Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Vägen till kammaren, allt var bara som en disig röra i Rowans huvud. Han fullkomligt hatade att känna sig såhär, att inte ha orken, eller ens tankekraften till att samla sig tillräckligt för någonting. För att ens kunna gå på sina egna ben tillräckligt bra eller något alls. Det gick bara inte, han hade sprungit ifrån allting för länge. Det hade hunnit ikapp honom och det fanns inte längre någonstans han kunde gömma undan alla minnen, alla syner, ljud och inte minst smärtan ifrån kriget. Det fanns inte plats nog inom honom längre för allting.
Thessa, hon var den som höll honom åtminstone nära ytan. Fick kampen för att hålla sig över ytan att bli lite lättare. Inte lätt, långt ifrån - men åtminstone lite lättare.
Skriken, ljuden av stål mot stål, det avlägsna ljudet ifrån lägret då han varit fast i den där fängelsehålan.
Men så Thessas röst som överröstade allt det där andra, den där så fantastiskt vackra och klara rösten han älskade. Utan henne hade han aldrig varit där han var idag, han hade aldrig ens suttit på tronen i första taget. Än mindre ha tagit sig ut ur Acrias läger. Hon gav honom styrka i de stunder han behövde det som allra mest, och han skulle aldrig kunna tacka henne tillräckligt för det.
Sakta men säkert kändes det som att han kunde återvända till verkligheten igen, klara av att ta in omgivningarnas intryck igen. Men först efter att Erland gått vidare och han bara fått vara ensam med sin hustru en stund. Erland ja, han måste komma ihåg att tacka vännen ordentligt senare och inte minst gratulera till tvillingarna. Han lät höra en suck innan han vilade blicken helt på sin älskade fru.
"Jag hade gett upp, när jag var fången. Jag hade inget hopp kvar." det var nästan mer av en viskning än något annat, men det var en början. En början till att prata om det, att kunna närma sig ämnet med henne.

Thessa kände en våg av sorg skölja över henne när hon hörde Rowans ord. För hon mindes, återupplevde det igen. När Merek hade meddelat henne om Rowans död. När hon trott att Rowan var förlorad. När hon på så sätt också förlorat sig själv och bara låtit överlevnadsinstinkterna ta över. Tack och lov att hon hade haft Sienna och Erland. Dvärgarna, Galthran och de andra soldaterna som hjälpt till och funnits där för varandra. De som överlevt, som hade kämpat och slagits. Utan de skulle det inte varit mycket till Vrale. Och Camenag också. Som tagit Thessa från striden. Hon hade många att tacka för var de var idag. Hon var oerhört tacksam och beslöt sig för att när tillfälle gavs, så skulle hon visa den tacksamheten.
Thessa hade fått en ny chans med Rowan och med deras son. Hon ville inget mer än slå rot med de. Hennes älskade lilla familj.
Thessa kramade om Rowans hand och såg granskade på hans ansikte. Mötte hans blick. ”Du är stark, Rowan. Det visste jag från start.”, sa hon lika lågt tillbaka i en viskning och log litet. Hon pausade. ”Du är större än prinsparet. Du gör de rätta valen. Jag är så stolt över dig.” Hon böjde sig över och kysste hans panna. Vilade med sin panna mot hans i en liten kram. Ville bara känna honom nära sig. ”Vila nu.” Hon drog sig undan och kysste hans kind.
Ayden hade gjort sig påmind genom att höja sin röst och låtit ett gnyende ljud eka i rummet. Thessa såg åt bebisens håll som låg i sin bädd och hon gav ifrån sig ett roat litet skratt. ”Älskade..”, sa hon och påmindes om all den kärlek hon hade omkring sig. Hon gick fram och plockade upp honom i sina armar. ”Såja, inte ska du vara upprörd. Jag har dig.”.

