Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Bortförklaringen fick Leonidas att se rött. Pulsen ökade och han klarade inte längre av att tygla ilskan som växte inom honom. Så av ren impuls lyfte han näven för att ge sin vän en rak höger.
De två vakterna, som fortfarande befann sig i närheten, stirrade bara häpet på barndomsvännerna. Visste inte om de skulle ingripa eller avvakta. De hade sett dem bråka tidigare, men aldrig ta till fysiskt våld mot varandra.
I samma stund som slaget träffade Philip insåg Leonidas vad han hade gjort. Hur han trotsat deras brödraskap. Vanligtvis tog han alltid konungens sida, hur stora snesteg det än handlade om. Men nu var det de starka känslorna för Cleo som fått honom att agera annorlunda.

"Jag förstår..", svarade Octavia tyst efter ett djupare andetag. Hon kunde se hur drottningen var på gränsen att börja gråta, men ändå lyckades samla sig. "Finns det någonting jag kan göra för dig? Vad som helst", sade hon sedan, och lät sin hand ligga kvar mot överarmen. Ville verkligen visa att Cleopatra hade hennes fulla stöd. Särskilt nu efter vad flickan råkat ut för på grund av henne själv.

Philip vacklade till av slaget och kollade förvånat på sin broder, det tog honom en stund att greppa exakt vad som hade skett och när det väl hände så knuffade han hårt till Leonidas.
"Vad exakt tror du att du håller på med?" röt han och tog ett grepp om hans klädnad för att hårt trycka honom mot väggen. Han var nästan reda för att slå till honom själv med ville ha en förklaring.

Cleo skakade lite på huvudet och log mot Octavia. Hon la sin hand över hennes och reste sig upp.
"Stanna i min kammare, några vakter är lojala mot mig så jag ser till att inget händer dig här tills jag löst det med Philip." log hon svagt och gick till sitt sminkbord. Hon visste inte riktigt hur hon skulle täcka det röda märket som verkade fästa sig. Hon suckade högt och drog handen över ansiktet.

Leonidas kände hur Philips grepp fick honom att backa och till slut slå ryggen mot den hårda väggen bakom dem. Han började ångra slaget, men var både för stolt och förbannad för att ta tillbaka någonting. Istället knöt han näven på nytt och kunde då känna hur det fortfarande sved om knogarna.
"Den där kvinnan bär ditt barn. Hon tog tillbaka dig trots vad du gjorde mot henne. Hon gör i princip allt för att göra dig nöjd. Och det är såhär du tackar henne?", röt han tillbaka, spände blicken i mannen framför sig och fnös till. "Och du påstår att du älska Cleopatra...". Leonidas visste att han var ute på tunn is, men var utom sig av ilska och alldeles för upprörd för att vara tyst. Han kunde inte längre se på medan flickan som kan kände kärlek för behandlades illa.

"Jag stannar så länge du vill", svarade Octavia samtidigt som hon log mjukt mot sin vän. Visste att drottningens kammare var den enda platsen i riket där hon kunde känna sig riktigt säker. Utanför fanns det stor risk att hon skulle stöta på Philip igen, och hon visste fortfarande inte hur Leonidas ställde sig till det hela. "Och förlåt att jag tog klänningen. Jag kan sy en ny åt dig".

Philip rynkade lite på pannan och brast ut i ett skratt, ett slags skratt som var ovanligt för mannen då han ofta var den som utstrålade mest glädje och värme av de två bröderna. Hans skratt hade varit kallt och hårt den gång.
"Vad vet du om att älska Leonidas? Du trånar efter min hustru och du intalar säkert dig själv att du älskar henne men min vän, du vet inget om att älska." sade han kallt och släppte sin broder innan han gick in till sin kammare igen. Han skulle se till att prata med Cleo senare, trots sin hårda ton mot Leonidas så ville han fortfarande be om ursäkt till sin hustru.

Cleo log svagt mot sin vän och försökte täcka över sitt märke så gott som det gick. Hon satte upp sitt hår och tog av sina smycken, ville bara att mörkret skulle falla så att hon kunde gå till Leonidas.

När Leonidas stod ensam kvar i korridoren slöt han ögonen och lutade huvudet mot väggen. "Du vet inget om att älska..", hade brodern sagt. Det var ord som han fått höra under sin uppväxt, men att det nu kom från Philip skar upp nya sår.
Leonidas drog händerna över ansiktet och samlade sig tillräckligt för att kunna gå vidare. Men det kyliga skrattet och de hårda orden ekade fortfarande i hans huvud. I ett försök att komma på andra tankar tog han sig ut från palatset och bort mot den stora arenan där ett flertal soldater hade förts samman för att träna inför den kommande striden. Han drog åt sig ett svärd och gick ut bland soldaterna, vilket fick flera att dra sig tillbaka. De visste sedan tidigare att prinsen var en skicklig krigare – kanske en av de bästa i Grekland – som fysiskt påminde mer om en romersk gladiator än en nobel konungason.
"Du där. Vad är ditt namn?", sade Leonidas till en ung man som såg ut att vara något år yngre än Cleopatra.
"Priam, son av Thales", svarade pojken formellt men verkade häpen över att bli tilltalad av en kunglighet.
"Är det ditt första krig, son av Thales?".
Den ivriga blicken avslöjade redan vad pojken skulle svara. "Ja, min herre". Han sträckte på ryggen och såg extra stolt ut.
"Visa mig vad du kan". Leonidas tog ett ett fastare grepp om vapnet och ställde sig bredare med fötterna. Priam bugade sig lätt och med ett leende på läpparna höjde han svärdet för att anfalla Leonidas – som med en enkel rörelse fintade bort honom. Förundrad över hur någon med den kroppsbyggnaden kunde röra sig så smidigt gjorde han ett nytt försök – samma sak. På det tredje försöket förlorade han svärdet ur sin hand, vilket fick Leonidas att sänka vapnet och vända ryggen till. Priam såg då sin chans. Han drog snabbt upp svärdet igen och anföll prinsen på nytt, för att i nästa stund hamna på rygg med klingan mot sin hals.

