Kraften (femte året)

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


Kapitel 56 - Schema

Till sist måste vi dra oss ifrån varandra. För att hämta andan och vila i den andras ögon. Hur länge har kyssarna varat? Jag vet inte. Vi färdas från en värld till en annan inom en tidsram, men det är som om denna lånade tid stänger allt annat ute. Egentligen vet vi inte mycket om vad som väntar oss, när vi väl nått fram till England. Det är inget vi nämner. Som om vi nu, utan många ord, måste ta igen allt det vi drömt så länge om att göra.
Långsamt blir jag medveten om hans varsamma grepp om silvermånen.
“Du har burit den här länken sedan första dagen du fick den”, viskar han. “Visste du genast vem den var ifrån?”
“Jag anade … hoppades.”
“Det gick inte att ta ögonen från dig den kvällen.” Värmen från hans hand tycks strömma rakt in i länken och vidare till mitt innersta. Han behåller sitt grepp när våra läppar förenas på nytt.



Med ett kvidande insåg jag att det mjukt dimmiga ljuset från tågkupén bytts mot de knivskarpa konturerna i tornrummet. Morgonsolen kom tidigare för var dag och mildrades aldrig av något molntäcke, men vårvindarna runt slottet drog kalla och nordliga. Länken låg orörd runt min hals.

Min första naturliga tanke hade varit att ta av både den och sidenbandet, men så hade jag oundvikligen ändrat mig.

Varje dag skulle de få kännas mot huden.

Som en ständig påminnelse om att vara rädd om människor i fortsättningen.



In i det sista hade vi följt våra rutade scheman, vilka sträckte sig ända till söndagen som avslutade påsklovet. Ganska utmattade satt vi i uppehållsrummets rymliga soffa medan broschyrer om olika yrken i trollkarlsvärlden tornade upp sig framför oss på bordet. Jag kunde ännu inte planera så långt in i framtiden och kände mig matt vid bara tanken på det, men trion vände och vred på de olikfärgade foldrarna. Jag visste att Harry närde en dröm att en gång bli auror. Det skulle förmodligen passa honom bra, men som läget nu var för oss kändes det ändå avlägset.

Det kändes som en lättnad när Fred och George kom och dunsade ner bland oss med fötterna på bordet så att broschyrerna åkte åt alla håll. En del landade på golvet.
“Ginny har pratat lite med oss om dig”, sa Fred till Harry. “Hon säger att du behöver tala med Sirius?”
Det var en nyhet. Jag hade varit så egoistiskt upptagen av att hantera min egen plåga, att jag inte mäktat med att ge Harry mitt fulla stöd eller funderat djupare på hur det kändes för honom. Naturligtvis var det logiskt att han ville tala med Sirius, hans pappas bäste vän som haft en aktiv roll i scenen vi bevittnat i sållet. Skuldmedvetet följde jag samtalet mellan Harry och tvillingarna. Hermione bröt emellertid in:
“Vadå? Var inte löjlig! Med Umbridge som rotar omkring i brasorna och vittjar varenda uggla?”
“Tja, vi tror att vi har hittat ett sätt att kringgå det”, sa George och flinade. “Vi tänkte ändå ställa till lite rabalder imorgon, nu när vardagen börjar igen … vi skulle ju inte drömma om att förstöra lovet, haha … men varför inte ställa till med lite skoj imorgon eftermiddag och avleda rektorns uppmärksamhet, så att Harry kan prata med Sirius?”
“Men även om ni ställer till rabalder och avleder Umbridge”, återtog Hermione med rynkade ögonbryn, “hur ska Harry kunna prata med honom?”
“På hennes eget kontor”, sa Harry så lugnt att man förstod att han länge tänkt på detta. “Det är den enda brasa som inte är övervakad. Hon har själv berättat det för mig, när hon försökte få mig att dricka te med henne och berätta saker om Dumbledore och Sirius.”
Hermione bara skakade på huvudet, som om hon inte trodde att detta skedde på riktigt.
“Du är galen”, sa hon. “Det finns ingen annan förklaring … galen.”
“Hur tar du dig ens in där?” undrade Ron.
“Sirius kniv”, förklarade Harry. “Förrförra julen gav han mig en kniv som öppnar alla lås.”
Hermione tog sig för pannan och såg sedan hjälpsökande på mig.
“Miriam, vad tycker du om det här?”
Jag såg allvarligt från henne till Harry.
“Hermione har rätt. Det är en alltför stor risk. Du riskerar att både bli relegerad och kanske tvingad att dricka veritaserum. Dumbledore är ju inte här och kan förhindra det.”
I samma ögonblick som jag sa namnet på sanningselixiret, kom jag att tänka på att det förmodligen - på grund av Severus list - inte skulle vara lika ödesdigert att inta det. På nytt genomfors jag av hopplös längtan. Skulle den känslan aldrig någonsin upphöra? Jag tvingade mig tillbaka till mitt tidigare tankespår. Oavsett elixirets verkan var det en oerhörd risk för Harry att genomföra sin plan. Han såg intensivt på mig och kvällssolen fick Gryffindors inredning att glöda ovanligt röd omkring honom.
“Jag tänkte att du kanske velat följa med och hjälpa mig, Miriam”, sa han sakta.
Men jag skakade bestämt på huvudet.
“Nej, Harry. Jag orkar inte korsa fler förbjudna gränser och dra ännu mer elände över oss.”
Hermione såg misstänksamt från mig till Harry. Det syntes att hon förstod att det fanns något vi inte berättat, och det gjorde ont i mig att hon verkade känna sig utanför. Jag skyndade mig att säga:
“Jag håller alltså med Hermione om det här, men sedan är det förstås Harrys sak att avgöra.”
“Just det”, infogade George blixtsnabbt. “Imorgon, precis efter sista lektionen när alla är ute i korridorerna - då smäller det, Harry. Tjugo minuter kan vi garantera dig, om du skulle få lust att göra det.”



