~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Byn i Öst:
Erik ryckte till. Hjärtat hoppade över ett slag. Världen svartnade. Det blev dödstyst. Allt stod still. Han rörde sig inte. hon rörde sig inte. Freja och Wilheim var frusna i tiden och den svarta drycken den äldre damen höll på att hälla upp hängde i luften. Det dundrade till. Hans kropp rörde sig bortom hans egna kontroll. Greppade hennes handled. Slet henne upp från de mjuka kuddarna medan han ställde sig upp. Hans knogar vita från ansträngningen av att inte klämma åt för hårt. Världen började röra sig igen. Freja och Wilheim ryckte till, stirrade på honom. Inte ett ord undkom dem.

Eriks ögon var svarta. Hans mun ett stelt streck. Färgen försvunnen från hans kinder. Hans hy vit. De blå tatueringarna pulserade. Det blonda håret svajade stelt i vinden. Hans muskler spända, uppsvällda som i krig. De var hårda som sten. Ådrorna i hans hals och över hans armar buktade ut. Blodet pulserade som dundrande hovar mot den frusna marken i Norr. Två sekunder passerade. Han höll Arya högt , hennes ansikte i höjd med hans egna. Hennes fötter dinglade ovan marken. En sekund passerade. Han sänkte henne. Fötterna landade på marken och i samma ögonblick ryckte han till. Hans långa ben i stridande kliv bort från alla andra. Hans grepp var hårt, stramt. Hans näve hårdare från kampen av att inte hålla för hårt. Behärska sig. Förbli sig själv. Tre sekunder passerade. Hans ansikte drogs ihop. Slätades ut. Blev hårt. Det dunkade i bröstkorgen, hjärtat slog febrilt. Kämpade med all sin kraft för att hålla ihop. Inte falla itu.

Världen omkring var fortfarande svart. Han kunde inte höra ett enda pip. Inga fåglar. Inte vindens sång. Inte sina egna frustande andetag. Inte käken som knakade från sammanbitningen. Inte kvistarna under fötterna som brast för varje kliv han tog. Där fanns inget. Bara smärta. Fem sekunder passerade. Träden omslöt dem från alla håll. Tre sekunder passerade. Världen övergav honom. Solen slocknade. Bröstkorgen drog ihop sig. Hjärtat dunkade hårdare, hastigare. Benen skakade. Kändes som om knäna skulle vika sig. Han stannade upp. Drog henne framåt och vände sig. Stirrade på henne med oseende ögon och döva öron. Andetagen blev djupare, kortare, hastigare. Bröstkorgen reste sig, spände sig, allt mer. Det stramade. Något brast ytterligare inom honom.

Erik flämtade, frustade. Hans ögon isande kalla och hyn var så overkligt vit. Läppen blödde, fångad mellan hans vita tänder. Hans fria näve så hårt knuten att naglarna grävde sig in i handflatan. Lämnade röda märken. Ögonen började långsamt se och han frustade till. Axlarna skakade, vibrerade och lårmusklerna krampade. Fick byxornas tyg att spännas så när bristningsgränsen att de knappt höll ihop i sömmarna.
"Vad, sa, du?" Hans röst kall, sträv. Morrande. Han stirrade på Arya, på kvinnan som var hans allt. Den han lämnat allt för. Den han skulle följa till jordens ände, galaxens ände, universums ände. Men vem är hon..?

Arya - Byn i Öst
Arya stirrade på Erik. Han hade ryckt till efter att hon uttalat de sista orden, men svarade henne inte. Han var helt stilla mitt emot henne utan att säga någonting. Arya blev mer och mer orolig, kanske skulle hon inte talat om det för Erik? Kanske var det fel tillfälle? Hon hade ingen aning om hur han hade tagit hennes sista ord och ju längre tid som gick destå mer nervös blev hon.

Men till sist kom det en reaktion från Erik, en reaktion som Arya inte överhuvudtaget var beredd på. Han reste sig upp från kudden han satt på mycket hastigt och grep ganska hårt tag om Aryas handled och slet upp henne med. Arya gav ifrån sig en förskräckt flämtning samtidigt som Erik lyfte henne en bra bit upp från marken. Han höll henne i jämnhöjd med sitt ansikte och bara stirrade på henne utan ett ord. Rädslan flammade upp inom Arya som aldrig förr. Hela hennes kropp började kraftigt att skaka och hur mycket hon än försökte kunde hennes lungor inte dra ner någon luft. Hon var livrädd. Nu var Erik utan tvekan vrålförbannad på henne och Arya hade ingen aning om vad han skulle använda den ilskan till. Döda henne? Lämna henne? Aryas tankar blev mörkare och mörkare samtidigt som hennes bröstkorg hävde sig i bristen på luft.

Då släppte han ner henne på marken igen men Arya kunde inte stå ordentligt. Hennes ben hade förvandlats till mjuk välling och så snart hennes fötter träffade marken igen föll hon omkull vid Eriks fötter. Fortfarande klarade hon knappt av att andas men när Erik vände sig om och började med vansinningt snabba steg gå bort från platsen återfick hon en smula styrka och drog ett hastigt andetag.

Hon lyckades därpå resa sig på alla fyra och sedan upp helt på fötterna igen. Utan att se sig om sprang hon på vingliga ben så snabbt hon kunde efter Erik. Hon ville skrika efter honom, gråta ut sin förtvivlan, men inte ett ljud kom ur hennes mun.

När hon äntligen kom ikapp honom efter vad som känts som en evighet men lika gärna kunnat vara några på sekunder, stannade hon helt upp och stod blickstilla framför honom. Han stirrade på henne men tycktes på något vis inte se henne, något i hans blick sade henne att han egentligen var långt borta ifrån henne. Hon sade inget, utan såg bara smärtsamt upp i hans ögon.

Han flämtade och frustade. Det var blod på hans läpp och i hans handflata. Sakta men säkert verkade han komma tillbaka till henne, men vreden lyste genom hela hans väsen.
”Vad, sa, du.” Eriks röst var kall och morrande. Arya hade aldrig hört honom tala på det viset någonsin tidigare. Hon kunde inte svara honom, rädslan inom henne bytte nu taktik. Istället för att förlama henne fick den istället varje muskel i hela hennes kropp att sticka underskinnet och allt inom hene skrek åt henne att springa för livet. Men istället backade hon bara skrämt upp mot närmsta träd samtidigt som hennes andetag kom tillbaka och blev förvandlades till hypervetileringar. Hon stirrade skräckslaget på Erik, oförmögen att svara honom, och gjorde allt i sin makt för att få benen under sig att sluta skaka. Men det gick inte. Hela hon skakade och det fanns inget hon kunde göra åt det.

Efter en lång stund lyckades Arya till sist klämma ur sig samma svar som hon gett Erik några minuter tidigare.
”Jag heter inte Arya.” hennes ord var knappt så mycket som en viskning genom luften mot sin älskade.

Erik - Skogsdungen i Öst:
Han rörde sig mot henne utan att han egentligen kunde kontrollera det. Stannade bara en nästipp från hennes ansikte. Kunde inte riktigt se henne, kunde inte riktigt urskilja henne. Kunde inte uppfatta vad hon sade. Hörde inte. Det dundrade allt för mycket inom honom. De skakande nävarna. Smaken av blod. Världen som inte längre fanns. Det hela var som ett raserande av allt. Men smärtan bestod. Den var där. Värken i bröstet. Det obeskrivligt olidliga.

