Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Återigen borde kanske Rowan tänka över Thessas reaktion lite mer än vad han gjorde, men han hade inte tillräckligt mycket kontroll över sig själv för det. Normalt sett hade han lagt märke till hela uttrycket hos henne, rädslan och att hon var sårad. Men nu såg han bara bristen på ord ifrån henne som bevis på hennes chock, att hon inte väntat sig att han skulle få veta något. Istället en bekräftelse på hans farhågor. Långt inombords kanske han visste om det, men den tanken klarade han inte ens av att tänka just nu. Det gick inte, allt han klarade av att tänka på var bara hur hon hade gått bakom hans rygg under all denna tiden.
Han stod kvar i rummet säkert i någon minut och försökte samla sig efter att Thessa gått ut därifrån, insåg till sist att han inte skulle lugna sig än på en god stund. Istället beslöt han sig för att ge sig vidare till sitt kontor, behövde sysselsätta hjärnan med något. Distrahera sig.
Väl framme vid sitt eget kontor slöt han dörren om sig först efter att ha bett vakten utanför om att inte bli avbruten av någon, innan han helhjärtat ägnade sig åt pappersarbetet istället. Måste få rensa hjärnan med något.

Adriana kunde bara se på med skräck när Philip gav sig på sin egen far, ville hjälpa till samtidigt som hon knappt vågade se på i rädsla för att hennes make skulle bli sårad. Hon försökte också envist rycka sig loss ifrån Lukes grepp hur lönlöst det än verkade.
"Åh Luke, inte är det väl så nödvändigt att hålla henne så hårt. Inte skulle hon väl våga.." Svärmoderns röst avbröts av en hostattack, en snabbt urartande sådan - det var snabbt tydligt hur hon inte fick någon luft. Något som fick henne att snabbt falla ihop, och Adriana misstänkte att hon var död.
"Din jävel..." väste Luke bakom henne då han insåg att hans drottning blivit förgiftad. En förvåning som Adriana utnyttjade till att rycka sig loss, bara för att bli dragen tillbaka och flämta till av den plötsliga smärtan som sköt upp ur bröstkorgen.
"Om ni tänker förstöra allt, tänker jag inte lämna er helt opåverkade.." Hon insåg att det var Luke som stuckit kniven hon tidigare haft vid halsen i bröstet på henne. Vad som kändes som bara någon sekund senare var Luke försvunnen och allting blev svart för henne.

Thessa hade lyckats samla ihop sig tillräckligt för att ta sig till sitt arbetsrum igen. Hon ville inte gå till Ayden eller Rowan. Det var bättre att hålla sig undan. Situationen var för laddad just nu. Hon var rädd för vad hon skulle säga eller göra om hon såg någon av de.
Malcom hade framkallat känslan av att marken hade fallerat under henne. Hon famlade i mörkret. Övergiven. Ensam. Och alla minnen som plågade henne. Talade om för henne att hon inte var någonting. Ingenting värd. Inte älskad. Att världen var bättre utan henne. Var det verkligen så? Thessa försökte att inte lyssna på rösten. Men det var otroligt svårt. Hon snörvlade när hon iakttog sin spegelbild och upptäckte hur tilltufsad hon såg ut. Hon skulle inte låta Sienna se henne såhär. Hon skulle inte låta henne se henne helt förlorad. Thessa ville bara få förklara sig, bli hörd en gång. Och det kändes som att Sienna skulle vara rätt person för det. Men hon brast i gråt när hon mindes hur hennes far inte brytt sig om att rädda henne. Att han tvingat henne att gifta sig med Malcom. Att han sett hur illa hans egen dotter farit till och inte gjort något för att hindra det. Var hon så? Var Thessa ingenting.. Hade allt bara varit en lögn? Kanske Rowan aldrig hade älskat henne. Bara för medlidande så hade han gift sig med henne? Hon gillade inte känslan tanken framkallade. Det var bättre att hon försökte lämna den. Rowan, hennes älskade.. Inte skulle han väl göra henne illa? Hon bad en tyst bön att det inte hade varit en lögn, deras äktenskap. Att han visst älskade henne. Båda var bara sårade nu för att inse sin kärlek för varandra. Men samtidigt så var det väl just kärleken som fått henne att känna allt det här.
”Skärp dig.”, sa Thessa tyst och irriterat när hon torkade bort tårarna med ärmen på klänningen. Hon kunde inte låta känslorna ta överhanden. Hon bråkade med de. ”Lägg av.”, mumlade hon och borstade igenom håret. Det smärtade fortfarande i hårbotten efter slaget mot väggen. När Malcom knuffat henne. Hon kved till och bröt ihop igen när hon återupplevde hans närmande. ”Sluta, sluta sluta.. Det är över nu. Jag vann.”, försökte hon mellan snyftningarna och gömde ansiktet i händerna. Det skrämde henne att hon grät så. För det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Tack och lov att ljudet av knackningar på dörren avbröt henne. ”Ers höghet. Vagnen är redo.”, det var en av tjänarna som visade sig i dörröppningen. ”Tack.”, viskade hon, struntade i om tjänaren inte hade hört.
Thessa reste sig och borstade bort osynligt smuts från klänningen. För att sedan torka bort tårarna. Och med all koncentration fokuserade hon på att inte gråta. Hon såg nog inte särskilt avslappnad ut när hon gick ut från arbetsrummet och följde med ut till vagnen med hästarna som skulle ta henne till Sienna och Erlands hus.