Det var första dagen efter påsklovet, vilket innebar att jag under största delen av dagen var hänvisad till mig själv och mina studier. För att tankarna inte skulle övermanna mig, var stenhård självdisciplin ett måste. Jag fortsatte att följa de olikfärgade rutorna i Hermiones schema som om de varit mitt enda hopp om livet.

Vid lunchen noterade jag att Harry satt mellan Seamus och Neville, långt från Hermione som såg förgrymmad ut. Ron satt med pojkarna och slängde dystra blickar mellan sina båda vänner. Med känslan av att göra balansen i vågskålen något jämnare slog jag mig ner hos Hermione.
“Han är inte klok”, sa hon utan omsvep. “Jag förstår faktiskt inte. Hur kan han utsätta sig för en sådan risk igen?” Hon skyfflade in lite mat i munnen och tuggade frenetiskt. “Både han och Ron vägrar prata med mig för att jag säger vad jag tycker om detta. Harry låtsas förstås som om han är sur på mig för det där med kitteln …”
“Kitteln?” undrade jag.
“På trolldryckslektionen vi precis hade. Jag trodde att han var klar med sin dryck så jag tömde hans kittel, men då visade det sig att hans flaska hade blivit förstörd när han var framme hos Snape för att få sin styrketinktur betygsatt … alltså, jag vet inte exakt hur flaskan gick sönder, men Snape såg förstås skadeglad ut och gav honom noll poäng, och så tar Harry ut sin ilska på mig istället!”
“Åååh, nej”, flämtade jag och tog mig för hjärtat, där den iskalla stenen smärtsamt började röra på sig. “Såg han skadeglad ut och gav Harry noll poäng?”
“Ja, det gjorde han minsann … kanske var det till och med han själv som krossade flaskan, men det kan också ha varit Malfoy för han skrattade nästan ihjäl sig … trist att Snape gjorde sådär faktiskt”, sa hon eftersinnande. “Han har ju annars varit mycket bättre sen förra året.” Så gick det upp ett ljus för henne och hon såg på mig: “Varför ser du så förstörd ut över det här?”
Jag svarade inte; det stod alldeles stilla i mitt huvud och smärtan över hur Severus agerat fullkomligt lågade i bröstet. Hermione betraktade mig med smalnande ögon.
“Det har hänt någonting”, sa hon. “Med dig, Harry och ocklumeneringen hos Snape. Ni tror att jag inte fattar, men det gör jag! Både du och Harry har varit rysligt nere sen ni slutade med lektionerna, han ska absolut prata hemligheter med Sirius och du - du ler ju aldrig numera …” Hennes ögon blev plötsligt alldeles blanka.
“Hur tror du det känns för mig?” viskade hon. “Jag kan ju inte hjälpa er när ni inte berättar! Och dessutom inte lyssnar på mig …”
Tårarna bröt fram även i mina ögon. Hennes ord gick rakt in.
“Jag lyssnar”, sa jag med darrande röst, “och nu håller jag verkligen med dig om att Harry inte borde göra det här. Jag förstår hur det måste kännas för dig! Du har rätt, det har hänt något som påverkar mig och Harry, men jag lovar att det kommer att bli bättre så småningom … Förlåt mig, Hermione, men jag kan inte berätta, det gäller inte bara mig förstår du.”
“Men …” Hermione såg sårat på mig. “Du vet ju att jag aldrig skulle … Vi är ju vänner!”
“Snälla, lyssna på mig. Vissa saker kan vara farliga att veta och jag vill inte utsätta dig för det. Sen kan jag säga att anledningen till att Harry inte berättar nog är att det är en väldigt privat grej, som egentligen bara rör honom. Han säger inte mycket till mig om det heller.” Jag tog ett darrande, snyftande andetag och tillade: “Men en sak ska du veta, Hermione: Din vänskap är det som hållit mig över ytan de här veckorna.”
“Verkligen?” Hon såg klentroget på mig med stora tårar hängande i ögonfransarna.
“Absolut. Dina scheman till exempel … de har faktiskt räddat mig … på riktigt!” Plötsligt kunde vi båda dra på munnen lite genom tårarna.
“Så du kommer att börja le igen?” snyftade hon.
“Oh ja. Om du bara fortsätter göra scheman.”
Mellan skratt och tårar föll vi i varandras armar.