”Den här vägen, sir..- vad var det du hette?”, en av tjänarna, samma man som avbrutit mötet med prinsparet och Vrales regenter, såg över axeln på gästen. ”Malcom. Kalla mig Malcom.”
Tjänaren såg inte nöjd ut med svaret och rynkade pannan lite. Men han nickade och lät det passera. Det var märkligt att han inte hade någon titel. Fast det var egentligen fel ordval. Hans uppsyn, det var något med hans utseende som övertygade tjänaren att han var kanske inte mer än bara Malcom.
Malcom var en kortare typ iförd i mörka kläder. Tjänaren skulle inte möta hans blick för länge eftersom den skrämde honom. Ena ögat var vitdimmigt. Kanske han var blind på det. Det andra hade en iskall blå ton som skvallrade om att det fanns en medvetenhet och liv där.
Hyn var blek och ovårdad. Han var ärrad över kinden. Det hjälpte inte med det livlösa mörka hårtopparna som ramade in ansiktet. Denne Malcom verkade inte precis brydd i hur han såg ut. Lite märkligt, när han vistades i slottet och kunde nog stöta på någon av kungligheterna där. Han skulle inte göra ett gott intryck.
”Var var du ifrån någonstans, sa du?”, försökte tjänaren när han ledde honom till ett av allrummen. ”Det sa jag aldrig. Jag är från Garkhauth.”
Malcom skulle inte se det eftersom tjänaren vänt bort blicken. Men han såg överraskad ut. Det var samma ställe som drottningen och Clavius var ifrån. Var det möjligt att de kände varandra? Han verkade något äldre än Thessa, inte så mycket, men det var känslan iallafall. ”Vänta här.”, sa tjänaren när de kommit till rummet. Men Malcom var inte intresserad av det. Han ville se sig omkring. Se det som var hans. Han väntade tills tjänaren var utom synhåll och sedan såg han sin chans att utforska korridorerna.
Malcom hade kommit till Vrale när han lyckats ta sig ifrån dödsriket obemärkt och utan frågor. Visste att han hade en gentjänst att ta igen ifrån en av personerna i Rowans hov. För han visste ju att Thessa fanns i där. Och mer- att hon var drottningen av Vrale. Nog innebar det väl att Malcom också delade makten? Hans fru. Inte älskade fru. Han skulle aldrig älska henne. Han hade inte ens förmågan till att känna sådan kärlek. Men det var hennes makt som lockade. Som före detta anhängare till Clavius hade Malcom fått inpräntat vikten av makt. Vad det innebar och han hade totalt förälskat sig i det. Vissa skulle säga till en grad av besatthet. Men Malcom skulle förneka det. Han var smart så. För att överleva. Det fanns inte många som tyckte om honom.
Han var otrevlig och spred obehag omkring sig. Levde efter Clavius ord och råd. Det var bara galenskap och otäckheter. Det fanns inget gott i honom. För en utomstående kunde han slå på smicker och charm. Vara inställsam. Vilket bara gjorde honom ännu mer vrickad. Han var nekad från sin enda kvarlevande familj i Garkhauth. Han blev stött att bo gömd undan, utanför, inte sedd. Men ändå tillräckligt nära för att han skulle få vistas i skuggan av staden. Han hade levt länge ensam efter att Thessa hade brutit sig lös från honom och Clavius inte längre fanns kvar vid livet. Det var där i mörkret, i skuggorna, som han planerade. Väntade tålmodigt. Han skulle ta sig till Vrale. Han skulle ta sig till Thessa. Han skulle ta makten som sin. För vilket annat syfte hade han?
Malcom smög ut från rummet och såg sig om i korridoren. Flinade när han tänkte på slottet som sitt. Det var med respekt som han sträckte på sig. Det här stället, det här slottet, det hade en gång i tiden tillhört Clavius. Han upptäckte vakterna, men de sa inget, utan bara noterade Malcom där i hallarna. Han fortsatte att gå och såg sig omkring. Det var så stort. Så vackert. Ja, här skulle han nog trivas.

Thessas närhet och ömhet, och inte minst att vara där med Ayden gjorde mycket. Fick Rowan att lugna ner sig snabbare, även om han dröjde kvar i kammaren länge. Först och främst för att återhämta sig och kunna lita på sig själv igen, lita på att benen, rösten och sinnet höll för honom. Det här var bästa stället för att hitta just det igen, det var då något som var säkert.
Men han kunde inte stanna i all evighet, han hade mycket att göra. När han tyckte att han hade samlat sig tillräckligt mycket för att klara av att jobba igen så gav han sig ifrån de båda. Han kunde inte uttrycka i ord hur tacksam han var över att ha de båda omkring sig, hur mycket Thessa fortsatte ge honom. Men just nu ville han bara få distrahera sig själv lite med jobb, få tänka på något annat än allt det här. På hur nära det varit att han övergett allt det här, hur han gett upp hoppet om att få komma hem till dem igen. Men där, i Skiealskogen så hade det känts som en omöjlighet att ens ta sig därifrån och än mindre ta sig därifrån levande.
Nej, han måste helt klart distrahera sig med lite jobb.
"Tack. Men jag kan inte stanna här hela dagen, jag har redan hamnat efter tillräckligt mycket med jobb. Vi ses vid middagen." Han gav Thessa en kyss på läpparna, gick därefter fram till lilla Ayden för att också ge honom en puss på pannan innan han gav sig ut ur kammaren igen. Ut i korridorerna för att försöka bestämma sig vad han skulle ta tag i först. Han gick i sina egna tankar, men väcktes upp ur funderingarna då han fick se ett nytt ansikte ensam i korridorerna. Märkligt, han brukade ha bra ansiktsminne och var det en helt ny person i slottet borde väl någon tjänare följa honom.
"Kan jag hjälpa dig med något?" beslöt han sig till sist för att fråga den okända.


"Sov nu." viskade Sienna mjukt åt de små tvillingflickorna efter att bäddat ner de båda, dröjde kvar vid vaggan för att beundra de små liven. Tänka sig att några små varelser kunde inge så otroligt mycket kärlek, lycka och glädje. Bara att dem fanns här hos henne, friska och glada var nog för att göra henne lycklig, efter allting som hänt tidigare. Efter deras storebror som inte klarat sig. Det var en sorg hon alltid skulle bära på, det skulle hon aldrig komma från. Men långsamt lärde hon sig att leva med det, på ett sätt gjorde det henne den hon var. Det gjorde henne lyckligare över att ha flickorna hos sig, fick henne att uppskatta de små sakerna mer.