Erland hällde upp i Siennas glas igen efter att hon hade druckit upp det första.
Han pustade ut och smakade själv på sitt eget glas. Några sekunder under tystnad passerade. ”Är du trött?”, frågade han tillslut när han kände hur han själv slappnade av. Vinet hade väl hjälpt till lite på traven. Det var inte riktigt läggdags, men dagens händelser hade gjort honom utmattad och han längtade bara till att få slockna en stund. Men eftersom det var för tidigt så beslöt han sig för att hitta något som skulle hålla honom vaken ett tag till. ”Jag går och ser efter tvillingarna.”, sa han och log då. Glad över att säga de orden. Än hade han inte vant sig med fadersrollen. Men han hann inte komma längre då det knackade på dörren. ”Öppna dörren i drottningens namn!”, utropade en röst. Thessa hyschade vakten, en aning irriterat. För hon ville inte göra en scen. Ville inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. Hon hade kommit hit för att tala med sin vän. Inte som drottningen av Vrale.
Hon kände på handtaget och öppnade dörren. ”Sienna? Erland? Är ni här?” Och efter hon sagt de orden tog sorgen över igen. Fan då, att hon skulle vara sådant vrak. Thessa snyftade och klev in. ”Sienna. Jag.. jag vill prata med dig. Snälla. Eller.. jag vet inte.” Hon suckade uppgivet och gick fram till matsalen där Erland stod och såg förvånat på Thessa, med Sienna kvar vid bordet.

Philip var för upptagen för att märka att han käraste blev illa till. Han slogs fortfarande med sin far. Märkte inte heller när hans mor kollapsade i en hög vid bordet. Men hans far gjorde det. ”Nej..!”, flämtade kungen mellan slagen när han såg sin hustrus livlösa ansikte vila mot bordsskivan. Philip såg sin chans och högg med all kraft över kungen hals så att blod sprättade och hans far föll till marken. Philip stannade upp och flämtade högt av ansträngning. Hämtade andan. ”Där fick du.”, sa han och spottade ilsket. Han ändå lättad över att det var över. Och ville uttrycka sin lättnad för Adriana. Men när han vände om och såg att även hon farit illa vid släppte han svärdet och rusade fram. ”Adriana! Nej, Adriana! Vakna! Hör du mig?” Han tog tag om hennes axlar så att hon vilade i hans knä. ”Vem har gjort det här mot dig?”, viskade han och kände gråten. Men han skulle inte stanna för länge. Något behövdes göra för att rädda henne. ”Hjälp mig bära henne. Vi måste lägga henne ner. Och kalla på läkaren! Nu!”, beordrade Philip irriterat på de förvirrade vakterna som sett det hela blodbadet. Någon sekund av tvekan passerade, sedan gick de fram för att lyfta upp prinsessan och bära henne bort till Adriana och Philips kammare.
En annan vakt skyndade iväg för att hämta läkaren.
Philip böjde sig över Adriana när hon låg i bädden. Strök med handen över hennes kind, iakttog henne oroligt. ”Kom tillbaka till mig. Snälla, jag ber. Kom tillbaka.” Han kysste hennes panna.

"Inte särskilt. Lagom." Log Sienna till svar åt sin älskade make, hon mådde väl så som man kunde vänta sig efter den första tiden som mamma. Lyckligare än nånsin, men sliten också förstås. Det var väl det som var tjusningen, att man kunde känna sig så lycklig trots att kroppen var helt slut.
Hon kom snart på andra tankar än barnen och Erland då Thessa kom in. Dels förvånade det henne vad hon ens gjorde här, men det var inte det främsta. Det var hela hennes uttryck som fick henne att förstå att något var fel. Nog inte så lite fel heller.
"Vad har hänt?" utbrast hon genast, orolig för vad som hade hänt, om det hänt Ayden någonting. Eller Rowan. Någonting var det i alla fall, det var tydligt. Hon suckade nästan ohörbart och reste sig upp för att istället gå fram och dra in vännen i sin famn - hon såg verkligen ut att kunna behöva en kram just nu.