Så bra!!!

Det är så klockrent att vi tänker på varandra samtidigt. Just som jag skulle sätta mig ner och börja läsa på din fanfiction ((ÄNTLIGEN) så hade jag fått en uggla av dig! OMG ♥

Men åååh vad jag längtar att få läsa om Snape och Miriam. ♥

Kap 42
Första meningen: ett våtare istället för en.
ÅH vad spännande med Rita - och cliffhangers. Miriam är ju såklart det andra vittnet!

Kap 43

UGH Miriam som skyndar sig i kylan att berätta för Snape. Det där regnet… Det känns som hemma för mig. Och att hon har resmantel på sig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men orden liksom sveper en filt runt mig av välbehag.

DRACO OCH PANSY??? USCH

Lite cringe och creepy att Snape kallar Miriam för ”skatten min” men så är han lite awkward ibland också. ♥

ÅÅÅÅH ”Om det inte varit för dig”, sa han sakta, “hade varken glädje eller kärlek existerat i mitt liv. Åtminstone inte gentemot mig.”
”
Vad fint ♥

Något säger mig att Snape bara försöker intala sig själv att Miriam inte är i fara. Att Voldy inte intresserar mig och det känns som att han har felfelfel…

”I skenet från elden” förstärker verkligen scenen där Snape tittar på Miriam. ♥

”Han såg sorgsen ut men insisterade inte”

jag skulle byta ut insisterade mot protesterade!

Åh de ska kämpa tillsammans. ♥ Åååååh vad fint avslut. ♥

Kap 45

Ååååh allt är så spännande och jag får verkligen Draco Memoraid feels av Draco ”om blickar kunde döda”! Miriam är lite väl förstående. Hur kan hon tycka synd om Draco när hon inte vet hur renblodigas uppväxt är eller sitsen barn som Draco sitter i?
(Och just som jag skrivit det här så vet jag ju att Miriam varit hemma hos Draco med Snape och att Snape säkert berättat …)

Kap 55.

Det står att Miriams ämne är franska… Men det är väl latin?

Förövrigt så är jag chockad över Snapes utbrott över att Miriam tittat i hans minnen. Visserligen med Potter men ändå… Han är så noga med att hon ska tala om allt för henne och är själv så jävla reserverad. Jag blir faktiskt arg och bitter på en karljävel som Snape. Väx upp!!!! Men å andra sidan så kanske han bara försöker hålla Miriam borta från sig så att hon ska vara säkrare!!! Men alla behöver kärlek och kyssar på skrivbord.
(Jag skrev till min Severus(ja du vet från ugglorna/korparna) att jag tycker om honom och det enda han svara var ”varför”)

Jag gillar alla liknelser med rutorna och schack i kap 55. Dessutom är det väldigt bra just när man är stressad och ledsen att åta sig andra saker att göra i livet. Så man slipper tanken på det.

Kap 56.

Åh - tillbakablicken och hennes dröm är ju helt fantastisk. Det är något med det kursiva som gör att det blir mer poetiskt? Jag vet inte varför och det låter säkert dumt men så tycker jag!

Och återigen är det mjuka i drömmen ersatt med skarpa tornrummet. Som att Miriam hållit i en varm hand som förvandlats till eggen på en kniv av uppvaknandet. Allting är hårt, solen har ingen nåd mot den morgontrötta och världen är kylig omkring henne. Det blir så tydligt hur Miriam mår av miljöbeskrivningarna. Och hur hon klandrar sig själv. FAAAAn! Att leva med ångest är fruktansvärt och särskilt när man ser det utifrån. För det är inte hennes fel! Hon har varit rädd om honom - det är Snape som inte släppt in henne!

Åhhh stackars Hermione, även om det känns som att hon kanske förstår även Miriams relation till Snape. Men vad fint avslut. Att de kan trösta sig i varandra. Hermione behövde allt en tjejkompis! ♥

(Tänk att det bara är fjorton kapitel kvar!!! Det känns så nära nu när Harry ska ha tag i Sirius för då betyder det ju att ministeriet snart kommer och allt!)

Har varit så kul att läsa igen! Även om jag inte kommenterat på allt. Men då hade jag nog aldrig blivit klar. ♥

Åh så bra!❤️❤️

Jättebra kapitel! Tur att Miriam försöker trösta Hermione, nu när det har blivit så tokigt. Fast samtidigt måste Harry göra det här, för att reda ut vad som hände med föräldrarna.
Det är bra att Hermione och Miriam kan försonas väldigt snabbt. Får se hur det går,, med kontoret och allt.

