Prs tippest & JustAFriend

Han lutade sig tillbaka mot gallret. Begravde ansiktet i händerna. Blundade. Tittade upp mot himlen istället. Stjärnorna. Så jäkla sent borde det ju inte vara, men stjärnorna syntes ju faktiskt rätt så tidigt så här års.
För första gången på bron mötte Elliot Sebastians ögon. Han visste inte vad han skulle vänta sig. Han sträckte sig försiktigt efter den yngres händer. Tog dem i sina. Löst. Egentligen ville han hålla hårt hårt så att de alltid skulle hålla ihop. Så att han aldrig kunde bli lämnad. Men det kunde han inte. Dels för att han inte hade någon kraft kvar och dels för att han inte ville tvinga Sebastian att stanna. Han hade ju redan gjort alltför mycket. Mycket mer än vad som kunde väntas av en sextonåring.

Det blev tyst. Luften, som förut varit så tung, blev gradvis lättare. Lättare att andas. Och panikkänslorna inom Seb la sig och han fick tid på att tänka på något annat än Elliot. Inte för att det var hemskt att tänka på Elliot egentligen, men det hade känts som om att hans hjärta skulle hoppa ur bröstet på honom. Och nu frös han. Han hade inte ens tänkt på att han inte hade någon jacka på sig, han hade inte hunnit känna efter. Men nu frös han. Som in i helvete.
”Ska vi dra?” frågade han efter Elliot tagit hans händer. Det kändes underbart. Inte bara för att det var Elliots händer och att det värmde upp lite, men för att det var Elliot som lugnt gjorde något. Inte panikartat som förut. Om Seb skulle ritat en tavla för tio minuter sedan så skulle linjerna vara kaosartade, färgskiftningarna hastiga och oförutsägbara. Om han skulle målat en tavla nu skulle linjerna vara lugns, försiktiga, och färgerna skulle vara väl uttänkta.

Elliot nickade lätt.släppte greppet om Sebastians händer. Han försökte resa sig upp. Långsamt. Han vacklade till lite grann men fann raskt räcket och återfick balansen. Räcket han klamrat sig fast vid för några minuter sedan för att inte hoppa. Hur sjukt var inte det. Nåväl, han släppte räcket och ställde sig fritt på darrande ben. En hel del lockar låg fastklibbade längs med kinderna. Han var genomvåt. Av svett och tårar. Och så hade han lite blpd kvar på läppen. Han höll på sätt och vis en demonstration för uttrycket, "blod, svett och tårar".

Elliot såg förjävlig ut. Fortfarande vacker, fortfarande ett konstverk, men förjävlig. Helt blöt av svett. Tårar nerför kinderna. Och lite blod kvar på läppen. Gud, vad Seb hatade att se honom så. Han ville genast ha tillbaka den Elliot som gick runt i korridorerna; elevrådsordföranden. Och kanske var det fel att tänka så, men Seb kunde inte rå för det.
Han gick till sin cykel, som han kastat ifrån sig i all sin hast, och reste den upp. Ännu en gång skulle han skjutsa Elliot. När han hade gjort det tidigare så var det ju efter bildsalen. Seb hade aldrig trott att han skulle få se något värre än vad hsn fick se den kvällen, men det fick han. Och han önskade för en kort sekund att han aldrig varit i bildsalen den kvällen och att han aldrig hade pratat med Elliot. Men han tvingade sig själv att inte tänka så för det var så jävla fel. Men Seb var en sån människa, självisk.
Han hoppade upp på cykeln och väntade på att Elliot skulle göra detsamma. Förblev tyst för att hans huvud surrade av tankar och han var rädd att allting skulle sippra ut om han öppnade munnen ens för någon sekund.

Elliot gick försiktigt och långsamt efter Sebastian. Han hade inte kraft kvar. Kraft kvar att gå stadigt. Lyfta något. Tänka klart. Det verkade som att han skulle bli skjutsad igen. Bara han inte skulle ramla av tänkte han för sig själv. Balansen var inte på topp. Nu kanske det dock inte skulle bli så stelt om han klängde sig fast på den yngre. Nåväl, han satte sig försiktigt på pakethållaren.
Han slingrade armarna runt Sebastian. Hoppades att det var okej för den andre. Han skulle ju troligtvis ramla av annars så det vore ju bra om det var okej. Han tänkte på förra cykelturen. Elliots första. Och bästa. Och värsta. När de cyklat hem till honom och han hade fått en blåtira. Vart skulle de nu? När allt kom omkring visste Elliot inte det. Men han vågade inte fråga. Sebastian sa inget så Elliot vågade inte bryta tystnaden.

I samma takt som Elliot slingrade sina armar runt honom så kom fler och fler flashbacks tillbaka. Flashbacks från bildsalen. Till cykelturen. Till kyssen. Skriket, blåtiran. Allt det där som Seb typ ville glömma bort. Gud, han ångrade fortfarande att han hade kysst Elliot då. Även fast att han visste att de inte skulle ha någonting att göra med varandra om han inte hade gjort det. Om han inte hade kysst honom. Men det hade känts så jävla fel, och Seb hade fyllts utav skuld... Han kunde inte göra annat än att ångra det. Och om det fick honom att låta som en dålig människa så var det okej.

