Prs tippest & JustAFriend

Ångesten inombords tog över mer och mer. Tomheten tog över större och större utrymme. Inte igen. Han orkade inte. Med ryggsäcken hängd över(den friska) axeln mötte han Sebastians blick. Nickade.
Elliot började gå ut ur biblioteket och Sebastian gick förmodligen bredvid. Elliot sa hejdå till bibliotekarien, som lyckligtvis verkade totalt omedveten om vad som hänt. För varje steg han tog kändes kroppen tyngre och tyngre. Han var ju redan tung(i Elliots hjärna) och nu orkade benen knappt hålla upp resten av kroppen. Stenbumlingen i bröstkorgen var tillbaka. Det gjorde ont inombords. Så. Jävla. Ont.
Och han visste inte ens varför. Det fanns ju ingen bra anledning. Även om han höll Sebastians tempo och försökte dölja det som skedde på insidan så bleknade han bort mer och mer. Det som nu gick omkring liknade ett spöke eller skal. Långt ifrån en elevrådsordförande. Långt ifrån en lycklig människa. Trots att Sebastian var där. Elliot önskade sig någon typ tankeläsare. Något som kunde hjälpa honom förstå alla komplicerade känslor. Han var så otroligt trött på dem.

I tystnad gick Seb ut ur skolbyggnaden, troligtvis med Elliot vid sin sida. Han var allt för upptagen med att återskapa biblioteksscenen i sitt huvud för att märka den bleknande killen bredvid sig. Om han inte hade hört magkurret, om han inte trodde sig veta bäst, om han inte var sig själv. Fan, om Seb bara inte var Seb så skulle allt varit bra. Elliot skulle inte hatat honom. Allt skulle varit okej. Nu fick Elliot inte ens chans att göra allt detdär han skulle göra egentligen. Tack vare Seb. Lilla, barnsliga, själviska Seb.

Det var först när Seb gått fram till sin blåa, rostiga cykel som han la märke till att Elliot inte såg ut som Elliot längre. Inte livfull, inte som ett mästerverk. Han såg bara ut som ramen. Hela duken var bortsuddad. Övermålad av något annat. Något som Seb inte riktigt kunde sätta fingret på.
"Vad är det?" frågade han, rösten bekymmersam likt hela hans ansikte.

Ja, vad var det egentligen? Vad var hans problem?
"Det..är inget". Lögn. Varför ljög han för? Han ville inte bekymra Sebastian. Det såg ut att gå sådär. Allt gick sådär. Dåligt. Skit. Elliot var sådär. Dålig. Skit. Ughhh.
Han bet sig i läppen och undvek att möta Sebastians blick. Det gjorde ont. Som om någon försökte hugga sönder honom från insidan, med en yxa. Aj. Usch. Fy.
"Förlåt, jag borde gå", mumlade han tyst. I vanliga fall brukade han alltid dölja vad han kände. Varför gick inte det i Sebastians sällskap?

Lögn. Så jävla uppenbar lögn. Seb satte sig ner på sadeln, men fortfarande vänd mot Elliot. Han ville inte leka som att han visste bättre än Elliot. Inte igen. Inte så kort efter att han förstört hela stämningen mellan dem. Fan. I ett försök att stoppa Elliot från att gå därifrån så sträckte han sig fram och tog tag i hans händer. Det mest värdefulla han någonsin fått hålla i sina egna händer. Elliot. Lite kyliga händer, men det var inte konstigt med tanke på att det var kallt ute. Sebs egna händer var minst lika kalla.
"Bara skriv till mig om det är något", sa han och försökte möta Elliots blick, något som var lättare sagt än gjort. "Eller om det inte är något. Bara skriv till mig, okej?"

Elliot fäste blicken på deras skor. Han frös. Faktumet att han inte skulle bli ordentligt uppvärmd före skolan på måndag var inte direkt en uppiggande tanke. Men den var sann. Det var ju många icke uppiggande saker som var sanna. Som att toapappret som lindats runt axeln troligtvis gjort såret ännu mer infekterat. Eller att Elliot var en dålig människa. Eller varför inte att världen var en hemsk och dålig plats.
Tankar blev mörkare och mörkare för varje sekund som svävade förbi.
"Mm, hejdå", återigen tyst tyst. Men han mötte Sebastian blick. Inte med de tindrande levande ögonen som brukade se in i de andra. Utan de här var blanka, skamsna och inte minst tomma. Till och med färgen hade skiftat. Nyanserna hade liksom bleknat samtidigt som de mörknat. Svårbeskrivet men de var i alla fall motsatsen till glädjefyllda.