Hans axlar skakade, vibrerade. Fick pärlorna i ändarna utav de blonda flätorna att skramla smått.
”Du förstår inte,” morrade han ut mellan sammanbitna tänder, ”ens namn är allt. ALLT!” vrålade han ut medan hans nävar knöts vid sidorna av hans kropp. Han kunde inte stilla sitt hjärta. Kunde inte få andetagen att lugna sig. Pulsen vägrade att sluta dunka som dundrande hovar i hans öron. Musklerna ville inte slappna av, hans hjärna inte resonera eller se något logiskt i situationen. Där fanns ingen logik. Ens namn är allt. Det är den du är. Vad du är. Vart fan i världen du är!

Erik står som en frustande jätte mitt emot Arya. Mitt emot den kvinnan han hyst all kärlek och värme för har ljugit för honom. Undanhållit sitt sanna jag. Inte givit honom rätten till hennes sanna jag. Han frustade och morrade förbannat och drog händerna genom håret. Fastnade i en fläta och svor till när han drog loss fingrarna. Hans kropp skälvde likt ett asplöv i nordanvind. Med ett språng stod han tätt mot henne. Armarna lyftes med stramande muskler och de grova nävarna omslöt sidorna av Aryas axlar och överarmar. Han hängav mängder kraft till att inte krama åt. Till att inte skada henne på något fysiskt plan.
”Ary-,” han avbröt sig med ett flås, ”förstår du inte?” orden bets ut. I Norr är ditt namn ditt värde. Det är vem du är. Vart i samhället du står. Vem du tillhör och vad du tillhör. Din betydelse, allt, är kopplat till ditt namn. Namn som skänkt från generation till generation. Namn man måste förtjäna. Titlar att äga och föra vidare. Men framför allt annat ditt födelsenamn, det namn som de högre makterna skänkte dig genom dina föräldrar. Det är din koppling till allt. Det är så Erik har växt upp. Det står i alla deras sägner, myter och genom hela deras historia är namnen konstanta.

”Ditt namn, det.. Det är allt!” Han vrålade ut orden - som egentligen inte hade någon logisk mening för en utomstående - med sådan smärta och ilska att det nästan kändes som om träden runt omkring väjde lite under deras vikt, ”du har vägrat mig dig. Du har vägrat mig sanningen!” Hans händer skakade allt våldsammare. Det kändes som om benen skulle vika sig under honom. Som om underjordens härskare var på väg att kravla upp ur Rökums djupaste kretsar och dra ner honom. Stå sida vid sida med Arya, med henne, och förvägra honom livets renaste känsla. Kärlek. Det skär i honom och hans tillit till henne skadas djupt.

”VAD MER DÖLJER DU?!” Orden var grova, skarpa. Hans röst så mörk och morrande att det fick hans bröstkorg att skälva. Han kunde knappt hålla inne smärtan längre. Den ville ut. Han ville slå ihjäl något. Få livet att sippra ut från något med sina bara nävar. Tatueringarna lyste skarpare, spred sig upp längst med hans hals. Blev mörkare. Det ljusblå skenet övergav honom och ett mörkare, havsblått sken tog över. Fick tatueringarna att glöda sig fram över hans hud. Brände och skar honom. Magin i honom var på väg att ta över. Känslorna gick inte att hålla i styr och aldrig, aldrig någonsin, har Erik känt sig så förråd och betydelselös. Ingen förutom Arya hade möjligheten att skada honom på det sättet. Få den mörka sidan av magin att ta över. Få tatueringarna att växa. Fast, i form av svart ärrvävnad snarare än det ledande, hjälpande bläcket som de uråldriga använde för att kanalisera magin. Allt gick på ett fåtal sekunder, knappt värda att räkna.

Det brände, skar, klöste. Erik kunde knappt stå ut med smärtan. Han tryckte Arya från sig, bara någon sekund efter att han frågade vad mer hon dolde för honom, och föll ner på knä. Händerna drämde i näven, träffade den släta stenen de stod på med sådan kraft att den sprack. Ljudet vibrerade genom skogen med våld. Fick fåglar att ta till flykt och löv att falla från träden.
”AAAAAH!” vrålade Erik ut likt en ensam krigare mot hjordar av bestar, ”hur kunde du?!” Det brände mer från de expanderande tatueringarna. Hans nävar greppade hans egna hals i ett förgäves försök att stoppa det hela. Han frustade och morrade, skakade och vitnade allt mer i ansiktet.
”GÅ! Gå härifrån! GÅ!” Orden utsöndrades från hans mun utan hinder. Gå härifrån innan jag… Jag kommer… Gå… Han skälvde, skakade, grät och vred sig i smärta inifrån och ut, utifrån och in. Överallt är smärtan.

Arya - Skogsdungen i Öst
Arya var livrädd. Aldrig hade hon sett en människa så arg och upprörd som Erik var. Han vrålade, röt åt henne, drog händerna genom sitt hår, gick fram till henne och bort ifrån henne flera gånger. Grep tag om hennes axlar, men skadade henne inte. Arya klarade knappt av att möta hans blick. Hennes underläpp darrade och hela hennes kropp skakade samtidigt som förlamningen kom tillbaka.

Till slut tryckte Erik henne ifrån sig så att Aryas lilla kropp slog i trädet bakom henne. Han föll ner på knä och med ett vrål som ekade genom hela den österländska skogen slog han i stenen under sig så att den gick i tu. Arya stod tryckt emot trädet men visste inte hur länge till hon skulle klara att hålla sig på benen samtidigt som Erik röt mot henne igen. Nu träffade hans ord henne på den ömsate möjliga punkten som fanns inom henne.
”hur kunde du?! GÅ! Gå härifrån! GÅ!”
Hans Blå Magi lyste i ett mörkt sken ifrån honom och han grep om sin egen hals som för att strypa sig själv.

Inte förens då kunde Arya ge ljud ifrån sig igen. Hon gav upp ett ljust skrik i smärta samtidigt som tårarna föll som vattenfall ner för hennes kinder. Inte nog med att allt var hennes fel, att hon sårat och framkallat Eriks vrede, nu kom till sist hennes största rädsla till verkligheten. Erik ville inte ha henne hos sig. Han röt åt henne att gå därifrån. Han ville inte ha henne längre. Hans ord skar inom henne värre än någon smärta Arya någonsin upplevet tidigare. Hon sjönk snyftande ner på knä framför Erik. Satte händerna i ansiktet och grät. Oförmögen till att göra det som Erik bett henne om eller något annat alls för den delen. Hennes snyftningar var tysta men hörbara. Hennes kropp skakade fortfarande och andetagen allt svårare att ta.

Erik ville inte ha henne längre. Smärtan gick inte att beskriva.

Erik - Skogsdungen i Öst:
Det pulserade, skar och brände. Ilskan och smärtan starkare än något han någonsin känt tidigare. Han försökte strypa det hela. Få bort det. Kväva det. Kväva sig själv. Detta var inte den han verkligen är. Aldrig hade han gjort något sådant här. Hela kroppen kändes som ett slagfält. Varje muskel och nerv ömmade. Huden stramade och brann. Inom honom pulsade något av ren viljestyrka. Hans hjärta.