Malcom brydde sig inte om blickarna vakterna kastade efter honom. Inte heller att han gått emot tjänarens uppmaning att stanna i rummet. Malcom var äntligen här nu. Han var ivrig över att ta in alla intryck och se sig omkring. Det här var hans, och det var en underbar känsla.
Fortsatt med ett flin på läpparna gick han nöjt i korridoren och beundrade utrymmet. Fastnade för målningarna på väggarna. Höjden i taket. Det var något helt annat än det ruckel till hem han bodde i, i Garkhauth. Inget fel egentligen med det, men trots att det varit hans hem, hade det inte känts riktigt som det. Han var inte omtyckt där. Här i Vrale kunde Malcom få starta om på nytt. En idé han gillade.
Försjunken i gillande tankar och drömmar kände han över ringen på sitt finger. Den som så tydligt visade att han var den med makt i Vrale. Den hade tillhört Rowan. Med hjälp från sin vän inne i slottet hade han kunnat komma åt den när Rowans avhuggna fingrar blivit sända till drottningen.
Han beundrade höjden till taket då han hörde steg och såg i ögonvrån att någon närmade sig. Malcom sänkte blicken för att se efter vem det var och flinet hans svalnade något när han insåg. ”Ers höghet.”, sa han med en tillgjord silkeslen stämma samtidigt som han bugade djupt och respektfullt för Rowan. Inte något han speciellt gillade. Men det var viktigt för att kunna ställa in sig hos kungen. Han hade inte råd att bli ovän med honom. De skulle ju dela makten.
”Ni bor väldigt vackert. Så grandiost och värdigt.”, började han lugnt och slog på ett leende samtidigt som han visade med handen omkring sig. Det var lättare. Han tyckte ju om slottet, helt klart. Han sänkte armen så att den föll till sidan. ”Det är skönt att veta att min hustru har det bra här. Så mycket mer liv!” Han gav ifrån sig ett litet skratt och såg tillgjort vänligt mot Rowan. ”Säg mig, hur är det med drottningen? Jag saknar henne så.” Han lade en hand över hjärtat och såg en aning bekymrad ut. Ett spel såklart. Han pausade sedan och log busigt när han sänkte handen igen. ”Jag är säker på att vi nog ska kunna komma överens när vi fördelar makten mellan oss tre. Du vet.. jag var först. Sedan kom du. Vi lever i moderna tider! Tänka sig- en drottning som är gift med två män!” Han skrattade då igen.

Erland gick direkt fram till Sienna när han kommit hem från slottet. Han smög sig upp bakom henne och kysste hennes nacke, uppåt till kinden. Han log då han såg hennes ansikte och gick fram så att han stod bredvid henne. Upptäckte tvillingarna i bädden och log desto större. De var så söta. Det var en otrolig känsla att han var far. Han skulle älska barnen med hela sitt hjärta. Men skulle älska Sienna mer för att hon fött dem. Lite motvilligt såg han från tvillingarnas ansikten till Siennas. Ville se efter hur hon haft det under tiden han varit borta. ”Hur har det gått idag? Gick det bra med alla som var här?” Erland viskade orden, ville inte väcka de små liven. Funderade för ett ögonblick på att han skulle berätta om Rowan, när det brustit för honom. Men bestämde direkt att han inte skulle. Det var inte hans att berätta. Dessutom gillade han inte känslorna det framkallade. Nej, istället ville Erland njuta i sin hustrus sällskap och fokusera på det som gjorde honom glad. Och det gjorde sannerligen Sienna och barnen.

Det var något med mannen som Rowan inte riktigt kunde med. Inte riktigt gillade. Han visste inte exakt vad det var, men något hur han förde sig kanske det var. Eller också kunde det lika gärna vara Camenag som inte gillade honom och överförde detta på Rowan. Något var det iallafall som orsakade hans ogillande, men det var ingen anledning till att låta det visas ännu. Hans magkänsla kunde ju faktiskt vara helt ute och cykla.
"Jobbar din fru här?" frågade han i hopp om att kunna placera vad mannen egentligen gjorde här efter hans första uttalande, förvirrad över vad mannen egentligen pysslade med. Visst ifall han var här på jakt efter sin fru, men han hade irrat bort sig en hel del i såna fall. Tjänarnas kvarter var i andra änden av slottet, och varför skulle han i såna fall börja ställa sig och småprata med kungen om han bara var där för att leta efter sin anhörig? Men han fick snart svar på sina frågor, lite väl förvirrande svar. Han menade alltså att Thessa skulle ha varit gift med den där mannen? Det om något kunde ju inte stämma. Hon hade aldrig varit gift, och om hon skulle ha varit det var Rowan säker på att hon skulle ha berättat det för honom. Så mycket litade han allt på sin fru efter allt de genomlidit tillsammans. Hon måste ju ha sagt något ifall vad han sade stämde.
"Jag är rädd att jag inte riktigt hänger med i vad du menar?" svarade han enkelt, fast besluten att hålla en neutral min gentemot mannen tills han visste mer om det hela. Men så såg han av slumpen ner på mannens händer och den där övertygelsen han haft precis innan om Thessas oskyldighet grusades på nanosekunder. Hans ring. Nej, det kunde inte stämma.. Han hade försökt leta upp den då han kommit hem igen, vilket varit en omöjlighet. Den hade varit borta, och allt han kunnat få reda på var att det hade getts till Thessa. Sen visste ingen vad det blivit av den.
"Hur har du fått tag i den?" frågade han, bröt sig fri ifrån den där neutrala tonen lite.


