~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Sjöstranden i Öst:
Vinden smekte hans kind, fick håret att dansa medan kläderna torkade.
"Minns du alla gånger vi låg såhär där hemma?" Frigga frustade bakom honom. Han låg lutad mot hennes revben med blicken upp mot himlen. Molnen gled förbi i liten skara. Formlösa och tunna. Hjärtat bankade innanför bröstkorgen och även om han försökte distrahera sig genom att prata med Frigga och tänka på ting som skett tidigare så slog det bara hårdare och hårdare. Slog i saknaden av henne. Men Erik var inte redo att söka upp henne. Hans kropp ville inte lyssna på hjärtats frenetiska slag. Sveket och ilskan beblandad med sorg svepte fortfarande runt inom honom. Han försökte stilla det. Men detta var någon en sådan sak som bara kunde ordnas utav Aryas återkomst eller kanske med tid. Kanske krävdes båda eller något helt annat. Erik kunde inte tänka riktigt klart men han saknade henne och de suddiga minnena från vad han hade sagt och gjort kom som stötar genom hjärnan.

Det gjorde ont i honom att han hade betett sig på det sättet, men samtidigt, ja samtidigt så hade han reagerat som vilken annan Letoyan som helst. Det hade väl varit underligare om han inte hade reagerat så som han hade gjort.
"Tsk..." Han sträckte ut ena handen mot himlen, "jag vet inte vad jag ska göra." mumlade han ut i dundrande, men låg, röst. Frigga puffade hans armbåge med sin mule och han placerade handen på hennes breda panna. Gnuggade lagom hårt.
"Jag vet, jag borde bara leta reda på henne. Jag vet, men det är inte så lätt... Det vet du Frigga." Frigga frustade och puffade hans kind med den lena mulen. Erik log mot henne - även om det gjorde ont att le. Fick huden på halsen att strama där det brände tidigare.

Erik reste sig stelt upp från den sandiga marken och gick fram till sjöns kant. Han sjönk ner på knän och satte nävarna i vattnet. Stod framåtlutad tills krusningarna på vattnet stillades. Då såg han sin spegelbild. De mörka märkena som slingrade sin väg upp för halsen på vänster sida i klösliknande märken men med onaturligt jämna kanter och precisa former. De hade lättare mönsterformningar inom märkena - mycket i stuk med de bläcktatueringarna han hade fått av de äldre men vackrare. Dumt placerade och allt för tydliga trots skägget och kragen på skjortan. Det var även för tydligt att de inte var människogjorda. De var märkningar - inte tatueringar. Bevis på djupet av hans känslor. Kraften av magin inom honom och vad han hade överlevt fram tills dess.

Hans kläder var blöta igen från att ah suttit på knä i sjön. Men svalkan, till och med kylan, var välkomnad av Erik. Påminde om Norr, om hans hem. Inte för att det var i närheten av så kallt i Öst som där uppe i Norr. Men vattnet var kallt från vattenfolket, mycket kallare än det borde ha varit. Kanske därför ingen någonsin hade benämnt sjön eller gått och badat i den största sjön under deras vistelse i Öst. Erik suckade. Han skulle snart försöka resa sig och söka upp Arya. Han kände sig naken, ensam och tom utan henne bredvid. Hon var verkligen hans allt. Världen började och slutade med henne, det visste han nu.
"Namn eller inte. Hon är min Arya." sade han med stark röst ut över sjön. Även om den inte nådde långt på land så nådde den långt i vibrationsform genom vattnet. Nära mitten av sjön ett par sekunder senare kunde han se en stjärtfenad varelse hoppa upp ur vattnet i en båge och ner under ytan igen. Erik log stramt, stelt. Det skulle ta ett tag att vänja sig vid den stramande huden.
"Tack för hjälpen." sade han och reste sig upp från sin tidigare sittande position. Solen var nu låg på himlen och dagen hade passerat så hastigt att den knappt hann existera. Samtidigt hade det varit en av de längst dagarna i Eriks liv någonsin. Med en suck betraktade han solen medan den knappt märkbart men stadigt sjönk mot skogens kant på andra sidan sjön. Långt långt bortom hans räckhåll. Snart, snart, när solen har sjunkit ska jag leta efter henne. När mitt hjärta inte är på väg att brista vid varje slag. Tanken var kall men ärlig. En tår slog sig fri från ena ögat och ringlade ner för kinden tills den beblandades med skägget och enbart lämnade en glimmande vattenrand efter sig mot hans vita hy.