Ralph hade kallats dit av en högst upprörd och förvirrad tjänare, och ju mer han hörde ifrån tjänaren ju mer förstod han hans reaktion. Förgiftningar och strid vid kungaparets middag... Det var en enda röra som han dock inte hade tid att tänka på nu. Eller döma om - det fick bli ett senare problem. Nu hade han blivit kallad för att hjälpa prinsessan och det krävde hans uppmärksamhet.
"Vad har hänt?" frågade han direkt då han kom in i rummet, syftade främst på vad som hänt med Adriana men hade han tur kanske han också fick svar på resten också.
Han var snabbt framme i alla fall och började genast ge sig på såret hon fått, lät sig helt gå in i jobbet och koncentrera sig på att rädda prinsessans liv. Långt om länge så var läget tillräckligt stabilt för att han skulle vända sig och tala med prinsen istället, i väntan på att hon skulle vakna.
"Hon kommer klara sig finfint ifrån knivhugget, men det kan ta en liten stund innan hon vaknar till. Men jag är rädd att barnet inte klarat sig." Han gjorde en liten konstpaus för att bestämma sig om han skulle vänta med resten eller ta det nu. Kanske var det lika bra att inte vänta utan ta allt på en gång.
"Tyvärr verkar det som att livmodern tagit bestående skada utav missfallet. Hon kommer inte kunna bära fler barn." Fortsatte han.

Thessa snyftade till då Sienna tog henne i sina armar. Försökte förtvivlat blinka bort tårarna som ville välla över. Thessa ville inte gråta mer. ”Jag har förstört mitt och Rowans äktenskap.” Hon drog sig undan och torkade bort tårarna.
Erland steg fram. Thessas ord hade fångat hans uppmärksamhet. Vad var det som hade hänt? Och hur var det med Rowan? Han ville fråga Thessa mer, men hon hann före Erland.
”Malcom..”, började Thessa och utbrast i hulkande gråt igen. Paniken syntes. ”Såja.”, sa Erland och placerade en hand över hennes rygg. Han såg mot Sienna och sedan mot Thessa igen. Thessa drog ett djupt andetag i försök att samla sig. ”Malcom är tillbaka. Far, han.. han tvingade mig att gifta mig med honom för längesedan. Jag fick hjälp att ta mig ur det äktenskapet. Jag vet inte varför Malcom är här. Men han.. han finns i slottet! Och Rowan..” Thessa snyftade igen och torkade bort tårarna. ”Var är Rowan?”, frågade Erland då. ”Han är kvar i slottet. Jag klarade inte av hur han såg på mig.”, suckade Thessa och drog ett djupt andetag. Verkade någorlunda mer samlad nu. Det hade lättat mycket att få förklara sig.
Erland såg forskande på Thessa. Som för att se efter ifall hon hade något mer att tillägga. Om det var något mer hon funderade eller tänkte på. Men när hon inte sa något sänkte han handen om Thessas rygg så att den föll till sidan. Erland vände sig till Sienna. ”Jag går till honom.” Han ville se efter hur det var med Rowan. Thessa verkade så upprörd. Det var möjligt att Rowan också var det.
Erland kramade om Siennas hand. Hoppades på att hon skulle förstå. Att hon skulle stanna med Thessa. Att de skulle hjälpa deras vänner, så som de gjort så många gånger tidigare. ”Oroa dig inte, Thessa. Du är trygg här.” Erland bytte en blick med drottningen och en sista med sin hustru innan han lämnade dem för att gå ut och bege sig mot slottet och Rowan.
Det dröjde inte särskilt länge innan Erland kommit fram till slottet och letat upp en tjänare som kunde ta honom till kungen. Tjänaren knackade på dörren till Rowans arbetsrum.
”Kapten Erland är här, ers höghet.” Erland väntade inte på något svar, utan sträckte sig förbi tjänaren för att trycka ner handtaget på dörren och kliva in. ”Rowan.” I allvaret hade han glömt bort allt med etikett, hur han skulle föra sig kring kungligheten. Men Rowan var inte kungen nu, utan Erlands bästa vän.
Erland tog ett steg fram. ”Hur är det?”, frågade han och försökte se efter hur det låg till hos Rowan. Fanns den där paniken som uppstått tidigare? Erland tyckte sig inte se några spår utav den.


Philip var för upprörd för att förstå vad som hände runtomkring honom. Adriana, hans älskade. Hon var skadad. Och att leva utan henne var otäck tanke. Det fick inte ske. Han höll båda händerna hårt om hennes ena hand. ”Kom tillbaka till mig..”, viskade han och snyftade till. Philip lutade sig över för att känna hennes närhet, men precis som han skulle lägga kinden emot, hörde han Ralphs, läkarens, röst. Han såg mot honom och reste sig upp för att gå efter.
Philip pustade lättat ut av nyheten att hon skulle klara sig. Adriana skulle vakna. Men det var Ralphs nästa uttalande som gjorde Philip förvirrad på stört. Barnet? Inte klarat sig? Hade Adriana varit havande? Hade hon.. Philip kände vreden brusa upp igen. Den som skadat henne skulle få betala hårt för det. Prinsen anade att det var Luke som låg bakom det. Det var ju han som trots allt tillfångatagit prinsessan.
Men det gjorde Philip ledsen igen, när han hörde att Adriana inte längre skulle kunna bära fler barn. Han visste att hon älskade att vara mamma. Och hon var den bästa. Men han kunde inte tänka mer på det nu. Det viktigaste var att Adriana skulle vakna. Bli hel igen. ”Tack, Ralph.” Philip nickade och gick tillbaka till bädden. ”Adriana. Hör du mig? Jag är här. Vem än som har utsatt dig för det här ska få betala hårt. Jag lovar dig det.”