Det obeskrivligt olidliga ringlade sig hårdare runt honom. Han kväser efter luft. Kvävde skriket, vrålet, ryten. Han klöste sin hals, försökte stoppa det hela men något blixtrade till inom honom. Något, nytt. En känsla han aldrig tidigare hade upplevt. Vad var det? Smärta? Rädsla? Oro? Sorg? Nä, inget av det. Något annat. Något oförglömligt. Svek. Ordet gled genom hans tankar så hastigt att det knappt gick att greppa. Men det var där. Lika konstant som solen och månen.
"Hur... Kunde..." hasplade han kvävt ur sina nästan stängda läppar. Han hävde sig upp. Sittande på knä med handen över bröstkorgen. Den glödande smärtan om halsen, benen och ryggen är lika skarp som tidigare men något inom honom är starkare.

Han höjde blicken. Såg henne. Arya. Framför sig. Hopfallen i skakande ställning med dova snyftningar. Även Erik grät. Salta tårar överladdade med känslor.
"Hur kunde du, Ar-..." han avbröt sig mitt i uttalandet av det namn han alltid hade kopplat henne till. Om du inte är Arya, vem är du? Erik skådade på henne med suddig blick. Det mörka håret, den lilla petita kroppen, den gyllene huden. Händerna som hade rört vid honom. Läpparna som hade kysst honom. Kroppen han hade hållit fulla v liv och nästan vid dödens kant.
"Vem är du?" mumlar han kvavt. Den brännande känslan lika påträngande och klösande men nu inte längre det hans hjärna fokuserade på. Den lägger sin energi på henne. Hans kropp skakade fortfarande okontrollerat. Hans skinn stramade och musklerna var krampaktigt stela. Han frös. Han var fruktansvärt kall. Som att sitta i vinterns nordanvind utan pälskappa eller eldslågor att värma sig med. MEn trots det låg hans hjärnas fokus på henne, inte han själv. För vad vore han utan henne?
"Om du inte är min, min Arya..?" Orden kändes främmande i hans mun. Som heskia gift från en ödesblomma. Det borde inte vara där. Borde aldrig nuddat hans läppar. Men orden lämnade just det, hans läppar. Som en morrande, darrande grymtning mitt i ett dovt ryt.

Arya - Skogsdungen i Öst
Såret i hennes hand sved av de salta tårarna som runnit ner från hennes ansikte. Arya kände en sådan tomhet inom sig, samtidigt som allt var för mycket. Smärtan vällde över och fick nästan hennes hjärta att spricka i förtvivlan smatidigt som om det inte fanns någonting alls inom henne. Utan Erik var allt tomt.

”Vem är du?” mumlandet kom från Erik, ”Om du inte är min, min Arya..?”
Arya frös för ett ögonblick där hon satt på marken framför Erik. Hans ord fick något inom henne att vända sig. Hon tog bort händerna från sitt ansikte och såg på honom med våta, sorgsna ögon. Hon öppnade munnen för att säga något, men fick först inget ljud ur sig. När ord till slut bildades på hennes läppar hade hon bara kraft nog att svagt viska ut dem.
”Jag är din Arya.” sade hon med sorg i rösten, ”jag är din Arya och har alltid varit.”
Arya sänkte skamset sin blick och en ny tår föll från hennes öga.
”Jag kommer alltid att vara din Arya.”

Hon var tyst en liten stund med blicken på sina händer i sitt knä.
”Det spelar ingen roll vad jag heter.” sade hon lågt men lite stabilare efter att kort tid passerat, ”Arya, Ash, Ashi, Ari, Ri-Ri, Rya... Vad en jag kallas är jag din Arya.” Demonkvinnan, demonprinsessan, oäktingen, satbarnet..., ”du vet mer än någon annan vem jag är.”

Erik - Skogsdungen i Öst:
Aryas ord var tunna. Han kunde knappt höra dem över den dundrande pulsen han själv hade. Det riktigt bultade i öronen. Arya rabblade upp namn efter namn - smeknamn. Erik kände hur det dunkade i bröstet och han ville mana sin kropp att flytta sig. Ta sig närmre henne men avståndet mellan dem kändes större än när hon hade varit i Söder och han i Norr, miltals från varandra. Detta var ett annat avstånd. Helt annat.

Eriks käke bets samman igen. Ilskan mullrade fram inom honom i en ny kaskad av glödheta dundrande hovar mot den hårdaste av is. Fick det blå skenet att glöda på nytt. Den brännande känslan att tillta allt mer. [i]Hur kan du... Hur kan du säga så...[i]
"Ens namn är ens allt. Man är sitt namn." Ilskan bubblar som brygden i en trollbindares kittel över sprakande eldslågor, "ens namn är allt och..." Han rätade sig, reste sig upp så det knakade i knän, rygg och nacke. Varje muskel och nerv protesterade från rörelsen i sina krampaktiga tillstånd. Han tornade upp sig. Stod upp i sin fulla längd. Sina fulla 192 centimeter. Hans bröst spände och det stramade. Axlarna värkte och klagade. Knäna kändes veka och benen skakiga. Men han stod, likt den best han hade kunnat vara, med knutna nävar och nedfallen blick. Vilande på henne. Kvinnan han inte ens hade ett namn för.
"Jag tror dig inte." morrade han och knogarna knakade, "jag tror dig inte kvinna." dräpte han ut och såg med iskall blick på henne.
"Den som vandrar under mången namn skall falla till mörkrets rand." Orden var kalla, orden som var en gammal sägnen från urminnes tider i Norr. Sägnen som härstammade från en lönnmördare utan födelsenamn men hundratals benämningar.

Orden skar genom luften och väckte liv i Eriks kropp.
"Inte fören du ger mig ditt sanna namn ska jag känna dig." sade han. Rösten stilla, känslolös och dovt yttrande. En sekund senare bröts en kvist bortom Arya och Erik kände energin innan han såg varelsen. Frigga. Dragen till honom genom deras magi. Men hennes fortfarande klart ljus. Hans händer slutade knytas så hårt då hennes blick mötte hans. Hon gick fram till honom och han besteg henne. Gav kvinnan på marken där nere en sista blick.
"Jag trodde att du älskade mig. Jag trodde på dig. Gav upp allt för dig..." Känsla bröt äntligen igenom när han yttrade den sista meningen. Tårarna blommade. De gled ner för hans kinder i en tyst protest Men ilskan och smärtan inom honom dundrade högre. Aldrig hade han känt ett svek som detta. Aldrig hade han tvivlat på henne tidigare. Aldrig hade han ens haft minst lilla ymmelse till tanke att hon, kvinnan som var och är hans början och slut kunde skada honom så. Sveket vägde tungt och i samma stund som han greppat Friggas man galopperar de därifrån. Utan att Arya hade ens fått en chans att yttra något efter hans hårda ord. Han red rakt ut i skogen i motsatt håll från solen.