Spoiler till du-vet-vad och våra ugglor:


Du gillar tipsen, så därför ska du få mer! (Du kommer inte undan från mina hökögon! Haha! )

Till sist måste vi dra oss ifrån.

Jag skulle vilja lägga till ett ord.


Till sist måste vi dra oss ifrån varandra.


Hermione såg misstänksamt från mig till Harry. Det syntes att hon förstod att det fanns något vi inte berättat och det gjorde ont i mig att hon befann sig utanför. Jag skyndade mig att säga:

Ett komma-tecken vore bra, samt att du byter ut ett ord.

Hermione såg misstänksamt från mig till Harry. Det syntes att hon förstod att det fanns något vi inte berättat, och det gjorde ont i mig att hon verkade känna sig utanför. Jag skyndade mig att säga:


“Jag håller alltså med Hermione helt och fullt om det här, men sedan är det förstås Harrys sak att avgöra.”

Texten låter en smula skum i mina öron. Kolla hur jag skulle ha skrivit.


“Jag håller alltså med Hermione om det här, men sedan är det förstås Harrys sak att avgöra.”

Det var första dagen efter påsklovet vilket innebar att jag under största delen av dagen var hänvisad till mig själv och mina studier. För att tankarna inte skulle övermanna mig var stenhård självdisciplin ett måste. Jag fortsatte att följa de olikfärgade rutorna i Hermiones schema som om de varit mitt enda hopp om livet.

Ett komma-tecken vore på sin plats, då meningarna känns för långa.


Det var första dagen efter påsklovet, vilket innebar att jag under största delen av dagen var hänvisad till mig själv och mina studier. För att tankarna inte skulle övermanna mig, var stenhård självdisciplin ett måste. Jag fortsatte att följa de olikfärgade rutorna i Hermiones schema som om de varit mitt enda hopp om livet.

Ja, nu får vi se hur det går!

♥♥♥ Ni betyder så mycket! ♥♥♥

♥♥♥Ginerva2003♥♥♥

♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


Kapitel 57 - Band

Långt efteråt skulle det talas om det som hände på Hogwarts den där första kvällen på sommarterminen. Det fullständigt naturtrogna kärr, som vid detta tillfälle skapades i en av korridorerna, finns än idag kvar som ett minnesmärke över de bröder som nu är kända namn inom försäljningen av magiska skämtartiklar. Denna kväll var dessa numera välbärgade affärsmän emellertid fortfarande skolpojkar som åkte fast för sitt busstreck mitt i den stora entréhallen. Av ånger syntes dock inte ett spår hos någon av dem, då de rätt och slätt kallade till sig sina konfiskerade kvastar och för alltid lämnade Hogwarts med sikte på horisonten.

I den stunden var för mig den allt överskuggande känslan lättnaden över att Harry just dykt upp vid min sida, osedd tillbaka från Umbridges kontor.
“Jag fick prata med Sirius”, viskade han till mig, “och med Lupin också.” Han såg betydligt gladare ut, som om en tyngd lyfts från hans axlar och han upplevde samma frihet som bröderna på sin flykt högt uppe i luften. De såg fullständigt obekymrade ut och Fred ropade glatt över folkmassan: “Vi ses på Diagongränd 93, Weasleys vassa varor - vår nya affärslokal!”
De skulle klara sig. Fred och George var överlevare, vad de än tog sig för. Eleverna jublade i extas långt efter att de två små prickarna försvunnit på himlen.

Umbridge var naturligtvis i upplösningstillstånd.
“Återställ ordningen omedelbart!” ropade hon gällt. “Filch … Snape ... Inkvisitorspatrullen! Se till att alla omedelbart förs till sina elevhem och går direkt i säng! Den som inte lyder kommer att bli fysiskt straffad!” Filch viftade bekräftade med ett pergament prytt av en färsk, lysande underskrift.
“Äntligen!” ropade han, så till sig att de giktbrutna armarna flaxade okontrollerat. “Tillstånd att prygla elever, som i de gamla goda tiderna!”
Harry och jag drogs med i det tumult som uppstod, trycktes framåt i havet av både uppsluppna och förskräckta ungdomar, som försökte komma så långt bort från Umbridge och Filch som möjligt. Vi stötte ihop med Hermione och Ron, han resignerad och hon flämtande upprörd.
“Vad ska det nu bli av dem?” klagade hon. “Hur kan man missa sin examen?” Ron bara skakade på huvudet, men han verkade inte speciellt orolig för bröderna. Vi manglades obarmhärtigt fram av folkhopen, upp i trapporna på väg mot Gryffindor. Jag försökte fåfängt vända mot strömmen, ville inte till elevhemmet just nu, speciellt eftersom det inte skulle anses lämpligt att jag befann mig där. Med en vinkning mot trion började jag kämpa mig tillbaka. Horder av Gryffindorelever, någon lärare, en uppspelt Peeves … allesammans vällde fram mot mig och paniken började växa. Jag måste undan, till varje pris. Nu började dessutom de höga trapporna röra sig och svänga runt, något som alltid gjorde mig maximalt förvirrad.