Sienna tyckte otroligt synd om Thessa för tillfället, kände sig chockad och sorgsen. Chockad över nyheten om att vännen varit gift tidigare - detta var onekligen något hon ville veta mer om i framtiden, men hon trodde inte att det var läget just nu. Först och främst behövde Thessa samla sig och tröstas, och när hon kände sig redo kunde de börja tala. Men först om vad som hänt mellan henne och Rowan, om det gräl de måste ha haft. Bearbeta det när det väl gick, och sedan kunde de börja tala på denna Malcom och deras historia. De behövde ta det ett steg i taget just nu, för hon ville tro att vännen just nu behövde en kram mer än något annat.
"Du ska se att det kommer ordna sig." Försökte hon, även om hon visste att ord knappast spelade någon större roll just nu. Det hon behövde var stöttningen och närheten mer än något annat. Hon mötte sin makes blick i en så gott som omärkbar nickning, ett medhåll för hans idé att ge sig iväg till slottet. Vad det än var som hänt, var hon säker på att det var något slags missförstånd och då skulle även Rowan behöva sin vän i det här läget.
"Kom, så sätter vi oss ner istället." Hon släppte ena armen om vännen, behöll den andra omkring vännens midja för att dra med henne emot soffan i andra änden av rummet efter att Erland lämnat huset. Slog sig ner där innan hon tog till orda igen. "Berätta nu." Bad hon mjukt, hoppades att vännen skulle vilja berätta - men också att hon skulle förstå att hon absolut inte var tvungen även om hon bad om att få höra mer nu.

Rowan satt med högen av papper framför sig, diverse dokument som behövde läsas igenom. Men ändå hade han inte tagit sig igenom en hel mening sedan han satt sig där. Huvudet fungerade helt enkelt inte till att tänka med för tillfället, allting bara snurrade, snurrade, snurrade. Det gick inte. Tanken på att hela hans historia och liv ihop med Thessa skulle vara en lögn... Det kändes bara överväldigande. Att hon så enkelt hade gett bort hans vigselring till någon annan, som om den inte betydde någonting för henne. Det värkte mer i hjärtat än vad han kunde uttrycka i ord. När tjänaren först utropade att någon var på väg in tänkte han först avbryta och be om att få vara ifred istället, men så kopplade hjärnan att det var Erland som kom och det fick honom att tveka tillräckligt länge för att vännen skulle hinna in. Kanske var det ändå bra, för om det var någon han kunde tänka sig att tala med just nu så var det hans kapten. Han suckade djupt och såg upp emot vännen, dröjde med att svara på frågan. Han hade inte lyckats hålla tårarna borta tidigare, och kanske de röda spåren efter dessa i ögonen skvallrade just om hur det var. Hur det kändes som att hjärtat gick i bitar.
"Hon är redan gift." Det var ett konstigt uttalande men det enda som tycktes dyka upp i hans huvud.

Adriana började sakta, sakta men säkert att vakna till igen. Började få tillbaka medvetandet, något som sakta började med att hon tycktes kunna urskilja ljuden omkring sig igen, vardagsljuden och Philips röst. Så började också ljuset följa, de långsamma förändringarna i skuggorna framhävas ifrån det tidigare mörkret innan hon slog upp ögonen till sist och såg på sin älskade Philip. Såg hans oro. Men på något vis var det en lättnad att han åtminstone var där - det måste väl betyda att de lyckats, att kungaparet var döda?
"Klarade vi det?" frågade hon svagt, måste få höra svaret ifrån honom. Behövde få det bekräftat, det som hon inte ens behövde uttala för att de båda skulle veta att hon menade tronen. Men så drogs hon ännu mera tillbaka till verkligheten igen. "Barnet. Det klarade sig inte, eller hur?" orden var mest en viskning, men det var något hon kände sig säker på. Smärtan, skadan - det kunde inte ha överlevt det. Det var bara en sådan där modersinstinkt som man blev säker på.