Cleo stirrade på sin spegelbild, kom fram till att hon skulle träffa Leonidas. De kunde alltid hålla fasaden om deras vänskap uppe, Philip kunde ju inte klandra henne eller honom för att de sökte vänskap hos varandra. Hon själv kunde förklara det som att hon behövde förklaringar för hans beteende och tänkte fråga Leonidas om det. Hon nickade mentalt åt sin idé och släppte ut sitt hår igen. Hon kollade mot flickan i sitt rum och log svagt, ångrade att hon hade förstört Octavias liv så mycket. Cleo reste sig upp och tog på sig en klänning, lik den hon hade haft på sitt bröllop men i en annan färg.
"Jag kommer snart." sade hon leendes till Octavia innan hon lämnade kammaren. Hon gick mot hans kammare för att knacka på dörren men fick inget svar. Hon suckade lågt och frågade tillslut en av tjänarna om de sett prinsen. Hon började gå mot arenan istället, det var en bit att gå i värmen och hennes växande mage gjorde inte promenaden bättre men hon fick bita ihop om hon ville träffa Leonidas. Hon gick in och rynkade lite på pannan åt hur många unga män det var där, alla villiga att dö för någon konflikt som inte egentligen angick dem. Hon fastnade med blicken på Leonidas och svalde hårt, ville så gärna springa till hans trygga famn och aldrig behöva lämna.
"Har du inte bevisat dig stridsduglig nog, Leonidas?" frågade hon när han hade svärdet mot pojkens hals. Hon log svagt och vilade sina händer på sin mage.

Männen som samlats omkring dem skrattade gott åt pojkens försök att utmana prinsen. Men en tystnad spred sig över arenan när drottningen dök upp. Dels för att soldaterna inte var vana vid att se en kvinna på en plats som denna, men också för att flera av dem aldrig hade sett Cleopatra i egen hög person. Även Leonidas tittade överraskat mot flickan. Liksom de andra hade han inte väntat att se henne där och om det inte varit för den stora publiken hade han redan tagit henne i sin famn för länge sedan. Istället drog hans sig lugnt ifrån pojken och räckte över svärdet till den rätta ägaren.
"Håll ett öga på honom", beordrade han samma man och nickade bort mot Priam som nu fick hjälp att resa sig upp på skakiga ben. Därefter såg han åter bort mot Cleo, började gå mot henne, men ju närmare han kom, desto högre ekade orden: "Du intalar dig själv att du älskar henne, men du vet inget om att älska". Han hade försökt ignorera det, men för varje minut blev rösten allt starkare i hans huvud. Och kanske hade Philip rätt? Kanske Leonidas inte visste någonting om att älska en annan människa. Och kanske anledningen till varför han ville vara med drottningen var för att hon var det enda han inte kunde få? Tankarna gjorde honom frånvarande för en kort stund, men väl framme vid Cleopatra fick han fram ett svagt leende. "Hur kan jag stå till tjänst? Det måste vara viktigt då du tagit dig enda hit?".

Reaktionerna över hennes närvaro gjorde henne en aning generad, men inte förvånad. Hon log svagt mot männen innan hon vände blicken mot Leonidas. Hennes hjärta hoppade nästan över ett slag när han kollade på henne, så mycket som hon kände för honom. Cleo rynkade lite på pannan, det kändes som att något var fel med honom. Hon skakade lite på huvudet och kollade på honom med stora ögon. Hon hade sökt upp honom för hans sällskap, hon var väl medveten om sina starka känslor för honom och tvivlade inte på sitt hjärta.
"Jag ville bara vara med dig, är du upptagen?" frågade hon med låg röst och kollade menande mot männen. Hon bet sig osäkert på insidan av läppen och granskade honom noggrant, kunde inte sätta fingret på vad som var fel. "Men om det ska vara formellt så finns det en och annan grej jag personligen skulle behöva hjälp med, för din del så kan man i viss mån säga att det är träning också." log hon retsamt.

Leonidas kunde känna hur en värme spred sig genom kroppen när Cleopatra sa att hon kommit dit för att vara med honom, och den retsamma kommentar fick hans leende att växa en aning. Han öppnade munnen för att svara, men stannade istället upp och vred huvudet för att se bak mot soldaterna då se fortfarande stod och lyssnade på dem. Dock behövdes inte mer än en blick för att de skulle återgå till träningen igen.
"Vi talar i enrum..", svarade han till slut och la sedan en harmlös och vänskaplig hand mot flickans ryggtavla för att kunna eskortera henne därifrån.

Cleo rodnade svagt av att männen tittat på, då hennes uppmärksamhet legat helt och hållet på Leonidas så hade hon nästan glömt bort deras stora sällskap. Hon log svagt och nickade lite åt hans förslag om att vara ensamma, hur väl hon skulle hålla sig från att synda visste hon inte men det var något hon dessvärre inte brydde sig om efter Philips beteende. Han förtjänade inte henne, så hon vägrade ge honom något. Hon började gå med Leonidas och bet sig på läppen.
"Är allt som det ska? Du verkade lite distraherad." sade hon tyst och kollade på honom lite snabbt. "Du och Philip har väl inte bråkat?" sade hon tyst.