Sienna sken upp i ett stort leende då hon kände sin makes kyssar emot sin nacke, kunde inte uttrycka sin lycka över att få vara med honom tillräckligt mycket. Han gjorde henne till den lyckligaste kvinnan bara genom att finnas där.
"Bra, bara bra. Dem har blivit rena kändisarna redan." log hon viskandes tillbaka, dem hade haft fullt med besök hela dagen av släktingar och vänner som alla ville se de nyfödda. Men även om det var utmattande så gjorde det inget, det var roligt med besöken också även om hon nu var trött. Men tröttheten kom säkert lite efter självaste födseln också, det gick inte direkt över på en dag även om hon kunde önska det. Hon fattade sin makes hand och kramade om den.
"Gick det bra för dig?" frågade hon nyfiket.

Malcom stannade pafft upp i en rörelse när han hörde Rowans fråga. Jobbar? Vad var det han inte förstod? Jösses, vad var det för kung Thessa hade gift sig med egentligen? Det fanns visserligen lite sanning i det. Att vara drottning var väl ett jobb. Men det störde honom en aning att Rowan inte förstod direkt att det var Thessa Malcom syftade på. Men han skulle inte visa det. Han ville ju ha Rowan på sin sida.
Vad var det egentligen Thessa såg hos Rowan? Malcom var inte särskilt imponerad, men det var ju inte han som var gift med honom. Och han kände heller inte Rowan. Sedan hade Malcom inte visat särskilt mycket intresse för Thessa heller. Inte för att Malcom sökte den, snarare tvärtom. Han hade aldrig gillat Thessas sällskap. Hon dög inte mer än någon han roade sig med när det inte fanns något annat som hade hans fokus. Olyckligtvis för hans del, så verkade det aldrig vara ett tillfälle då det passade Thessa. De hade blivit påtvingade äktenskapet. Det var ett kärlekslöst förhållande. Det var Clavius som hade övertygat Malcom om att genomföra det. ’Ett perfekt tillfälle för ett nytt kapitel i Garkhauth. Med Thessa och dig förenade, så är Garkhauths framtida regering säkrad. Ni kommer ha stort inflytande över staden. Nå, är det inte din väg att gå, Malcom? Du är skapad för stordåd!’, hade Clavius sagt.
Clavius hade totalt sett förbi sin dotters känslor. Varför skulle Malcom se efter hennes då? Thessa var ingenting.
Kvickt gav Malcom ifrån sig ett litet ursäktande skratt, som för att ta på sig otydligheten.
”Din fru, Thessa, är också min fru.”, förklarade han enkelt och log igen. Som om det inte alls var märkligt. Han skakade på huvudet och såg sådär påklistrat bekymrad ut igen. ”Har hon inte berättat om mig?” Han lade handen över bröstet igen.
Men så hörde han Rowans sista fråga och såg ner på handen han vilat på sitt bröst. Han höjde den till sin blick för att iaktta ringen på sitt finger. ”Ah, den här, ja! Ja, den känner du igen, va?” Malcom fnittrade när han snurrade lekfullt ringen runt sitt finger. ”Thessa. Hon gav mig den. Hon tyckte att jag skulle ha någonting. Lite skuldkänslor har hon för att hon gifte om sig utan att berätta för mig.” Hans ord var en lögn. Men det var roande för honom. Han kunde inte låta bli att försöka locka fram en reaktion hos Rowan. Sanningen var att det var Malcoms vän, från Rowans hov, som gett honom ringen. Thessa hade ingen aning.
”Så, ers höghet, jag frågar igen, hur är det med drottningen? Jag hade gärna velat se henne en gång till.” Ett tyst fnitter lämnade hans läppar.

Erland log lyckligt när han hörde Siennas ord. Han förstod ju. Han visste ju själv hur helt underbara tvillingarna var. Han såg mot barnen igen och iakttog dem när de sov i bädden.
”Och du? Gick det bra för dig?” Erland ville vara säker på att Sienna hade haft det okej. Han anade väl att hon fortfarande var trött och han klandrade henne absolut inte. Men han oroade sig för att hon skulle ta i för mycket, för snabbt. Det var kul med besöken och hälsningarna de fått, men även det tog energi.
Han kramade om hennes hand när hon fattade den och mötte hennes blick igen. ”Bra.”, svarade han kort. Ville inte förklara, ville inte återuppleva det obehagliga, utan bara få vila ifrån det en stund.
Han insåg att han varit lite orättvis. Han skulle ta ansvar för Siennas känslor, men inte dela med sig av sina egna. Därför öppnade han munnen igen för att tala. ”Rowan är aldrig ledig. Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom för det.”, sa han därför och suckade lite. Hoppades på att hon inte ville ha en förklaring på hans luddiga uttalande. Han pausade och log vänligt mot Sienna. ”Jag går och ser efter vad vi kan äta.”, sa han sedan och lutade sig över för att kyssa hennes panna. Sedan lämnade han rummet.