Det var som att någon slagit hål på duken. Eller att någon låtit mästerverket stå mitt i solen vilket fått färgerna att blekna. Det gjorde ont i Seb att se Elliots ögon som var så långt ifrån att vara Elliots ögon. Tomma. Läskigt tomma. Något var verkligen fel men Seb hade ingen aning vad han skulle göra. Skulle han krama honom? Kyssa honom och säga att allting skulle bli okej? Nej, nej. Vad skulle det hjälpa? Seb, du har redan förstört tillräckligt mycket idag. Vänd dig om, sätt dig ordentligt på sadeln och åk hem. Låt Elliot skriva till dig när han känner för det. Tvinga inte dig på honom. Ge honom utrymme att tänka.
Bara han inte upprepade bildsalen... Fan, Seb. Du kan inte påverka det. Du. Kan. Inte. Världen suger, människor gör dumma saker, du kan inte hindra det. Elliot vill inte ens prata med dig om det. Han har massvis av vänner som han förmodligen pratar med. Släpp det, Seb. Det löser sig. Utan din hjälp.
"Hejdå", sa han innan han cyklade iväg. Andades in den kalla höstluften, fyllde lungorna ordentligt innan han andades ut. La märkte till hur mycket lättare luften blev ju längre ifrån skolan han kom.

Ensam. Inte bara känslan ensam. Nu även fysiskt ensam. Det var inte mörkt ute ännu men den molniga himlen började sakta mörkna nyans efter nyans. Som en akvarellmålning. Han gick. Och gick. Och gick. Först mot huset. Rummet. Men nej, han klarade det inte. Bland barn och vassa föremål. Han satte sig i en buske. Tog upp sin telefon. Det hjälpte ibland, att fly. Men oftast gjorde det mer att ångesten sköts upp. Dagar som denna, att den förvärrades.
Ingen tyckte om honom. Ingen behövde honom. Allt var mörkt. Mörker, mörker och åter mörker. Smärta, smärta och åter smärta. Tomhet, tomhet och åter tomhet.
Han gick in på Instagram. Skolans Instagram. Utan att han styrde över det själv hade hade postat en bild på buskens skuggbeklädda blad med texten "Suicide line" följt av det så välbekanta numret. Numret på lapparna som han så krampaktigt hållit sig fast vid men inte vågat ringa. Situationerna som han tagit sig ur med hjälp av slumpen. När Emma kommit hem fem minuter för tidigt från skolan, då han blivit avbruten. Avbruten från att ta sitt liv. Det hade skett tre gånger.

Han gick in på snapchat. Inställningar. Raderade sin bitmoji. Stängde oavsiktligt av spökmodet på kartan och märkte det inte. Ignorerade alla snappar han fått. Öppnade de inte ens. Det vad ändå ingen som brydde sig. Han gick ut från appen. Raderade messenger. Mådde piss. Kastade telefonen i gräset i frustration. Plockade upp den igen. Gick. Han visste inte vart han var eller hur länge han varit ute men det var mörkt och han kände inte längre sina tår. Benen ledde honom till en bro. Han ställde sig och stirrade ut över vattnet under med tom blick. Såg sig omkring. Ingen i närheten. Bara hans egen skugga gjorde honom sällskap, där under gatlyktorna sken. Annars var han ensam. Helt jävla ensam.