Arya - Skogsdungen i Öst
Det var som saltdränkta piskrapp på hennes bara rygg. Nej, värre. Arya hade blivit piskad förut och om hon hade kunnat välja, skulle hon utsatts för det, tusen gånger om, häldre än att höra Eriks vredsfulla ord. Kvinna, hade han vräkt ur sig som knytnävslag i hennes hjärta. ”Jag tror dig inte kvinna.” hade han sagt, stående i sin fulla längd som ett vilddjur över henne. Sedan en värs, som inte lät som hans egen, som fick Aryas inre att själva av fruktan och sorg.

”Inte fören du ger mig ditt sanna namn ska jag känna dig.” orden sårade Arya på djupet, piskade henne över hela kroppen och på insidan. Hon hade gett honom sitt sanna namn. Den hon verkligen var. Den som hon alltid varit och alltid skulle vara. Aryas sanna namn var Arya. Det hade hon alltid vetat med hela sitt väsen. Ashiwarya var hennes födelsenamn, men Arya var hennes riktiga namn. Hennes sanna namn, intet bara något smeknamn. Att Erik nu inte litade på henne gjorde så fruktansvärt ont inom Arya att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Hon ville slita ut sitt eget hjärta, slå det i bitar tills hon omöjligen någonsin kunde känna något mer. Men det gjorde hon inte.

"Jag trodde att du älskade mig. Jag trodde på dig. Gav upp allt för dig..."
Det sista Erik sagt innan han suttit upp på Frigga och försvunnit bort från platsen fick någonting inom Arya att till sist helt gå sönder. Han lämnade henne ensam och förkrossad på marken i ett främmande land med önskan inom sig att sluta existera. Då Erik lämnat henne hade Arya bara suttit kvar på marken och stirrat efter honom när han försvann. Erik hade lämnat henne. Han ville inte ha henne längre. Erik älskade henne inte längre. En tår föll från Aryas redan röda ögon samtidigt som hon särade på läpparna. Han hatade henne.
”Men jag älskar dig...”
Hennes ord var en viskning rakt ut i luften. Ingen annan än träden som svajade i vinden på den nu dödstysta platsen kunde höra henne.

En stund gick. Arya rörde sig inte. Inom henne fanns ingenting, bara smärta. Hon var återigen fast i sina egna mörkaste avgrunder och föll bara längre och längre ner utan något som kunde dra upp henne igen.

Hon reste på sig och började gå. Varför visste hon inte, vart visste hon inte, hon bara gick. Kanske skulle hon försvinna bort, in i Östs djupa skogar och möta sitt öde därinne. För vad var det för mening med någoting när Erik inte älskade henne längre?

Erik - Skogen i Öst:
Friggas hovar dundrade när de satte av i galopp. Vinden ven genom trädkronorna och fåglar kvittrade när de tog till flykt. Tårarna strilade ner för hans kinder. Utplåna allt... Tankarna snirklade sig förbi i krälande mönster. I bröstkorgen dunkade hjärtat likt aldrig förr. Inte fortare än vanligt. Inte hårdare än vanligt. Det dunkar av ren och skär viljestyrka. Det kändes som om han skulle förfalla, kollapsa, implodera. Hans paradis hade spruckit i sömmarna. Exploderat likt en döende stjärnas sista sekund. Inget ljud, bara en tyst kollaps inifrån och ut. Smärtan var olidlig. Är det såhär det känns att dö?

Ett vrål lämnade hans läppar. Smärtan var tvungen att ta väg någonstans. Behövde ta sig ur honom på något sätt. Hur kunde du... Hans näve greppade skjortans tyg över bröstkorgen. Där innanför fanns bara Arya. Inom honom fanns bara Arya. I hans ådror flöt hans blod för henne. Musklerna stramade och spände i avsaknad av hennes smekande händer. Hårbotten ömmade i frånvaron av hennes pillande fingrar. Hans läppar torra i bristen på hennes mjuka. Det kändes som om allt verkligen hade gått sönder. Som om han hade gått sönder.
"FAN!" vrålade han ut mot skyn.

Under honom frustade Frigga, hennes kropp spänd likt hans och de dundrande hovarna galopperade allt snabbare. Hennes tatueringar lyste likt hans, men ändå inte. Skenet helt annorlunda. Erik grät in i hennes man och hon stannade slutligen - omgiven av breda stammar och höga trädkronor.
"Fan, fan, fan..." grät Erik in i hennes nacke med krampande nävar. Frigga frustade, flåsade, gnäggade dovt i mjuk uppmuntran och stöd. Hans bastanta armar snirklade sig om hennes hals medan tatueringarna lös lite svagare och den brännande känslan svalnade, minimalt.
"Fan, fan, fan... Arya..." grät han in i hennes mjuka man med de darrande fingrarna begravda i hennes vita päls. Frigga bockade med sitt huvud upp och ned, frustade, grävde med hoven i marken tills bar jord var uppskrapad.

Erik satt med dinglande ben på den höga stolen. På bordet framför låg flertalet böcker uppslagna. De alla kretsade kring Norrs stolta historia - dess härskarhistoria, krigshistoria, erövringshistoria, landshistoria. Hans små bleka händer strök över de gulnande papperssidorna hysta i läderbindningar av olika slag, färger, former och storlekar.
"Unge prins, hör du på?" Eriks huvud lyftes med ett litet knyck och de oskyldiga grå-blå ögonen såg upp. Hans korta blonda hår hängde vilt om ansiktet.
"Ja mästare," sade han med ett leende, "det gör jag." Mästaren i sin vita rock nickade kort och fortsatte sin predika om namnhistoria. Han halvt läste och halvt berättade för Erik medan han gick fram och tillbaka på andra sidan bordet.
"Så, namn följer i historien. Likt du är döpt efter Erik den Barmhärtiga, likt han var döpt efter Erik den Store, som han var döpt efter Erik den Väldiga och han efter Erik den Magnifika och så vidare i vår historia. Ens namn går i arv men är även ens ägo. Ens namn är den man är. Det är det viktigaste för en människa i Norr. Namnet visar vart man hör hemma och vart man kommer ifrån - särskilt i koppling till ens släktnamn. Kopplat till ens föräldrars namn. Som du, Erik Viktor Parthalán. Ditt första namn kommer från släktens historia, ditt mellannamn från din far och ditt efternamn är vad som kopplar dig till härskarsläktet. Förstår du?" Mästaren sneglade på Erik med sina mörkt blå ögon. Erik nickar och ser tillbaka in i de världsvana, kloka ögonen. Han tycker djupt om sin mästare. Den som lärt honom sedan födseln. Alla 11 år han levt har hans mästare funnits där och lärt honom allt han behöver - även om han har många år kvar att lära under honom.