Rowan gjorde allt vad han kunde för att inte visa sina inre känslor för denne Malcom, för han var långt ifrån säker ännu på vart han hade denne mannen. Han hatade sig själv för det, men han kunde inte annat än att tro på mannen. Han hade hans ring. Det var vad som fått honom att tro på det här, för som han hade letat efter den - Thessa hade varit den enda som haft hand om den. Thessa... Han kunde inte greppa att hon hade gjort något sånt här. Inte hans Thessa, att hon hade kunnat gå bakom ryggen på honom på det viset. Men inte bara det, utan att hon ljugit hela tiden, med tanke på att mannen verkade ha varit där långt före Rowan ens kommit in i bilden. Varför? Hade det varit för maktens skull?
Hans tankar och inte minst hjärta kändes som miljoner avklippta trådar just nu, men han tvingade sig att försöka tänka innan han talade till Malcom igen. Ville varken göra sig vän eller ovän med mannen än, innerst inne hatade han mannen men klarade att inte att tänka ända dit just nu. Tills vidare fick mannen vänta, vänta tills han kunde tänka igen.
"Drottningen mår bra." Tack och lov kom en tjänare och räddade honom just som han talat klart.
"Baron Hegrandt väntar, ers majestät." Det var länge sen Rowan varit så glad över ett sådant simpelt besked ifrån en tjänare.
"Du får ursäkta mig, jag måste vidare." sade han enkelt till Malcom för att sedan följa med tjänaren runt hörnet.
"Be Baron Hegrandt att komma tillbaka imorgon istället." Bad han tjänaren som nickade åt honom för att sedan fortsätta åt andra hållet. Mötet var ändå inget viktigt, det kunde skjutas upp. Han måste få gå och tala med Thessa, som han gissade var på kontoret - han hoppades det. Hoppades att Ayden skulle slippa lyssna åtminstone.
Vägen dit kändes evighetslång, även om den inte var många meter. Tankarna rusade vilt och han fick blinka bort några envisa tårar innan han till sist var framme vid hennes kontor. Drog ett sista djupt andetag innan han klev in igenom dörren, och fick väl erkänna att han drämde igen den lite hårdare efter sig igen.
"Är Ayden min. Eller är han Malcoms?" orden var nästan en viskning, men han hade inte haft en aning om vad han skulle säga och det var det första som dök upp. Han önskade också att han kunde hålla känslorna inom sig lite bättre, men han gissade att de satt tydligt synbart utanför kroppen just nu.

"Jag har då inget att klaga på." Log Sienna tillbaka emot sin älskade make, skulle aldrig tröttna på hans gullighet och hur gärna han alltid ville försäkra sig om hennes trygghet. Hon älskade honom för det. Men hon förstod också att han hade haft en tuff dag i slottet, och beslöt sig för att inte fråga mer. Hon förstod tillräckligt väl att Rowan säkerligen inte var helt okej. Vem skulle vara det efter allting som hänt? Han och Thessa hade gått igenom mer än de flesta. Det var något som räckte att han delade med sig av till Erland, hon hade ingenting med saken att göra egentligen.
"Tack." svarade hon till hans beslut att gå och hämta mat, såg efter honom med ett litet leende innan hon fortsatte till att själv gå bort och börja byta om.

Adriana var otroligt nervös, och det var väl med rätta. Att döda Acrias kungapar? Det var dårdristigt om något, även om hon hade deras egna son på sin sida. De var inte särskilt populära heller i riket, men ändå. Det var så mycket som kunde gå fel, och de skulle hamna riktigt illa ut om de blev påkomna. Ändå hade det gått bra än så länge, hon hade lyckats lämna giftet i maten, båda grytorna. Men ändå kunde hon inte slappna av ännu, inte förrän hon var ute därifrån och förrän hon fått bevis på att giftet fungerat. Hon hade gjort allting enligt skolboken, så det borde fungera, men hon ville inte säga för mycket. Hon vände sig precis om för att ge sig tillbaka ifrån köket osedd, men kom bara halvvägs runt innan hon kände någon ta tag om hennes armar och hoppade högt.
"Inte ett ord. Du har redan gjort tillräckligt." Den viskande rösten tillhörde Luke, och i det visste hon att hon var körd. Luke var den högste vakten och Philips föräldrars närmsta man, och det var ingen chans att han skulle låta dem komma undan med detta.

”Det var trevligt att höra. Jag hoppas att jag träffar henne senare.”, hann Malcom säga innan tjänaren kommit fram för att avbryta Malcom och Rowans konversation. Malcom bugade igen för att visa sin respekt för Rowan. Bara ett spel. ”På återseende.”, sa han och drog på ena mungipan när Rowan hade vänt sig därifrån. Malcom var nöjd. Inte helt, men tillräckligt för att ana att hans ord väckt någon slags reaktion hos Rowan.
När Rowan var utom synhåll fortsatte Malcom rundvandringen runt slottet. Det var så stort. Det fanns mycket att se. Mycket att glädjas åt. Visserligen, när han skulle ha makten, skulle han göra några justeringar, nja, förbättringar kanske. Tyst för sig själv fnittrade han när han såg sig omkring. Glad över att vara där.

