Prs tippest & JustAFriend

Tomheten spolades iväg när en våg av ångest, skuldkänslor och smärta sköljde in. Efter några sekunder samlandes av kraft satte han sig med huvudet begravt i knäna och armarna som kramade benen tätt intill sig. Vaggade fram och tillbaka. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt ont. Tomheten som tidigare fyllt ögonen byttes nu ut av tårar. Elliot fick ordspråket "att gråta floder", framstå som en underdrift. Han grät. Som aldrig förr. Tyst tyst. Han kved till lite. Skakade på huvudet. Trots att hjärnan kokade så gick det inte att tänka klart. Allt hade varit som i en dimma och även om dimman lättade så var allt fortfarande suddigt. Nu berodde det nog dock mer på tårarna som skymde hans synfält, men ändå. Han var där men inte riktigt där.

Vad hade hänt om Seb inte hade kommit dit i tid? Hade Elliot fortfarande ramlat ihop i en hög på trottoaren? Eller hade han hoppat? Tankarna förvärrade gråten så han slutade. Så gott han kunde.
Han visste inte om han skulle krama Elliot eller inte. Tänk så ville Elliot inte bli vidrörd av Seb? Tänk så hatade Elliot Seb? Ärligt talat skulle Seb hatat sig själv om han var Elliot.
Men han slog armarna runt den äldre ändå. Oklart om det var för att trösta sig själv eller för att agera stöd till Elliot. Kanske en blandning av båda. För han behövde den där kramen. Behövde ha Elliot nära, behövde känna av den värmen som bildades mellan dem, ville bara vara säker på att Elliot var där på riktigt. Levande.

Han kände Sebastians armar runt sig. Men likväl inne på toaletterna kunde han inte förmå sig att krama tillbaka direkt. Han var förstenad för ett ögonblick innan han långsamt slingrade armarna runt den andre. Tankarna började tränga sig in i skallen men de var så många att de var svåra att upptäcka en och en. Det blev liksom en sörja. Även om smärtan långsamt började avta så var den fortfarande för stark för att hantera. Han var för svag för att säga emot impulserna. Han var för svag för att ställa sig upp. Och hoppa.
Han klamrade sig fast runt Sebastian likt en magnet. Hårt. Han var den enda som fick honom att stanna. Tryckte sig så nära det gick. Kände Sebastians tårar. Kunde inte minnas att han sett Sebastian gråta. Ögonen hade ju varit tårögda en annan gång och nu hade han ju inte sett Sebastian i ögonen, så det var ju iofs inte så konstigt. Deras tårar blandades i alla fall.
"Jag..måste...härifrån..nu", viskade han desperat mot den yngre axel. Han kunde inte stanna där mer. Det kröp i hjärtat.

Det kändes som att hjärtat skulle brista när Elliot inte kramade tillbaka direkt. Sebs tårar blev om möjligt ännu envisare men han kunde inte förmå sig till att dra sig undan. Som tur var så kramade Elliot tillbaka efter en stund. Sebs hjärta lättade, hela kroppen lättade, men inte allt för länge. För det dröjde inte länge förrän han insåg att den enda anledningen till att Elliot kramades tillbaks var för att han kände sig tvungen. Han hade ett för stort, för bra hjärta för att kunna avvisa Seb. Elliot var genomgod. Seb var högst tveksam till att det fanns ett enda ont ben i hela kroppen på honom. Elliot var så annorlunda än han själv.
"V-vill du hem?" frågade Seb osäkert. Hans röst var aningen sprucken men ärligt talat så orkade han inte bry sig. Mjukt drog han tummen över den äldres rygg.

Han skakade på huvudet. Hem var den sista platsen han ville till.
"Nej, vart som helst... bara inte här. Eller hem", la han snabbt till snörvlandes. Han behövde komma bort. Nu. Fort. Det kvittade om det var busken han suttit i innan eller Sebastians källare. Han behövde bara komma bort. Innan dess var det ingen idé att ens försöka lugna sig.
"Snälla släpp inte", han klamrade sig fast ännu hårdare. Grät ännu mer om det ens var möjligt.

