Iliya PRV Vidomina & Medi

Hon gäspade bakom sin hand medan hon gick mot matsalen.
"Inte för att vara den men jag föredrar Philiph. Den där ivan. Lika arrogant som Rion var i början." Hon såg på honom.
"Hittade fel i nästan allt jag sa." Hon skakade trött på huvudet.
"Men jag ska bara äta sen måste jag sova. Är tröttare än vad jag trodde först."

Hon gav ifrån sig ett litet skratt. "Förlåt mig, Alice." Hon gömde leendet bakom handen. "Men har är sig lik. Och det du säger visar hur lika de är- far som son, visst?" Hon hajade till. "Oj, nu sa jag för mycket! Jag ber om ursäkt. Låt mig gå och hämta maten åt dig. Sätt dig i sängen som kommer jag hit med den."

Hon såg på henne och log. Men det tog inte länge förens det dog.
"Vänta vadå?" Hon stannade upp och skakade på huvudet.
"Är de släkt?" Hon såg sedan ner mot korridoren och såg sedan tillbaka på kvinnan.
"Är det inte bättre att jag äter i matsalen? Jag vet att ingen annan än jag kommer vara där men... Är det inte bättre?" Sa hon och gäspade stort, trött nog att somna stående.

"Jag sa för mycket. Det är inte min ensak. Låt dig inte påverkas av en gammal dams struntprat." Hon log vänligt åt Alice. "Du behöver vila. Du har närmare till sängen om du stannar här. Oroa dig inte. Jag är snart tillbaka." Hon neg och gick sedan iväg för att hämta måltiden åt Alice.
Hon kom strax därpå tillbaka med brickan i händerna. "Här, du kommer att sova gott med mat i magen."

Hon gav henne ett trött leende.
"Inte är du gammal. Ni är ung som en vårdag. Det är Estagan som är gammal." Hon såg på kvinnan med ett varmt leende.
"Han är den närmsta familj jag har. Inte via blod men själsligt." Sa hon och gick sedan till sovrummet. Hon hade slagit sig ner på sängen och log mot kvinnan när hon återvände.
"Jag har problem med klänningen. Är tacksam om hjälp utdelas."

"Ni är alldeles för snäll." Hon log vänligt. Hon nickade åt Alices ord och gick närmare henne för att hjälpa henne med klänningen. "Berätta mer om Estagan. Det låter som att du bryr dig om honom."

"Han vill alla väl.. Hjälper de som har ont och är ibehov av skydd." Hon tog på sig sitt nattlinne och kröp ner i sängen.
"Han tog in mig för fyra år sedan, efter mina föräldrar blev mördade." Hon suckade innan hon log.
"Jagar bort friare mer än gärna och han är den morfar jag aldrig fick."

Hon log vänligt åt Alice. "Han är godhjärtad förstår jag." Hon rättade till täcket efter att Alice lagt sig ner. "Jag är säker på att han saknar dig med." Hon pausade och iakttog Alice. "Sov så gott nu. Du har mer att göra imorgon. Säg till om det är något, jag är inte långt borta." Hon neg och satte på ett till vedträ i elden innan hon lämnade rummet.

Hon såg på henne med ett varmt leende. Började att äta av maten.
"Han är godhjärtad och jag är mer än tacksam att han är i mitt liv." Hon såg sedan ner och såg sedan upp.
"Jag önskar bara att han inte behövde vara ensam. Att jag slapp detta så jag kunde vara vid hans sida."
Hon hade ättit upp och ställde bort brickan. När hon hade lagt sig så somnade hon.

"Alice? Är du vaken?" Damen knackade på dörren till Alices sovrum. "Du verkar ha sovit hela natten?" Försiktigt kände hon på handtaget och öppnade dörren för att sticka in huvudet. Hon tittade åt Alices håll och klev in. Log vänligt. "De gör i ordning frukost åt dig. Låt mig hjälpa dig att göra dig klar för dagen?"