Thessa hade lämnat Ayden i goda händer med en av tjänarna. Hon hade gått till sitt arbetsrum för att plocka upp ett arbete hon ännu inte hade blivit klar med. Saker att skriva på, att läsa, eller godkänna. Hon var fokuserad på ett blad i sin hand när hon hörde dörren öppnas och Thessa vände om. För en sekund var hon lycklig över att se sin make visa sig i dörröppningen. Men hans ord fick henne att bli förvirrad på stört. ”Eh, va?” Malcom. Hon hade inte låtit sig tänka på honom sedan hon brutit sig loss från det monstret. Plötsligt blev det tungt att andas och det snurrade och mörknade växelvis för Thessas blick. Tankarna rusade. Hur kände Rowan till honom? Hon tappade pappret från sitt grepp så det föll till marken. Hon stapplade bakåt tills hon inte kunde gå längre. Hon hade backat in i en bokhylla. Hon försökte förstå vad han hade sagt, och vad hon själv kunde säga för att svara honom. Men alla ord kändes för små. Tillslut lyckades hon greppa tillräckligt mycket fattning för att forma några ord i en viskning. Chocken var total. ”Ayden är din, Rowan. Han är din. Jag förstår inte.. hur? Hur känner du till Malcom?”
Med ens forsade minnena tillbaka. Slagen och den verbala misshandlingen. Malcoms otäcka och obehagliga närmanden. Hennes egen far som inte hade stoppat honom, som inte hade räddat henne. ”Jag har inte sett honom på länge. Jag trodde han var död.”, flämtade hon och höjde en hand över sin mun. Rädd för att hon skulle gråta eller bli arg. Det var dåraktigt att tro att Malcom skulle vara död. Med tanke på sin egen och Malcoms bakgrund. Garkhauth. Det fanns väl någon dåre där som skulle försöka rädda den odöde, resa honom från det döda. Om han ens varit död. Det var Galthran som hade räddat Thessa från Malcom. Hon trodde, och litade på Galthran, att han hade sett efter Malcom. Hade han inte gjort tillräckligt? Thessa försökte att samla sig. Det kändes viktigt att Rowan skulle förstå. ”Malcom är i det förflutna. Han var bara för ett ögonblick i mitt liv. Det var far, han tvingade mig att gifta mig med Malcom. Det är över. Jag fick hjälp.” Sa hon och ville se på Rowan, men chocken blandat med rädslan gjorde det nästan intill omöjligt att kunna vila blicken någonstans.

Philip var glad över att vara tillbaka i Acria. I slottet och långt ifrån Rowan och Vrale. Det var skönt att återgå till det normala. Här kunde han slappna av på ett annat sätt. Och behövde heller inte tänka på att se sig om. Här var han trygg. Ingen skulle försöka ge sig på honom eller Adriana heller för den delen. I Vrale hade de egentligen inte varit välkomnade. Inget konstigt eftersom de tidigare förklarat krig mot landet. Det var bara Rowans makt, ord och löften som hindrat någon att röra de. Det skulle vara en risk att fara till Vrale utan skydd från kungen av samma rike.
Dagarna i slottet efter hemresan hade Philip ändå haft fullt upp att kommunicera med Rowan över brev. Villkoren var inte helt bestämda för grannländernas allians. Det skulle nog dröja ett tag innan allting hade fallit på plats och de kunde fira en allians.
Philip hade undvikit att tala för mycket med sina föräldrar. Han var fortfarande arg, besviken, sårad och äcklad över vad de utsatt Adriana för. Han visste tillräckligt att inte bli för upprörd i deras närhet. Det skulle tippa över för honom och förmodligen leda till att Philip skulle göra något han senare skulle ångra. Nä, istället höll han sig på avstånd.
Trots det så gick Acrias kungapar inte att helt undvika. Det hade dragit ihop sig till middagstid och familjen var samlad. Philip hade inte sett till Adriana, men förmodligen var hon väl påväg och skulle dyka upp snart. Philip hade inte tålamodet att riktigt vänta, utan slog sig ner vid bordet och såg till sina föräldrar där de satt på varsin stol mitt emot honom. Åh, låt det här vara över fort. Han ville inte ödsla för mycket tid i deras sällskap. Han såg sig om efter sin hustru. Det skulle kännas lite bättre om hon var där. Då fanns det i alla fall någon där han tyckte om och behövde inte stå ut med de där idiotföräldrarna själv.

Om Rowan hade vart vid sina sinnes fulla bruk kanske han hade kunnat ana att hennes reaktion skvallrade om hennes förvåning, men det var han inte. Inte efter dessa dagar. Efter kriget, fångenskapen, skadorna, Acrias besök i Eimport hade han varit ett vrak. Men det hade varit ett vrak som precis varit redo att börja lappa ihop sig själv igen. Men så kom det här, och det kändes som om det tog bort varje liten möjlighet till att längre kunna tänka klart. Tanken på att Thessa under hela tiden skulle ha gått bakom hennes rygg med denne mannen var smärtsam. Han hade aldrig ens tänkt tanken innan att hon skulle ha förrått honom på det viset, och nu när det var plågsamt närvarande kände han sig bara... Tom. Förbannad, och ilskan nu riktad mot henne var en ny känsla. Det var väl den sårade delen av honom som talade. Men nu kunde han bara se hennes reaktion som chock över att han kommit på dem, som en bekräftelse på hans farhågor. Försökte lyssna till hennes ord, försökte hitta en anledning till varför allt detta var falskt men fann ingen, fann inget som övertygade honom i ilskans stund.
"Jag tror dig inte." Orden var först en viskning med blicken i marken innan han höjde blicken till henne, med en svårbeskriven blick. En blick av vantro kanske, ilska, förlust - en salig blandning av allt var nog var det var.
"Jag tror dig inte. Ifall det inte vore något, varför skulle du aldrig ha berättat något? Efter all denna tid och allt vi varit med om. Då hade du för fan kunnat berätta för mig! Tycker du inte det vore en ganska viktig sak att berätta för mig att du var gift? Varför?!" Han visste att han var alltför upprörd egentligen för att föra denna diskussionen, men han hade inget annat val. Vad skulle han göra, vänta? Han kände sig själv tillräckligt för att veta att ilskan inte skulle bli bättre med tiden. Tvärtom, även om han inte tänkte klart nu heller.
"Jag har alltid litat till tvåhundra procent på dig. Men vad var det här för dig ifall du ljugit hela tiden? För i helvete, det finns en man där ute med min vigselring på sig! En ring du fick hit. En ring som inte gått att finna för att alla bara säger att du var den som fick den." Han fick än en gång blinka bort tårarna ur ögonen, i ett desperat försök att lugna ner sig hur lönlöst det än var.