Om inte hem till Elliot... Var skulle de då? Hem till Seb? Fan, om han släpade hem Elliot, vad skulle Brandon göra då? Skulle han berätta om det han sett för deras föräldrar? Seb var inte redo att komma ut inför dem. Var inte redonatt komma ut överhuvudtaget.
”Elliot”, viskade han och blev nästan lite chockad av hur hårt Elliot klamrade sig fast vid honom. Det var dock behagligt, för han behövde den där kramen, och det gjorde så att han kunde hålla värmen. Och så var det ju Elliot. ”Jag vet inte var vi ska nånstans.”

Han visste inte heller. Bara inte här. Han drog sig undan.
"En buske, vad som... Jag måste bort", hjärtat fortsatte rusa.
Elliot kände hur flämtandet övergick till hyperventilation. Paniken inom honom växte sig återigen större och större fast på ett annat sätt den här gången.
"Snälla snälla snälla snälla...", med uppspärrade ögon. Han drog frustrerat i håret. Bet hål i läppen. Kände blod tränga sig ut. Dunkade bakhuvudet i gallret bakom. Igen och igen. Han förtjänade det. Och så fick det honom att fokusera på något annat. Han ville bara fly från sin kropp. Sin dumma, fula, äckliga kropp.

Seb visste inte hur han skulle reagera. Vad han skulle göra. Han kände sig meningslös och känslokall. Känslokall för att han inte alls förstod varför Elliot reagerade som han gjorde. Han la handen på Elliots bakhuvud för att få honom att sluta dunka huvudet mot gallret.
”Elliot, Elliot”, sa Seb och försökte möta hans blick. Blev desperat för att försöka lugna ner honom. Det kändes omöjligt, för han förstod inte ens reaktionen överhuvudtaget. ”Lugna dig. Andas.” Han drog honom närmre sig och lät hans ansikte vila mot sin axel, funderade för fullt på var han skulle ta honom någonstans. Hem? Fan. Det var det enda alternativet han egentligen hade.

Det kröp i skinnet. Om någon minut skulle allt vara över men den tanken slog honom inte över huvud taget. Tänkandet fungerade inte som det borde. Och allt och allt. Nej, verkligen inte. Men hyperventilerandet och paniken åtminstone. Det kunde ju dock inte Sebastian veta.
"Jag dör, jag dör, jag dör", snyftade han helt övertygad och desperat ner mot axeln. Där och då var han helt säker. Svetten flödade. Tårarna forsade. Han fortsatte hyperventilera.
Tills allt stannade av. Andningen saktade in. Tårarna lugnade ner sig. Han kände blodsmaken från läppen och insåg vad som just hänt. Hjärnan hann ikapp. Han skämdes. Även om han obviously var den samma så såg det ut som att han krympt ytterligare. Han skönk liksom ihop. Helt utmattad. Även om han helst inte ville vara där. Där på bron, där andra människor kunde passera, så blev det inte lika bråttom att fly. Han kunde andas igen. Typ.

Det funkade inte. Om än blev det värre. Vad fan skulle han ta sig till? Fan Seb, sluta vara så jävla värdelös. Gör något. Det är ditt fel, fixa det. Du. Är. Hemsk.
"Nej, Elliot", viskade han som svar och drog desperat tummen över den äldres rygg i ett försök att lugna honom. Han fortsatte, med hjärtat bultande hårt i bröstet, desperat.
Och sen var det över. Elliot, Elliot var lugn. Och Seb förstod fortfarande inte vad som hade hänt. Det var värre än det som hade hänt i bildsalen - men det hade han inte heller förstått. Han förstod inte Elliot överhuvudtaget. Förstod inte hur han fungerade. Hur han tänkte. Varför han gjorde som han gjorde. Och Seb hatade sig själv för att han inte fattade. För han ville förstå, så gärna. Mer än allt annat. Ville förstå för då skulle han kanske kunna hjälpa och då skulle han inte vara så hemskt meningslös. Handfallen.