Arya - Skogen i Öst
I början hade hon ridit i normal takt, försiktigt genom de okända skogarna i Öst. Naturen i landet hon befann sig i var mycket lik den som fanns i landet hon kom från, men det fanns skillnader. Inte bara var trädens utseende lite annorlunda och marken lite mjukare, det var även en helt annan kraft i Östs natur än i Söders. Söders natur riktigt strålade av Grön Magi medan Östs märkbart svarade till en annan färg. Visst fanns det mycket Grön Magi även i Öst, det var trots allt ett växtparadis, men Arya kunde känna hur växterna hon red förbi inte var lojala till hennes livskraft. De svarade främst till den Gula Magin, Osianernas färg.

Ju längre tid Arya sökte i skogen destå mer desperat blev hon. Hon manade på Daya att röra sig snabbare och snabbare, framåt, höger, vänster, mot nord, mot syd, i alla riktningar som fanns. Solen hade vandrat en bra bit över himlen och mörkret börjat lägga sig mellan träden. Snart skulle natten och alla dess skuggor komma och Arya var helt vilse i det främmande landet, utan minsta spår av sin älskade att följa. Han var borta och hon var ensam, med en värkande smärta i sitt hjärta. Hon saknade honom så mycket, hans värme, hans leende och allt med honom - hon klarade inte av att tänka på det kanske var borta. Det fanns även en tung ånger inom henne, Arya önskade innerligt att hon bara kunde varit ärlig mot honom tidigare. Hon ville ge honom sitt allt, all sin kärlek och hela sig själv. Om det för Erik innebar hennes födelsenamn så skulle han få det, utan minsta tvekan. Men samtidigt som Arya var arg på sig själv önskade hon också att Erik kunde talat om för henne hur viktigt namn var för honom. På så vis hade kanske inget av det som hänt behövt ske.

Arya pressade till sist Daya in i galopp. Tårarna rann ner för hennes kinder och hjärtat bultade hårt i hennes bröst. Han fanns ingenstans. Han var borta och hon kunde inte finna honom. Allt inom henne skrek efter honom, men han fanns inte där. Hon var ensam igen.

Efter ett tag bromsade Arya in Daya i en liten öppning mellan träden. Hennes händer hade börjat blöda igen och färgade Leelas badage rött, men det fanns inget att göra åt saken. Arya andades ett par gånger med kinderna våta och ögonen grumliga av tårar. Sedan gav hon upp ett förtvivlat skrik i smärta.
”ERIIIIIIIIKK!!!”
Ropet ekade genom skogen en liten stund innan allt blev dödstyst igen. Med en snyftning lutade sig Arya fram i sin hästs man och grät ut sin förtvivlan. Samtidigt uppenbarade sig nattens första stjärnor ovanför träden.

Erik - Sjöstranden i Öst:
”Eriiiiiiiikk...” Hans namn hade nått honom precis innan rösten helt hade dött ut. Likt en viskning i vinden. Erik hade vänt sig om så hastigt att sanden hade stänkt omkring fötterna. Hans blick sökte av omgivningen. Men ljudet hade kommit en bra bit bortifrån. Så han såg inget när han skådade in mellan trädstammarna. Men han hade hört sitt namn i hennes röst - det var han helt säker på.
"ARYA!" ropade han tillbaka. Hans röst grövre, mer mullrande och i ett lägre tonfall vilket fick hans röst att färdas långt in bland träden. Men han skulle inte vänta på att höra något annat. Ovanför hade stjärnorna börjat glittra och han slängde sig upp på Frigga som stod och stampade vid hans sida.
"Hon väntar på oss." sade Erik till Frigga med samma tunga dunkande i brösten som tidigare. Men nu, nu kunde inget hålla honom borta från henne. Inte ens tankarna på hur han hade känt den morgonen. Den brännande känslan, de krampande musklerna, den stramande huden. Inget av det skulle hålla honom borta från henne. Hon var hans värld, början som slut. Frigga gnäggade, stegrade sig för att få en dundrande rivstart då de gigantiska hovarna slog ner i marken och hon satte av in i skogen. Erik visste inte vart Arya var, vilket håll ljudet kom från - men det behövde han inte heller. Frigga visste. Hon var trots allt inte en vanlig häst - hon var en Hatari, som just i den stunden dundrade fram genom skogen på sina åtta ben så att löv föll från trädkronorna runt omkring dem.