Erik vek sig över historieböckerna och studerade dem noggrant. Men inte så länge,
"Erik!" den rösten skulle han känna igen överallt, han såg upp med ett leende emot dörren in till salen där Freja kom inspringande. Hennes blonda hår i två flätor och kroppen var klädd i en ljusblå klänning.
"Freja!" svarade han glatt och vred sig mot henne.
"Titta! Titta!" jollrade Freja med något pipig röst och i näven viftade hon med ett lite svärd i glänsande stål. Erik hoppade ner från sin stol och mötte henne halvvägs till dörren.
"Waah! Så fint!" utbrast han med tindrande ögon och Freja fnittrade med ett flin.
"Pappa gav mig det, jag ska börja träna nu!" jollrade hon uppspelt och svingade svärdet lite tafatt. Erik klappade händerna och skrattade glatt.
"Snart kommer jag kunna var din livvakt!" Freja såg på Erik med sitt barnsligt söta ansikte. Han log tillbaka och nickade men hann inte säga något.
"Unge prins," hans mästares ord ringde klara genom salen, "vi är mitt i lektionen. vänligen fokusera." sade han stramt men med välmening. Freja räckte surt ut sin tunga åt honom och Erik skrattade.
"Freja, jag måste fortsätta men ses vi i stallet sen?" frågade Erik med uppspelt röst och drog handen genom det rufsiga blonda håret. Freja nickade.
"Det gör vi!" med det vände hon om, halstrade svärdet och sprang ut ur salen med en vinkning åt mästaren som med ett litet leende vinkade tillbaka.
"En dag Erik, en dag kommer hon följa dig över hela Bayrios. Hon kommer bli en utmärkt livvakt." Erik nickade utan egentligen förstå vad hans mästare talade om och återvände till stolen som han klättrade upp i och sedan var det tillbaka till historieböckerna.

Erik grymtade till, återkallades från minnet av han själv och Freja som barn och en utav tusentals lektioner med hans mästare. Ens namn är ens allt, det är vem du är, vart du kommer från, vart du ska.. Tankarna mörkades ytterligare och bilder av Aryas leende ansikte kunde han inte riktigt tränga bort. Lika lite som han kunde sluta andas kunde han sluta tänka på henne. Likt hans hjärta dunkade i bröstkorgen ömmade hans hud efter hennes beröring. Det var obeskrivligt. Oförståeligt. Oundvikligt.
"Fan..." morrade han ut. Frigga började skritta. Erik satt skakande på hennes rygg med benen dinglande på var sida om hennes bastanta kropp.
"Frigga... Vart..?" Han såg upp och möttes av en glittrande sjö i morgonens ljusa sol. Frigga frustade och stannande precis vid strandkanten för en kort stund.

Eriks kropp värkte, stramade, bultade, ömmade. Hans blick var suddig från tårar och nävarna krampaktigt slutna i ilska. Bröstkorgen gjorde ont inifrån och ut från det svek han kände där inne. Som ett omslutande, avdomnande mörker. Frigga frustade till och började skritta igen. Rakt ner i sjön. Vattnet steg långsamt i takt med att hennes hovar pulsade längre och längre. Först omslöts hans fötter av det svala vattnet, sedan upp till knäna, mitten av låren, höfterna och upp till naveln. Han rös till. Men vattnet lättade den brännande känslan från tatueringarna. Så Erik lutade sig framåt och lyfte ena benet för att ta sig ner från sidan av Frigga. Han bottnar inte och sjunker ner tills hela han är under vatten. Först då nuddade hans fötter vid den sandiga marken där nere. Hans ena näve ligger stadigt mot Friggas sida. Deras tatueringar lyser upp vattnet där under. Det glittrade och glimmade. Det svala vattnet lugnade hans stramande skinn och de värkande musklerna. Detta är inte jag... Tanken penetrerade hans sinnen likt ett spjut. Detta är inte jag... Aldrig hade Erik känt som han gjorde. Aldrig hade han varit så arg. aldrig hade hans kropp skrikit på det sättet. Arya...

Han bröt ytan med ett gastande. Hans lungor sög in så mycket luft de kunde. Han frustade och flåsade. Höll krampaktigt tag om Friggas man medan hans kropp hängde löst flytande i vattnet. Hans panna lutades mot hennes nacke.
"Frigga, vad, vad ska jag göra..?" hulkade han ut genom darrande läppar. Hon vred sitt huvud och såg på honom, frustade lätt.
"Jag vet, jag vet, men hon ljög." snyftade han fram. Freja ruskade på huvudet och puffade på hans kind med sin lena mule.
"Frigga..." Han släppte taget om hennes man och lade armarna om hennes hals så gott han kunde. Han nådde inte riktigt runt trots sina bastanta, långa armar.
Hon svek mig likt ingen annan..." Orden lämnade hans läppar i en plågad viskning. Med en suck släppte han taget om Frigga och började simma. Han simmade och simmade, simmade och simmade. Tills han befann sig i mitten utav sjön. Solen hade stigit på himlavalvet och sken snett ned på honom. Fick vattnets krusningar att glittra. Han drog in ett djupt andetag. Tatueringarna slutade att lysa och den brännande känslan försvann helt även om hans kropp nu var märrad med två typer av märken. Bläcktatueringar de äldre hade givit honom och svarta ärr tatueringar där hans magi hade bränt honom, försökt ta sig ut och exploderat i all ilska och smärta han hade känt.

Hans kropp rätade ut sig, flöt mitt i sjön. Blicken upp mot himlen.
"Jag älskar henne över allt annat. Oavsett vad hon heter så är hon min Arya."
"Det finns ting som ej kan namnges..." Erik ryggade till och fick en kallsup från den plötsliga rösten vid hans ena öra. Han snodde runt men där fanns ingen.
"Jag inbillar mig." muttrade han frustrerat, "nu är jag så slutkörd att jag hör röster."
"Jag försäkrar, min existens är inte inbillad." Rösten igen, nu bakom honom, Erik snurrade runt med ett par tag av sina armar, men ingen var där.
"Va i-" Ett fnitter hördes, likt vindens visslingar.
"Jag försäkrar, jag är här." Erik såg ner mot sina fötter där ett par gröna ögon glimmade. Han ryggade till, hans kropp plötsligt på helspänn. Ansiktet nedanför hans fötter log och blottade gnistrande vita tänder i spetsiga former. Sedan var det borta.
"VA I-"
"Åh, se inte så förvånad ut. Det är du som inkräktar." Rösten var bakom honom, han snodde runt igen och där var röstens ägare. Hennes huvud ovanför vattenytan.

Hennes ögon avlånga och djupa, som ett grönt hav. Hennes hy grå och kroppen täckt av silversmycken. Genom det klara vattnet kunde Erik tydligt se den långa breda stjärten med grön fjäll och de simhudsbeklädda händerna med sylvassa naglar. Han drog efter andan. Han hade läst om vattenfolket många gånger men aldrig trott att han skulle möta någon. De var skygga, men vildsinta varelser med andra lagar än de som vandrar ovanför vatten.
"Vem är du?" Hans röst något ostadig och han bannade sig själv för att tappa andan en kort stund. Kvinnan ler, ett inbjudande, farligt leende och hon simmade runt honom i kraftlösa rörelse så mjuka att Erik knappt kunde uppfatta dem alls.
"Du vet mitt namn, eller hur..?" Hennes röst var mer i säng än tal. Den var obehagligt mjuk och oönskat inbjudande. Erik såg in i hennes ögon, studerade silversmyckena så gott han kunde genom vattnet.
"Alliandra." Kvinnan bröt upp i ett leende,
"Du kan mitt namn, mannen från nord." Kvinnan simmade närmre, hennes stjärtfena nästan lindad om hans ben, "Men, du vet, allt kan inte namnges...