Thessa följde med Sienna till soffan i andra änden av rummet. Fortfarande snyftandes. Hon tänkte på Rowan. Hennes älskade make. Hade hon förlorat honom för alltid nu? Och Malcom. Men bara bilden av hans ansikte lockade fram paniken hos henne igen. Hans närmande. Det gick fortfarande att känna, hans hud mot hennes. Han andedräkt när han lutat sig över, dragit in hennes doft.
Thessa sjönk ner i soffan och gömde ansiktet i sina händer, stannade där i några sekunder. För hon hade hört sin väns önskan. En förklaring.
Sakta tittade hon upp från sina händer mot Sienna. Mötte sin väns vänliga blick. Och märkligt nog så kändes det lugnare. Hon visste att Erland hade haft rätt. Thessa var trygg här.
”Malcom.. Min exmake. Han är tillbaka i Vrale.”, sa hon först. Svalde när rädslan ville krypa sig inpå igen. Hon skulle inte låta den ta överhanden. Det här var viktigt, det kändes viktigt att Sienna skulle få förstå. Det gick några sekunder och Thessa flackade med blicken innan den landade framför de, någonstans på golvet längre bort. Hon försvann i tankarna igen. ”Far tvingade mig att gifta mig med honom. Han trodde det skulle vara hans väg till makten. Men han hade fel.” Thessa såg mot Sienna igen. ”Det var vägen mot min förlust.” Tårarna brände i blicken, men hon höll sig från att gråta igen. ”Malcom behandlade mig aldrig som sin hustru. Han gav sig på mig, misshandlade mig. Sade saker som..Som fick mig att tro att jag ingenting var.” Tårarna började rinna igen, men Thessa lät de vara. ”Och far..”, sa hon i en viskning, vände bort blicken igen. ”Han såg och hörde allt.. men gjorde ingenting.” Thessa pausade och suckade djupt när hon tänkte tillbaka på den hemska tiden, den som hon inte låtit sig tänka på, sedan lång tid tillbaka. ”Det var Galthran. Som räddade mig.”, sa hon efter en stund och såg tillbaka på Sienna med en aningen muntrare ton i rösten. ”Galthran förblindade Malcom, talade med Straker och såg till att äktenskapet upphävdes.”
Några sekunder passerade igen under tystnad. ”Malcom är en anhängare till min far, Clavius, och lika maktgalen som honom.” Thessa fattade Siennas hand. ”Jag vet inte vad han gör här i Vrale, men vad det än är så måste det stoppas. Malcom är underlig, men farlig, Sienna.”

Erland rynkade pannan en aning och tog ett steg in i rummet. Han såg över axeln att dörren var stängd- det var den. Det var bra, då kunde Erland och Rowan tala ostört.
Han förstod inte vad det var han hade hört. Eller jo, men.. Thessa var ju gift med Rowan. Han mindes namnet som Thessa yttrat- ”Är det den där..Malcom, du syftar på? Nej, Rowan. Hon är gift med dig. ” Han drog ut en stol och satte sig ner mitt emot vännen. Några sekunder passerade och Erland såg granskande på Rowan. Han ville försäkra sig om att Rowan var okej, vilket han såg långt ifrån ut att vara. Men samtidigt så kunde inte Erland släppa detta- Malcom, en oväsentlig typ som kommit dit och rört till det för hans bästa vänner. Det hela verkade vara något slags missförstånd.
Istället bestämde han att ta itu med problemet på annat sätt- han hade hört lite av Thessas version- vilken var Malcoms? ”Var är Malcom nu? Thessa sa att han var i slottet. Han bör inte vandra omkring här utan tillstånd. Han är inte välkommen hit, Rowan. Förstår du?” Erland medgav tyst för sig själv att han lät lite barsk, men här krävdes det att de tog till handling fort, innan de skulle gå djupare i denna onda spiral.
”Du känner Thessa, Rowan. Hon skulle aldrig såra dig. Du vet det. Hon älskar dig.”, sa han i försök att släta ut de tidigare hårda orden.
”Kom. Vi letar rätt på honom.”

Philip visste inte om det, men han hade andats ytliga andetag. Det var när Adriana slog upp ögonen som han pustade ut och då även kunde släppa fram gråten. Rädslan hade varit påtaglig. Han lutade sig över och kramade om henne, kanske lite för hårt, innan han drog sig undan igen för att möta hennes blick. ”Ja, Adriana. Vi klarade det..!”, sa han och log då mellan gråten. Det gick fort att sorgen tog över. När han insåg att han skulle förklara för henne. Det smärtade att säga det. Han tvekade först. Ville inte krossa hennes dröm, hennes längtan. ”Jag är ledsen. Ralph sa att du aldrig kommer kunna bära fler barn.” Han snyftade då och rörde vid hennes ansikte, som för att trösta. ”Vi förlorade barnet.”, viskade han tillbaka som svar på hennes undran.
Igen lutade Philip sig över och vilade kinden mot hennes bröst, försiktigt för att inte skada henne. Där grät han tyst. ”Jag är så ledsen.”, viskade han igen samtidigt som han sträckte sig efter henne för att stryka med handen över hennes arm. Bara för att trösta och känna hennes närhet.