Arya - Skogen i Öst
Ett antal stjärnor glimmade ovanför trädtopparna. Skogen låg helt tyst så när som på trädens viskande i vinden och Aryas låga snyftningar då och då. Dayas man hade blivit blöt runt stället där hon hade sitt ansikte men hästen tycktes inte bry sig om det. Hon stod bara lugnt helt stilla i skogsöppningen och lät Arya gråta ut bäst hon ville i sin hästs man. Allting kändes helt förstört. Erik var inte vid hennes sida, kanske skulle han aldrig komma tillbaka och allt var hennes fel. Han är borta... Han älskar mig inte längre... Vad har jag gjort...

”Arya!”
Blixtsnabbt rätade Arya upp sig på Dayas rygg och spanade runt omkring sig i skogen. Hon kunde svurit på att hon hört Erik ropa hennes namn. Nej, hon visste att Erik ropat efter henne. Hon kunde till och med säga från vilket håll ljudet kommit från. Snabbt manade hon på Daya och styrde henne åt det håll hennes älskade fanns. Hans rop hade låtit avlägset men det spelade ingen roll. Arya skulle finna honom om det så var det sista hon gjorde.

Snart red hon i galopp igen. Trots att Daya var en ganska liten häst svischade träden förbi egipaget i en hiskelig fart. Hästen verkade förstå Aryas känslor, hennes stress och måstet att nå fram till Erik. Arya var tacksam för det, för hur förstående hennes älskade häst var. Tårarna rann fortfarande ner för hennes kinder och rädlsan att ha förlorat sin älskade fanns fortfarande där, men hans rop hade tänt en liten gnista hopp inom Arya. Den hade hon hårt gripit tag om som en drunknande sjöman runt sin livboj.

Till slut kunde hon höra dundrandet av åtta hovar mellan träden och hennes hjärta klappade så hårt att det var svårt att tänka klart.

Erik - Skogen i Öst:
Han dundrade fram, ljudet av fler hovar hördes och plötsligt var hon där framme. Han kunde inte hejda sig, Frigga kunde inte galoppera fort nog.
"ARYA!" vrålade han samtidigt som han slängde sig av Frigga och sprang de sista meterna. Han sket blanka fan i att Daya galopperade ursinnigt mot honom. Han grep tag om Arya och drog av henne från hästens rygg, rakt in i hans famn.
"Arya..!" mullrade hans röst ut och in i hennes hår. Han höll henne så tätt mot sig som han bara kunde medan hjärtat dundrade i bröstkorgen och pulsen bultade i hans vener. Sekunden då hans händer hade gripit tag om hennes midja hade världen stannat upp för honom. Bara hon fanns. Bara Arya. Inget annat. Hans nävar kunde inte greppa henne tillräckligt starkt. Hans armar kunde inte krama henne tillräckligt tätt. Det var olidligt och underbart på en och samma gång.

Arya - Skogen i Öst
Så fort hon kunde se honom brast hon ut i tårar. Inom henne kände hon både en överväldigande glädje och en fruktansvärd smärta.

”ARYA!”
Han hade vrålat ut hennes namn och kastat sig av Frigga medan Daya fortfarande var i galopp. En rädsla spred sig inom Arya, Daya skulle trampa rakt över honom! Snabbt försökte hon stanna, bromsa in sin häst men det var omöjligt på så kort tid. Men, Daya trampade inte över Erik utan for förbi precis vid hans sida. Nära nog för att han skulle nå att ta tag om Arya och dra ner henne från hästryggen. Arya gav upp ett litet tjut i förvåning men klarade sig helt oskadd.