Adriana var livrädd att spelet skulle vara förlorat nu när Luke fått tag på henne. Inte för sin egen skull, ånej - hennes svärföräldrar hade utsatt henne för tillräckligt mycket redan, så ifall de dödade henne också skulle inte vara henne emot. Men hon kunde inte lämna Philip eller barnen, hon kunde inte tänka på vad dem skulle göra med dem i så fall. Men å andra sidan så var de rikets framtida härskare vilket väl borde betyda att dem var säkrade? Hon visste inte, och hon ville inte heller veta. Men här var hon ändå, i Lukes grepp och rädd. Inte för sin skull, för sin familjs skull - hon hade försatt alla i fara med detta. Inte minst det barn hon fortfarande väntade. För en sekund ångrade hon att hon ännu inte sagt något till Philip, men ändå inte. Var det här hur hon skulle dö var det bättre att han bara sörjde en familjemedlem. Hon hade velat vänta tills efter detta när allting lugnat sig igen.
Det kändes som en evighet Luke höll kvar henne i ett av vakternas rum innan de äntligen rörde sig därifrån igen. En plågsam evighet - först hade hon trott att värken som kommit smygande i magtrakten var oron över vad som hänt, men hon hade sakta men säkert börjat ana att det kanske var värre i takt med att den ökade i styrka.
Vägen till matsalen kändes otroligt lång, där hon gick med armarna hårt bakåthållna utav Luke och en kniv emot strupen. Visste inte vad de skulle vänta sig då de kom in där.
Men hon hade åtminstone inte väntat sig den syn hon fann där, att finna svärföräldrarna ha börjat äta av maten. Hade de inte förstått vad hon gjort, eller hade de bara inte anat rätt i vilken gryta hon lagt giftet? Hon var orolig, för mer än bara giftets verkan. Den här värken, hon kände på sig att något var fel och tanken på att något skulle vara fel med barnet kändes på nåt vis mer skrämmande än allt annat just nu. Det var med panik i ögonen hon gick in i den där matsalen.
"Ah, vår sista middagsgäst är äntligen här. Även om hon tjuvstartade middagen tidigare, inte sant?" Svärmoderns röst var silkeslen, en perfekt ton för att inte dölja hotet bakom orden.

