In the dark PRS Vidomina & Medi

"Ja jag träffade henne som liten. Hon var väldigt söt och hon har blivit vacker." Han log och såg sedan på Rion och suckade.
"Bara ingen har bitit henne. Men eftersom jag vet att det är Ivan. Hur många gånger?" Han spände ögonen i henne och drog henne till sig i en kram.
"Förlåt min älskade bambina."
Alice hade inte sagt något utan skämdes.
"Två." Viskade hon efter att hört Léons fråga.
"Han har bitit mig två gånger."

Rion betraktade Léon då han drog Alice till sig och granskade de båda. Än så länge verkade Alice okej med Léons beteende. Det lugnade Rion en aning, men han ville fortfarande att Leo skulle göra de sällskap så att deras uppfattning kunde delas.
"Du är försent ute. Ivan har bitit henne. Du känner honom inte. Han är farlig.", sa Rion och sträckte på sig en aning. Rion trodde sig veta mer om Ivan än Léon. Léon hade ju berättat om sin koppling till Ivan än. Hur kände de varandra egentligen?
"Ödsla ingen tid i att grubbla över betten. Som Ivan sa, det här är en glädjefylld kväll. Låt oss roa oss, njuta.", sa Rion och tittade på Alice. Han ville vad som var bäst för henne.

"Jo jag ser att hon har blivit biten." Han såg på henne och log.
"Men jag ska bo här över natten, stannar länge om min tös vill det." Han såg upp.
"Jag vet vilket monster han är. Han leker med folks känslor. Precis som era."Han lg.
"Men ska vi äta?"

Rion kikade åt Alices håll. Han var själv inte säker på vad Alices inställning mot den här Léon var. Han ville först se till att hon var i säkerhet. Men när han blickade åt hennes håll verkade som om hon inte hyste något agg åt honom. Därför drog Rion på ett leende på läpparna. "Det låter som att du inte heller kommer överens med kvällens värd, hur kommer det sig? Hur känner du Ivan?", sa Rion och kikade åt Ivans håll. Han fick då syn på Leo som inte verkade särskilt långt ifrån Ivan. Leo var upptagen att tala med en annan man. Vad de talade om visste Rion inte, men Leo verkade sansad och lugn, vilket gladde Rion.
"Ja, låt oss äta. Damerna först.", sa Rion och kikade åt Alice. Han nickade åt bordet och gick efter henne.

"Åh vi går lågt tillbaka. " Léon såg på Rion och nickade.
"Ja det är nog dags att säga hej till värden." Han log och smet iväg.
"Ivan!"

Alice så mot Rion och svalde.
"Rion jag." Hon såg upp på honom.
"Förlåt." Hon såg ner och svalde hårt.
"Jag hade en minnsblokeing nästan. Jag minndes bara delar."

"Jasså.", svarade Rion och iakttog Léon. Han nickade långsamt och såg på när han sedan ursäktade sig för att söka upp värden, dvs, Ivan. När han inte syntes längre i vimlet vände sig Rion tillbaka till Alice. "Vad ber du om ursäkt för? Du har inte gjort något.", sa Rion och greppade tag om Alices ena axel. Han drog på ett litet leende. "Såja, det är vår tur nu att plocka av maten, hoppas att du fortfarande är hungrig.". Rion skrattade lite ochsåg mot Alice. Han sträckte sig sedan, när han trodde att Alice inte såg på, och sökte med blicken efter Leo. Var hade han tagit vägen nu? Ah, han var fortfarande i samtal med mannen.

"Men jag borde ha berättat." Hon såg på honom och tog en tallrik och började plocka lite mat och såg upp på Rion och svalde.
"Jag skulle bli deras prästinna." on log svagt.
"Jag fick inte li det när jag var ung."

Rion lyssnade på Alices ord och nickade långsamt. Försökte processa orden. "Jag förstår.". Vad hon nu menade med prästinna och vad det innebar, det visste han inte helt, men förmodligen ett annat liv än vad hon levde nu. Han tänkte för sig själv att han skulle göra allt i sin väg för att beskydda henne. I försök att byta samtalsämne kikade Rion på den framdukade maten. Den såg ljuvlig ut. Ett leende syntes på hans läppar. "Maten ser god ut. Ta det du gillar.", sa Rion och log mot henne. Han ville också njuta av kvällen.

Ivan hade precis avslutat en konversation med ett par som verkade förtjusta över att vistas i Ivans lokaler och hem. Han skrattade åt deras skämt och tog deras händer innan de skiljdes åt. Sedan vände han sig om då han hörde en välbekant röst. Léon. "Léon! Min vän. Så längesedan. Så kul att se dig igen.", sa Ivan och tog Leóns hand för att sedan kyssa hans båda kinder. "Hur står det till?"

Hon ade tagit det hon ville och hade börjat att äta och såg på honom och log mjukt mot honom. Rion var väldgt vacker, precis som Leo och Léon. Alice såg sedan bort och en såg mot Ivan
"Han kommer hålla mig här eller hur?"

Léon log och såg arg ut.
"Du vet att vi skulle ha mirakelbarnet. Hon är våran och så tar du henne, biter henne och gör henne rädd?" Léon såg på honom.
"Hon tillhör inte dig så varför är hon här?"

Rion plockade åt sig ett fat för att placera mat på det. Han plockade några frukter och olika grönsaker. Men hejdade sig då han hörde Alices ord. "Hålla dig här..", ekade Rion och sneglade åt Ivans håll som verkade i samtal med Léon nu. "Inte om jag och Leo får bestämma. Det verkar som att du har mer vänner än fiender här, Alice.", sa Rion och syftade på Léon. Han plockade en vindruva och smakade på den. Utsökt. "Han har gett dig en våning, ett nytt hem, men jag och Leo är alltid med dig, Alice. Räkna med oss.", mumlade Rion och drog efter andan. Försökte förstå vad Ivans plan var. Rion visste ju att Ivan kände till Alices blod, men nu var Rion och Leo alltid beredd. En skam sköljde över honom.

"Léon. Léon!", sa Ivan och låtsades inte om hans ord. Ivan skrattade och blickade runt så att ingen hörde på, vilket ingen gjorde. "Rion berättade om hennes förmåga, vem hade kunnat motstå?", sa Ivan och höjde sina armar i förundran. "Alice har självmant valt att följa mig. Hon går dit Rion går förstår jag. Och har egen vilja.", sa Ivan och lät lugn på tonen. Verkade inte ta Léon helt seriöst. "Säg mig, Léon, du har färdats långt, vad gör du här? Varför skulle jag inte misstro dig att själv ge dig på Alice?"