde flickan med blicken och rynkade lite på pannan innan hon spärrade upp ögonen, hade inte förväntat sig något så impulsivt från henne. Hon log svagt och gick fram till sminkbordet. Hon la sina händer på Octavias axlar och log stort.
"Kan jag se dig som en vän, Octavia?" frågade hon försiktigt, var verkligen i desperat behov av någon att lita på. Hon ville inte bli dömd för något och det kändes som att Octavia var den rätta att vända sig till. "Och du passar verkligen i ditt hår sådär." lade hon leendes till.

Philip spände sina käkar och nickade lite, han tänkte inte hålla det löftet men det skadade inte Leonidas att veta det. Han kramade om Leonidas lite snabbt innan han drog handen över ansiktet.
"Jag skickar några soldater för att samla alla vid havet imorgon vid skymning. Vi åker då." sade Philip och kollade på Leonidas. "Jag skickar efter rådgivare nu så planerar vi allt." lade han till.

Octavia följde drottningens rörelser och log när hon kände de nätta händerna mot sina axlar. Hon visste först inte vad hon skulle svara på frågan eftersom det var ett känslosamt ämne. På grund av alla fasader som flickan byggt upp genom åren hade hon aldrig haft en riktigt vän tidigare.
"Jag vill inget hellre", svarade hon till slut och la sin hand ovanpå Cleopatras. Men en gnagande känsla dröjde sig kvar i henne huvud. Under natten hade Octavia gång på gång uppmanat prinsen att överge sina känslor för drottningen, övertalat honom att de aldrig skulle få en framtid tillsammans – vilket förmodligen var anledningen till hans kyliga attityd under morgonen.
"Jag är bara rädd att Leonidas och Philip kommer misstycka", sade hon tyst och bet sig i läppen igen. Drottningen hade i princip givit Octavia den frihet som hon så länge strävat efter. Men fram tills att bröderna accepterat henne, kunde hon lika gärna hålla väskorna packade.

Leonidas avskydde att behöva höja rösten mot sin bror och verkade lättad när deras lilla fight var över. Den korta nickningen gjorde honom däremot inte helt övertygad om att Philip tänkte hålla löftet.
"Imorgon vid skymning blir bra", svarade han kort och formellt, för att sedan titta bort mot oredan på bordet igen. Kände ingen vits med att bygga upp allting på nytt.

Cleo andades lättat ut, behövde verkligen någon att lita på i det stora palatset. Hela situationen var rätt så lustig, för någon dag sen så hade hon velat kasta ut Octavia med huvudet först men nu så ville hon verkligen lära känna henne och se till att hon mådde bra.
”Bra för det är väldigt ensamt att endast ha Philip här, speciellt nu när de ska ut i krig.” Sade hon tyst och tittade ner på sin mage. Hon var verkligen livrädd över att förlora någon av männen då hon älskade båda lika mycket. Hon rynkade sedan på pannan åt hennes oro för vad männen skulle tycka om hennes närvaro. Cleo log bara lite och skakade på huvudet, det var något hon skulle kunna ta hand om. ”Philip älskar mig verkligen, han kommer inte vilja att jag är ensam med barnet och Leonidas har ingen makt över mig, Philip eller det här palatset.” Cleo var övertygad om att det inte skulle vara några som helst problem med Octavias närvaro.

”Jag behöver prata med min hustru. Du med kanske? Jag vet att ni är bra vänner, speciellt nu på senaste med allt om Octavia.” Sade Philip och kollade på Leonidas. Han ville självklart att Leonidas och Cleo skulle vara vänner, men han kände sig samtidigt smått hotad då det alltid gick bättre med kvinnorna för Leonidas än för honom själv.

Ocatvia såg direkt lugnare ut när drottningen bekräftade att hon kunde stanna. Att Philip inte skulle ha någonting emot det, och att Leonidas inte hade mycket att säga till om. Hon hade sett Cleopatars bekymrade blick då hon talade om kriget och vände därför ryggen mot spegeln för att istället vrida sig mot sin nya vän.
"Enligt prinsen är det deras största strid hittills..", sa hon och la en varsam hand mot Cleos arm. "Men från andra håll har jag samtidigt hört hur starka Philip och Leonidas är på slagfältet.".

"Efter igår vågar jag nog inte tala med henne igen", svarade Leonidas i en sarkastisk ton. Han förstod egentligen hur egoistiskt det var att tala till Philip som han gjorde. Att ljuga honom rätt upp i ansiktet och spela på hans samvete för att själv framstå som en bättre person. Helst av allt ville Leonidas berätta allt för brodern. Dela med sig av de förbjudna tankarna som hemsökte honom. Men efter att ha sett Philips reaktion under gårdagen var han inte säker på att det var en bra idé.
Leonidas gav sin broder ett lätt dunk i ryggen och lämnade sedan arbetsrummet med honom.

Cleo rynkade lite på pannan och öppnade munnen för att svara men visste verkligen inte ifall hon ens vågade yttra de ord som hon tänkte på. Hon la sin hand på magen och kollade på flickan igen.
"Jag vet inte vems död som hade gjort mig mest upprörd, självklart hoppas och ber jag om att båda ska komma tillbaka oskadda men det finns en risk att någon av dom mister livet och jag vet inte vem jag kommer sörja mest. Min make eller mannen som alltid kommer ha mitt hjärta." sade hon tyst och vek undan blicken. Hon kände sig som en otroligt hemsk människa som ens tänkte på sådant men hon kunde inte låta bli.

