PRS Lupple & Medi

"Jo sant. Du har rätt han skulle säkert hoppa på taken om han kunde." Willow såg fundersamt på Dorian innan hon greppade om hjärtat och började andas tungt igen. Maskinerna pep ilsket och hon lade sig ner.

Dorian hörde hennes hjärta börja slå innan hon greppade tag om det vilket alla andra som befanns sig i rummet också hade hört men Alexander höll masken tills maskinerna började pipa och började snabbt jobba och ganska fort lät hennes hjärta mer normalt.

Dorian hade ingen aning om vad Alexander hade gjort men han såg att hon hade dropp i igen och han lyssnade intensivt på hennes hjärta.

Det tog några minuter innan hon hade fått ner slagen och hon låg svettig på kudden med en dimmig blick i taket och hon suckade.
"Jag orkar inte mer Alexander. Det är så krävande." Hon fick tårar i ögonen.
"Snälla kan jag inte få något som lättar allt?"

Alexander såg på henne med oro och ängslan i blicken och sedan på Dorian med en bedjande blick.

Dorian såg på henne och tittade bort.
" Du har nått speciellt i ditt blod. Det finns en ceremoni som kan göra dig bättre. Det involverar din älsklings övernaturliga varelse. " Sa han kort och tyst men så hon kunde höra.
Bära eller brista. Han kunde inte linda in det bättre, han kunde inte förklara mer. Hon behövde bara sätta ihop pusselbitarna. Han reste sig från sängkanten och stirrade ut genom fönstret. Hon skulle kunna få panik eller så skulle hon hantera det. Han kände allas blickar i sin rygg och han kunde nästan förstå vad blickarna sa. Är du helt knäpp? Så kan du inte säga. Du skrämmer den stackars flickan. Han visste redan allt detta men skulle inte det vara mer skrämmande att bli kidnappad och sedan lurad att delta i ceremonin?

Willow kunde knappt höra Dorian och hon kämpa med att hålla ögonen öppna.
"Vad menar du?" Hon såg trött ut och hon hade sina armar på täcket.
"Doriaan kan du stanna tills jag somnar?" Hon hade bränt ut sig och slöt nu ögonen.

"Vi går en stund." Maria drog med sin man ut från rummet och såg på honom.
"Det är för påfrestande. Hon är svag-"

" Försök förstå." Sa han tyst och nickade sedan.
"Jag stannar." Sa han och fortsatte stå och titta ut genom fönstret. Alexander tittade över henne innan han gick ut från rummet och Lathan följde med sin fru ut.

" Hon kommer bli svagare, vi måste göra det snart annars kan hon döda sig själv- hennes kraft kommer förtära henne. " Sa han tyst innan han sken upp lite.
"Om vi inte tömmer hennes kraft lite innan." Mumlade han och stirrade på dörren till rummet.

Dorian kunde höra vad dem sa men orkade inte förstå eller ens bry sig. Det skulle ändå aldrig sluta bra. Hon skulle vilja bli av med familjen med honom.

"Sjung till mig." Hon viskade nu orden och kramade Dorians hand och svalde svagt.

"Alexander kan du göra något test för att se hur hon mål? Vi kanske kan tappa henne på blod eller något" Maria såg oroat på honom och dog på sin man.
"Hon är inte redo älskade."

Dorian slöt ögonen och lät henne krama hans hand och började sedan sjunga en vaggvisa, en äldre vaggvisa på italienska. Han hade aldrig gillat att sjunga men många gillade att höra honom sjunga och hon skulle nog inte vara ett undantag.

Alexander suckade och såg på Maria. " Eftersom hennes blod är en avvikande blodtyp gav dem testerna ingenting vilket innebär att vi inte kan se vad hon behöver. Vi kan bara försöka hålla henne stabil tills ceremonin." Sa Alexander och slöt ögonen och försökte tänka.

Lathan kliade sig lite på hakan och såg på dem. " Hennes kraft kommer ju från hennes blod vilket hela tiden cirkulerar i hennes kropp och förstärker kraften. Det gör henne svag. Det gör henne sjuk. Att tappa henne på blod kommer inte räcka vi kommer behöva tappa hela tiden." Sa Lathan tankfullt.
"Men om någon dricker från henne, utan att döda henne såklart kommer hon vara svag från blodbrist men kraften kommer behöva byggas upp igen. Vilket kommer göra henne frisk. Hon behöver bara äta järntabletter efter det." Sa Lathan lågt och såg på Maria och sedan Alexander.

Hans stämma var lugnande och hon gled in i sömnen och snart sov hon. Hennes grepp om hans hand lossnade och hon drog djupa lugna andetag.

"Ja men har du kollat hennes ryggmärgsvätska?" Hon såg oroat på Alexander och såg sedan på Lethan.
"Om någon ska dricka så är det väl Dorian? Han måste vara stark för att skydda henne. Jag låter inte Lupe eller Cedric dricka från henne."

Dorian fortsatte tyst sjunga en stund till så att hon verkligen hade somnat innan han satte sig tyst på stolen som fanns i rummet och studerade henne.
Han hoppades att hon skulle förstå, hon hade sina misstankar men dem var knappast allvarliga- eller?

Alexander skakade på huvudet. " Nej men jag har tänkt göra det." Sa han tyst och nickade lite åt Lathans förslag. " Det låter rimligt som att det skulle fungera." Sa han allvarligt och ärligt.

Lathan skrattade till. "Självfallet kommer varken Cedric, Lupe eller ens Tristan i närheten. De är för unga och har inte den kontakten med henne som krävs för att låta henne överleva. Jag själv skulle aldrig vilja chansa. " Sa han allvarligt och såg på Maria.
"Men vi behöver vara där för att kunna stoppa om det behövs men då behöver vi kunna behärska oss också. Att öppna en ven i den flickans kommer göra oss alla vansinniga." Sa han allvarligt.