Och vips satt jag fast, hade åkt ner med nästan hela benet i ett av de felande trappstegen. Det var inte första gången det hände - både jag och Neville hade varit med om det vid ett antal tillfällen - men det var första gången det skedde i en vilt stormande folkmassa. Elever ramlade över mig och trampade okontrollerat. Jag skrek av smärta innan jag tappade andan för ett ögonblick och det svartnade för ögonen.
“UNDAN!” En skräckinjagande stämma dånade genom trampandet och skriken. Ögonblicket därefter befann jag mig i Severus famn. Med ett fast grepp grepp under mina armar och om mitt högra ben - det som satt fast i trappan - befriade han mig, snabbt och smidigt som alltid. Alla ljud och rörelser runt omkring oss vek undan, tonade bort i periferin när han, utan att avlägsna sitt skyddande grepp, såg mig djupt i ögonen.
“Är du oskadd?” frågade han, med ansiktet tätt intill mitt.
Jag såg tillbaka på honom, förundrad över hur naturligt det kändes att åter vara i hans armar. För en sekund gled hans blick mot länken om min hals, innan den sakta och frågande återvände till mina ögon.

Nej, Severus, jag är inte oskadd! Jag vill tala med dig om allt vi såg i dina minnen. Reda ut vad som hände och varför, så att ondskan aldrig mer får makt över våra sinnen. Varje dag är fylld av ånger och saknad och varje natt av drömmar om allt vi upplevt tillsammans. Låt mig få stanna hos dig, Severus, i dina armar där jag alltid vill vara. Jag vill aldrig göra dig illa igen.

Just det - jag skulle aldrig göra honom illa igen. Jag svalde och mötte hans mörka ögon. Det var samma ögon som hade lyst av illvilja och skadeglädje när han hade attackerat stackars Quirinus, men de hade också varit sorgsna när han blev hånad av James och hans vänner.

“Jag är oskadd …”, jag tog ett djupt andetag och tillade: “… sir.”
Hans ögon lämnade inte mina. Som om vi, på något underligt sätt, förankrade ett avtal - ett speciellt band mellan oss. Slutligen sa han kort:
“Nåväl.”
Han släppte mjukt sitt grepp om mig och sekunden därefter var han försvunnen bland de andra. Jag stod kvar, med livligt bultande hjärta och den kvardröjande värmen från hans händer. En på min skuldra och den andra …

En sak var i alla fall helt säker.
Lika säker som att han lagt märke till länken.
Han måste också ha känt sidenbandet.

Haha! Fred och George Weasley slår till! Underbart kapitel som vanligt. Och Umbridge sätt på pottkanten! Hehe! Jag ÄLSKAR när hon får lida.

Oj, nu har Miriam fått möta Snape efter missödet med minnessållet. Det känns som om det blev en spänd stämning mellan dem, när han hjälpte henne från trappsteget. Jag syftar på den kursiva texten, då hon tänker att hon inte alls är oskadd. Min teori är att hon inte kan sluta tänka på att Snape mobbade en yngre elev. Särskilt som hon har sett elevens minnen tidigare.

Vi får se hur det går. Stämningen är som sagt väldigt laddad.

Förslag:

“Återställ ordningen omedelbart!” skriade hon gällt.

Byt ut det röda ordet mot ropade, skrek eller vrålade. Ett av dem orden låter bättre. Välj det ord du tycker låter bäst.


Just det.
Aldrig göra honom illa igen.
Stadigt mötte jag de älskade ögonen.

Meningen låter konstig när jag läser den högt. Kolla hur jag skulle ha gjort. (Texten blir mer levande också.)

Jag skulle aldrig göra honom illa igen. Jag svalde och mötte hans mörka ögon. Det var samma ögon som hade lyst av illvilja och skadeglädje när han hade attackerat stackars Quirinus, men de hade också varit sorgsna när han blev hånad av James och hans vänner.

Jag såg tillbaka på honom, själv förundrad över hur naturligt det kändes att åter vara i hans armar. För en sekund gled hans blick mot länken om min hals, innan den sakta och frågande återvände till mina ögon.


Jag tror du kan ta bort det röda ordet. Läsarna förstår att hon är förundrad.

Jag såg tillbaka på honom, förundrad över hur naturligt det kändes att åter vara i hans armar. För en sekund gled hans blick mot länken om min hals, innan den sakta och frågande återvände till mina ögon.