Sienna var kanske inte förvånad, utan snarare vore tacksam över att Thessa valde att berätta allt detta för henne. Tacksam över att hon faktiskt valde att berätta hela historien, hur tufft det än måste vara att tala om. Glad över att hon var vännens stöd i det, även om hon självklart skulle föredra att inte behöva vara det - hon ville vara den vännen, självfallet, men hon ville inte att Thessa skulle gå igenom något där hon behövde en sådan vän. Det var mycket frågor som vännens berättelse väckte, men hon var duktig på att i samma berättelse också besvara många av dem. Allt detta var nytt för Sienna, och det krävdes inget rymdforskning för att förstå att det var tuffa saker för Thessa att tala om - det förstod vem som helst. Det var inte det minsta märkligt att hon inte berättat något om detta tidigare. Överlag kändes det inte som om de egentligen hade samtalat supermycket om tiden innan de lärt känna varandra men det kändes inte heller som om det varit så nödvändigt. Historien spelade ingen roll utan dem de var nu.
"Och Rowan tog det inget bra?" rösten var vänlig, och försiktigt trevande. Ville se om Thessa ville prata om det eller ej, med tanke på att hon inte nämnt något om sin make än så anade hon nästan att det var det jobbigaste för vännen för tillfället.
"Vill du att jag följer med tillbaka, eller vill du stanna här?" frågade hon, ville öppna upp och visa att hon fanns där oavsett vad hon kände för.


Rowan hörde vad Erland sade, men det ville inte gå in i skallen på honom riktigt nu i stundens ilska. Innerst inne hade han ju redan förstått allt vad Erland talade på, han ville inte riktigt tro att det var så ännu. Nej, det var fel ordval - självklart ville han ju inte tro något av detta om sin fru. Men den där första skräckinsikten hade satt tänderna i honom och vägrade släppa greppet riktigt ännu, han höll förskräckt kvar i tanken. Vågade inte än. Kanske satt också rädslan där inne i att han hade överreagerat, att det var ett faktum som fick honom att förlänga ilskan.
"Du vill att jag ska gå iväg och tala med mannen jag precis fått reda på har legat med min fru? Inte en chans." Han sade det med en lätt fnysning, som på intet sätt var negativt menad emot Erland, det var bara irritationen och ilskan ifrån innan som orsakat den. Han suckade och lutade sig bak på stolen igen.
"Han hade min förlovningsring som vart borta sen Philip skickade fingrarna till Thessa. Tydligen var han här medan vi var ute i kriget." Nu vart orden tystare, men det var just det där att han hade haft hans ring som plågat honom mest och förmått honom att i första stund tro på mannen.


Det var bara en blixtsnabb lättnad att de hade lyckats med förgiftningen, att de äntligen hade blivit av med de avskyvärda människorna till kungapar. Men den var kortvarig, innan han bekräftade hennes farhågor och mer därtill. Inga fler barn? Det var som att få ännu ett slag i magen. Att hon skulle förlora barnet hade hon nästan börjat förstå så snart magvärken börjat tidigare där i köket. Kanske inte accepterat det, för det var självklart att det skulle ta tid att det barnet hon börjat förvänta sig aldrig skulle få se dagens ljus. Men än värre var att hon inte skulle få föda något mer barn över huvud taget - det var en förlust hon inte hade varit redo för. Istället för att omedelbart svara räckte hon ut armarna för att omfamna honom, söka någon slags tröst där när tårarna trängde sig på.

”Rowan tog det inget bra.”, ekade Thessa i en viskning och släppte taget om Siennas hand. Hon vände blicken framåt igen, försjunken i tankar. Hur hade detta hänt? Malcom.. Han kändes som ett spöke. Något långt borta i det förflutna. Men han var här. Det hade hon sett, det hade hon känt. Istället för att låta sorgen ta över igen så visade sig en annan känsla. Ilska. Malcom hade inte bara skadat drottningen av Vrale. Han hade också skadat hennes och kungen av Vrales äktenskap. Det var inte okej. Det gick upp för Thessa att hon var tvungen att göra något. Som att ta reda på vad hans intentioner med vistelsen till riket var. Hur hade han ens lyckat sätta sin fot i slottet? Någon måste ha hjälpt honom, men vem? Ingen från Garkhauth, de hade inte makt här. Det måste vara någon av hennes eget folk. Och det skar i hennes hjärta för det.
”Nej, han måste stoppas. Jag vet inte hur, men det måste gå fort. Följ med mig, jag kan behöva all hjälp jag får.” Thessa vände sig till Sienna igen, såg lite tvekande ut för ett ögonblick. ”..Ja, alltså om du vill. Jag tänker inte beordra dig, du måste välja själv.”
Thessa reste sig upp från soffan och slätade ut klänningstyget så att den föll rätt samtidigt som hon drog efter andan. Samlade sig. ”Det är inte din strid, Sienna.”, förtydligade Thessa och började gå mot utgången, men hejdade sig precis innan hon nått fram till handtaget. Hon hade samlat kraft, tänkt på kärleken för Rowan, för Ayden, för sina vänner. Men så kom Thessa på.. Sienna och Erlands tvillingar! Med ens formades ett litet leende på hennes läppar. Hon såg mot Sienna från hallen. ”Barnen. Kan jag få se de små?”