Brandon var den enda som var hemma när Seb gick in genom ytterdörren. För en månad sedan skulle han inte komma hem så tidigt på en fredag. På fredagar ville alla hitta på något dumt i stan. Kanske klottra någonstans. Seb följde alltid med dem. Klättrade sedan in genom sitt sovrumsfönster alldeles för sent.
Men sedan incidenten i bildsalen hade skett så var han förändrad. Han visste inte om det var för Elliots skull, eller för att hans föräldrar börjat bry sig mer om honom kort därefter, men något var det. Och han var inte säker på vilken version av sig själv som han föredrog.
"Kan du svara i din jävla telefon istället för att klicka?" Brandon hade nog varit och tränat, för svetten glänste i pannan på honom och han hade träningskläder på sig. Seb ryckte på axlarna och drog av sig sina ytterkläder och trampade av sig skorna.
"Jag skrev ju. Hade inte tid att prata", svarade han utan någon vidare känsla. "Varför ringde du ens?"
"Ville prata med min lillebror", svarade han och gav honom en kraftlös, skämtsam örfil.

Seb spenderade tiden på rummet, trots Brandons invändningar, enda fram tills hans föräldrar kom hem. Då blev det hämtmat och filmmys. Vilket kändes jävligt bisarrt, för de var ingen sådan familj. Men Seb lydde, satte sig framför teven, och försökte titta.
Men det gick fan inte. Elliot hade inte hört av sig alls. Och han öppnade inte ens Sebs snap som han skickat för en timme sedan. Visst hade han bara skickat en bild på sitt käkben, men bara tanken av att Elliot inte hade öppnat den var obehaglig. Särskilt med tanke på att han varit så jävla tom när han såg honom senast.

Och bilden på Instagram. Suicide line? Det kändes som att Sebs hjärta slutade slå. Det kunde väl inte vara ett rent sammanträffande? Det skulle vara ännu mer bisarrt än familjemyset. Han tittade på Snapchatkartan. Letade frenetiskt efter Elliot, blev desperat, och zoomade in så snabbt han fick syn på honom. Vid en bro.
Nu slutade hjärtat slå på riktigt. Känslor av panik närmade sig Seb och han fick kämpa för att hålla tårarna inne.
"Jag måste dra", sa han kort och reste sig upp ur soffan och gick mot hallen.
"Sebastian? Nej, det är se-", sa hans mamma, men avbröts av ytterdörren som öppnades och smälldes igen.
Seb hade inte ens tagit på sig en jacka. Han kände dock inte av det heller. Alla hans tankar ägnades åt Elliot, och han sprang mot sin cykel innan han begav sig mot bron. Bron där Elliot förhoppningsvis fortfarande stod. Och var okej. Helt okej.

"Elliot?" utbrast han när han nådde fram till bron och såg det lockiga håret. Herregud, Elliot.

Vattnet där nere var mörkt. Som himlen. Som världen. Som känslorna inombords. Det gjorde så jävla ont. Varför hade benen lätt honom hit? Var det det här hans undermedvetna ville? Att allt skulle ta slut?
Han greppade krampaktigt tag om räcket. Skakade. Det var ett under att han ens kunde stå. Skulle han göra det? Utan planering? Skulle han ens dö om han hoppade. Så högt var det ändå inte. Men kallt. Jävligt kallt. Och strömt. Som bara den.

I samma sekund som en viss röst trängde sig in i Elliots lilla bubbla föll han. Ner på asfalten. Sjönk ihop i en liten pöl av tomhet, där intill räcket. Han hoppade inte. Kraften fanns inte. Han klarade det inte. Tankarna kom ikapp. Sebastians röst påminde honom om allt. Allt.

”Herregud, herregud”, mumlade Seb lättat för sig själv samtidigt som han släppte cykeln och sprang fram till Elliot. Elliot, som visserligen inte var okej, men levande. Nere på asfalten. Som en liten hög. Gud. Tack, tack för att Elliot inte hoppade. Seb skulle inte kunna skrubba bort det från sitt samvete. Det var hans fel. Bara. Hans. Fel.
”Elliot?” hans röst var frågande när han satte sig på knä intill honom. ”Jag trodde du skulle- fan, Elliot.” Han grät. Tårarna strömmade ner för de bleka kinderna och hans mörka ögon var täckta av tårar så att allting blev suddigt.
Den lättnad som han nyss haft var helt försvunnen. För han insåg att det var hans fel att Elliot ens var där från första början. Sebs jävla fel. Det fanns inget att vara lättad över. Ingenting.