Nu ska vi se hur det går. Konstigt att Sirius och Remus inte sa något om Quirrell i Snapes minnen, när de har pratat med Harry. Fast de fick kanske inte veta att Harry och Miriam såg vad som hände, innan de fick se James och Lily.
Längtar jättemycket till nästa avsnitt.

bra♥ ♥ ♥

♥♥♥Mintygirl89♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥

Kapitel 58 - Avstånd

Någonstans bortom kan kanske det äkta
skapa ett språk som vi båda förstår.
Hur blir de innersta skrifterna väckta?
Orden är trolltagna. Tystnad består.



Det korta mötet med Severus gjorde det slutligen oundvikligt: Tankar och analyser började alltmer ta mig i besittning, dök upp nästan som av sig själva i tystnaden.

Jag var helt övertygad om att han fortfarande skyddade oss. Både mig och Harry. Hans uppdrag pågick obehindrat enligt djup övertygelse. Det jag så förtvivlat väl fortfarande skulle velat veta var, hur den magre pojke med elakt lysande ögon, som plågat Quirinus, kunnat bli den kärleksfulle Severus jag så väl kände. Visst hade jag tidigt begripit att Severus hade ett mörkt förflutet och nu kunde jag undra om något av den elakheten kommit tillbaka efter incidenten med minnessållet, med tanke på hur han gett Harry noll poäng på lektionen. Det var i så fall en form av meningslös elakhet, nästan infantil. Visst kände jag mig besviken - både på hur Severus i sin barndom behandlat Quirinus och hur han nyligen uppfört sig mot Harry. Dessa känslor höll på att komma ifatt mig mer och mer, samtidigt som de fortfarande delvis överskuggades av det faktum att Harry och jag också handlat felaktigt. Och i vilket fall var Severus och jag nu åtskilda från varandra, ur stånd att reda ut någonting som helst.

Det var omöjligt att komma ifrån känslan att vi på något vis ingått en hemlig pakt där i trappan. Ett avtal om att, i avsikt att inte ytterligare såra, helt enkelt låta varandra vara. Eller inbillade jag mig? Var det min önskan om en sorts frid mellan oss som var så stark?



En ljuspunkt var att Harry verkade må bättre. Han hade sett betydligt mer lättad ut alltsedan samtalet med Sirius och Remus. Den senare hade varit den allvarliga pojken, som gömt sig bakom bokens pärmar, när Severus blev utsatt av James, och det var tydligt att Remus hade dåligt samvete för detta.
“Sirius och Lupin sa att både de och pappa växte upp med tiden”, hade Harry berättat för mig. “De slutade helt enkelt bete sig på det sättet som vi fick se i minnet. Det var då mamma började tycka om pappa på allvar.”
“Ja, det är bra när människor förändras till det bättre”, höll jag med och sedan hade jag försiktigt undrat, om de sagt något om Severus. Dessvärre hade Harry då bekräftat mina värsta farhågor: Severus och James hade fortsatt vara i luven på varandra genom åren, och en av orsakerna var hur Severus betett sig mot den yngre Quirinus. Sirius och Remus hade berättat för Harry vem Quirinus var och att Severus ofta utsatt honom under deras tredje år.
“Tänk att det var Quirrell”, sa Harry förundrat. “Pojken som mina pappa räddade livet på flera gånger … När Quirrell var vår lärare, visste han ju vem min pappa var.”
“Quirinus måste ha varit totalt besatt av Voldemort, för att kunna göra det han gjorde mot dig”, sa jag. “Frågan är om man ens kan räkna det som hans riktiga jag. Vi vet ju hur förfärligt stark Voldemort är och Quirrell hade varit med om mycket som gjort honom sårbar.” Vi talade dock inte mer om just denna sida av saken, eftersom jag inte ville bryta mitt löfte till Dumbledore. Harry verkade ändå inte hysa något djupare agg mot Quirinus och det var tydligt att han fått en bättre bild av sin pappa. Med bilden av Severus var det dock en helt annan sak, och alla frågor och motsägelser kring honom gjorde sig ständigt påminda i mitt sinne.

För att skingra tankarna, gick jag mer än någonsin in för studierna och ägnade mig åt att plugga intensivt. Någonstans i periferin uppfattade jag att våren slog ut i full blom kring slottet. G.E.T.-proven närmade sig och min tentamen i franska med den franska rektorn, Madame Maxime, skulle göras samtidigt som dessa. Nästan som en ritual betygsatte jag också alla elevarbeten i latin jag hunnit få in, innan Umbridge ställt in undervisningen. Det var som om själva hanteringen av uppgifterna stod för ett svagt hopp om att saker och ting ändå kunde komma att förändras i framtiden.

Umbridge hade för övrigt fullt upp dessa dagar. Massor av elever tycktes tävla om att bli efterträdare till Fred och George. Antalet stinkbomber i korridoren hade aldrig varit större och de flesta elever utförde nu bubbelhuvudsförtrollningar på sig själva på väg till och från lektionerna för att slippa odören. Inkvisitorspatrullen försökte hjälpa rektorn med busarna, men dels fanns det nu så många av dem att de var svåra att spåra, och dels råkade patrullens medlemmar ständigt ut för märkliga förhäxningar.