Erland tyglade sig. Han ville säga åt Rowan att samla sig, för allt Erland hörde var hur sårad Rowan var. Rowan tänkte inte klart. I alla fall upplevde Erland det så.
”Tänker du lita på Malcom, mer än vad du litar på din hustru?”, frågade han istället lugnt och såg forskande på Rowan, ville se efter att kungen hört hans ord. ”Du känner inte honom, Rowan. Men du känner Thessa.” Han pausade och såg förvånad ut då Rowan berättade om förlovningsringen. Han medgav att det hela lät lite underligt, men det var ändå inte tillräckligt för att Erland skulle tro att Thessa gått bakom Rowans rygg. ”Det måste vara något vi inte vet om. Någon kanske har hjälpt honom? Finns det någon i slottet som skulle kunna ha hjälpt den där necromancern?” Erland försökte hitta en lösning, ville förstå, för så mycket pekade på att det var ett missförstånd. Han hoppades att Rowan också skulle se det så tillslut.

Gallskrik från matsalen hördes när allt fler från personalen upptäckte kungaparet slaktade inne i rummet. Ljuden väckte Philip från hans sorgsenhet. Han satte sig upp och såg från det håll ljuden kom ifrån innan han vände sig till Adriana igen. ”Vi vann, Adriana. Vi är nästan i mål. Jag ska stycka den som gjorde det här mot dig.”, sa han lugnt samtidigt som han strök med handen över hennes kind.
”Men först ska jag njuta av vår seger.”, sa han i en viskning. Ett mörker syntes i Philips blick. Han skulle äntligen få ta ut sin vrede över sina föräldrar. För hur de hade behandlat Adriana. ”Jag tänker släppa tigrarna på dem.” Han kramade om Adrianas hand och kysste den ömt. ”Vila, samla dig. Min drottning.” Han böjde sig över och kysste hennes panna.
Sedan reste sig Philip och dröjde några sista sekunder med blicken på Adriana innan han vände sig om, för att lika samlat gå därifrån. Det kändes befriande på något sätt, att äntligen få utlopp för sin vrede gentemot kungaparet.

Sienna hade anat det. För det hade på något vis känts som att Thessa försökt dölja vad som egentligen smärtade henne mest genom att överösa med pratet om Malcom. Låta det kanske skölja över smärtan som Rowan åsamkat henne. Men på ett vis kunde Sienna förstå båda parterna här. Visserligen visste hon inte exakt hur kungen faktiskt hade reagerat, men hon själv skulle ju inte heller bli glad ifall hon skulle få reda på att Erland varit gift och inte tänkt tanken att berätta det för henne förrän nu. Men så förstod hon ju vännens sida, att det var ett traumatiskt minne vad det lät som och hon skulle behöva support framför bråk här och nu när han återvänt till henne. Men det var något hon inte ville gräva för mycket i här och nu. Vännen behövde säkerligen tala om det, men inte just nu. En sak i taget och det kändes vettigare att börja i änden med Malcom, ta tag i det först och reda ut och sedan fick hon undersöka mer kring hur illa det var mellan de båda. När vännen var redo.
"Det är väl klart att jag hjälper dig." nickade hon genast med ett svagt leende på läpparna, inte med glädje i det utan snarare stöttande. Visst hade väl Thessa rätt att det inte var hennes strid men det kändes ändå som det. Thessa och Rowan var som familj, och fanns det något hon kunde hjälpa till med ville hon kunna göra det. Hon följde vännens exempel och reste sig upp, bara för att skina upp i ett leende.
"Du behöver inte ens fråga." Stoltheten och lyckan över de små barnen var inte något hon ansträngde sig för att dölja. I en handvändning hade hon vänt om för att istället gå in till barnkammaren där de små nu sov.


Senare skulle Rowan säkert få skämmas över hur han betedde sig, men inte just nu. Just nu kunde han inte riktigt tänka klart, kunde inte ta till sig vännens ord riktigt lika väl som han normalt sett skulle ha gjort.
"Jag vettefan. Fråga Thessa." Egentligen kanske det var menat som ett halvt skämt, men det kom bara ut som nästan ett funderande. Han hade börjat lugna ner sig, var det väl helt enkelt. Den första ilskan som blockerat hans tankar hade börjat lugna ner sig lite grann. Kunde tänka igen. Han var långt ifrån helt nere i varv igen men det var åtminstone en början till att bli lite mer sitt vanliga jag igen.


Adriana kunde inte fullt ut glädjas för att de faktiskt hade vunnit tronen, och blivit av med hans förskräckliga föräldrar. Absolut så fanns glädjen där men den överskuggades av förlusten de precis behövt genomlida. Det var illa nog att hon förlorat det ofödda barn hon burit på, men att hon inte skulle få fler - det kändes nästan ännu värre. Men båda sakerna var svåra att gradera gentemot varandra.
Hon kom på andra tankar av hans ilskna planer gentemot sina döda föräldrar, och för någon sekund så ville hon stoppa honom. Det skulle inte vara den bästa starten på hans regi över kungariket om han torterade dem, det räckte med att de hade dödat dem. Nej, hon hade dödat dem. På ett vis hade hon velat skydda honom med att hon planerat förgiftningen utan honom då hon hellre ville att skulden lades på henne. Henne kunde folket få lov att hata, men det skulle försvåra så mycket mer ifall de hatade sin kung, den faktiska regenten. Men hon kunde inte med att stoppa honom, för inners inne höll hon ju med honom fullt ut och bara det att han var beredd att göra detta som för att skydda henne gjorde hjärtat lite lättare.

