Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

På konungens order släppte vakterna greppet om hetären och tog ett steg tillbaka. Octavia vinglade då till och la armarna omkring sig själv. Hon höll huvudet sänkt och blicken nere i golvet. Allt för att bli så liten som möjligt och visa respekt mot kungligheterna. Hon lyssnade till deras ord och stelnade till när Philip sade att hon skulle låsas in. Om saker inte fungerade annorlunda här så var en avrättning inte alltför långt borta. Hon hade trots allt gett sig på en havande drottning.

Leonidas såg mellan människorna i rummet. Han hade valt att avvakta och iaktta händelsen på avstånd. Men även han kände stor ilska mot hetären. Dels för vad hon hade gjort mot Cleopatra, men också för att hon klart och tydligt hade ignorerat hans order om att lämna slottet. Men trots det kände prinsen att flickan var annorlunda. Antingen hade hon faktiskt förändrats, eller så var det bara ännu ett av hennes listiga påhitt för att få stanna kvar.

"Philip, hon ska ingenstans! Hon arbetar för mig, din drottning som bär på ditt barn som du ska lämna för ett krig!" sade Cleo upprört och la sin hand på Octavias axel. "Allt gällande Octavia går genom mig först." sade hon kort till vakterna. Hon var för ilsken för att någon skulle vilja säga emot henne, inklusive Philip. Han stirrade på henne en stund, försökte verkligen att inte låta ilskan ta över då han inte gillade hennes ordval eller tonfall. Han tog istället tag i Cleos arm och drog med henne ut från rummet, ville ta allt privat. Cleo gnydde tyst till då hans grepp var hårt och gjorde ont. Han släppte henne inte förrän de befann sig i hans egna kammare.
"Har du blivit galen? Är du min drottning? Jag gjorde dig till drottning, du ska lyda mig. Inte tvärtom!" röt han, lät ilskan ta över för en sekund och örfilade henne. Cleo föll till golvet av den kraftfulla örfilen och la handen över sin kind. Hon rynkade lite på pannan och försökte stoppa tårarna som vällde fram med lyckades inte. Hon sa inget utan reste sig upp på skakiga ben och skyndade sig ut från hans kammare, vägrade lyssna på ursäkterna som han rabblade ur sig.

Ocatvia vågade först titta upp när konungen tog tag i sin hustrus arm och drog med henne ut från rummet. När de försvunnit genom dörren mötte hon prinsens blick och kunde då se besvikelsen i hans ögon, vilket fick henne att svälja nervöst.
"Förlåt mig", viskade hon, men Leonidas vände bara ryggen åt flickan och började istället gå i riktning mot Philips kammare. Han kände på sig att någonting inte stod rätt till och kunde snart höra broders vrede och hur någon föll till marken. Han ökade hastigheten, men hann inte långt innan Cleopatra kom mot honom i full fart, med handen mot sin röda kind. Utan att riktigt tänka klart på vad han gjorde eller var de befann sig mötte han upp drottningen och drog henne till sig.

Cleo tittade upp då hon plötsligt var i någons famn. Hon andades lättat ut då det var Leonidas, blev bara mer säker på att sina känslor för honom. Hon tryckte ansiktet mot hans bröstkorg och slöt ögonen, tillät sig själv att gråta ut.
"Snälla lämna mig inte." viskade hon och snyftade till. Hon tittade upp på prinsen och svalde hårt, visste inte vad hon skulle ta sig till längre eller hur hon skulle hantera något.

Leonidas öppnade munnen för att svara, men kunde inte finna de rätta orden. Det var hans plikt att bege sig ut i krig, en order från hans far, och därmed var det inte upp till honom ifall han skulle resa eller inte. Så istället för att säga någonting hyschade han tyst för att lugna Cleopatra och drog henne närmare intill sig.
"Jag kommer tillbaka..", sa han till slut med en dämpad röst och flyttade en hårslinga som fallit ner i flickans ansikte. Kunde då se det röda märket som örfilen lämnat ifrån sig.

Cleo nickade lite och vred direkt bort huvudet, ville inte att han skulle se märket. Det brände otroligt mycket på hennes kind så hon listade ut att det nästan lyste rött. Hon smekte hans arm och drog sig försiktigt undan.
"Kan jag komma till dig inatt?" viskade hon och tittade hoppfullt på honom. Prinsen var den enda trygghet hon hade i palatset, Philip hade förlorat henne i samma sekund han höjt handen mot henne. Visst var det vanligt att det förekom bland gifta par, men hon hade aldrig förväntat sig ett sådant beteende av Philip.

Leonidas hade lovat sig själv att stänga av känslorna för drottningen, att bara fokusera på kriget och faderns order. Men efter allt som hänt var det inte längre ett alternativ. Så istället för att neka Cleos ord nickade han till för att sedan luta pannan mot hennes. Kom på sig själv med att blunda till och dra in den välkända doften som han längtat efter. Han förstod då att det här var det enda rätta. Människor var inte gjorda för att styra över sina egna känslor, ännu mindre att utesluta dem, så enkelt var det.

"Jag älskar dig." viskade hon innan hon drog sig undan från honom. Hon smekte lätt hans arm innan hon gick till sin kammare. Hon torkade bort tårarna och la håret så att det täckte hennes röda kind. Hon skickade ut vakterna direkt och kollade på Octavia. "Är du okej?" frågade hon och log svagt, tänkte inte visa att hon var ledsen eller något. Hon satte sig ner på soffan igen och smekte sin mage, det lugnade henne rejält att hon aldrig skulle behöva vara ensam när barnet väl föddes.

Philip hade sett hur Leonidas och Cleo hållit om varandra, om det var under andra omständigheter så hade han blivit rasande men han förstod att Leonidas tröstade Cleo när hon sökte tröst. Han gick ut från kammaren och kollade på sin broder med en förtvivlad blick.
"Vad har jag gjort?" frågade han och drog handen över ansiktet.

De tre orden fick Leonidas att känna en värme som gick igenom hela kroppen. Han gav Cleo ett svagt leende, drog handen genom det långa håret, och utan att säga någonting tittade han efter henne, följde varenda rörelse tills hon försvunnit ur sikte. Det gjorde att han inte lade märke till Philip förrän han stod vid hans sida igen. Han stelnade till, men eftersom kungen inte visade några tecken på att vara arg la han därefter armarna i kors med en suck.
"Jag kan inte hjälpa dig den här gången, Philip", svarade han ärligt, då broderns handlingar fortfarande bringade fram en ilska inom honom. "Inte efter det här...".

Octavia fick fram en hoppfull blick när drottningen återvände in i rummet. Hon tittade storögt efter vakterna och nickade sedan försiktigt som svar på frågan.
"Jag är okej", svarade hon med en dämpad röst samtidigt som hon satte sig intill sin vän. Kunde då se det röda märket från örfilen, men valde att inte kommentera det. Istället la hon en hand mot flickans överarm. "Är du...okej?".

Cleo tittade på flickan och höll sig från att bryta ihop när hon hörde den enkla frågan. Hon var allt annat än okej, men trots det så nickade hon bara som svar. Det kändes inte som rätt läge att berätta om hur hon verkligen mådde och vad hon tänkte göra närmre natten. Hon suckade lågt och drog handen över ansiktet.
"Jag fick svar på min fråga iallafall." log hon svagt och kollade på henne.

Philip rynkade lite på pannan och svalde hårt, hade inget bra svar utan nickade lite.
"Hon skämde ut mig framför alla. Jag var tvungen." sade han tyst, behövde ha någon ursäkt för sitt beteende annars skulle han inte klara av att förlåta sig själv för örfilen.