Filch gjorde vad han kunde för att hjälpa den rosa regenten. Piskorna låg ständigt redo på hans kontor, vilket han aldrig underlät att högljutt påpeka, men hur det var lyckades han aldrig knipa några missdådare. Busstrecken tycktes utföra sig själva när man vände ryggen till och ingen lärare verkade lyfta ett finger för att reda upp dem. Kanske hoppades Umbridge på viss hjälp från Severus, vars iakttagelseförmåga var betydligt skarpare än Filchs. Trolldrycksläraren och rektorn sågs ibland tillsammans, hon med sin viktigaste min, medan han var kyligt neutral. Jag försökte undvika att se på dem - det finns trots allt gränser för vad man klarar av att uthärda. I vilket fall tycktes inte heller Severus göra aktiva insatser för att underlätta skolans styre. Han spelade sin roll väl, som en schackpjäs på ett svartvitt bräde.



Det gamla bokträdet hade alltid varit en kär tillflykt för elever under vårens sista intensiva skede. Mer än en generation hade tillbringat timmar under dess rogivande skugga, medan de varma vårvindarna lekfullt drog i boksidorna. En gång i tiden hade Quirinus och Frank suttit här, omgivna av litteratur. Några år senare hade James och hans vänner pustat ut här efter G.E.T.-provet. Båda dessa gånger gånger hade det visa gamla trädet bevittnat hur en mager, mörkhårig pojke först utsatte en yngre elev, för att några år senare själv bli utsatt på samma sätt. Måhända fanns minnena kvar i dess sus, lite oväntat sorgset i majsolskenet. Eller så kände det av den ständigt närvarande tonen av moll inuti mig.

Jag satt tillsammans med Harry, Hermione och Ron i trädets skugga, liksom den tidigare generationen med högar av böcker omkring oss. Rons fokus låg dock inte alls på studierna. Han var, med hela sin lejonröda själ, alldeles uppfylld av lyckan att ha varit med och vunnit quidditchpokalen åt Gryffindor. För en gångs skull var det helt och hållet han som var i centrum.
“Ungefär en sekund hade jag på mig”, berättade han med stor inlevelse. “Ungefär en sekund att besluta åt vilket håll jag skulle flyga. Det såg ut som om Bradley siktade på den högra målringen … men jag hade en konstig känsla av att han fintade, så jag tog chansen och flög vänster … och ja, ni såg ju vad som hände”, tillade han blygsamt och svepte den eldröda hårmanen bakåt på exakt samma sätt som James hade gjort, när han satt där under trädet och spanade mot flickorna, medan han lekte med kvicken. Harry flinade mot sin bäste vän; förmodligen hade han fått samma tanke som jag.
“Såg ni Changs min när Ginny fångade kvicken rakt under näsan på henne?” fortsatte Ron stolt.
“Hon grät väl”, sa Harry och ryckte bittert på axlarna.
“Ja, av ilska om inte annat … ni såg väl hur hon slängde kvasten på marken?” undrade Ron uppfordrande. “Det kan inte ha varit någon rolig stämning där du satt, Miriam. Jag såg nog att du var med Elvira och Luna. Vet inte om du förstått det”, tillade han med pedagogisk vänlighet, “men det var Ravenclaw som spelade mot oss.”
Jag log lite ursäktande. Varken Ron eller Harry tog någonsin illa upp över min brist på intresse för sporten de levde för.
“Det måste i alla fall ha varit fest där ni satt!” återtog Ron glatt och såg från Harry till Hermione. Den sistnämnda harklade sig besvärat och tog ett djupt andetag.
“Vi … satt inte där så länge, Ron”, erkände hon. “Rätt tidigt var vi tvungna att lämna matchen, förstår du.”
“Tittade ni inte på?” Ron såg tyst på dem med ett uttryck av tilltagande besvikelse i ansiktet.
“Varför det?” undrade även jag förvånat. “Vad hände?”
“Det var Hagrid”, förklarade Harry. “Han dök upp på läktaren och skulle absolut ha med oss in i skogen, medan alla var upptagna av att titta på matchen - och för att Umbitch inte skulle märka något …”
“Han var blåslagen och blodig, värre än vanligt”, fyllde Hermione i. “Det gick bara inte att säga nej - och nu vet vi hur han får de där skadorna. När han var hos jättarna, förstår ni, så hittade han sin … lillebror.”
“Fast … han var inte så liten precis”, sa Harry dystert.
“Hur så?” undrade jag bestört. “Såg ni honom? Har Hagrid …”
“Just det”, sa Hermione bekräftande. “Han har tagit med honom hit till ett gömställe långt inne i Förbjudna skogen. Där håller han honom … bunden.”
“För att han inte riktigt förstår vidden av sin egen storlek”, förklarade Harry med en grimas.
“Graup, som han heter, är fem meter lång och gillar att rycka upp tallar med rötterna …”
“Nej, nej, nej.” Ron bara skakade på huvudet.
“Varför gjorde Hagrid det här?” undrade jag konfunderat.
“De andra jättarna var tydligen inte snälla mot Graup”, sa Hermione. “Retade honom för att han var ovanligt ... ehm ... liten.”
“Hur tänker sig Hagrid fortsättningen på detta?” Jag tänkte på jätten, bunden och gömd långt inne i skogsdjupen, ensam och långt ifrån den miljö han kände till, men med en envist vänlig bror som absolut ville ha honom i sitt liv.
“Hagrid vill att vi ska se efter Graup, om något händer honom själv”, svarade Hermione bistert. “Han ligger ju helt klart i farozonen för att få sparken när som helst.”
“Men det går ju inte”, sa Ron. Han såg helt handfallen ut och det rufsiga håret hade fallit ner betydligt. “Ni gick väl inte med på det?”
Harry och Hermione gav varandra en skuldmedveten blick.
“Det är helt galet. Ni får bryta det löftet”, fastslog Ron. “Fast kanske behöver vi aldrig göra det. Vi får hoppas att Hagrid klarar sig terminen ut. Det är ju bara en månad kvar, och då behöver vi aldrig komma i närheten av Graup.”