Han sa inget under resten av cykelturen. Han bara gjorde de vanliga svängarna, bromsade in lite extra då han kom på hur instabil Elliot var, och sedan cyklade han in på uppfarten till sitt hus.
Sitt hus. Som han fortfarande skämdes lite över. Skämdes ganska mycket över.
"Klarar du av att klättra upp dit?" frågade han och pekade upp mot sitt sovrumsfönster på andra våningen. För att kunna klättra upp så var man tvungen att klättra upp på ett annat tak, vilket inte var så svårt för Seb, men han blev osäker på Elliot då han var jävligt instabil.

Han kände igen huset väl. Vilket inte var så konstigt för att a), han hade varit där tidigare och b), det var upplyst. Sebastians familj hade råd med lampor. Och att ha dem tända.
Han blick vandrade upp till fönstret Sebastian pekat på. Skulle han klara det? Även om hela han fortfarande darrade så hade han i alla fall lugnat ner sig. Betydligt. Det skulle nog gå, kanske med lite hjälp.
"Tror det", för första gången denna kväll brast inte rösten. Han viskade inte. Skrek inte. Bara pratade vanligt. Ganska tyst, men det gjorde han ofta. Det var egentligen inte det vanliga, han brukade ju prata och hålla tal med pondus och allt vad det innebar. Men med Sebastian var det annorlunda. Han kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske ville ha inte göra bort sig. Kanske bleknade han bort i jämförelse med den andre. Kanske för att Sebastian typ bara pratat med honom när livet varit piss.

Okej, tror det. Tror det dög. Det var inte som att de hade så många andra alternativ. Att ta in Elliot genom framdörren? Nej, fan heller. Och nu lät det som att Seb skämdes över Elliot, men det gjorde han inte. Hur kan man skämmas över ett mästerverk? Hur kan man skämmas över något så vackert? Så unikt? Men just då önskade Seb att Elliot var en tjej och att han inte var gay. För då skulle han bara kunna gå in genom framdörren utan att det var konstigt. Och han skulle aldrig behöva komma ut för någon. Och han behövde inte få ångest för att gud, Brandon visste. Det skulle bara vara så jävla enkelt om han bara kunde gilla tjejer.
Men samtidigt var det dumt att tänka sådär för Elliot var inte en tjej och det skulle vara en otrolig förlust att bli kär i någon annan än Elliot.
"Bra", svarade han och började klättra upp på taket. Tittade inte ner på Elliot förrän han var helt uppe. Tittade så att hans fönster var öppet och rummet var tomt, och båda påståendena stämde. Han vände sig om och tittade på Elliot.

Elliot försökte memorera vart Sebastian satte ner sina fötter. Han tog sig sig upp så snabbt. Och lätt. Som om han gjort det en miljon gånger förr. När han tänkte efter var det kanske så det var. Inte en miljon kanske men i alla fall många. Elliot hade fått intrycket att Sebastian inte hade den bästa relationen med resten av sin familj och han misstänkte att vägen genom fönstret både kunde användas som flyktväg och ingång när han inte ville prata med någon av de andra. Det påminde om Elliots fönster. Där utanför fanns också ett tak. Ett tak han suttit på många många gånger. När han ville undvika bråk, fly från verkligheten eller andas. Nuförtiden klättrade han dock aldrig ut där längre. Ville inte att syskonen skulle ramla ner. Eller hoppa. Ville inte att han själv skulle göra något dumt. Det gick att klättra upp dit med men han hade aldrig gjort det. Det skulle varit orättvist mot småsyskonen som behövt gå genom ytterdörren. De hade inte märkt taket. Inte var han visste i alla fall. Men han skulle berätta för dem innan han flyttade hemifrån, om han skulle göra det innan modern dog. Vilket bara var en tidsfråga med tanke på hennes levnadssätt. Elliot ville heller inte lämna syskonen ensamma med henne. Eric var ju här nu men han skulle snart behöva fara hem igen och fortsätta med jobbet och studierna. Och pappan. Vad fanns det ens att säga om honom. Det historien var bara sorglig. Elliot orkade inte tänka på den just nu.

Steg för steg klättrade han uppåt. Betydligt långsammare än Sebastian men ändå, han närmade sig fönstret. Försäkrade sig gång på gång att han hade ett fast grepp och lyckades på något sätt ta sig upp trots darrningarna. När han vad nästan högst uppe sträckte han sig försiktigt efter Sebastians hand. Han skulle behöva häva sig över kanten på taket och ta ett extra stort kliv, något han i nuläget inte var kapabel till utan lite hjälp.

Elliot tog lång tid på sig. Inte för att det spelade så stor roll för Seb. Han brydde sig mest om att Elliot inte trillade baklänges och skadade sig. Ändå stod han bara och tittade på den äldre på avstånd. Hur skulle han kunna hindra Elliot från att falla om olyckan redan var framme? Okej Seb, tänk inte så. Du får inte tänka så. Elliot klarar det.
Och det gjorde han. Typ. Han sträckte ut handen, förmodligen för att Seb skulle hjälpa till och dra upp honom. Eller vadå ’förmodligen’? Det var klart att Elliot ville det. Gud, Seb! Fan vad dum du är. Snabbt gick han fram och tog tag i Elliots hand, försökte dra honom till sig så att han skulle kunna ta sig upp på taket.