Erik frustade till när hennes iskalla hand snuddade vid hans kind. Det var som att bli smekt av en isbit. Han ryggade lätt tillbaka. Hon skrattade,
"Ibland, har ett namn ingen mening för namn är skapta ord, gjorda av oss för att sortera och kategorisera. Dela och hindra. Men det är inte därför du är här. Erik flämtade lätt, hans kropp började bli trött. Det började bli tungt att simma.
"Du, min kära, är här för att du vet att det du växt upp med en lögn. Namn, som så många andra människoskapta ting, är strypande. Som landgränser. Jorden tillhör ingen. Jag må vara härskare över vattenfolket i denna sjö men sjön är inte min. Varelserna är inte mina. Många av dem är namnlösa och fria. Som naturen tänkte dem. Mitt namn, är människogivet. Vet du mitt sanna jag?" Erik sväljer hårt, vattnet runt kvinnan blir kallare och kallare. Som om hon kylde ner det med sin kalla kropp. Han skakade på huvudet. I alla historieböcker benämndes hon som Alliandra. Inget annat.
"Hihi, inte jag heller. Men jag är fri. Fri att vara vem än jag är. Utan namn som bojor. Som, såhär." Hon sjönk ner under vattenytan med ett flin och i nästa sekund simmade hon runt runt runt honom tills hon blev en suddig massa under ytan. När hon saktade av var hon inte längre den obehagligt vackra vattenkvinnan utan en vanlig vattenbest. Den såg upp på honom med samma gröna ögon, sedan simmad den runt honom igen, blev en massa och sakta sedan av. Nu en gigantisk fisk med grönrandig fjäll och breda fenor. Fisken simmade om honom igen och blev kvinnan ännu en gång. Erik flämtade, hans huvud snurrade.

"Jag förstår inte."
"Dumma människa, din best till riddjur bad mig hjälpa dig och du lyssnar ju inte! Ser ju inte ens vad som visas upp för dig. Dumma människa. Låsta människa. bundna människa, tsk.... Ett namn är en bindning. Jag har inget namn. Jag är fri att vara den som jag i var sekund är, villkorslöst. Jag är fri. Nu kan inte människor skifta skepnad. Men, ni har tusentals sidor. Även om kroppen stannar den samma så formar ni er efter era bojor, era namn. Otänkbart för oss men gripande bestämt för er att det ska vara så. Men det finns de, som antar många namn, eller inga, och är mer. De är så mycket mer än en varelse med en enda namngivelse. Hon, är större än dig." Erik försökte ta in allt kvinnan sade, men innan han ens hade hunnit svälja flinade hon och försvann ner i sjöns svarta djup.

Hans kropp var kall och han huttrade. Musklerna var trötta och det var svårt att simma in till land igen. Hans hjärna gick hela tiden på högvarv, hon är större än dig, hon är större än dig, hon är större än dig, hon är större än dig... Orden upprepade sig om och om igen. Hundratals gånger innan han äntligen nådde fast mark och Frigga som stod på stranden. Han frustade, flämtade, hulkade och skakade okontrollerat. Men solen värmde honom, den varma vinden smekte hans hår och kläder torra medan han låg där på stranden med slutna ögon. Aryas leende ansikte framför hans inre öga.
"Frigga... Tack..." viskade han ut medan ilskan ebbade ut helt. Känslorna av svek fanns där stadigt och smärtan likaså men nu var de inte så påtagliga för Arya var viktigare, större. Men trots det kunde han inte röra sig. Inte ännu. Trots att solen hade börjat ta sig ner från himlavalvet, långsamt. Smärtan var fortfarande för intensiv och han var rädd, rädd för sig själv. För de darrande händerna, de skakande axlarna. Rädd för sina egna ord. Han satte sig upp, lade armarna om de uppdragna knäna och Frigga lade sig ner vid hans sida. De satt där på stranden och såg ut över den gigantiska sjön. Han skulle hitta henne, skulle ta sig till henne. Men, inte än.

Leela - Skogen i Öst
Sju dagar hade passerat sedan hon senast såg Ash. Sju dagar hade hon spenderat ensam i Östs skogar, orolig för sin vän. Sju dagar hade hon gjort allt i sin makt för att få kontakt med prinsessan men det tyckte sig extremt svårt. Var gång hon försökt närma sig Osianbyn hade någon av dess invånare alltid varit i närheten och nästan avslöjat hennes inkräktarförsök. Natten då hon, Priyanka och Ranveer smugit sig in i byn hade det gått mycket enklare då nästan alla Osianer samlats på en och samma plats på en gång. Nu var de utspridda, med vakande ögon överallt. Flera gånger hade Leela tvingats gömma sig och de två hästarna hon skötte för att någon närmat sig gläntan som fungerade som deras provisoriska läger. Ju längre tid som gick från att hon sist sett Ash destå oroligare blev hon. Prinsessan hade varit allt annat än hel då de möts och att inte veta vad som hänt efter att hon lämnat platsen höll på att driva Leela till vansinnet.

Under sina sju dagar i Öst hade Leela även mottagit ett brev från sin svägerska Layan som arbetade som läkare vid kungliga palatset i Söder. Layan hade tidigare varit gift med Leelas äldre bror Hasin Nayar som dött under Det Röda Kriget. Nu var hon höggravid med Hasins barn och upp över öronen orolig för saker som försig gick i Söder. I sitt första meddelande till Leela berättade hon om en incident som hänt i fängelsehålan i palatset. Parvati, en nära vän till främst Ashiwarya men också Leela lite grann hade överfallits av en galen intagen och beskrivit hur hon räddats av en ung slavflicka vid namn Mayya. Leela visste precis vilken Mayya som Layan oroade sig för att Parvati mött men hon hade inte tid att ta tag i det problemet för tillfället. I sitt svarsbrev till sin svägerska hade hon skrivit att hon skulle ta en närmare titt på vad som hänt Parvati så snart hon var tillbaka i Söder. Hon bad också Layan om att hålla Priyanka och Ranveer i schack tills hon var hemma igen. Vid det laget skulle hennes syster och svåger vara hemma vilken dag som helst med en ihopljugen historia om hur prinsessan dött och varför Leela inte var med dem tillbaka. Kungen och drottningen av Söder fick inte få reda på någonting innan Leela fått kontakt med prinsessan och själv kunde tala med dem. Om Priyanka och Ranveer mötte kungen och drottningen i tron att Ash var död var risken stor att ett fruktansvärt krig skulle bryta ut över hela Bayrios, vilket Leela skulle göra allt i sin makt för att förhindra.

Hon hade just skickat iväg sitt svar med färgugglan Layan sänt sitt meddelande med när hon kunde höra ljud inifrån skogen. Det lät som om någon, en människa, var påväg mot glätan Leela befann sig i. Snabbt gömde sig generalen bakom en tjock trädstam, men denna gången förde hon inte undan hästarna. Hon kunde nämnligen känna igen stegen på den som kom. Det var inte en Osian, trots att personens steg lät tunga vägde den inte alls så mycket som de långa Österlänningarna gjorde. Personen var dessutom mycket kort, det kunde höras på hur korta steg den tog vilket också uteslöt de tre Letoyanerna som vistades i området. Personen kom ut i gläntan med ryggen mot Leela. Mycket riktigt var allt utom hennes hår väldigt kort och hennes kropp mycket liten. En enorm glädje sköljde över Leela, men hon kände sig inte helt lättat. Trots att Leela inte ens kunde se hennes ansikte var något med kvinnan märkbart fel.