Jag hoppades också att Hagrid skulle klara sig och att vi äntligen skulle få uppleva lite frid i våra studier. Tankfullt såg jag mig runt om på platsen. Det var nästan som om jag kunde se Quirinus och Frank, James som rufsade sitt hår och den skygge Severus i skuggan av buskaget. Som om han fortfarande satt där och betraktade oss från sin undanskymda position, på betryggande avstånd från gemenskapen.

Jag kunde faktiskt tänka mig hur båda minnena i sållet plågade Severus med både skuld och skam. Det fanns en orsak till att han gömt just detta från oss. Den, som inte tror på kärlek eller vänskap, kan både hemfalla åt att utsätta andra och till följd av detta själv bli ensam och utsatt.

Det var också detta som gjorde situationen med Severus så hjärtskärande låst.

Så länge han inte ansåg sig värd att älskas skulle han befinna sig på avstånd.

Idag är en sån dag när jag kryper under täcket efter jobbet och inte vill göra något annat i hela världen förutom att andas. Sova.

Och att få påbörja läsningen av kapitel 58 med den lilla dikt i början är ju magiskt. För det är så sant. Lever i en fasad, bakom en fasad, och det äkta är långt borta. Och man försöker väcka men inget rubbar fasaden. Jo ibland - och ibland när det sker - när fasaden rubbas så blir jag trött. Tillåter jag mig själv att bli trött. Och då är det tur att jag kan läsa det du skriver. Behöver landa lite i verkligheten igen.

Och självfallet analyserar Miriam ALLLLLT! Vi är lika hon och jag. Och tyvärr kommer väl hon att bli helt slut på energi när verkligheten hinner ikapp. Men hon kan nog ha rätt i att de hade en ömsesidig pakt om att låta varandra vara. Det som man känner på sig brukar oftast visa sig vara sant. Och tids nog lär man sig att gå igenom felaktigheter i relationer utan att gå isär på grund av dem.

Tänker mycket på hur fruktansvärt det är att bara låta mobbning försiggå genom att gömma sig bakom pärmarna på en bok. Men samtidigt förstår jag hur rädd Remus var om sina vänner. De enda som accepterat honom.

Miriam blir påmind om motsägelserna kring Snape. Tänk om dessa motsägelser skulle bli totalt nerslagna genom att Miriam råkar eller dylikt försäga sig till Sirius som trots att han avskyr Snape talar om för henne att han är en bra man. Fast vad i hela friden vet jag. Det känns väl lite ooc för Sirius kanske. Men samtidigt kanske… Jag vet inte? Kan bolla med den här tanken länge.

Älskar liknelsen om Snape som schackpjäs. Gillar det här med pjäser på en spelplan… Men det vet du säkert från K&K. ♥

Du talar till mig med sådan poetisk ton att jag genast vill ha en färdigskriven roman från dig. Och jag får känslan av att jag läste typ Jojo Moyes när du skriver på detta vis: ”Måhända fanns minnena kvar i dess sus, lite oväntat sorgset i majsolskenet. Eller så kände det av den ständigt närvarande tonen av moll inuti mig.”

Ron säger ”Det är ju bara en månad kvar” av terminen. Men varför förväntar han sig att nästa år inte blir likadant som detta? Det känns så förebådande på något sätt. Att han inte kan tänka sig att Umbridge skulle vara där nästa år. Att det är nya bekymmer då som alltid!

Och slutet - om att inte anse sig värd att älskas och därför hålla sig borta är så tragiskt och olyckligtvis sant.

Tack för att du skriver. ♥ (Jag tror att jag lyckades klicka in på "Kraften" precis när du la upp det nya kapitlet!)