"Förlåt." log Philip bara och började gå med sin broder. Han hade betett sig väldigt olikt sig själv och han visste bättre än att gå runt och grumla på det. De hade sedan barnsben bestämt att deras brödraskap skulle komma före allt annat, att gå ut i krig trots hans havande hustru var Philips sätt att visa att Leonidas kom först även fast Philip helst stannade och såg till att Cleo hade det bra.

Octavia reste sig för att hamna i samma höjd som drottningen.
"Försök att inte tänka sådana tankar, Cleo. Det är varken bra för dig eller för barnet", sade hon och tog sedan ett försiktigt tag om hennes händer. Som hetär hade hon träffat på ett flertal kvinnor som genomgått graviditeter och visste därför ett och annat om det. Bland annat hur känslorna kunde flyga omkring inom en. "... och faktum är att du inte behöver veta vems död som upprört dig mest. Du älskar dem båda, så enkelt är det". Ett litet leende letade sig fram på flickans läppar. "Philip är en fantastisk make. Tro mig, jag har sett en hel del.. Men Leonidas är också ett riktigt kap".

När de gick genom korridoren fick Leonidas syn på mannen som skulle eskortera hetären till båten och ta henne tillbaka till riket.
"Varför är du fortfarande kvar här?", frågade han mannen som bugade sig respektfullt mot kungligheterna innan han svarade. "Min prins. Hon har inte dykt upp ännu". Orden fick Leonidas att stelna till. Att Ocatvia ännu inte hade lämnat slottet kunde bara innebära problem. "Varför står du då kvar här? Och varför har jag inte meddelats om det?", sade han spända käkar, vilket fick mannen att harkla till och sänka huvudet.
En annan tjänare av högre rankt dök upp vid Philips sida. På andetagen kunde man tyda att han var stressad och att han förmodligen hade letat efter dem under en längre tid. Tjänaren ställde sig intill Philip och viskade i hans öra att drottningen blivit anfallen av en annan flicka.
Leonidas kunde inte höra vad som sades, men kände nästan på sig att det hade att göra med Octavias frånvaro.

Cleo kollade på flickan en stund och försökte verkligen ta till sig av hennes ord, att hon inte skulle behöva veta vad som hade upprört henne mest. Hon skrattade sedan till och höjde nyfiket på ögonbrynen. Leonidas var verkligen ett kap och hon var alltid lika förvånad över att han hade känslor för henne, tyckte ju inte att hon var något extra egentligen.
"Har du älskat någon?" frågade hon och tog flickans händer och gick mot soffan för att sätta sig ner. Hon log svagt och kollade på henne, var så nyfiken på hur det var att kunna välja och styra med sitt liv lite hur man ville. Alla hennes val och beslut hade varit på order av någon med mer makt.

Philip kollade på Leonidas och rynkade lite på pannan åt diskussionen han hörde mellan sin broder och mannen som stod där. Han hann inte tänka på det förrän en tjänare kom fram till honom och meddelade om händelsen som skett innan. Han spände sina käkar och rynkade lite på pannan, la rätt så snabbt ihop att den flickan var Octavia.
"Jag kommer döda din hetär." sade Philip till Leonidas innan han skyndade sig mot Cleos kammare. Han slog upp dörrarna och fann flickorna direkt, blev smått förvånad av synen. Octavias hår var kortare och de såg ut att vara vänner. Han rynkade på pannan och spände sina käkar, deras vänskap brydde han sig inte om utan ropade dit vakter.

Octavia verkade nöjd över att ha fått drottningen till skratt. Hon följde villigt med sin vän och satte sig bredvid henne på soffan. Bet sig sedan lös i läppen och flackade med blickan då Cleopatra frågade om hon någonsin älskat någon.
"En gång. Det var flera år sedan. Men på grund av vad jag var..". Hon svalde till "... så blev jag tillsagd att lägga känslorna åt sidan". Mer hann hon inte säga innan dörren plötsligt flög upp och en ursinnig kung klampade in.

Leonidas var sin broder hack i häl. Han visste ännu inte vad som hade hänt, men förstod på Philips reaktion att det var någonting allvarligt. Väl utanför kammaren fick även han se de två flickorna på soffan och kunde inte låta bli att lyfta på ögonbrynen då han upptäckte att hetärens hår var kortare och att hon höll i Cleopatras händer.

Två vakter kom springandes i en väldig fart. De tog sin in i rummet och drog upp Octavia på fötter igen, vilket fick henne att pipa till. Både av rädsla och av det hårda greppet.

Cleo öppnade munnen för att svara men lät bli då Philip klampade in i hennes kammare, han verkade ursinnig och det första som slog henne var att han hade kommit på hennes affär med Leonidas. Hon blev ännu en gång förvånad när vakterna tog tag i hennes vän.
"Släpp henne!" sade hon och reste sig upp direkt. Hon la handen på magen då det gjorde lite smått ont att konstant ställa sig upp för att sätta sig ner i någon minut innan hon var på benen igen. Hon kollade på Philip med stora ögon och försökte att inte få spel på honom. "Jag svär på floden Styx, om du inte säger åt dina vakter att släppa henne nu så kommer du vara glad över att åka ut i krig!" röt hon.

Philip rynkade ännu mer på pannan åt att Cleo försvarade flickan, samma flicka som han blivit påkommen med, samma flicka som attackerat Cleo. Han höll upp handen åt vakterna så att de skulle släppa Octavia.
"Har du blivit galen?" frågade han Cleo och gick fram till henne. Han sträckte fram handen för att lägga den på hennes arm men lyckades inte då hon backade undan. Hans ögon mörknade någon nyans men han lät bli att spela på sin ilska då han inte riktigt ville bråka med henne när det fanns en publik. "Vi tar det här sen, hon ska låsas in." sade han kort.