Leela tog ett kliv åt sidan så att hon stod precis bakom ryggen på sin vän som stannat upp vid synen av hästarna.
”Ash.”

Arya - Skogen i Öst
Arya vände sig långsamt om och drog efter andan vid åsynen av sin vän. Leelas vackra ansikte speglade ett uttryck av glädje men även sorg och tydlig oro.
”Ash.”
Leela tog tre snabba steg och fångade Arya i en stark omfamning. Arya tog ett par sekunder på sig att lyfta sina armar till generalens rygg och krama henne tillbaka.
”Leela.” viskade hon.
Hon visste inte vad hon kände för något på insidan. Hon var fortfarande fast i sina mörka avgrunder och smärtan från Eriks hårda ord pulserade fortfarande genom hela hennes kropp, men på något vis gav mötet med Leela henne ändå någon form av ljusglimt i allt mörker.

Leela drog sig tillbaka efter ett litet tag men höll fortfarande om Aryas axlar - inte midja, så som hon en gång i tiden skulle gjort.
”Ash, varför är du här?” sade Leela med rynkad panna och synade henne, ”vad har hänt?”
Generalens blick hade glidit över hela Aryas kropp. Hon var fortfarande iförd Eriks skjorta, den trasiga kjolen och manteln hon fått sju dagar tidigare. Manteln fungerade som en helteckande klänning, Arya hade sett till att hålla den helt stängd över de andra kläderna under de sju dagar hon befunnit sig i Öst. Men på något vis hade knäppet i halsen gått upp under hennes tunga promenad i skogen och tyget hängde bara på måfå över Aryas axlar och rygg och avslöjade hur lätt klädd hon var där under. Leelas blick hade också stannat vid Aryas händer. Till Aryas egen förvåning var de alldeles blodiga. Såret som Priyanka orsakat henne i handen var helt upprivet och färgade hela Aryas underarm röd av blod. Också den andra handen var full av blodiga sår. Arya stirrade på sina händer. När hade detta hänt? Hade hon inte snubblat och fallit ner i en stenig backe efter att Erik lämnat henne? Minnet av händelsen var svagt och avlägset, men då hon såg ner på sina blodiga, sårade ben tycktes det allt troligare. Hon såg upp på Leela igen som skakade på huvudet.
”Säg ingenting, låt mig hjälpa dig först. Du behöver nya kläder.”

Arya satt tyst på marken mittemot Leela under hela tiden hon tvättade och band om hennes händer och ben. Leela berättade om vad hon haft för sig i Öst sedan de sågs senast. På någont vis tyckte det sig helt otroligt att Leela undgått att bli upptäckt trots allt hennes smygande i det främmande landet. När förbanden var färdiga reste sig den andra kvinnan från marken och gick bort till Daya som lugnt stått och betat i ett hörn av gläntan.
”Har du tagit hand om henne hela tiden?” frågade Arya och det var det första hon sagt sedan hon kom till gläntan. Leela vände sig om och nickade.
”Hon är fin, inte bråkat om någonting. Följt med mig och Odra när vi gömt oss och inte stuckit en enda gång, men hon verkar inte förstå mina kommandon. Hon lyssnar inte på vad jag säger åt henne.”
Arya skakade försiktigt på huvudet.
”Det är för att jag alltid talar Gammal Garudiska med henne. Hon bryr sig inte om något annat.” hon gjorde en kort paus, ”heter din häst Odra?”
Odra var inom den Garudiska tron kaosets gudinna. Sällan kom det goda ting från henne. Leela vände sig om och log ett av sina speciella Leela-leenden.
”Fantastiskt, eller hur? Det var en grej mellan främst mig och Priyanka när vi tilldelades våra hästar. Ranveers häst hette redan Sachi, så vi namngav min Odra och hennes Daeva.”
Arya spärrade upp ögonen. Sachi var elden, vreden och krigets gud, ett ganska vanligt namn bland krigshästar, men Daeva var ondskan, mörkrets och dödens gudinna. Helvetets och alla demoners härskarinna, allt ont kom från henne. Daeva, Sachi och Odra bildade tillsammans Mörkrets Tre Gudar, Andhere Bhagavaan.
”Stackars hästar.” sade Arya, men var ändå inte helt förvånad över det. Att Leela namngav sin häst efter kaoset var ganska passande med tanke på hennes egen personlighet. Att Priyanka namngav sin häst efter döden och ondskan var efter händelsen sju dagar tidigare, föga förvånande. Leela fnös lätt med ett leende på läpparna och öppnade en väska som hängde över Dayas rygg. Den hade inte hängt där när Arya lämnade palatset i Söder. Arya rynkade pannan.
”Vad är det?”
”Tja, med tanke på att du rymde iväg mitt i natten med en Letoyansk prins utan så mycket som ett par skor på fötterna så tänkte jag att du kunde vara i behov en del saker.”
Arya höjde på ögonbrynen samtidigt som Leela vände sig om och slängde något röd-brunt i ansiktet på henne. Arya drog bort förmålet från sitt ansikte och höll upp det framför sig så hon kunde se vad det var. Kläder. Hon sänkte plaggen (ett par bruna byxor i Aryas storlek, anpassade till att rida och röra på sig och en halvlång kopparröd tröja, gjord för precis samma sak) och såg upp på Leela.
”Hur kom du in i mina rum?”
”Kehlani släppte in mig.”
Arya förvånades över två saker i det Leela sagt. Både att Leela fortfarande tilläts att säga drottningens förstanamn utan vidare men också att mostern fortfarande brydde sig tillräckligt mycket om Arya att hon såg till att hon hade hela, rena kläder att ta på sig - och annat bra att ha utanför Söder. Efter att hon rymt iväg med Erik trodde Arya att mostern skulle hata henne för det hon gjort. Leela tycktes förstå i vilka banor hennes vän tänkte.
”De älskar dig Ash.” sade hon och det fick Arya att titta upp, ”vad du än tror om det.”
Arya skulle just öppna munnen för att svara men Leela lät henne inte säga någonting.
”Nu får du ta och byta om. Du kan inte gå klädd sådär något mer.” hon lade armarna i kors och rynkade på näsan då hennes blick föll över Eriks skjorta, som var ganska smutsig vid det laget, ”och du har en hel del saker att förklara för mig.”