Rowans ord fick det att brista för Thessa. Han trodde henne alltså inte. Det sårade henne djupt.
Just nu kunde hon inte tänka på att hon själv borde ha sagt något tidigare, att Rowan ändå borde vetat om Malcom. Men Thessa kunde inte förmå sig att återuppleva de minnena igen. För Malcom hade skadat henne så mycket. Det smärtade henne att tänka på den tiden när hon varit tvingad ihop med den mannen. Det var undangömt i sinnet, inlåst och bortglömt. Bara för att på ett ögonblick komma tillbaka och röra till det hos henne.
Tårarna rann och Thessa snyftade. Kände sig förlorad i stunden, besegrad. Vad skulle hon kunna säga? Han hade redan bestämt sig om vem hon var. Var det slutet för dem två nu? Tanken skrämde henne. För hon kunde inte se ett liv utan Rowan. Han hade varit hennes enda vän i Vrale. Han hade sett henne, älskat henne, och Thessa hade besvarat den kärleken. Vågat visa en sida av sig själv som hon inte trodde att hon hade. Hon hann inte fundera längre på det då han sedan gjort det klart för henne att Malcom fanns där i slottet. Hon blev illamående och yr i samma stund. Det var svårt att behålla balansen. Malcom hade alltså kommit dit. Han var inte ute ur hennes liv. Och så hade han fått tag i vigselringen. Hur var det möjligt? Thessa hade fått den efter den otäcka leveransen. Och behållit den som sin, undanstoppad och bevarad. Någon måste ha tagit den. Men vem? Malcom var väl inte så smart att han brutit sig in? Han måste ha fått hjälp. Han hade funnits i hennes mardrömmar och nu skulle han plåga Thessa i verkligheten också. Igen. Rädslan växte hos henne.
Men hon kunde inte förlora sig själv. För någonstans visste hon ju att det var ett totalt missförstånd. Det skulle gå att rätta till. Men för ögonblicket räckte inte orden eller förklaringarna till.
Thessa stötte sig mot bokhyllan och försökte koncentrera sig på att andas. Tillslut vågade hon möta Rowans blick. En blick som gjorde henne ledsen igen. Hon upptäckte att det inte fanns något hon kunde säga eller göra nu. Så hon tog till flykt istället. Hon snyftade till när hon på darriga ben gick fram till Rowan, ville bara se efter han. Men så klarade hon inte mer. Hon var tvungen att ge sig av därifrån. Utan att säga ett ord till vände hon axeln till och stapplade ut ur rummet, fortfarande med gråten i halsen.
”Thessaaaa….!”, Thessa behövde inte gå långt förrän hon hörde den bekanta rösten som fick alla hårstrån på kroppen att resa sig. Malcoms röst. Han hade utropat på ett lekfullt sätt hennes namn. Han visslade roat efter henne. Hon vågade inte se om. Hon vågade inte se eller möta Malcoms blick.
Precis påväg att gå tillbaka till kammaren stannade hon upp i korridoren av hans ord. Paralyserad av rädsla. Hon hörde steg bakom sig och kände hur hon darrade när han närmade sig. ”Thessa, Thessa, Thessa.. Det var ett tag sedan. Saknat mig?” Hon kände en iskall hand över hennes rygg och när han borrade ansiktet i hennes hår. Andades in hennes doft. Thessa var för rädd för att röra sig. Hon stängde ögonen. Ville inte se honom.
Han gick runt för att ställa sig framför henne. ”Åh, men inte ska du väl blunda? Titta på mig.” Men Thessa öppnade inte ögonen. ”Titta på mig!” Han höjde rösten och lät arg. Thessa gjorde vad han bett om och mötte hans blick. Flämtade vid åsynen av honom. ”Snälla, gör mig inte illa.”, viskade hon. Malcom flinade då och höjde en hand för att röra vid hennes ansikte. De andra lyfte på hennes kjol. Handen sökte sig mellan hennes ben. ”Du var bara en av dem, Thessa. Inte ens mitt bästa ligg.. Men du har mognat. Jag ser det..”, flinade han när han rörde vid henne. Thessa kved. Fick inte fram något ljud att protestera. Han lutade sig över och kysste henne. Thessa lyckades dra sig undan då, men Malcom var snabb att greppa tag om hennes bakhuvud, hennes hår, och knuffa henne så att hon for med en hård smäll in emot väggen. Thessa jämrade sig efter smärtan. ”Hora!”, fräste han.
Tack och lov kom vakterna till hennes räddning. ”Stopp! Backa undan från drottningen.” Det var en av vakterna som talade. Thessa fick hjälp att ta sig upp på fötterna av en av vakterna medan Malcom blev arresterad. Thessa grät. Det hade varit för mycket på kort tid. Under tystnad snörvlade hon och försökte torka bort tårarna, men det var förgäves. Tårarna gick inte att hejda. ”Sienna. Jag vill prata med Sienna.”, fick hon fram. Kanske Sienna var hennes enda vän nu. Nog skulle hon väl lyssna? Nog skulle hon väl förstå? ”Jag skickar någon att hämta henne, ers höghet.”. ”Nej, nej..”, protesterade Thessa. Rowan var fortfarande upprörd. Thessa behövde ta sig därifrån. ”Jag tar vagnen. Jag åker till henne.” Vakten bugade och gick iväg för att se efter sin drottnings order. Thessa såg hur Malcom togs därifrån, bunden om händerna. Men han flinade nöjt. Som om han hade vunnit.

Philip önskade att han kunde vara någon annanstans nu. Långt bort ifrån sina föräldrars närvaro. Det var väl tydligt att Philip inte tyckte om de? Han ville inte prata med de. Inte heller låtsas vara artig eller ställa in sig hos de. Varför skulle de envisas med att samla alla? Kunde de inte leva gott på varsitt håll? Då skulle det vara lättare att stå ut med de.
Han kände hur han brusade upp igen när han såg deras ansikten. Kungaparet låtsades som ingenting, att allting var frid och fröjd. Philip hatade det. Men så tänkte han på Adriana. Var höll hon hus någonstans? Han skulle inte behöva fundera länge till förrän hans mor tagit till orda och i dörröppningen visade sig hans hustru. Men någonting var otroligt fel. Hon var fastbunden av Luke. Vad var det som hade hänt? Men så förstod han sin moders ord och insåg att det varit planen Philip och Adriana funderat över- Adriana hade förgiftat maten.
Han reste sig snabbt så att stolen for bakåt och drog svärdet samtidigt. Han riktade det mot Luke. ”Släpp henne!”, utbrast han, direkt ursinnig. Hur kunde de utsätta Adriana för det här..igen?
Philips far smakade av maten. Verkade inte särskilt berörd över det hela. ”Trodde du hon skulle få komma undan med sin plan?”, sa han utan att se upp. Sträckte sig efter en brödbit. ”Flickan försökte förgifta oss. Hon måste straffas. Hon försökte att mörda kungen av Acria.”, förklarade han enkelt och bredde på smör på brödet.
Philip såg mot Adriana, ville se efter om hon hade någon förklaring. Men så vände han blicken till sin far igen. ”Hon borde ha förgiftat er för längesedan och gjort hela landet en tjänst!”, vrålade Philip tillbaka. Ilskan hade tagit över. Philips reaktion hade fått hans far att resa sig snabbt ur stolen han med samtidigt som kungen dragit sitt svärd. Philip såg sin chans och klev upp på bordet för att ta sats och hoppa mot sin far med svärdet i högsta hugg. ”Dö din djävul!” Deras blad möttes och båda for till marken. Rullade runt och kom upp på fötterna. ”Philip, gör inget du kommer att ångra.”, försökte fadern och riktade svärdet mot sin sons håll. ”Tro mig, jag har längtat till den här dagen.”, väste Philip och riktade ett kraftigt slag mot hans far. ”Han är min! Håll er undan!”, beordrade kungen mellan slagen, förstod ju att vakterna annars skulle försöka att hjälpa till.