”De är väldigt söta de två. Barnen hade inte kunnat få bättre föräldrar är ni två.”, sa Thessa när hon kommit ut från Sienna och Erlands hus igen, i sällskap av sin vän.
Hon satte sig i vagnen igen som skulle ta de tillbaka till slottet igen. ”Sunnifa och Gisella är fina namn. De passar i de.” Hon log lite och tänkte på Ayden. En saknad spred sig hos Thessa. Men snart skulle den skuggas av en oro. De närmade sig slottet. Och Thessa visste att hon snart skulle möta sin mardröm igen. Malcom. Med all kraft och viljestyrka försökte hon knuffa bort de hemskheter, minnena av Malcom, som ville skrämma iväg henne och hindra henne från att tänka klart. Hon förstod att hon skulle behöva hålla huvudet kallt och högt för att ta sig igenom det här igen. Hon var tvungen till att klara det. Det var för mycket som stod på spel. Hon skulle inte förlora Rowan och Ayden på grund av den där idioten. Det var bäst att han försvann ut från riket och återvände till den håla han kom ifrån.
Thessa svalde och bytte en blick med Sienna när vagnen stannat utanför slottet. Hon hoppades på att rädslan inte lyste igenom. Modet skulle ta över, och när hon hade bestämt sig för det så kändes det bättre.
”Jag är glad att du är med mig.” Hon förvånades över att rösten inte riktigt hade hållit, orden var tunna, så som i en viskning. För att dölja osäkerheten drog Thessa på mungiporna i ett leende och gick före ut från vagnen för att gå mot slottsporten. Vakterna öppnade den för henne så att Thessa kunde stiga in. Hon hade precis gått de sista trappstegen upp till foajén då hon vaknade upp ur sina tankar av en röst. ”Min drottning! Jag har en gäst till dig.”, det var en av männen i hovet. Thessa rynkade pannan, dels för att hon trott att han störde henne med irrelevant information, men så fick hon syn på något, eller snarare någon, som genast fångade hennes hela uppmärksamhet. Thessa blev stel av åsynen av personen och knöt sina nävar. Om möjligt blev mer blek i ansiktet. Malcom. Han gick där, bakom mannen. Med ett leende på läpparna, nöjd. ”Vad-…”, fick hon fram, men rösten bar inte hela vägen.
Mannen bugade för Thessa och ursäktade sig för att lämna henne ifred med Malcom.
Malcom gick lugnt fram och stannade när han stod en meter ifrån henne. Han fnös. ”Jag visste att det inte skulle dröja länge till innan jag fick se dig igen.”, sa han och betraktade Thessa med en obehaglig blick som fick Thessa att rysa.
Thessa svalde igen och försökte samla kraft till sig. ”Du hör inte hit, Malcom. Du måste gå.”, sa hon lågt och sänkte blicken, klarade inte av att se på honom. Malcom skrattade bara och tog ännu en steg mycket närmare henne. Nu kunde Thessa känna hans andedräkt mot hennes kind. ”Försök du. Jag känner dig. Du har aldrig lyckats med någonting du har gjort i livet. Varför skulle du lyckas den här gången?” Han höjde en hand och rörde försiktigt vid hennes korpsvarta hår för att föra det bakom hennes ena öra.
Thessa mötte hans blick då. Den var fylld av rädsla. Och hat. Men innan Thessa skulle hinna säga något mer tog Malcom till orda igen. ”Din mor berättade en sak för mig. Och jag tror att du skulle vilja veta vad det var.” Thessa flämtade. Det snurrade i hennes huvud. ”Vad-..”, försökte hon igen, men Malcom hann före. ”Nejnej, inte här. Du har sällskap med dig. Jag säger det bara till dig i enrum. Utan extra par ögon på oss.” Thessa ville gråta. Hur kunde han? Men mest var hon ledsen för att hon visste att hon inte skulle ha mage att säga emot honom. Hon hade spelat för sitt liv med Rowan och Ayden, men Malcom spelade med hennes mor. Som inte längre fanns kvar här med dem. Och han visste något. Det var orättvist.
”Sienna. Jag kommer snart.”, sa Thessa till Sienna utan att slita blicken från Malcom. Sedan lyckades hon styra stegen därifrån mot ett av arbetsrummen på samma plan med Malcom i släptåg efter sig.

Erland suckade och drog ett djupt andetag. Han flyttade sig på stolen för att sätta sig tillrätta, mer bekvämt. Han såg forskande på Rowan. ”Jag tycker inte att din och Thessas relation är värd att kastas bort för den där drummeln.”, sa han tillslut efter att flera sekunder hade passerat. ”Thessa älskar dig. Och du älskar henne.”, sa han i försök att väcka hopp hos Rowan. ”Låt oss ta reda på var vakterna håller honom i alla fall? Så att han inte gör någon mer skada.”