Arya bytte om under tystnad. Leela sade ingenting heller utan verkade plötsligt ha blivit väldigt upptagen av sina egna händer. Det hela kändes väldigt konstigt. Med tanke på vilken typ av relation hon och Leela hade haft och det hon nu, förhoppningsvis fortfarande, hade med Erik kändes det nästan fel att göra det som för 10 år sedan skulle varit helt naturligt. Men ingen av dem sade något om det hela. Inte förens Arya tagit av sig Eriks skjorta och precis skulle dra den nya tröjan över huvudet ljöd Leelas röst igen. Men nu hade den en helt annan ton än tidigare.
”Vad i-” generalen tog ett par steg framåt samtidigt som Arya backade. Hon hade bara ett underplagg på sig på överkroppen. Leela stannade upp, fångade först Aryas blick och grep sedan tag i en av hennes armar. Nu när hon knappt hade något på sig var orden på hennes armar helt blottade och Arya insåg att det var det som Leela reagerat på. Generalen stirrade först bara på det hennes syster skurit in på hennes väns armar, men sedan skakade hon hastigt på huvudet, vände sig om och gick iväg en bit från Arya. Ett kort vrål steg upp ur Leelas strupe vilket fick Arya att hoppa till och backa ett par steg, hon stod inte ut med mer vrål.
”Snälla, Leela, det är ingen fara jag-”
”INGEN FARA!?” Leela snurrade hastigt runt och mötte Aryas blick, ”Ash! Hon torterade och försökte mörda dig! MÖRDA DIG! Hon har helt tappat förståndet!”
Arya drog snabbt den långa tröjan över huvudet för att dölja såren på sina armar.
”Men hon misslyckades. Jag är okej, ingen skada skedd...”
Leela spärrade upp ögonen.
”Ash, hur kan du säga så? Hon har skadat dig illa! Du hade varit död om du inte hade räddats av-”
Hon avbröt sig precis innan hon sade prinsens namn. Varför var inte helt klart då Arya var ganska säker på att Leela kände till Eriks namn. Men kanske var det på grund av hur Aryas ögon plötsligt tårades och hur hela hennes kroppställning slokade som en vissen blomma. Leelas panna fick en rynka mellan ögonbrynen och när hon lade märke till vilken humörsvängning Arya gjort vid omnämnandet av Erik.
”Ash...” sade hon försiktigt med huvudet på sned, ”varför är du här alldeles ensam?”

Orden på hennes armar var ombundna med badage och hon var klädd i de nya kläderna som Leela haft med sig. De satt mitt emot varandra på marken igen och Arya hade berättat allt vad som hänt mellan henne och Erik efter att hon talat om för honom att Arya inte var hennes födelsenamn. Hon skakade på huvudet och tårarna på hennes kinder blänkte i det nu klara dagsljuset.
”Han hatar mig och jag förstår inte varför.”
Leela hade suttit tyst hela tiden Arya berättat, men ju längre de kommit i händelseförloppet destå stelare hade hon blivit. Arya granskade Leela genom grumliga ögon.
”Varför är du så tyst?”
Leela rykte till och suckade.
”Ash...” sade hon, ”namn i Norr betyder mer än vad de gör i Söder.”
Arya rynkade pannan.
”Vad menar du?”
”Precis det jag säger. Namn betyder mer i Norr än det gör i Söder.” Leela suckade igen, ”Det är allt för dem. En Letoyans namn är hela hans identitet. Det talar om vem han är, vart han kommer ifrån, samhällsstaus... allting. Det är jätteviktigt för dem. Att beröva en Letoyan på hans namn är mental tortyr.”
”Men...” Arya hade lite svårt att ta in det hela, ”varför?”
”Varför vet jag inte. Det bara är så antar jag, precis som vår familj, blod, härkomst är allt för oss.”
Det viktigaste för en Garudier var dess blod, vilket var en självklarhet i Söder. En person utan familj stod lägre i samhället än ett djur. Den ansågs inte ha några rötter, utan enbart vara ett fallet blad utan funktion. Härkomst var viktigast av allt. En stor familj med djupa rötter långt tillbaka i tiden var det finaste man kunde ha. Det värsta man kunde göra mot en Garudier var att skada dess familj, på samma vis som det värsta en Garudier kunde göra var att skada sin egen familj. Otrohet och äktenskapsbrytande var straffbart och alla brott som begicks mot ett syskon hade dubbelt så hårda bestraffningar än om de begåtts mot någon annan. Ens familj var ens allt och ens identitet. Själv hade Arya alltid varit starkt emot systemet. Visst var det fint i sig att familjen värderades så högt, men hon hade alltid stått emot att definieras utifrån någonting man själv inte kunde styra, eller utifrån vilka andra människor var. Dessutom, var det i hennes ögon helt fel att förtrycka en redan utsatt människa som saknade familj. Föräldralösa barn hade det oerhört svårt i Söder. Arya nickade, åt vad visste hon inte riktigt. Kanske för att hon smått började förstå varför Erik tagit så illa upp över att hon inte gett honom sitt födelsenamn.
”Hur vet du det här?”
”Ash, jag berättade just för dig att beröva en Letoyan på dess namn är mental tortyr. Vill du verkligen veta hur jag vet det?”
Något vände sig i magen på Arya och hon skakde lätt på huvudet.
”Precis.”
Arya satt tyst ett litet tag och smälte allt det som Leela berättat för henne. Det hela började smått te sig klarare för henne varför Erik blivit så upprörd då hon inte gett honom sitt födelsenamn. Om namn var allt för Letoyaner, på samma vis som härkomst var allt för Garudier, förstod hon hur illa Erik sårats över vad hon gjort. För honom var det som att hon hade nekat honom hela sig själv, nekat att ge honom sin kärlek. Visst fanns det många punkter som Arya medvetet inte talat om för Erik, helt enkelt för att hon inte vågade, men namnet var inte ett av dem och om han värderade det så högt ville hon ge honom det mer än allt i världen.

På skakiga ben började Arya att resa på sig och gå mot Daya.
”Vart ska du?” frågade Leela och reste på sig för att följa efter.
”Jag- jag måste hitta Erikk. Han- jag-”
Leela var snart ifatt och ställde sig mellan henne och hästen.
”Ash, vänta, du kan inte gå nu, det är en massa saker jag behöver tala med dig om.”
Arya skakade på huvudet.
”Jag kan inte nu. Jag måste hitta honom, jag... måste. Han är viktigare än allt.”
Leela var tyst och höll Aryas blick i ett par sekunder. Sedan sänkte hon sin blick och började snurra på en ring honhade på sitt ringfinger. Arya iaktog hennes rörelser men hennes ögon smalnades då hon såg närmare på ringen.
”Jag förstår.” sade Leela något sorgset och tittade upp igen. Arya grep då blixtsnabbt tag om hennes handled och lyfte handen med ringen närmare sitt ansikte. Leela slet undan sin hand men Arya hade redan sett allt hon behövde se.
”Hur länge?”
Leela var tyst en kort stund.
”Tre månader.”
”Innan dess?”
”Tre år.”
”Innan dess?”
”Länge.”
Arya lät ett litet, litet leende visa sig över läpparna.
”Jag är glad för din skull. Er skull.”
Leela nickade och log ett litet leende tillbaka.
”Tack.” sade hon och klev ur vägen så att Arya kunde bestiga Daya. Men innan Arya hunnit kliva upp drogs hon in i en mjuk omfamning av sin vän.
”Jag ska till Väst och fixa min arm innan jag återvänder till Söder.” sade Leela med armarna om Arya, ”hör av dig om du behöver mig.”
Arya nickade.
”Tack.”
Hon satt upp på Daya och skulle precis styra hästen ut ur gläntan då Leelas röst ljöd igen.
”Förlåt mig.” sade hon, ”för allting.”
Arya höll hennes blick ett litet tag innan hon gav sin vän ett nytt litet, förlåtande leende och smackade på Daya.