Rädslan försvann och de tidigare både lyckliga och smärtsamma känslorna kom tillbaka igen. Nu var hon i hans armar och han höll henne så tätt mot sig att det nästan var svårt att andas.
”Arya..!” hans röst vid hennes öra kändes som en välsignelse från ovan. Arya grät, hon kunde inte hindra sig själv. Hon hade trott att hon aldrig skulle få se honom igen.
”Erikk...” snyftade hon i hans famn med armarna om hans hals och en hand i hans hår, ”Erikk...förlåt mig... förlåt, jag... jag hade ingen aning...”

Erik - Skogen i Öst:
Hennes röst var det vackraste han någonsin hade hört. Aldrig tidigare hade han uppskattat och älskat sitt namn som när det lämnade hennes läppar. Han kunde inte krama henne tätt nog, kunde inte få henne tillräckligt nära. Samtidigt skakade axlarna lätt från återhållsamhet, för han visste att om han kramade henne hårdare så som hans kropp skrek efter så skulle hon gå sönder. Det tog en enorm mängd viljestyrka för att hindra de spännande musklerna från att använda än mer styrka. Hans knän vek sig under honom och han drog med henne ner på marken, höll henne tätt så tätt.
"Jag älskar dig." viskade han ut mellan sammanbitna tänder och lät nävarna begravas i tyget av hennes kläder medan de grep det hårt.

Arya - Skogen i Öst
De föll ner på knä på marken utan att släppa varandra. Arya kunde inte få sina tårar att sluta rinna eller sitt hjärta att sluta banka så hysteriskt hårt. Hennes armar skakade lätt från hur hårt hon höll om Erik.

”Jag älskar dig.”
Eriks viskning kom som ännu en välsignelse och Arya kunde inte förstå vad hon gjort för att förtjäna det hela. Hon hade ju sårat honom, svikit och ljugit för honom. Även om det inte hade varit med flit så hade han all rätt i världen för att avisa och hata henne. Men han älskade henne fortfarande och hon kunde inte hålla sina känslor i styr på grund av det.

”Jag älskar dig! Erikk jag älskar dig, jag-!” hennes ord var mycket högre än hans och hon snyftade. Lyckades inte få sig själv samman. Men en sak lyckades hon få ut.
”Ashiwarya.” sade hon, så tydligt hon kunde för tillfället, ”Ashiwarya Lakshmi Ranya Charbati.”

Erik - Skogen i Öst:
Hennes ord var först höga, Erik skälvde av att höra dem. Trots allt hade han skadat henne, skrikit och vrålat på henne men hon älskade honom som han älskade henne. Men orden som kom där efter var vad han hade velat höra, oavsett så ville han veta hennes namn. Han ville veta. Behövde veta. Det var som om något lättade och han andades ut.
"Arya," sade han och lutade sig ytterst lite bakåt så han kunde se ner på henne, in i hennes ögon, "min Arya." Han kunde inte hindra sig, läpparna smällde mot hennes med brådska och kraft. Pressades mot hennes medan hans händer lyfte och drog henne närmre. Min Arya.

Arya - Skogen i Öst
Han hade dragit sig tillbaka lite grann så att de kunde se varandra i ögonen. Aryas var fortfarande våta och röda men hon kunde ändå se hans klart och tydligt. De gråa ögonen var utan tvekan det vackraste hon visste i hela världen.

”Arya, min Arya.”
Hans ord gjorde hela hennes kropp svag som spagetti. Hon hade gett honom sitt födelsenamn, trots att hon avskydde det, beredd på att han kanske aldrig skulle vilja ha henne som Arya igen. Men oavsätt hur mycket namn spelade roll i Norr så fortsatte hon att vara hans Arya och han fortsatte att kalla henne vid det namnet. Ett lyckorus gick igenom Aryas kropp och hade inte Erik kysst henne först hade hon gjort precis det samma på honom.

Hon älskade honom. Hennes ögon var slutna, deras läppar pressades samman och hon älskade honom. Över allt annat. I den stunden visste hon att det inte fanns någonting i hela världen hon inte skulle göra för Erik, bara han sade hennes namn. Arya.